Värd alla lovord

2024-02-14 Andrev Walden: Jävla karlar (Polaris 2023; 376 s.). Kan den här romanen vara så bra som alla priser och strålande recensioner ger vid handen? Ja, den kan faktiskt det. Det är en berättelse som rycker med läsaren från första sidan och sedan inte släpper taget. Det är ett sådant driv i språket att sidorna bara flyger förbi. 376 sidor låter mycket, men det är det inte i det här fallet.

Det har skrivits mycket om de sju papporna som passerar revy under de sju åren i Andrevs uppväxt, mellan 7 och 14. Och det är verkligen en samling ”jävla karlar”, mammans och hennes väninna storrökaren Lilla Molnets mantra om männen i deras liv. Somliga är värre eller farligare, andra mer udda och illa fungerande. Andrev gör vad han kan för att vara dem till lags, samtidigt som han iakttar dem med barnets oförvillade blick (även om han inte förstår allt). Den första pappan, Växtmagikern, har levt med mamman flera år och givit Andrev två halvsyskon, men han åker ut när han slår Andrev en gång för mycket och för hårt. Sedan avlöser ”papporna” varandra tätare, för antingen tröttnar mamman eller kommer polisen och tar dem. I denna kaotiska tillvaro är ändå mamman en fast punkt, som inte bara barnet utan även den vuxne Andrev kärleksfullt håller fast vid. Det är vacker gjort och vackert berättat.

Men sett till boken som helhet är papporna ändå bifigurer i en bred uppväxtskildring, där jämnåriga och deras föräldrar, skola, fritidshyss, så småningom sommarjobb och förälskelser dominerar. Berättelserna är detaljrika, fulla av tidsmarkörer i både scenografi och språk. Det är en roman, men man läser som om allt verkligen hänt, så skickligt skriver Andrev Walden. Och framför allt är det hejdlöst roligt. Hur tråkiga eller upprörande händelser han än skriver om lägger författarens humor ett försonande skimmer över skildringen.

Fru Bergs ställföreträdande lidande

2024-02-04 Ingvild H. Rishøi: Historien om Fru Berg (2011; svensk övers. Marie Lundquist, Flo Förlag 2023; 151 s.). Fru Berg i titelnovellen är en guldhamster, impulsköpt åt en flicka (berättarjaget) av hennes mor, som är skild från hennes far. När flickan inte bor hos modern (miss)sköter denna hamstern. Inte bra. Fru Bergs ställföreträdande lidande sätter tonen för de övriga fyra novellerna i denna tidiga samling av en i dag högt skattad norsk författare. Det handlar om mer eller mindre dysfunktionella familjer, oftast men inte alltid med barn eller ungdomar i centrum. Alla är berättade i jagform, det finns starka känslor, men de är återhållsamt skildrade. Viktigast är relationerna: mellan syskon, mellan barn och föräldrar, mellan ung kvinna och ung man. En pojke ser sin storebror gå in i psykisk sjukdom (”Det som lyser”). En tonårsflicka i arbetsträning, och med ett hemligt handikapp, har en trevande relation till en jämnårig arbetskamrat (”The life and death of Janis Joplin”). I den sista, längsta och allra bästa novellen, ”Mina flickor” berättar en man för (som man antar) sin vuxna dotter om varför hans förbindelse med hennes mor, som började så bra, slutade så illa. Det är gripande, och mannens plåga och självförebråelser är mästerligt gestaltade. En novell läser man ju rätt snabbt, och oftast glömmer åtminstone jag snart bort vad den handlade om, men ”Mina flickor” kommer jag att bära med mig länge.

En filosofisk sjöresa 1649

2024-01-26 Magnus Florin: Descartes dotter (Albert Bonniers Förlag 2023; 200 s.). Magnus Florin (f. 1955) är en solitär bland svenska författare, som inte går att inordna i någon litterär riktning eller något kotteri. Sedan 30 år utger han med långa mellanrum korta, ordknappa romaner som ändå är mättade med innehåll. De är inte realistiska även om de kan anknyta till verkliga personer. Stämningen är ofta drömartad; språket är på en gång precist och poetiskt. Några välkända titlar är Trädgården (1995, om Carl von Linné), Syskonen (1998) och Cirkulation (2001; om bankvärlden). Till dessa ansluter sig Descartes dotter väl både till berättarteknik och litterär kvalitet.

Filosofen René Descartes kallades som bekant till drottning Kristinas hov 1649 och dog i Stockholm 1650. Boken skildrar hans sjöresa från Antwerpen till Stockholm. Den är till det yttre tämligen händelselös, inga svåra stormar men långvarig stiltje på Nordsjön. För Descartes får dock resan gärna dra ut på tiden. Landmärken som passeras redovisa pedantiskt, liksom Descartes rätt uppstyltade dialoger med kaptenen, styrmannen och besättningsmän. En varmare ton har samtalen med kaptenens olyckliga hustru, som sörjer förlusten av ett barn. Återkommande berättar också Descartes i jagform om resan.

Filosofen reser med tre kistor. Den minsta, som är omsorgfullt låst, lämnar han inte ur sikte. Det är Francines kista, Descartes dotter som dog blott fem år gammal. I sin hytt samtalar han med dottern om kvällarna och svarar på hennes frågor. I dialogerna, monologerna och samtalen ger Magnus Florin litterär gestalt åt Descartes filosofiska tankar. Det är lågmält och till synes anspråkslöst men på hög konstnärlig nivå. Mot slutet antyder några mer dramatiska händelser att det isolerade sjöekipaget är på väg tillbaka till världen och verkligheten. På sista sidan ligger skeppet förtöjt vid Skeppsbron. Boken slutar med att Descartes väcks av drottningens hovmän: ”Kallt, disigt, vinter i luften. Det är bara du som ännu inte gått i land.”

Men fåglarna hann före

2024-01-09 Merja Mäki: Innan fåglarna vänder åter (2022; svensk övers. Mattias Huss, Historiska Media 2023; 398 s.). Innan fåglarna vänder åter ska vi vara tillbaka. Det lovar jagberättaren Alli och hennes svägerska Sylvi varandra när de evakueras från det avträdda Karelen efter vinterkriget. Det blir inte av. I stället väntar ett och ett halvt år av först strapatser under flykten, rotlöshet i försöken att omplantera sig i en ny miljö, Seinäjoki i Österbotten, kultur- och religionskrockar, misstänksamhet och förakt mot dessa ”halvryssar” och för Allis del också en infekterad konflikt med hennes stränga och otillgängliga mor Lydia.

Det börjar lite trevande när Alli presenterar sig och sin miljö. Vi befinner oss på ön Haavus i Ladogas norra skärgård, inte långt från Sordavala. Familjen Alava och deras grannar är fiskebönder, och tillvaron domineras helt av ”havet” som de kallar den enorma sjön. Allis håg står till att överta fisket efter sin far, men som ung kvinna motarbetas hon av alla andra familjemedlemmar. Fadern Juho, bördig från Österbotten är sjuklig, av Allis två yngre bröder har Aatos redan stupat medan Tuomas är kvar vid fronten. Lillasyster Ilmi är bara i nedre tonåren. Till hushållet hör också Tuomas hustru Sylvi, som är gravid.

Berättelsen tar snart fart, med dramatiska händelser i krigets slutskede, ordern om evakuering och den för Alli och Sylvi långa och hårda förflyttningen i hästkärra, drivande en dräktig ko. Här är boken en riktig bladvändare.

Bokens andra del har en annan karaktär. Familjen har återförenats på Allis farbrors gård vid Seinäjoki. Genom en händelseutveckling som det vore synd att avslöja för mycket av befinner sig Alli som telefonist på sjukhuset i staden. Hon inkvarteras med sköterskeelever och kan så småningom upprätta ett bra kamratskap med åtminstone några av dem. På sjukhuset träffar Alli också krigsinvaliden Vilho, son i en av de mest välbärgade bondefamiljerna i trakten – nog sagt.

Jag tror detta referat är viktigt för förståelsen av vad det här är för slags bok; som berättelse om evakuerade har den en tydlig parallell till Rosa Liksoms uppmärksammade Älven från häromåret. Men referatet säger inget om bokens stora litterära kvaliteter. Merja Mäkis skaparkraft och gestaltningsförmåga, hennes inlevelse i sina figurer och hennes språkliga kreativitet är helt förbluffande med tanke på att det är en debutroman, låt vara av en mogen författare med bl.a. flera barnböcker bakom sig. Personerna, inklusive Alli själv, är tecknade med både förståelse och kritisk blick; till och med den mycket negativa bilden av modern har nyanser. Skickligt låter författaren Ladoga och hemön leva med i hela boken genom att hon låter Alli beskriva sina känslor med bilder hämtade från vattnet och jorden. Det är Ladogas vågor som sköljer genom Alli när hon blir upprörd; det är en metkrok som fastnat i skinnet när hon blir kränkt, och så vidare. I Finland lär boken ha gjort sensation. Den borde locka en stor läsekrets även i Sverige.

Att översätta den här romanen kan inte ha varit lätt, ens för den erfarne och skicklige Mattias Huss. Merja Mäki blandar in en hel del karelska ord och uttryck i sitt språk, vilket hat tvingat Huss till två olika lösningar. Vissa ord återger han med äldre eller provinsiella svenska ord, som ”stuva” för storstuga och ”tun” för gårdsplan. Andra låter han stå kvar oöversatta i sin karelska form, där läsaren ofta men inte alltid kan förstå betydelsen av sammanhanget. En speciell stötesten är buabo, som Alli kallar den kloka gumma som hon varit lärling hos. Ett påfallande ofinskt ord med sina två b. Jag har googlat mig fram till att det är det ryska baba (’mormor’, ’farmor’) som lånats in i karelskan. Det kunde kanske Mattias Huss ha smugit in på något sätt i översättningen.

En bildningsresa med mångkunnig ciceron

2023-12-21 Alf Henrikson: Vägen genom A (Ehlins 1949; 320 s.). Tänk att den står på rätt plats i bokhyllan, efter 70 år och många flyttningar! Annars är mitt pojkbibliotek i stort sett skingrat: Jules Verne, Walter Scott, Conan Doyle – putz weg, men Vägen genom A blev kvar, utan skyddsomslag och med tappad rygg. Jag har nog inte läst den sedan tidiga tonåren men inspirerades till att ta fram den efter läsningen av Catharina Grünbaums kollage Alf Henrikson på prosa, som jag skrev om för några veckor sedan. Och omläsningen blev en märkvärdig och sammansatt upplevelse.

Idén är ju briljant: att låta två bokmalar – inkarnerade som Justus och Filibert, två pojkar i nedre tonåren – gnaga sig in i ett uppslagsverk och få uppleva innehållet i artiklarna: mer bildande än så kan knappast en ungdomsbok bli. Och mycket är högst läsvärt på sedvanlig Alf Henrikson-nivå, men det finns longörer. Och jag förbryllas över dispositionen.

Boken omfattar kapitel från Astronomi till Ararat (gnager man sig in från vänster hamnar man på sista sidan), ett mycket litet alfabetiskt avsnitt; insåg Henrikson det när han började skriva? Av bokens 14 kapitel dominerar det sjunde, Arken, helt; det omfattar bokens mellersta hundra sidor och återkommer i slutkapitlet Ararat. Det är ett mycket bra kapitel, lärorikt och med fina personteckningar av Noak och hans familj, kryddat med humoristiska anakronismer. Det kunde ha varit en bok i sig, och man undrar om Henrikson först tänkt så men infogat det i den större berättelsen?

Ett problem är att startsträckan fram till att texten börjar rycka med en på välkänt Henriksonvis är så lång. Kapitlet Astronomi är inte så lyckat, och inte heller Assyrien, Assimilation och Assassiner griper riktigt tag. Men med det spännande kapitlet om Arkimedes i Syrakusa under romersk belägring tar det fart. Berättelsen om germanhövdingen Ariovistus i kamp med Caesar är ett riktigt pojkboksäventyr, och kapitlet om skalden Ariosto som tror han blivit förgiftad av den fatala Lucrezia Borgia är en riktigt Henriksonsk skröna, full av spelande humor och subtil ironi. Efter denna höjdpunkt falnar glöden igen. Idén att låta luftanden Ariel ställa till gästabud med litterära gestalter från alla tider är god men blir inte till mycket mer än name-dropping. Den plötsligt linjära resan bakåt i tiden är en smula besynnerlig med tanke på att pojkarna tidigare rest hej vilt fram och tillbaka i både tid och rum. Slutkapitlet på Ararat tycker jag däremot mycket om. Familjen Noak har etablerat sig på land, och Justus och Filibert flyttar in i den strandade arken för att vila ut efter sina äventyr. Alla andra böcker om tidsresor slutar med att huvudpersonerna återvänder till sin egen tid. Detta öppna slut är välgörande annorlunda.

Boken är mycket rikt illustrerad med teckningar av Birger Lundquist. De är oftast insprängda i texten och hör på så sätt till själva läsningen och höjer förstås läsvärdet och läsnöjet av denna bok, som jag, mina invändningar till trots, verkligen rekommenderar vetgiriga ungdomar även i dag.

Att boken är nästan 75 år gammal märks knappast på annat än att kvinnor och flickor är fåtaliga och spelar underordnade roller. Enda undantagen är Gumman Noak, Lucrezia Borgia och Ariovistus handlingskraftiga dotter Gisela. Vägen genom A finns inte i bokhandeln men väl på Bokbörsen och antikvariat.net.

Av och om två stora poeter

Annars är det två helt väsensskilda verk som jag här har slagit ihop i en text, helt enkelt för att jag läste dem efter varandra på kort tid, då då de är föga texttunga.

2023-12-05 Gunnar Ekelöf: Dikter i Grönköpings Veckoblad (utgivna med en inledning och kommentarer av Daniel Möller, Gunnar Ekelöf-sällskapet 2016; 77 s.). Att Gunnar Ekelöf på 1940-talet då och då uppträdde i Grönköpings Veckoblad som signaturpoeten A:lfr-d V:stl-nd har varit väl känt, men viss oklarhet har rått om precis vilka dikter som ska attribueras till Ekelöf. I denna lilla, påfallande eleganta volym från Gunnar Ekelöf-sällskapet redovisar litteraturforskaren Daniel Möller resultaten av sina mödor och menar sig kunna slå fast vilka dikter det rör sig om, sålunda invändande mot tidigare Ekelöfforskare, särskilt Reidar Ekner. Det är fascinerande att följa ett pågående forskningsarbete och nöjsamt att läsa Möllers kommentarer, men roligast förstås att läsa själva diktalstren samt en intervju med kulturdoktorn Stig Berglund, som inhämtat den senaste -ismen, ”desperatismen”, under en resa till Paris. Ekelöf ogillade av någon anledning 40-talismen och tar tillfället i akt att slå ner på sitt favorithatobjekt Erik Lindegren. Tänk att så avancerad litterär parodi kunde skrivas i GrV på den tiden! En bonus för mig var att jag äntligen fick förklarad den förkortningsfras som ständigt åtföljer Stig Berglunds namn: ”s.t.s. i Hjo” uttyds ”som tog studenten i Hjo”.

Min läsare suktar väl efter exempel. Jag bjuder två, det första ett klassiskt pekoral, det andra en sublim parodi på 40-talsdikt. Håll till godo!

Rolös kväll [första och sista strofen av fem]
Jag står och ser å en högrest tall,
så fast så rotad i skogen.
Han står så ensam och känslokall
men fyll sin uppgift i alla fall
så snart en kotte blev mogen.

[…]

Men vor’ jag furan, och högges ned
av händer, vana och färma
– hur än i barken det bittert sved,
jag bad en bön att jag sen som ved
fick skänka I-ma min sista värma!
[I-ma: skaldens sångmö fröken Irma Viola Sjöqvist, dotter till stadens borgmästare]

Ett ensamt lok
(ett hjoimpromptu)
ett ensamt lok rullar
långsamt på två smala skenor
ångande
frustande i motluten
gnisslande med bromsarna
i medluten
snart står det i ro i stallet
ensamt, bortglömt med slocknad panna
jag själv är ett ensamt lok
vart tog min ånga vägen?

2023-12-06 Edith Södergran, Martin Bergström, Agneta Rahikainen: Flora poetica. Edith Södergran i växtriket (Appell Förlag 2023; 143 s., stort format). Låt oss slå fast med en gång: detta är ett praktverk i ordets alla betydelser! Litteratur och konst förs ihop till en högre nivå. 28 dikter, både kända och mindre citerade, återges tillsammans med ett konstverk av Martin Bergström som suggestivt illustrerar stämningen i dikten. Till de flesta av dikterna visas också antingen hur de såg ut i tryck i första upplagan eller Södergrans manuskript. Att läsa dikterna två gånger i olika utstyrsel ger faktiskt en djupare förståelse av dem. Vår främsta Södergrankännare, Agneta Rahikainen, har gjort urvalet och skrivit inledning och en avslutande essä om Edith Södergran som växtkännare. Martin Bergström har i en kort text beskrivit sin konstnärliga metod. För den högklassiga grafiska formen svarar Mattias Arell Räms och boken har producerats av Appells förläggare och chef, den kreativa Helena Hegardt. Alla inblandade har största heder av resultatet.

Seglar i hamn med flaggan i topp

2023-11-30 Agneta Pleijel: Sniglar och snö (Norstedts 2023; 356 s.). Det här är den tredje och avslutande delen i Agneta Pleijels hyllade självbiografiska svit, efter Spådomen (2015) och Doften av en man (2017). Den utkommer sex år efter den förra delen, vilket antyder att den har varit svårare att skriva; Pleijel har dock också varit svårt sjuk i TBE. Vare därmed hur som helst, hon seglar i hamn med flaggan i topp.

Böckerna i sviten kallas romaner, men det torde främst vara för deras skönlitterära kvaliteter. För de handlar uttryckligen om den ”hon” Agneta en gång var; ”jag” är den Agneta som skriver böckerna. I denna del är hon om möjligt ännu mer introspektivt självutlämnande än i de förra, och hon lämnar också ut mycket av privat karaktär om sina – lätt identifierade – män och sin dotter. Att detta inte rubbar den konstnärliga balansen visar på Agneta Pleijels storhet som författare.

Den framgångsrika karriären som kritiker, kulturchef och författare finns mest med som markörer av tidens gång, för det är en själs historia hon vill berätta. Och den gestaltas som relationer: till L, som blir far till hennes dotter, till dottern ”Linn” och, framför allt, till hennes stora kärlek M. När relationerna krisar – det gör de många gånger – krisar också ”hon”, och Pleijel kan gestalta detta inre kaos utan att stöta bort utan snarare fängsla läsaren. Ett viktigt stöd för henne blir hennes kamrat i Samfundet De Nio författaren Birgitta Trotzig, som bestås ett ömsint porträtt.

När M återvänder efter en långvarig förbindelse med en annan kvinna är boken i princip slut. Men i ett ”Appendix” och en ”Coda” tar hon upp ett sidospår i boken: sina indonesiska rötter, som hon även behandlat skönlitterärt i Vindspejare. Hon reser med M till Indonesien och lyckas spåra upp sin javanska mormors mormor, som blir en viktig pusselbit i hennes sökande efter sitt jag. På köpet får vi en reseskildring full av färg och dofter, som ytterligare ökar värdet på denna redan så rika roman.

Fosse på hans eget språk

2023-11-13 Jon Fosse: Trilogien (Andvake 2007, Olavs draumar 2012, Kveldsvævd 2014; Det Norske Samlaget 2023; 239 s.). Tre korta romaner sammanförda till en föga omfångsrik helhet, som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2015 och har fått förnyad aktualitet i och med Fosses nobelpris. Jag läste den när den kom i svensk översättning 2016 och har nu läst om den på originalspråket nynorska. Intrycket blir delvis ett annat.

Så här tyckte jag då: ”Berättelserna utspelar sig i en svåridentifierbar äldre tid; de flesta markörer tyder på 1800-talet, men vissa andra pekar tillbaka ända till medeltiden, särskilt namnet Bjørgvin för Bergen. I centrum står ett ungt ogift utfattigt par som väntar barn och söker husrum i Bjørgvin likt Maria och Josef. De hittar rum till slut, men hur de kommer över det är länge lite oklart, liksom en del andra händelser på deras resa från hembyn till staden. Det är en grym historia om nöd och död, men det finns också strimmor av hopp, godhet och försoning. Språket flyter i långa, böljande stråk och med många upprepningar, ömsom realistiskt, ömsom drömlikt, på en gång talspråkligt och lyriskt, lite tungrott i början, men man vänjer sig efter hand. Till slut fann jag språkdräkten njutbar och kongenial med berättelsens tema och idéinnehåll.”

I omläsningen ser jag ingen annan medeltidsmarkör än namnet Bjørgvin. Tiden känns mest 1800-tal, bland annat med en utvecklad penningekonomi där sedlar spelar en viktig roll. En anomali är en primitiv rättskipning som närmar sig lynchjustis och som knappast någonsin praktiserats i Norden. Strimmorna av hopp, godhet och försoning märkte jag nu mindre av; det som ser ut som godhet går lika lätt att tolka som förklädd egennytta. Hopplösheten tycks ärvas i generation efter generation, så pessimism är det dominerande draget. Språket, som jag tyckte flöt så fint i Urban Anderssons översättning, känns betydligt mer styltigt, staccatoartat på Fosses nynorska och med begränsat ordförråd. Det senare draget förstärks av det många upprepningarna. Det är effektfullt på ett annat sätt än i översättningen, fortfarande poetiskt men inte lyriskt.

Ingen läsvan person ska rädas att läsa Fosse i original. De flesta nynorska egenheter är systematiska och återkommande, så man har lärt sig dem efter kort tid. Det förekommer förstås ett antal ord som man inte förstår, men den svenska betydelsen går snabbt att googla fram. Att detta är ett märkvärdigt verk av en framstående författare stod klart redan i översättning och blir än uppenbarare i original.

Hon är en novellens mästare

2023-11-01 Claire Keegan: Genom blå hagar (2007; svensk övers. Erik Andersson, Wahlström & Widstrand 2023; 204 s.). Claire Keegans Det tredje ljuset. Små ting som dessa, med två långa noveller i en volym, blev en stor framgång i svensk översättning för två år sedan. Förlaget rider nu på framgångsvågen med denna samling mer normallånga noveller (några tiotal sidor). Det är bara att tacka och ta emot. Man känner igen miljöerna, irländsk landsbygd, men grundstämningen är mörkare: mest ruggigt höstväder, människorna är tilltufsade, ofta isolerade. Tystnaden ekar mellan makar. Äktenskap ingås utan kärlek, och äkta kärleksförbindelser bryts. Hjärtskärande är titelnovellen om prästen som viger sin älskade med en annan man. Den bästa är den sista, och längsta, ”Rönnarnas natt” om Margaret från östra Irland, som övertar sin döde kusins hus på västsidan nära havet, en främling, frusen ut- och invärtes men som sakta anpassar sig och tinar upp, inte minst genom kontakt med sin närmaste granne, en lika frusen och isolerad man. En novell, ”Intill vattenbrynet” avviker genom att utspelas på stort geografiskt och socialt avstånd: en Harvardstudent kommer till ett lyxhotell i Texas där hans 21-årsdag ska firas med hans mor och rika styvfar. Middagsscenen är en höjdpunkt av dålig stämning.

Jag läser inte mycket noveller främst därför att jag så fort glömmer vad de handlar om. Så är fallet även här, så jag nöjer mig med dessa exempel. Men alla är läsvärda och mer; det är en fröjd att läsa Claire Keegan, för hennes inkännande och nyanserade personteckningar (i den här boken finns bara en riktigt ond man) och hennes stilkonst, vacker, precis, inte ett ord för mycket, omhändertagen av en av våra främsta översättare (och författare), Erik Andersson.

I huvudet på en ung mordbrännare

2023-10-20 Amanda Svensson: Själens telegraf (Norstedts 2023; 255 s.). ”Som de efteråt skulle lära mig på ungdomsvårdsanstalten fanns det antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus.” Se där en romaninledning värdig en García Márquez. Läsaren vet från första sidan vad som väntar. Spänningen ligger i vägen dit, som anträds från två håll: ett före, Somerset 1992, och ett efter, Glasgow 1998. Av den avancerade språkbehandlingen förstår man att romanens jag har skrivit ner sin historia många år senare, för i berättelsens två tider är hon 13 resp. 19 år. Den fiktiva författaren har även tillgång till sitt ungdomsspråk, som kommer in här och var och ger färg och närvarokänsla. Det är en avancerad romankonstruktion som det krävs en skicklig författare för att den inte ska rasa ihop.

Berättarjaget Iris Watkins lever 1992 med sin ensamstående mamma i ett hus i en by i Somerset i sydvästra England. Om den frånvarande pappan och om mammans bakgrund finns det flera versioner, och Iris börjar bli tillräckligt gammal för att förstå att hennes vackra och beundrade mamma ljuger om det mesta. Och när det börja hända konstiga saker har Iris ingen att anförtro sig åt. Jo kanske grannen Hugo, som hugger gravstenar. Några jämnåriga kamrater har hon inte. Desperationen ligger på lut.

År 1998 är Iris i Glasgow efter olika former av tvångsomhändertagande efter branden. Mamman är död i cancer, men Iris har börjat stadga sig, har jobb som expedit på ett varuhus och har lärt sig spela cello. Med pojkvännen Rupert och några vänner bildar de ett band, ”Själens Telegraf” som ska försöka slå sig in på den tuffa musikmarknaden, men varifrån ska de få de pengar de behöver för sin satsning? Iris vet råd, men varifån kom pengarna egentligen? Genom hur Iris tänker och handlar får läsaren ytterligare nycklar till hennes barndom och vad som ledde fram till katastrofen.

Berättelsen är spännande, men det är inte den i sig som är huvudsaken. Utan det är den inom Iris och mellan Iris och hennes omgivning pågående dialogen om hur sviktande tillit, brustna illusioner och andras och egna lögner kan sätta tillvaron i gungning men också om hur det är möjligt att reparera den.

Amanda Svenssons förra roman, Ett system så magnifikt att det bländar (2019) var en omfångsrik volym med långväga utflykter i tid och rum och ett stort persongalleri. Själens telegraf är på alla plan mycket mer koncentrerad men en lika imponerande litterär prestation.