Poetiska läsäventyr

2021-01-16 Ralf Andtbacka: Bok av råd och Avnämnandet (Duck Press 2020; 81 resp. 72 s.). Ralf Andtbacka hör i dag till de stora poeterna som skriver på svenska. Bland kolleger och poesikännare är han uppskattad och ofta hyllad, medan den läsande allmänheten i Sverige knappast känner till honom. Det beror på de svenska kulturredaktionernas och de svenska förlagens relativa ointresse för den svenskspråkiga kulturen i Finland. Några lyckas ta sig över den osynliga barriären i Östersjön, bland poeter främst Tua Forsström och Claes Andersson, medan Andtbacka ännu inte gjort det. Inte ens den Runebergsprisbelönade Potsdamer Platz (2019) har fått annat en enstaka recensioner i Sverige.

De två nu föreliggande syskonvolymerna lär inte ändra på det förhållandet. De är nämligen exklusiva produkter, tryckta i vardera 65 numrerade exemplar och utgivna på författarens eget imprint Duck Press. Den subskriberade upplagan såldes slut omedelbart. Så det är kanske frustrerande för poesiälskare att läsa om diktböcker som blir svåra att få tag på, men jag tycker ändå jag bör redovisa mina intryck.

Till formen är det två tunna volymer i nästan kvadratiskt format, eleganta omslag med gamla bokillustrationer som pärmbild. Avnämnandet är en diktsamling med relativt lite text på sidorna, dock med mycket varierande radantal och radlängd. Ansatsen kan väl beskrivas som språkmaterialistisk (även om Andtbacka i en formulering i Bok av råd problematiserar termen) med utgångspunkt dels i Adams benämnande av djuren i Första Mosebok, dels i den amerikanske poeten Edward Hirschs dikt ”The Unnaming”, alltså avnämnandet. På de första sidorna avnämner poeten orter, personer och andra företeelser i sina hemtrakter vid Kronoby i Österbotten. Paradoxen är att förstås att han först måste nämna orden, och på så sätt framkallar han levande bilder av en försvinnande värld där hans släkt levt och verkat i generationer. Namnen och orden, ibland på dialekt, är det som utgör själva poesin, alltså ett typiskt språkmaterialistiskt drag. Diktformen och diktionen varieras med den sanna poetens mästerskap och gör läsningen till en njutning.

Som kontrast är Bok av råd en samling av 65 exakt lika långa prosadikter: 13 rader med rak högermarginal och alltid full radlängd även i sista raden. Den är svårare att beskriva. Undertiteln Ett bestiarium passar bara på en del av texterna. Det tycks som om Andtbacka använt den fasta formen för att härbärgera de mest skilda tankar och reflexioner. Texterna kan vara mer eller mindre sammanhållna, men ofta associerar poeten fritt. Många av texterna kan läsas som in absurdum reducerade essäer. Hela boken är ett läsäventyr. Man borde läsa den om och om igen, för i varje läsning kommer man att hitta nya guldkorn, nya ahaupplevelser.

Läsning för 1800-talets barn

2021-01-10 Zacharias Topelius: Sagor i urval (utgiven av Hanna Kurtén med inledning av Olle Widhe; Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag 2020; 149 s.). Detta är ett litet urval från Topelius omfångsrika ”Läsning för barn” i åtta volymer 1865–96. Boken innehåller elva sagor, ett sagospel och åtta dikter, försedda med sparsamma ordförklaringar och korta kommentarer. Utgivarna tycks ha valt inslag som exemplifierar olika genrer inom Topelius verk för barn.

Jag har inte haft något nära förhållande till Topelius sagor, varken som barn eller som högläsande förälder. Av de få jag ändå läst minns jag bäst berättelsen om samepojken Sampo ”Lappelill”, som inte är med i urvalet. Av dem som är med har jag nog bara läst ”Hallonmasken” tidigare. Det är ju en av de mest kända, och berömd inte minst för sin klatschiga inledning:

– Hu! skrek Therese.
– Fy! skrek Aina.
– Vad nu? skrek storasyster.
– En mask! skrek Therese.
– På hallonet! skrek Aina.
– Slå ihjäl honom! skrek Lorenzo.
– Och så mycket väsen för en stackars liten mask! sade storasyster förtretad.

Efter en sådan inledning bara måste man läsa vidare! Den är också ett karaktäristiskt exempel på Topelius förmåga att tala till sina läsare, vare sig de är barn eller vuxna. Som författare, och kanske särskilt som sagoberättare, var han en eklektiker som tog till både teman och berättargrepp från folksagosamlingar från olika länder men även från konstsagoberättare som H.C. Andersen. Historierna är ofta både spännande och roliga, rentav drastiska som den om jätteskeppet Refanut, men det uppfostrande syftet finns alltid med. Det märks särskilt i de vardagsrealistiska berättelserna om raska gossar och snälla flickor, en genre där Topelius var pionjär. De dygder han främst vill inpränta är ödmjukhet, gudsfruktan och fosterlandskärlek; ett karaktärsdrag som alltid bestraffas är högmod, som i den kända ”Adalminas pärla”. Pedagogiken är dock alltid underordnad det goda berättarhumöret. Ett fint, ganska rörande, exempel på hur moral, patriotism och berättelse samsas är ”Pojken från Sammatti”, som i sagobokston skildrar en fattig men begåvad pojkes kamp mot alla odds för att få läsa och utbilda sig. När han till slut har lyckats och blivit en stor och berömd man glömmer han inte sitt fattiga ursprung och för ett anspråkslöst leverne. Vem han var får läsaren veta först i sista meningen: ”Gossen från Sammatti hette Elias Lönnrot.”

Lätt att läsa, svår att tolka

2021-01-04 Hermann Hesse: Stäppvargen (1927; svensk övers. Sven Stolpe 1932, ny uppl. 1951, Albert Bonniers Förlag; 223 s.). Jag trodde tills jag kollade inför läsningen av denna bok att ”stäppvarg” (Steppenwolf) var ett ord som Hesse hittat på, men nu vet jag att det är en underart av varg som finns främst i Kaukasien. Det framgår inte att den skulle vara mer enstörig än andra vargar, så varför detta val? Kanske för att det låter bra.

Harry Haller (lägg märke till initialerna) är en medelålders högt bildad, mycket ensam man, som vantrivs i kulturen, dvs. den tongivande ytliga 1920-talskulturen. Hans husgudar är Mozart, Goethe och Novalis. Han är frånskild och bor i hyresrum i olika städer. Trots sin eremittillvaro har han inget emot sällskap då och då, och han dras till den borgerliga ombonade tillvaro som han samtidigt föraktar och har flytt ifrån. Efter en ganska omständlig inledning, där Harry ses utifrån av brorsonen till en hyresvärdinna, följer huvudberättelsen. Det är anteckningar som brorsonen hittat, där Harry Haller berättar sin egen historia, alltså i jagform.

Det är en mycket märklig historia, fylld av närmast orimliga sammanträffanden och hallucinatoriska upplevelser. Berättaren, som redan betraktat sig som hälften människa, hälften varg, får ett litet häfte i sin hand. ”Boken om stäppvargen”, återgiven in extenso på 20 tättryckta sidor, är en text där en särskild personlighetstyp beskrivs i detalj från närmast psykoanalytiska utgångspunkter. Inte bara stämmer beskrivningen till punkt och pricka in på Harry; han kallas också så i den mystiska texten. Efter läsningen faller Harry in i ännu tyngre introspektivt grubblande över sin multipla personlighet. Efter en katastrofal middagsbjudning hos ytligt bekanta, högst konventionella borgare står han på självmordets rand. Han vill inte leva, men han fruktar själva ”avrättningen” och vågar inte gå hem. Han sätter sig i stället på en nattöppen krog, där han träffar en ung kvinna, ett möte som kan bli livsavgörande. Här höjs pulsen i berättelsen påtagligt, och det blir bitvis riktigt spännande, för att inte säga dramatiskt.

Hur mycket Harry Haller än beskriver sig som stäppvargen, outsidern, den som föraktar och förkastar lyckan, får jag som läsare intrycket att detta är ett tillkämpat drag, ett slags rationalisering av det faktum att han blivit utan familj och vänner. Men i djupet av sin själ söker han tillhörighet och trygghet. Om han någonsin ska finna det är oklart. Slutet kan läsas på olika sätt. Hesses språk i Sven Stolpes svenska dräkt är en njutning i sin stilrena elegans. Om det är en ”svår” bok beror det inte på språket utan på det svårgenomskådade idéinnehållet och en huvudperson med så många motstridiga egenskaper att han stundom kan tyckas vara helt utan.

Judiska ungdomar i Dalarna – två perspektiv

2020-12-31 Carola Hansson: Minnestrådar (Albert Bonniers Förlag 2020; 258 s.) och Kaj Schueler: En kibbutz i Falun. Historien om hur min familj gick sönder (Norstedts 2020; 315 s.). Jag behandlar de här två böckerna tillsammans eftersom de förenas av sin kronotop (Bachtins term som jag måhända missförstått; rätta mig gärna i så fall): Hälsinggården i Falun under andra världskriget, som beboddes och drevs av landsflyktiga judiska ungdomar i ett kollektiv som förberedelse för kibbutzliv i Eretz Israel efter kriget. Annars är det två mycket olika böcker. Den välrenommerade skönlitterära författaren Carola Hansson har skrivit en roman med fiktiva gestalter, medan kulturjournalisten Kaj Schueler har gjort en dokumentär biografi över sin mor, en av ungdomarna på ”kibbutzen” i Falun.

Hanssons berättelse utspelar sig på två tidsplan. I romanens nutid besöker ett berättarjag en gammal kvinna, madame Vidal, i ett hus utanför Manchester. Hon söker upplysningar om en ingift faster som ska ha tillhört Hälsinggårdskollektivet. Om denna minns madame Vidal inget, men i stället berättar hon hela sitt livs historia för sin besökare. Den återges huvudsakligen i direkt anföring. Berättarjaget bidrar med korta miljöbeskrivningar och här och där sammanfattningar av madame Vidals berättelse i indirekt anföring. Hansson har fått kritik för sin berättarteknik som icke-realistisk, eftersom madame Vidal berättar så utförligt och detaljerat och på ett (för Carola Hansson typiskt) utsökt format litterärt språk. Men jag tycker kritiken träffar fel. Hon har velat låta sin huvudperson berätta i jagform, men att skriva romanen så hade snarast blivit än mer orealistiskt. Alternativet, att skriva i tredje person, som en allvetande berättare, hade blivit för distanserat. Visst, det smakar lite nödlösning, men det fungerar, och det litterära språket låter de mycket starka känslorna komma fram på ett sätt som känns äkta. Ett grepp som jag har svårare att förstå är att ”madame Vidal” egentligen är namnlös boken igenom. Efternamnet har hon gift sig till efter romanens huvudhandling, och något förnamn får vi aldrig.

I bokens början, 1935, är huvudpersonen en trettonårig skolflicka i Königsberg. När hennes föräldrar plötsligt dör tas hon om hand av en bekant familj, Hertzmann, och får två fosterbröder, den jämnårige Otto och den några år yngre Benjamin. Med de tilltagande utestängningarna för och trakasserierna av judarna i Tyskland startar några eldsjälar en judisk skola, där alla tre påverkas starkt av Martin Bubers filosofi, och i ungdomsföreningen Habonim av socialismen, i båda fallen med sionistisk inriktning. År 1939 får ett trettiotal Habonimmedlemmar chansen att utvandra till Palestina via ett transitvisum till Sverige. I avvaktan på att få fortsätta resan erbjuds de ett hem i en gammal herrgård nära Falun, där de inrättar sig som ett socialistiskt kollektiv, som inte upplöses förrän 1946. Lite senare tillkommer ytterligare ett trettiotal från den scoutrörelseliknande och politiskt konservativa Makkabi Hazair. Det blir förstås konflikter, men Makkabigruppen får rätt snart möjlighet att fortsätta till Palestina, och den unge Benjamin ansluter sig till dem.

Kaj Schueler ägnar större utrymme åt sin mor Ruth Herz bakgrund och uppväxt utanför Bingen i västra Tyskland, men det yttre förloppet är detsamma som i romanen. Ruth och hennes lillebror Kurt kommer med Habonim till Sverige, där hennes äldre bror Günther redan befinner sig. De äldre syskonen hamnar på Hälsinggården, medan Kurt får bo på ett judiskt barnhem i Uppsala. Med En kibbutz i Falun som facit kan man konstatera att Minnestrådar följer det verkliga händelseförloppet noggrant. Schueler skriver också om sin egen uppväxt, och om föräldrarnas liv efter kollektivets upplösning.

Styrkan i båda böckerna är att de förmår förmedla den anspänning dessa ungdomar levde i och de starka känslor den utlöste. I Hanssons bok är det Otto som är de främsta språkröret, med madame Vidals förmedling, för dessa känslor. I Schuelers fungerar de ymniga brevcitaten på samma sätt. Särskilt påverkas de landsflyktiga ungdomarna av oron för de kvarstannande släktingarnas öde. Man gör allt man kan för att få ut dem ur Tyskland, breven därifrån blir alltmer desperata – för att under 1942 sluta att komma. Att kollektivet kunde fortsätta och till och med utvecklas under denna press är nästan obegripligt. I Schuelers bok tillkommer Ruths inre konflikt mellan det palestinska idealet och längtan efter ett mer normalt liv, särskilt sedan hon träffat blivande maken Stefan Schueler. Kärleksbreven mellan dem hör till bokens höjdpunkter (och här är det på plats att prisa översättaren av alla bokens på tyska skrivna brev, Aimée Delblanc).

Mot slutet tar den fiktiva och den dokumentära skildringen olika vägar, som jag inte ska avslöja här. Det är två utomordentliga böcker och uppfordrande läsning, och jag tycker man ska läsa båda. Jag läste romanen först, och det känns som den rätta ordningen.

Med detta inlägg får jag tacka mina följare på bloggen och på Ring 1 – Boktyckarna för det gångna året. Hoppas ni vill göra sällskap med mig även 2021!

En stor liten roman

2020-12-17 Agota Kristof: I går (1995, Hier, svensk övers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2020; 102 s.). Agota Kristof (1935–2011) upplever en postum berömmelse, inte bara i Sverige. Det gäller främst hennes trilogi från 1985–91 Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen när de kom i svensk nyöversättning förra året (jag har inte läst dem). Trilogin omfattar i en volym 431 sidor, så hon skriver koncentrerat, och denna lilla roman går ännu längre och lyckas gestalta flera livsöden på bara 100 sidor. Den är välskriven och spännande, och man läser den fortare än man nog borde.

Agota Kristof var ungerska som 1956 flydde med sin man och hamnade i Neuchâtel i den franskspråkiga delen av Schweiz. Trots att hon sagt att hon aldrig känt sig hemma i exillandets språk började hon skriva skönlitteratur på franska. Jag vet inte hur hennes franska ter sig, men att döma av översättningen är hennes språk ganska rakt och enkelt, vilket passar bra till den historia hon berättar.

Romanen berättas i jagform av en ung man, Sandor, som rymt hemifrån efter ett våldsdåd och hamnat i exil i ett annat land, där han har ett monotont arbete på en urfabrik. Vilka länderna är skrivs aldrig ut, men det är inte svårt att tänka sig Ungern respektive Schweiz. Han växte upp i en liten by som son till en halvt utstött prostituerad med antydd romsk bakgrund. När han får klart för sig att byns respekterade skollärare är hans far brister något i honom, särskilt som han är förtjust i lärarens dotter, som han kallar Line. I sin nya tillvaro har han sex på helgerna med Yolande, som han inte älskar, men han drömmer om Line. Så dyker Line plötsligt upp i samma stad, med man och halvårsgammal dotter. Sandors och Lines återseende och hur deras relation utvecklas är romanens huvudmotiv. Båda är känslomässigt skadade men av olika anledningar, och Sandor mer än Line, och även här ligger katastrofen på lut.

Att Agota Kristof med hela sin varelse visste vad landsflykt och exil innebar är uppenbart, och hon lyckas också förmedla dessa känslor i gestaltningen av den unge mannen liksom av de landsmän som är hans enda umgänge. Det är en mästerlig och fullödig roman trots sitt ringa omfång.

Fältskärn berättar – vi lyssnar

2020-12-10 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forsell, Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Så var jag igenom de nästan 1 550 sidorna romantext + inledning. Min värdering från läsningen av första delen (se mitt förra inlägg 2020-11-22) står sig: det här är ett historiskt romanverk av hög internationell klass, även om det mattas lite i den femte och sista cykeln, som utspelar sig 1771–72, under frihetstidens sista riksdag och Gustav III:s statskupp.

Först en kort resumé. En storbonde i Storkyro i Österbotten med det av Topelius halvt försvenskade namnet Aron Bertila (på finska borde han heta Aaro Perttilä) är sedan klubbekriget en oförsonlig hatare av all adel. Men han är gift med en lågadlig kvinna och högmodig nog att skicka sin dotter till en ståndsmässig uppfostran i Stockholm. Flickan Emerentia, kallad Meri, blir med barn, återvänder hem och föder en son, Gustav, som utges för att vara Aron Bertilas son. Även denne påkostas en vårdad uppfostran och militär utbildning och gör snabb karriär i den svenska krigsmakten under trettioåriga kriget. När han efter slaget vid Breitenfeld 1631 blir adlad, med namnet Bertelsköld, gör fadern honom arvlös och upptar i stället sin förtrogne Larsson som sin arvinge. Härifrån utgår verkets idée fixe, hatet mellan den ofrälse, småningom mycket framgångsrika borgarsläkten Larsson och den snart grevliga ätten Bertelsköld. Detta hat återspeglar en huvudpunkt i Topelius hegelianska historiesyn: kampen, under konungen, mellan herremakt och folkmakt. Romansläkternas strid biläggs när Aron Bertilas sonsons sonson Carl Victor Bertelsköld i sitt andra äktenskap år 1752 gifter sig med ”borgarkungen” i Vasa Lars Larssons dotter Ester. Med Topelius historiska blick motsvaras den försoningen av Gustav III:s statskupp, när frihetstidens antagonistiska partier hattar och mössor tvingas gräva ner stridsyxan. Släktkrönikan blir på så sätt en allegori över det historiska skeendet.

Som i alla sina historieromantiska verk har Topelius även i denna ett pedagogiskt syfte, väl utrett i den utförliga och välskrivna inledningen till utgåvan. Viktigast är det finsknationella temat. Finlands och finnarnas (så benämns invånarna oberoende av modersmål) betydelse för det svenska riket betonas, inte sällan till överdrift. Skickligheten hos militära och politiska ledare från Finland som Torsten Stålhandske, Åke Tott och Arvid Horn poängteras; de finska soldaternas tapperhet och lojalitet framhålls, liksom den finska allmogens tålighet under stora ofredens lidanden. Som en av de ledande mössorna i borgarståndet får Lars Larsson plädera för frihandel och liberalism, särskilt för avskaffandet av det bottniska handelstvånget, mer än tio år före Chydenius (som inte är nämnd). Även i övrigt är romanen späckad med historiska och kulturhistoriska faktaupplysningar. Bertelsköldarna och Larssönerna må vara påhittade, men Topelius placerar hela tiden in dem i faktiska historiska skeenden, som är som är så korrekt återgivna som det var möjligt på historievetenskapens dåvarande ståndpunkt.

Men sist och slutligen är det den överdådiga berättarglädjen, den språkliga virtuositeten, inte minst i dialogerna, och de färgstarka gestalterna som gör läsningen till en lång fest. Den mordiske jesuitpatern Hieronymus hör nästan till allmänbildningen, liksom hans olydiga proselyt, den stolta Regina von Emmeritz. Över huvud taget begåvar Topelius kvinnorna med mer sammansatta karaktärer ån de ofta rätt endimensionellt tecknade männen, idealiserade som Gösta och Carl Victor Bertelsköld, tecknade som cyniska eller arroganta och ståndshögfärdiga som Gustaf, Torsten och Bernhard (d.y.) Bertelsköld. För att avsluta med romanverkets kanske mest kontroversiella inslag är de senare i besittning av den föregivet magiska Konungens ring, en oansenlig kopparring som sägs bringa lycka och framgång fram till dess att innehavaren begår mened. Detta är ju ett sagoelement som inte borde höra hemma i ett verk av detta slag, men Topelius har tydligen känt behov av en mer konkret röd tråd, och han använder ringen skickligt som ett spänningsskapande element.

Topelius levererar

2020-11-22 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4 Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Den här förnämliga utgåvan av den första i bokform utgivna upplagan av Topelius storverk (det publicerades först som tidningsföljetong) har stått i min nybokhylla i två år. Jag har nog tänkt läsa den, men det var med Per T. Ohlssons Albert Bonnier-biografi som jag fick den riktiga impulsen. Topelius var Albert Bonniers storsäljande favoritförfattare och goda vän, och Fältskärns berättelser Topelius största succé och en kassako för förlaget. Kan man läsa verket i dag och förstå dess framgång? I tolvårsåldern läste jag en förkortad ungdomsversion, vilket gjort mig extra nyfiken på den verkliga varan.

Jag har nu läst första bandet, som omfattar en 65-sidig, mycket nyttig inledning plus noter samt de fem första av verkets femton ”berättelser”. Verket är indelat i fem ”cykler”, med vardera tre ”berättelser”, uppdelade på ett antal kortare kapitel. Först i verket och mellan varje berättelse löper ramberättelsen, där den gamle apotekaren och fältskären Andreas Bäck för en skara lyssnare i allra åldrar, från gamla mormor till busfrön i tioårsåldern, någon gång på 1830-talet berättar om stora händelser och vardaglig tillvaro från Sveriges och Finlands gemensamma historia 1631–1772; första bandet sträcker sig till 1671. Syftet är patriotisk-pedagogiskt. Metoden är att ställa två släkter mot varandra: den nobiliserade, ursprungligen österbottniska bondesläkten Bertila/Bertelsköld och den borgerliga familjen Larsson (Topelius tycks inte ha haft klart för sig att son-namn inte användes som familjenamn på 1600-talet). Skildringar från trettioåriga kriget och Karl X Gustavs krig i Polen och Danmark varvas med hemmascener i Finland, först hos bondekungen Aron Bertila i Storkyro, sedan hos Bertelsköldarnas slott Majniemi nära Åbo.

Jag tänkte återkomma med en mer analytisk text när jag läst hela verket. Så här efter en tredjedel vill jag bara säga att det är en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag är ånyo en bokslukande tolvåring. Berättelserna är så fantastiska, gestalterna så levande, språket så rikt och läsartillvänt och därtill humoristiskt. Jag är otålig att få återvända till boken och få veta hur det går. Det är klart att det finns en hel del svåra ord och begrepp (dock en omfattande kommentar till enskilda ställen), och Topelius stavning är mycket egen. Men för mig har det varit lätt att sätta mig över sådana svårigheter för drivet och schvungen i Topelius prosa. Hade Fältskärns berättelser varit skrivna på något av de stora kulturspråken hade de tillhört världslitteraturen.

Kriminalroman, satir och moralitet

2020-11-10 Friedrich Dürrenmatt: Der Richter und sein Henker (1952; pocketutgåva Rowohlt 1955, 147 s.; ny svensk övers. av Ola Wallin Domaren och hans bödel, Ersatz 2020). Jag hörde om den nya översättningen och påminde mig då att jag läste romanen på tyska i gymnasiet 1960. Otroligt nog hade jag mitt exemplar kvar, på rätt plats i bokhyllan. Nu har jag läst om den; det var som om det var första gången. Möjligen läste jag aldrig ut den. Språket tycks mig nu ganska enkelt, och narrationen är rättfram, men kanske var det ändå för avancerat för en andraringare.

Vad är det för sorts bok? På ytan är det en kriminalroman. Schmied, en lovande ung kriminalassistent vid polisen i Bern, hittas mördad. Hans chef, den gamle, och mycket sjuke, kommissarie Bärlach får hand om fallet men låter en annan yngre assistent, Tschanz, sköta utredningen. Trådar löper till en tillbakadragen rik man, Gastmann, med oklar bakgrund, som bjuder in notabiliteter till sin palatsliknande villa på landsbygden men förvånande nog även polisassistenten Schmied. Gastmann visar sig ha förbindelser i det schweiziska näringslivets och politikens toppskikt, och Bärlach beordras ligga lågt med utredningen, vilket han till sin chefs förvåning accepterar utan protester. Så småningom står det klart att Bärlach och Gastmann har något gemensamt som går 40 år tillbaka i tiden … Mot slutet visar det sig att man har läst en kriminalroman av annan art än vad som först syntes. Det är mycket snyggt komponerat av Dürrenmatt och visar vilken hantverksskicklig författare han var.

Men kriminalromanen är ändå bara en form. Det är otroligt vad mycket en skicklig författare kan få in på bara 150 sidor. Dürrenmatts beskrivningar av naturen i Juraområdet i kantonen Bern är mästerliga. Satirikern Dürrenmatt gisslar snikenhet hos affärsmän, karriärism hos politiker och omoral hos jurister; moralisten Dürrenmatt diskuterar frågor om rättskipning utanför lagen och domstolarna. Det är dock svårt att i en anmälan gå på djupet med detta centrala tema, eftersom det kunde förstöra spänningen för den som ännu inte läst boken. Vilket många borde göra!

Ett kammarspel med dubbla bottnar

2020-11-03 Agneta Pleijel: Dubbelporträtt (Norstedts 2020; 204 s.). Agneta Pleijel har skrivit fiktion om verkliga personer förr, t.ex. den mäktigt episka Lord Nevermore om antropologen Bronislaw Malinowski. Om den var en symfoni för full orkester är denna roman ett rondo capriccioso för kammarensemble. Det är briljant underhållning om hur det kan ha låtit när den brittiska deckardrottningen Agatha Christie inför sin 80-årsdag 1969 motvilligt satt modell för den åldrade centraleuropeiske expressionisten Oskar Kokoschka. Båda har låtit sig övertala av Christies make sir Max Mallowan (av Pleijel, stilvidrigt och förvånande, genomgående omnämnd som ”sir Mallowan”) och den avgudade dottersonen Mathew Pritchard. Kokoschka vill måla en personlighet och inte ett ansikte och försöker få Christie att tala om sig själv men tvingas först svara på Christies nyfikna frågor om honom. På det eleganta sättet får läsaren Kokoschkas biografi i sammandrag och hans affär med Alma Mahler mer utförligt (den tillåts kanske dominera väl mycket). Agathas livshistoria serveras i brottstycken som inre monologer fram till slutet av boken. Då har Kokoschka mjukat upp henne så mycket att hon berättar ”sanningen” om sitt gåtfulla försvinnande under elva dagar år 1926.

Underhållande, ja, men inte utan djup. Det två protagonisterna har helt olika syn på konsten och dess förhållande till livet: Kokoschka som två sidor av samma mynt och Christie som separata entiteter. När Kokoschka antyder att Christie kunde ha blivit en ”riktig” författare men inte vågat släppa till sig själv bränner det till. Liksom när Christie menar att Kokoschka utnyttjat människor för sina konstnärliga syften. De underhållande och de idédebatterande ingredienserna gifter sig till en mycket smaklig anrättning.

Helheten skäms tyvärr av en hel del fel och onöjaktigheter i texten. ”Sir Mallowan” är redan nämnt. Alma Mahlers tredje make Franz Werfel kallas poet. Visserligen gav han även ut dikter, men både kvantitativt och kvalitativt var han främst prosaist och dramatiker. Agatha Christies pseudonym när hon skrev annat än deckare var Mary Westmacott, men i boken är det genomgående Westmancott. Detektivhjälten Poirots förnamn skrivs en gång Hercules (fel) och en gång Hercule (rätt). Sådana skönhetsfel hade varit förlagets ansvar att putsa bort.

Låtskrivare novelldebuterar

2020-10-28 Annika Norlin: Jag ser allt du gör (Weyler 2020; 218 s.). Annika Norlin är mest känd som sångare/låtskrivare (med artistnamnen Säkert! och Hello Saferide). Hennes musik är dock inte min, och den likhet mellan hennes låttexter och novellerna i denna samling som flera recensenter varit inne på är inget jag kan yttra mig om. Det spelar nu ingen roll, för det här är en bok som står helt på egna ben i sin originalitet i ämnesvalen och sin språksäkerhet. Längden på de åtta novellerna varierar från ca 20 sidor till närmare 50. I två av novellerna tycks hon utnyttja sina erfarenheter som turnerande med ett band, men annars är scenerna mycket varierade, utom i det att de utspelas i norra Norrland. Alla utom en har en kvinnlig jag-berättare, som för det mesta verkar vara i författarens egen ålder, drygt 40. Hon kan vara en bekräftelseterapeut som inte ser sitt eget behov av bekräftelse, en medelmåttig rockmusiker på Europaturné, en kvinna i hemtjänsten med dåligt socialt arv eller, i bokens bästa berättelse, en kvinna som för att bearbeta sorgen efter ett barn som dött, ger sig ut på en fotvandring från Gällivare till Östersund. Några av novellerna är uttalat humoristiska, men ett slags mild, förlåtande humor finns som underton i nästan alla, även de mest allvarliga. Läsartilltalet är enkelt och direkt, som hos en sagoboksförfattare; det är en konst i sig att skriva så, och det fungerar bra. Jag tyckte mycket om den här boken.