En värdig Augustvinnare

2024-12-04 Tony Samuelsson: Kungen av Nostratien (Wahlström & Widstrand 2024; 348 s.). Om vi börjar med titeln. ”Nostratiska” är benämningen på en synnerligen hypotetisk ”överfamilj”, bestående av de indoeuropeiska, uraliska, semitiska och afro-asiatiska språkfamiljerna plus eller minus några till beroende på forskare. De allra flesta språkforskare ställer sig avvisande, inte för att teorin nödvändigtvis är fel utan för att den är helt obevisbar. Den spelar en viss roll i boken, som led i en ingående diskussion om språkets uppkomst och väsen, i och utanför människan. Den diskussionen är ett av romanens huvudteman, vilket dock de flesta recensenter underlåtit att ta upp.

För det här är en roman som flätar ihop teman, tidsplan och metanivåer på ett mycket konstfärdigt sätt, och författaren har satt in dem i en lättläst och underhållande ram, vilket sammantaget gör Kungen av Nostratien till en värdig vinnare av Augustpriset och ger Tony Samuelsson den uppmärksamhet han länge varit värd men som fram till nu förvägrats honom.

Vi tar metanivåerna först. Den hyllade författaren Göran Frid har just lämnat in manus till sin senaste bok, ”Älskade vännen” till ”det stora förlaget” på Sveavägen när han drabbas av en stroke som gör honom nästan helt okontaktbar. Det är en roman om manlig vänskap som refereras utförligt av berättarjaget, den halvt misslyckade författaren John Forsman. Denne har nämligen fått i uppdrag av förläggaren Mattias att fylla ut de uppenbara luckor som man hittat i manuset. Läsaren får åka hiss till ytterligare en metanivå när John refererar Frids föregående roman ”Du är bara ett namn”, som handlar om en åldrande författare som konfronteras med sin egen medelmåttighet (är det kanske Göran Frids självuppgörelse?).

Huvudberättelsen skildrar Johns brottning med det ofärdiga manuset och hans tankar om vad lakunerna beror på. Har Göran Frid gjort luckorna medvetet i ett försök att beskriva ett sjukdomstillstånd; är det en ”patografi”? En inspelning av ett krampanfall kort före stroken där Frid ”talar i tungor” blir en prövosten. Den här tråden är väldigt spännande att följa och gör romanen till en riktig bladvändare, så mer ska inte refereras här.

John är väl ca 40 och har två utgivna och en refuserad roman bakom sig. Han har gett upp sin dröm om att bli den nya generationens proletärförfattare, vilket hans sambo Tilda inte riktigt accepterar. Spökskrivandet åt Göran Frid är bara ett tillfälligt inhopp. John är uppvuxen i Hökarängen med sin mamma, hårfrisörskan Anita. Hon blir god vän med (men inte älskarinna åt) den gamla generationens proletärförfattare Ivar Lo-Johansson, och John kommer under sin barn- och ungdom att umgås mycket med och lära av honom. Om dessa möten med Lo, som John kallar honom, berättar han i återkommande avsnitt genom hela boken. Tony Samuelsson är som jag förstår väl förtrogen med Ivar Los liv och författarskap, så avsnitten kan läsa som fragment av en biografi om den åldrande mästaren. Johns refuserade roman handlar om hans liv med Lo; är det utdrag ur den romanen vi serveras? Metanivå igen.

Redan Lo inpräntar hos John vikten av det rätta språket när man skriver om människor. Men tyngdpunkten i språktemat ligger i Göran Frids spekulationer i urspråket (och var det kommer ifrån), människans medfödda språkförmåga och han själv som förmedlare av detta urspråk. Frids idéer är knappast avsedda att tas på allvar, men det finns absolut seriösa tankar bakom.

För att nämna ett sista tema innehåller boken också fint ironiska scener från den litterära världen och förlagsvärlden. Trots alla teman och nivåer känns romanen aldrig splittrad utan hänger sömlöst samman. Det är en stor prestation av en författare som har något (eller mycket) att säga och som vet hur man gör det för att locka en stor läsekrets.

Ännu fler sidor av Alf H

2024-11-25 Alf Henrikson: Versificator in Englidsh & auf Deutsch (tolkningar till engelska av Martin Allwood, till tyska av Alexander Schlayer; urval och kommentarer Catharina Grünbaum med översättning till engelska av Linda Schenk, till tyska av Aimée Delblanc, Alf Henrikson-sällskapet 2024; 104 s.). Jag undrar om något litterärt sällskap är skickligare på att påminna om och återpublicera sin författare än Alf Henrikson-sällskapet. Förtjänsten ska i hög grad tillskrivas redaktören Catharina Grünbaum, som efter den stora biografin Vägen genom H (2021) och urvalet Alf Henrikson på prosa (2023) lyckliggör oss med denna lilla volym. Här finns verser som Henrikson skrev direkt på engelska under en vistelse i England 1949 men också översättningar till engelska av hans vän, den brittisk-svenske mångsysslaren Martin Allwood och till tyska av en till Sverige efter kriget inflyttad tysk, Alexander Schlayer. Urvalet domineras av de typiska underfundiga reflexionerna över tillståndet i tiden och tidens gång, årstidernas växlingar, förundran över naturen. Men här finns också en scen ur en – aldrig uppförd – vikingaopera, en ekvilibristisk språkövning utformad som en saga om Toffelmakaren och Våffelbakaren – på engelska the Tiemaker and the Piebaker; på tyska der Kartoffelmischer und der Pantoffelwischer – kanske boken höjdpunkt. Som coda en kantat på latin, ”Collaudamus”, skriven till Nobelprisets 90-årsjubileum och tonsatt av Daniel Börtz.

Det känns inte meningsfullt att i vanlig mening recensera de här texterna, så bara några reflexioner. Hur skickligt Alf Henrikson än hanterar det engelska språket får hans verser på det inte samma lyster som på hans modersmål, och poängerna blir lite tamare. Översättarna har lyckats bra. För att behålla rim och meter måste de ta sig vissa friheter, men den Henriksonska andan kvarstår intakt. Sen kan man undra hur engelska och tyska läsare utan tidigare kännedom om Alf Henrikson uppfattar hans konst. Britter kan kanske se ett släktskap med nonsensdiktare. Den tyske översättaren ska ha varit förtrogen med Heine och Morgenstern, och åtminstone den senare är väl Henrikson befryndad med.

Om du har kommit så här långt är väl du, kära läsare, nyfiken på ett smakprov. Först Alf H:s egenhändiga engelska:

On solemnly celebrating a new year

Under the starry heaven, cold and clear,
quivering bells saluted the new-born year.
Solemn we stood with promise and silent prediction,
quite unmindful that years are human fiction.

I tolkning av Martin Allwood:

The fate of a singer
What a fiasco and failure one’s life can be!
Mistaken and silly and scrappy.
I wanted to write a tragedy,
but I always felt much too happy.

(Sångarlott
Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltid för glad.)

Och av Alexander Schlayer:

Wir Folkungen
König Waldemar war ein Frauenheld.
Unzählige Kinder setzte er in die Welt.
Du kannst seine Unmoral tadeln wenn’s dir beliebt!
Aber vielleicht ist er Schuld daran, daß es dich gibt.

(Vi folkungar
Konung Valdemar var en fruntimmerskarl,
till ett obekant antal små barn blev han far.
Klandra gärna hans dåliga liv om du vill!
Han kanske rår för att du själv finns till.)

Roman som sänks av sitt språk

2024-11-10 Karolina Ramqvist: Den första boken (Albert Bonniers Förlag 2024; 280 s.). Att en roman ständigt växlar mellan olika tidsplan har jag inget problem med, låt vara att det stundom är svårt att veta vilket plan man är på, då spelplatsen, en by på Jamaica, och de medverkande, en ung kvinna och hennes jamaikanske älskare, är desamma boken igenom. Sara Stridsberg har skapat mästerverk med den tekniken. Att romanen handlar om en medelålders kvinna som ser tillbaka på sina ungdomsår då hon slets mellan två världar och männen i dem går också att göra stor konst av; tänk t.ex. på Agneta Pleijel. Klarsynta skildringar av hur rasism och koloniala attityder kan infektera förhållanden finns också i framstående litteratur (Duras Älskaren). Varför är jag då så besviken på och missnöjd med detta Augustprisnominerade verk?

Svar: det är det för mig närmast outhärdliga språket. Sidlånga stycken och halvsideslånga meningar med huvudsats på huvudsats, återkommande ord och fraser, en överdriven användning av pluskvamperfekt i återgivning av sådant som hänt tidigare. nästan ingen dialog, monotont berättande utan gestaltning. Ett exempel:

”Där satt redan en gammal man med hår i långa, grå lockar, det var han som kört taxin hon kommit med två dagar tidigare, han hade höjt sin hand och nickat åt henne och hon hade satt sig en bit från honom och rökt cigaretten och känt basgången darra under sig och tänkt att det var skönt att sitta så på tryggt avstånd från alla andra och titta i smyg på dem som dansade, men efter bara en kort stund hade ett gäng killar kommit och satt sig runt henne och hon hade fått säga åt sig själv att det inte var något fel med det, att detta var deras ställe och om hon gått dit så fick hon väl finna sig i att sitta så mitt bland dem.”

På plussidan ska jag lägga människo- och miljöskildringarna från Jamaica i början av 2000-talet, som har både doft och färg.

Jag är amatör som recensent men tycker väl att jag hållit på med detta så pass länge att jag förvärvat god erfarenhet av många olika sorters litteratur, skön sådan och sakprosa. Jag är själv förvånad att jag ser så annorlunda på denna roman än praktiskt taget alla professionella kritiker. Det finns kanske en förklaring, men jag vet inte vilken.

En värdig nobelpristagare

2024-10-26 Han Kang: Den vita boken (2016; svensk övers. Anders Karlsson och Okkyoung Park, Natur & Kultur 2019; 122 s.) och Jag tar inte farväl (2021; svensk övers. 2024, samma översättare och förlag; 200 s.). Efter andra världskriget styrdes den södra delen av det delade Korea av den auktoritäre högermannen Syngman Rhee. När spänningen i slutet av 1940-talet med det kommunistiska Nordkorea ökade alltmer lät den sydkoreanska regimen anställa massakrer på verkliga och påstådde kommunister och vänstersympatisörer; förmodligen dödades över 200 000 människor. Att dessa händelser aktivt förtegs i Sydkorea under de decennier av militärdiktatur som följde är föga förvånande, men även i det demokratiska väst har de förblivit egendomligt okända. I t.ex. Nationalencyklopedins artiklar om Korea (tillkomna under min tid som huvudredaktör, måste jag generat tillstå) berörs massakrerna inte med ett ord).

En studentdemonstration 1980 som slogs ned av militärdiktaturen var ämnet för den uppmärksammade Levande och döda (2014; svensk övers. 2016). Med Jag tar inte farväl tar Han Kang sig an det än större traumat. Men det är för svårt att berätta om direkt, så hon närmar sig ämnet indirekt. Ramberättelsen utspelar sig i nutid. Berättarjaget, med vissa likheter med författaren, besöker sin väninna och tidigare samarbetspartner Inseon, som ligger på sjukhus med en svårt skadad hand. Hon skickas till Inseons ensligt belägna hus, som hon når efter oerhörda strapatser i en nattlig snöstorm. Med ett magisk-realistiskt berättargrepp återförenas hon med Inseon, och tillsammans går de igenom dokument, som jämte Inseons relaterande av vad hennes döda mor berättat, kastar ljus över de fruktansvärda händelserna 1948–50, vilka involverat flera nära släktingar.

Berättelsen har många lager, många personer figurerar, och det är inte alltid lätt att reda ut de olika turerna. Men det är en bisak. Viktigast är den känslomässiga styrkan och det poetiska språket, som gör denna roman till stor litteratur.

Den vita boken är något helt annat: en kort samling närmast prosalyriska texter, meditationer kring liv och död, inspirerade av en vintrig vistelse i en centraleuropeisk stad, uppenbarligen Warszawa, och av tankarna på en äldre syster, som inte överlevde sin förtidiga förlossning. Det vita är det som håller ihop texten: snön, en babys lindor, månen … Här lyfter Han Kang fram sin starka poetiska sida, som är så märkbar även i hennes romaner.

Det har sagts att Han Kang bara är en av väldigt många bra författare men inte av nobelprisklass. Jag håller inte med; jag tycker hon skriver stor litteratur, väl i nivå med de flesta pristagare.

Hon har aldrig nått högre

2024-10-03 Sara Stridsberg: Farväl till Panic Beach (Albert Bonniers Förlag 2024; 409 s.). Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Sara Stridsberg är den främsta svenska författaren i sin generation. Hennes nya roman jävar inte påståendet, tvärtom. I den utomordentliga Beckomberga. Ode till min familj (2014) var huvudtemat förhållandet till en missbrukande och psykiskt instabil far; i Kärlekens Antarktis (2018), där hon behandlade ett mycket tyngre ämne och resultatet inte blev lika enastående, diskuterar hon förlåtelsens nödvändighet och omöjlighet. I Farväl till Panic Beach kombinerar hon dessa teman och breddar sig också i tid och rum och genre.

Sedd på lite avstånd är romanen en familjekrönika som omspänner fyra generationer under hundra år. Men som alltid hos Stridsberg är kronologin uppbruten och berättelsen splittrad i korta avsnitt. I en bräcklig ramberättelse sitter i nutid berättarjaget Nina i Berzelii park och fryser. När hon behöver värma sig går hon upp till sin väninna skådespelerskan Helenas loge på Dramaten. Nina verkar till det yttre stadgad, är sambo med Misha och har två barn sedan tidigare och ett bra förhållande till barnens far Johannes. Men hon är inte harmonisk. Stridsberg låter dock inte Nina analysera sitt eget själsliv; desto närmare får hon gå sin familj, dysfunktionell i flera generationer, in på livet. Skilsmässa är regel, förtidig död vanlig, oftast genom självmord; svårast för Nina är den högt älskade, betydligt yngre halvsystern Eddies. Och berättelsens röda tråd är alkoholen. Alla dricker för mycket för ofta, men några kan bringa drickandet under social kontroll.

Dock inte Matti, som framstår som bokens huvudperson. Han är pappa till Nina och Eddie. Hans far David var en framgångsrik läkare som dog i en sjukdom, hans mamma Lykke, också läkare, begick självmord. Matti är charmerande, har lätt att få vänner och älskarinnor, men som äkta man och far är han en katastrof (han har en hel del gemensamt med Jimmie Darling från Beckomberga). Hustrurna lämnar honom, sina barn skadar han för livet. Nina önskar ibland livet ur honom, men det finns ett band mellan dem som hon inte förmår bryta.

Sara Stridsberg är ju också en framstående dramatiker, och även i romanen tänker hon i scener. Här finns två huvudsakliga skådeplatser. Den ena är en våning i ett av Kungstornen i Stockholm, som först bebos av Mattis farmor Laura men där flera generationer flyttar in. Den andra är titelns ”Panic Beach”, sommarbostaden och stranden. Till dessa två koncentreras konflikterna, vilket ger framställningen en rytm och ett växelspel, som fångar läsaren. Det gör även Stridsbergs vackra språk, lika svårt att beskriva som att imitera. ”[D]et råder ingen tvekan om att Sara Stridsberg aldrig har varit skickligare som romanförfattare än hon är just nu”, skriver Måns Wadensjö i Svenska Dagbladet. Och aldrig nått högre konstnärligt, vill jag tillägga.

Kvinna på gränsen till sammanbrott

2024-09-19 Bengt Ohlsson: Helga (Albert Bonniers Förlag 2024; 375 s.). Helga Berg är en 60-årig hemmafru i en välbärgad familj i 1930-talets Stockholm. Maken Ivar är vid UD. Äktenskapet är tryggt men erotiskt svalt, och Helga har snarast varit lättad sedan hon upptäckt att maken har en älskarinna (hon kommer på andra tankar senare). Hon har tre barn: den 30-åriga dottern Signe från ett tidigare liv och tvillingarna Holger och Bosse med maken. I hushållet finns också den gamla trotjänarinnan Hermine, och Helga har en bästa väninna, Agnes, som hon kan anförtro allt. Men efter en, rätt misslyckad, semestervecka med den gravida och påfallande aviga Signe hittar Helga ett brev som kommer att vända upp och ner på hela hennes tillvaro. Brevskrivaren har nämligen hittat en trettio år gammal dagbok, som avslöjar att en älskare, inte Helgas avlidne make pastor Gregorius, är far till Signe. Och inte nog med det. Helga ska också ha sporrat dagboksförfattaren, en doktor Glas, till det mord på pastorn som doktorn bekänner i dagboken. Och så materialiserar sig den svekfulle älskaren, Klas Recke, som fått ta del av dagbokens innehåll, och kräver att få träffa sin dotter. Helga inser att den trygghet hon byggt upp under trettio år hotar att raseras.

Jag har avsiktligt undvikit att i denna resumé göra några referenser till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Skälet är att Helga står så utmärkt på egna ben och inte behöver stöd av någon föregångare. Den går heller inte i dialog med förlagan, som t.ex. Gun-Britt Sundströms För Lydia eller Bengt Ohlssons egen Gregorius gjorde. Doktorn och pastorn är rätt vaga bifigurer, och även om Helga tänker tillbaka på sin ungdom och händelserna för trettio år sedan är det i berättelsens nutid som hela handlingen utvecklar sig. Det är en roman om lögner och svek och om svårigheten att förlåta. Signe får formulera en viktig insikt: Man kan be om förlåtelse men man kan inte begära den. Förlåtelse ges frivilligt, och det kan dröja innan den förfördelade är mogen att göra det.

Med Helga har Bengt Ohlsson målat ett storslaget personporträtt, en kvinna på gränsen till sammanbrott som inte vet vad hon ska ta sig till. Hon gestaltas med utsökt litterär konst. Romanen är skriven i jagform och berättad i presens. Det som sker ses enbart genom Helgas ögon och uttrycks enbart med hennes ord. Det yttre skeendet utgör dock bara en mindre del av texten; resten är Helgas tankar, grubbel, fantasier, minnen samt, ett fint konstgrepp, hennes iakttagelser av det som pågår runtomkring: en sädesärla som försöker ta en för stor larv; en bilmekaniker som rotar under huven medan en otålig bilägare tittar på. Tids- och rumsmarkörer är väl tillvaratagna utan att vara någon huvudsak, men det spanska inbördeskriget tränger sig på på olika sätt. Språket är inte tidsbundet men har några fint inprickade markörer: Man tar en ”droska” hem från festen och ett ”pulver” mot huvudvärken. Jag har inte läst så många verk av Bengt Ohlsson, men jag undrar om inte detta är hans bästa roman hittills, i mina ögon starkare är den Augustprisbelönade Gregorius.

Kafkas minst kända roman

2024-09-05 Franz Kafka: Amerika (skriven 1912, postumt utg. 1927; svensk övers Johannes Edfelt och Tage Aurell 1947, Wahlström & Widstrand/Månadens Bok 1986; 257 s.). Inspirerad av Cecilia Hanssons Kafkalungan tog jag fram denna volym som stått länge i bokhyllan (en förklaring till att jag inte läst i Hans Blomqvists och Erik Ågrens mycket nyare översättning). Edfelt/Aurell översätter samvetsgrant och elegant enligt sin tids normer, som för nutida läsare dock kan kännas uppstyltat med numera ovanliga ord, konjunktiver och satsförkortningar.

Av Kafkas tre romaner är Amerika säkert den minst kända. Grundhandlingen i Processen och Slottet hör till allmänbildningen, medan den unge Karl Rossmans öden som ensamkommande invandrarbarn i början av 1900-talet torde vara obekant för de flesta. Främst beror det nog på att detta är Kafkas första romanförsök, där han ännu inte funnit sin kafkaeska stil. Historien är mer realistisk och mer rättframt berättad; de makthavande är personer av kött och blod inte ogripbara skuggor. Det gör denna roman också mer öppet samhällskritisk än de senare. Men visst finns det även här absurda och surrealistiska scener där man känner igen sin Kafka.

Till genren är Amerika närmast en pikaresk. Den 16-årige Karl stiger i land i New York, tas om hand av sin i början välvillige morbror som dock helt tar sin hand från honom när han enligt denne varit olydig. Han tvingas på luffen, slår sig ihop med ett par andra i samma belägenhet som utnyttjar hans ungdom och godtrogenhet. Han får jobb som hisspojke på ett stort hotell, får sparken, tvingas ihop igen med sina gamla kumpaner och blir tvångsanställd hos den excentriska sångerskan Brunelda. Men här är det stopp, för denna roman är liksom de två andra ofullbordad. Det finns fragment till den närmaste fortsättningen som dock inte är med i denna utgåva, och rimligen saknas ytterligare något kapitel. Sista kapitlet är nämligen helt fristående och därtill oavslutat, men det verkar som om Kafka tänkt sig ett ljusare slut: att Karl får fäste i sin nya tillvaro.

Som bör ha framgått av ovanstående är Amerika den mest lättlästa av Kafkas romaner, full av originella personligheter ur alla samhällsskikt, skildrade med inlevelse och ibland drastisk humor. Som en författares enda roman skulle den nog framstå som rätt udda, men bredvid Processen och Slottet fyller den ut bilden av Franz Kafkas unika författarskap.

Naturalistisk feminism

2024-08-22 Lauren Groff: Den vilda flykten (2023; svensk övers. Bogg Johanna Karlsson, Bookmark 2024; 252 s.). Vi befinner oss i en av de första engelska kolonierna i Nordamerika, i Virginia i början av 1600-talet. Kolonisterna är inneslutna i ett fort, belägrade av powhatan-indianerna, det är vinter, svält och sjukdom rasar. Handlingen går i gång från första sidan, när den namnlösa ”flickan” flyr; varför får vi veta senare. Hon är i övre tonåren, föräldralös men omhändertagen som ett mellanting mellan fosterdotter och tjänarinna till ”nådig frun”, som mycket motvilligt följt sin andra man, pastorn, till Amerika. Flickans livsuppgift är att sköta nådig fruns efterblivna dotter, som dock dör i det nya landet. Hur ska den utmärglade och sjuka flickan med sin minimala utrustning klara flykten i kölden, det okända landskapet, den fientliga omgivningen? Hennes livsvilja och överlevnadsinstinkter är av det starkaste slaget, men i längden …?

Det här ser ut som inledningen till en spännande äventyrsroman, och det är boken – på ytan. Det finns ett väldigt driv i berättelsen om flickans oerhört strapatsrika vandring norrut, med detaljer om hur hon övernattar och hittar föda som kan påminna om Robinson Crusoe. Därtill kommer naturalistiska skildringar av våld, skador, sjukdom, smuts, ohyra, som kan vara svårsmälta för känsliga läsare. Fina beskrivningar av den vilda naturen under växlande årstider får vi som kompensation.

Men detta är egentligen en roman om kvinnors utsatthet, om våldet och kränkningarna, rädslan och oron. Flickan från samhällets botten är ett ingenting, som männen, men även andra kvinnor, kan behandla hur de vill. I tillbakablickar får vi flickans historia i det gamla landet. När hon våldtas av nådig fruns son och hans vänner kan matmodern bara beklaga och hoppas hon inte blivit gravid. Förälskelsen under havsresan i en ung holländare som drunknar blir ett bitterljuvt minne. Inte heller högreståndskvinnan nådig frun är immun mot patriarkatet som omgift med den unge pastorn. I Lauren Groffs nästan poetiska språk, av allt att döma väl tillvarataget av översättaren Bogg Johanna Karlsson, är det en stark läsupplevelse.

Detta är den första bok jag läst av denna amerikanska författare. Den ska ses som sista delen i en trilogi, bestående av de uppmärksammade Ödet och ursinnet (2015; svensk övers 2022) och Matrix (2021; svensk övers. 2021). En mycket spännande bekantskap.

Stor författare i litet format

2024-08-13 Herman Bang: Ved vejen (1886) och Sommerglæder (1902), Gyldendals Tranebøger, 1962; 237 s.). Vid botanisering i bokhyllan hittade jag denna oansenliga pocketbok, som härstammar från min hustrus studier i nordiska språk på 1960-talet. Jag hade inte tidigare läst något av Bang (1856–1912), en av Danmarks största författare, som lärt av Maupassant och inspirerat Hjalmar Söderberg. Den här volymen är en bra introduktion till hans författarskap.

Om man ser till komposition, och bredd och djup i berättelserna, kan man karaktärisera Vid vejen (132 s.) som en kort roman och Sommerglæder (95 s.) som en lång novell. Den förra är en tragisk historia om en gift kvinnas längtan efter något större, den senare en karnevalisk humoresk som utspelar sig på en plats under en dag.

Ved vejen berättar om Katinka, som bor i ett litet samhälle på Jylland och lever i ett svalt och tyvärr barnlöst äktenskap med ortens stationsinspektor. Stationshuset är samhällets träffpunkt, och i en magnifik inledningsscen lär vi känna alla de viktigaste av invånarna: godsägaren, prästfamiljen, änkefrun med två nyss vuxna döttrar, den gamla fröken med sin blinda hund … Att det är just Katinka som är huvudperson står inte omedelbart klart. Ankomsten av en ny inspektor, Huus, till godset sätter i gång skeendet. Sakta men säkert inser Katinka och Huus att de älskar varandra, men båda är helt klara över att förbindelsen är omöjlig, och Huus reser. Inom huvudhandlingens ram får läsaren ta del av livet i det lilla samhället, och såväl huvud- som bipersoner är väl psykologiskt karaktäriserade med Bangs fina stilkonst, som räknas som litterär impressionism. Tragiken mildras av Bangs ömsint ironiska humor i hans syn på sina gestalter.

Sommerglæder är alltså en helt annan sorts verk. Här möter vi i en liten kuststad makarna Brasen, som startat ett badhotell men än så länge bara dragit på sig skulder till ortens mer bemedlade. Hittills har gästerna uteblivit, men så kommer de, alla på en gång! Kaotiska scener utspelar sig när alla ska inkvarteras och utspisas. Även här förtjuses man av Bangs personporträttkonst, som gäller både ortsbor och badgäster. Lite får vi veta om timmerhandlaren, inspektören, den östjyska frun och deras familjer, men Bang koncentrerar sig på generalkonsul Fryant med hustru, dottern Johnny (ja, så heter hon) och dennas väninna Ingeborg, dotter till ortens borgmästare. Den spirande kärleken mellan flickorna och två unga män är vackert och rörande skildrad. Handlingen löper i ett, utan vilopunkter (ingen vila heller för personalen på hotellet), och dagen avslutas med en uppsluppen danskväll. Brasens drar en suck av lättnad: det här kan nog gå. Fast en av fordringsägarna dyker upp med en tuff avbetalningsplan.

Jag läser danska utan nämnvärda svårigheter, men Bangs språk från slutet av 1800-talet beredde mig en del besvär, med åtskilliga ord jag inte kunde och fick lov att slå upp. I svensk översättning från 1996 av Vibeke Emond finns Vid vägen. Sommarnöjen är bara översatt en gång, 1902, och finns enligt Libris bara på fem bibliotek i Sverige.

Ogement roligt med Byron och Harding

2024-07-28 Lord Byron: O dåna ocean. Dikter i tolkning av Gunnar Harding (Wahlström & Widstrand 2024; 178 s.). George Gordon Byron, 6th Baron Byron of Rochdale (1788–1824): jag måste erkänna att jag har vetat mer om hans liv än om hans författarskap. Till detta senare kan jag inte tänka mig en bättre introduktion än denna urvalsvolym, som utöver en fyllig inledning innehåller utdrag ur Byrons två stora versromaner Childe Harold och Don Juan samt ett litet antal enskilda dikter. Inte heller kan jag tänka mig en bättre introduktör än Gunnar Harding, framstående poet, skicklig översättare och ledande kännare av engelskspråkig romantisk poesi.

Det är omfattande verk vi talar om. Bara Don Juan omfattar i C.W.A. Strandbergs översättning (1857–65) över 500 sidor. Harding har alltså sovrat hårt, plockat ut enskildheter som kan läsas fristående och fått till stånd ett tvärsnitt genom verken som i stort sett bortsett från deras episka linje och lagt tonvikten på poetens sinnesstämningar, åsikter och samtidskommentarer. Helt rimligt eftersom både Harold och Don Juan är maskerade självporträtt och epiken mest ett ramverk för det Byron egentligen vill uttrycka: sin egen melankoli, hänförelse över naturen och, framför allt, kritik av sin samtids Storbritannien, dess inskränkthet, dess torftiga kultur. I det sistnämnda kommer Byrons virtuositet som versmakare bäst till sin rätt. Något mindre i Childe Harold, som är skrivet i den rätt komplexa versformen spenserstanser, men fullfjädrad i Don Juans ottave rime, där parrimmet i de två sista raderna i varje strof ofta lyfter fram en snärtig poäng. Ett exempel, där diktjaget funderar över vad den äktenskapliga kärleken gör med poesin. Först originalet:

There’s doubtless something in domestic doings
    Which forms, in fact, true love’s antithesis;
Romances paint at full length people’s wooings,
    But only give a bust of marriages;
For no one cares for matrimonial cooings,
    There’s nothing wrong in a connubial kiss:
Think you, if Laura had been Petrarch’s wife,
He would have written sonnets all his life?

Harding:

Visst är det så att hushållsgöromål
kan bli all äkta kärleks antites.
Romansen är kurtisens modersmål,
mer sakligt äktenskapet återges.
Ett husligt kuttrasju med en gemål
lär sällan med förväntan emotses.
Om Laura hade fru Petrarca blivit,
tror ni att han då fler sonetter skrivit?

Harding har kunnat återanvända en hel del material från sin antologi med engelsk romantisk poesi från 2002, Där döda murar står. Lord Byron och hans samtida. Men mycket är nyöversatt, och Hardings ingivelseförmåga har inte mattats trots hans över 80 år. Det är vackert, det är rörande och det är, mest av allt, ogement roligt.