Stor författare i litet format

2024-08-13 Herman Bang: Ved vejen (1886) och Sommerglæder (1902), Gyldendals Tranebøger, 1962; 237 s.). Vid botanisering i bokhyllan hittade jag denna oansenliga pocketbok, som härstammar från min hustrus studier i nordiska språk på 1960-talet. Jag hade inte tidigare läst något av Bang (1856–1912), en av Danmarks största författare, som lärt av Maupassant och inspirerat Hjalmar Söderberg. Den här volymen är en bra introduktion till hans författarskap.

Om man ser till komposition, och bredd och djup i berättelserna, kan man karaktärisera Vid vejen (132 s.) som en kort roman och Sommerglæder (95 s.) som en lång novell. Den förra är en tragisk historia om en gift kvinnas längtan efter något större, den senare en karnevalisk humoresk som utspelar sig på en plats under en dag.

Ved vejen berättar om Katinka, som bor i ett litet samhälle på Jylland och lever i ett svalt och tyvärr barnlöst äktenskap med ortens stationsinspektor. Stationshuset är samhällets träffpunkt, och i en magnifik inledningsscen lär vi känna alla de viktigaste av invånarna: godsägaren, prästfamiljen, änkefrun med två nyss vuxna döttrar, den gamla fröken med sin blinda hund … Att det är just Katinka som är huvudperson står inte omedelbart klart. Ankomsten av en ny inspektor, Huus, till godset sätter i gång skeendet. Sakta men säkert inser Katinka och Huus att de älskar varandra, men båda är helt klara över att förbindelsen är omöjlig, och Huus reser. Inom huvudhandlingens ram får läsaren ta del av livet i det lilla samhället, och såväl huvud- som bipersoner är väl psykologiskt karaktäriserade med Bangs fina stilkonst, som räknas som litterär impressionism. Tragiken mildras av Bangs ömsint ironiska humor i hans syn på sina gestalter.

Sommerglæder är alltså en helt annan sorts verk. Här möter vi i en liten kuststad makarna Brasen, som startat ett badhotell men än så länge bara dragit på sig skulder till ortens mer bemedlade. Hittills har gästerna uteblivit, men så kommer de, alla på en gång! Kaotiska scener utspelar sig när alla ska inkvarteras och utspisas. Även här förtjuses man av Bangs personporträttkonst, som gäller både ortsbor och badgäster. Lite får vi veta om timmerhandlaren, inspektören, den östjyska frun och deras familjer, men Bang koncentrerar sig på generalkonsul Fryant med hustru, dottern Johnny (ja, så heter hon) och dennas väninna Ingeborg, dotter till ortens borgmästare. Den spirande kärleken mellan flickorna och två unga män är vackert och rörande skildrad. Handlingen löper i ett, utan vilopunkter (ingen vila heller för personalen på hotellet), och dagen avslutas med en uppsluppen danskväll. Brasens drar en suck av lättnad: det här kan nog gå. Fast en av fordringsägarna dyker upp med en tuff avbetalningsplan.

Jag läser danska utan nämnvärda svårigheter, men Bangs språk från slutet av 1800-talet beredde mig en del besvär, med åtskilliga ord jag inte kunde och fick lov att slå upp. I svensk översättning från 1996 av Vibeke Emond finns Vid vägen. Sommarnöjen är bara översatt en gång, 1902, och finns enligt Libris bara på fem bibliotek i Sverige.

Ogement roligt med Byron och Harding

2024-07-28 Lord Byron: O dåna ocean. Dikter i tolkning av Gunnar Harding (Wahlström & Widstrand 2024; 178 s.). George Gordon Byron, 6th Baron Byron of Rochdale (1788–1824): jag måste erkänna att jag har vetat mer om hans liv än om hans författarskap. Till detta senare kan jag inte tänka mig en bättre introduktion än denna urvalsvolym, som utöver en fyllig inledning innehåller utdrag ur Byrons två stora versromaner Childe Harold och Don Juan samt ett litet antal enskilda dikter. Inte heller kan jag tänka mig en bättre introduktör än Gunnar Harding, framstående poet, skicklig översättare och ledande kännare av engelskspråkig romantisk poesi.

Det är omfattande verk vi talar om. Bara Don Juan omfattar i C.W.A. Strandbergs översättning (1857–65) över 500 sidor. Harding har alltså sovrat hårt, plockat ut enskildheter som kan läsas fristående och fått till stånd ett tvärsnitt genom verken som i stort sett bortsett från deras episka linje och lagt tonvikten på poetens sinnesstämningar, åsikter och samtidskommentarer. Helt rimligt eftersom både Harold och Don Juan är maskerade självporträtt och epiken mest ett ramverk för det Byron egentligen vill uttrycka: sin egen melankoli, hänförelse över naturen och, framför allt, kritik av sin samtids Storbritannien, dess inskränkthet, dess torftiga kultur. I det sistnämnda kommer Byrons virtuositet som versmakare bäst till sin rätt. Något mindre i Childe Harold, som är skrivet i den rätt komplexa versformen spenserstanser, men fullfjädrad i Don Juans ottave rime, där parrimmet i de två sista raderna i varje strof ofta lyfter fram en snärtig poäng. Ett exempel, där diktjaget funderar över vad den äktenskapliga kärleken gör med poesin. Först originalet:

There’s doubtless something in domestic doings
    Which forms, in fact, true love’s antithesis;
Romances paint at full length people’s wooings,
    But only give a bust of marriages;
For no one cares for matrimonial cooings,
    There’s nothing wrong in a connubial kiss:
Think you, if Laura had been Petrarch’s wife,
He would have written sonnets all his life?

Harding:

Visst är det så att hushållsgöromål
kan bli all äkta kärleks antites.
Romansen är kurtisens modersmål,
mer sakligt äktenskapet återges.
Ett husligt kuttrasju med en gemål
lär sällan med förväntan emotses.
Om Laura hade fru Petrarca blivit,
tror ni att han då fler sonetter skrivit?

Harding har kunnat återanvända en hel del material från sin antologi med engelsk romantisk poesi från 2002, Där döda murar står. Lord Byron och hans samtida. Men mycket är nyöversatt, och Hardings ingivelseförmåga har inte mattats trots hans över 80 år. Det är vackert, det är rörande och det är, mest av allt, ogement roligt.

Eyvind Johnsons ”värntjänst” – men så mycket mer

2024-07-07 Eyvind Johnson: Krilon själv (Albert Bonniers Förlag 1943; 692 s.)

”Och nu är vi här, vid slutet av denna långa bok om Johannes Krilon och hans grupp. Återberättaren, den tjänande brodern som under tre omväxlande år stått helt nära men mest i bakgrunden, vill än en gång stiga fram och öppna sin mun. [—] Historien om denna grupp är historien om en svensk författares värntjänst från januari 1941 till nu [en septemberkväll 1943]. Han har marscherat, skyldrat, varit med om nattövningar och skjutit med det krut han har och försökt att hela med de mediciner och salvor han äger. […] [B]okens avsikt är att efter förmåga förtydliga detta: Mänskan är en hög fastän stundom svag varelse; och den enda mänska vi känner till är mänskan på jorden” (s. 682).

Tydligt sätter Eyvind Johnson in sin Krilon-trilogi i ett tidsbestämt historiskt sammanhang och anger dess funktion som en beredskapsroman. Har den alltså bara historiskt intresse? Nej, den är mycket mer än så, vilket Johnson säkert var medveten om men valde att tona ner. Böckerna om Krilon (Grupp Krilon 1941, Krilons resa 1942, Krilon själv 1943) är helt enkelt ett stort europeiskt romanverk från 1900-talet, inspirerat av men också jämförbart med verk som Joyces Ulysses, Prousts På spaning … och Thomas Manns ”Josef och hans bröder”. Hade han bara velat skriva en beredskapsroman kunde han ha skrivit något kort och slagkraftigt, i stil med Vilhelm Mobergs Rid i natt!. I stället fullföljer han en idé från 1937 i ett samtal med musikkritikern Curt Berg om att skriva en roman i fugaform. (Eyvind Johnson var aldrig en som gjorde det enkelt för sig.) Krilonserien är mycket riktigt ett mångstämmigt verk med röster som återkommer och varieras och flätas ihop på sinnrika sätt. Ibland, och alltmer i denna sista del, är den rättframt berättad, men oftare använder Johnson modernistiska grepp som långa essäistiska reflexioner och inre monolog. Ibland överskrids gränsen till det övernaturliga, särskilt i några av Emil Hovalls upplevelser, mycket gripande och effektfullt i slutet av denna del. Längre fristående berättelser infogas några gånger. Här är det det 150 sidor långa avsnittet ”Johannes Krilons nycklar”, där verkliga nycklar fungerar som madeleinekakor och får Krilon att rekapitulera sin uppväxt och tidiga vuxenålder, vilket i sin tur ger nycklar till förståelsen av människan Johannes Krilon i berättelsens nutid. Härav för övrigt bokens titel; Krilon själv är annars knappast huvudpersonen i denna del.

En kort resumé är väl på sin plats. Det är januari 1942. Tysklands grepp om Europa är starkt. Ett lika starkt grepp har Nya Villabolaget under G. Staph tagit över fastighetsmarknaden, och dess tentakler snärjer även mindre firmor i andra branscher, som de vilka innehas av Krilons vänner. De har skrivit på kontrakt som i praktiken gör dem till livegna i sina egna firmor, ångrar sig bittert men kan inte komma ur. Bara Johannes Krilon står emot och blir föremål för hämndaktioner från Staph och hans hejdukar. Misstänkt för att ha anlagt brand i sitt eget kontor blir han tvungen att gå under jorden, men i den påtvingade overksamheten kan han planera för slaget mot fienderna, vilket står i slutet av boken och blir bokstavligen blodigt. I egna, återkommande avsnitt bestås vännerna ömsinta och inträngande porträtt: var och en har sitt eget kors att bära. Särskilt starkt tycks Eyvind Johnson ha känt för sin skapelse Emil Hovall, möbelrenoverare, estet och grubblare över livsfrågorna; han snusa,r och stundom dricker han för mycket. Som litterär skapelse tycker jag han är intressantare än den i all sin förträfflighet lite fyrkantige Krilon.

Jag ska inte förlänga en text som redan är i längsta laget. Sammanfattningsvis är Krilon själv den mest lättlästa av de tre delarna. Som helhet är verket stundom krävande att läsa men utan gensägelse ett portalverk i Eyvind Johnsons författarskap och i hela den svenska 1900-talsliteraturen.

Kommissarie med rikt själsliv

2024-06-19 Andrea Camilleri: Krukmakarens åker (2008; svensk övers. Barbro Andersson, Modernista 2013; 224 s.). Titeln får väl oss äldre, som tidigt bibragtes insikter i kristendomens huvudstycken, att tänka på förräderi och 30 silverpenningar. Den – korrekta – associationen gör rätt tidigt även kommissarie Montalbano av det i precis 30 delar styckade liket, som hittats i en lergrop. Aha, en trolös maffiamedlem som mördats av sina egna! Men kan det vara ett villospår?
Den sicilianske kommissarien lär vara mest känd från tv, men ett antal av romanerna om honom är översatta till svenska. Den här är författarens sista (han dog 2019), och både han och huvudpersonen verkar lite trötta: författaren på sin romanfigur och Montalbano på sitt jobb (han funderar rentav att gå i pension). Men det är en välkomponerad historia med lagom många trådar, där vi förutom av deckargåtan får ta del av Montalbanos privatliv och av arbetet på polisstationen med dess grupp pregnanta karaktärer, inte helt olika Sjöwall/Wahlöös Martin Beck och hans medarbetare. Miljön är utpräglat manlig, men Montalbano är ingen machoman. Han är intelligent och handlingskraftig men en utpräglad känslomänniska som kastas mellan olika sinnesstämningar. Några kvinnor förekommer, och även om de spelar viktiga roller är de typer mer än individer, särskilt den undersköna colombianskan Dolores, som förvrider huvudet på varenda man i sin närhet.
För mig, som inte läser mycket kriminalromaner, var Andrea Camilleri och hans kommissarie trevliga bekantskaper. Montalbano är en intressant litterär skapelse, skildringen av människor och miljöer på Sicilien har färg, och Camilleri skriver bra, med litterära allusioner och mycket humor. Den rutinerade Barbro Andersson har lyckats utmärkt med att återge allt detta på svenska.

Austers sista, sorgligt nog

2024-06-13 Paul Auster: Baumgartner (2023; svensk övers. Anna-Stina Johnson, Albert Bonniers Förlag 2024; 200 s.). Jag har gått miste om mycket när jag inte tidigare läst något av den nyligen bortgångne Paul Auster. Det står klart när jag nu läst Baumgartner, hans sista roman. För det är en suveränt berättad historia, återhållen i tonen men full av starka känslor som går rätt in i läsaren. På så vis, och i huvudpersonen, en åldrande akademiker, påminner Baumgartner om John Williams Stoner, som väckte sådan förtjusning när den nyutgavs för några år sedan. Baumgartner är dock en öppnare, socialt mer välfungerande person än särlingen Stoner. Romanen är skriven i tredje person, men alla ”Baumgartner” och ”han” kunde lika gärna bytas mot ”jag”, så stark känns författarens identifikation med sin romanfigur (men det är absolut inte fråga om autofiktion).

I berättelsens nutid, 2018, har det gått tio år sedan hans älskade hustru Anna omkom, sönderslagen av en monstervåg under en simtur som Baumgartner förgäves avrått henne från. Den sjuttioårige filosofiprofessorn sitter i sitt hus i Princeton och skriver på sitt senaste verk. I pauser från arbetet tänker han tillbaka på sitt och Annas liv, som i boken blir till återblickar på både dem själva och deras familjers historia ända tillbaka till det Östeuropa som de judiska förfäderna lämnat i 1900-talets början. Några gånger plockar han fram texter av både honom själv och Anna, som återges i boken, en sorts metalitteratur som jag är mycket förtjust i. Klarast lyser dock Seymour (Sy) Baumgartners och Anna Blumes kärlekssaga (det finns inget bättre ord), där hinder och svårigheter övervinns med bådas målmedvetenhet och viljestyrka. I nutidsplanet händer annars inte mycket; det mest spännande är att Baumgartner försiktigt närmar sig en annan kvinna. Mot slutet inträffar något som ser ut att kunna knuffa hans liv i en ny riktning, men hur det går får vi inte veta.

Jag känner inte till översättaren Anna-Stina Johnson, men jag tycker hon har gjort ett bra jobb: svenskan flyter på utan störande inslag av ”översättningska”. Vi läsare är henne och förlaget tack skyldiga för att vi så snabbt kunnat ta del av denna lysande roman.

Elände i höglitterär dräkt

2024-05-22 Birgitta Trotzig: Sveket (1966; e-bok Modernista 2016; 134 s. i tryckt utgåva). Jag kände mig utmanad av min vän Eva Ström i hennes senaste litteraturkrönika i Kristianstadsbladet att läsa något av Birgitta Trotzig, vilket jag inte gjort tidigare. Jag hade helst valt Dykungens dotter, men den fanns inte som e-bok, så det fick bli denna lite äldre kortroman. Ska jag vara glad att jag läst den? Jag vet inte, för den är nog bland det absolut tyngsta jag läst, ett koncentrat av fysisk och psykisk misär. Någon gång tänds en ljusglimt – som snabbt slocknar igen. Kanske skymtar en försoning på de sista sidorna.

Att redogöra för handlingen känns inte meningsfullt. Platsen är landsbygden utanför Kristianstad, tiden är 1910–1940-tal. Genomgående huvudperson är Tobit: kärlekslöst uppfostrad är han själv oförmögen att ge kärlek. I stället sviker han dem som står honom närmast, med tragiska följder. Kontaktlösheten är total; ingen kan sätta ord på det som den kanske vill uttrycka. Texten innehåller heller ingen dialog, utom en enda replik. Den inre misären återspeglas i den yttre: osnygghet, smuts. Ett återkommande ord, både konkret och bildligt, är ”dy”.

Framställningen har något av saga över sig, med inspiration även från Bibeln. Språket är inte direkt poetiskt men använder poetiska grepp, som viss uppluckring av syntaxen. Ett par gånger kom jag att tänka på Gunnar Björling. Tid och rum tycks först obestämda, men så sätter Trotzig in ett årtal eller ett ortnamn och återför läsaren till verkligheten. Det är litteratur på hög nivå, inte tu tal om det, men det kompakta eländet gör den tungläst och har hos åtminstone mig skapat en obehagskänsla som jag inte blir riktigt kvitt.

Döden kommer till Falkenberg

2024-05-15 Carl Johan Vallgren: Din tid kommer (Albert Bonniers Förlag 2024; 345 s.). Carl Johan Vallgren är en mångsidig och rätt oförutsägbar författare. Nu har han skrivit sin första (såvitt jag vet) kriminalroman, och resultatet har blivit riktigt bra. Det vågar jag tycka trots att jag läser väldigt lite kriminalromaner.

Handlingen utspelar sig år 1993 i Falkenberg och i skogarna och på landsbygden mot och ibland över gränsen till Småland. En ung kvinna hittas mördad, naken, utmärglad och med rakat huvud. Kommissarie Roger Björling, i övre medelåldern och nybliven, djupt sörjande änkling leder utredningen. Till sin hjälp får han en utredare från Riksmordkommissionen, Johanna, med ett förflutet i staden, men utredningen kommer ingen vart. Björlings dotter, den sjuttonåriga Malin, ger sig olovandes ut på en kanot- och tältweekend med sin pojkvän Mattias, vilket är upptakten till bokens dramatiska huvudhandling. Den sörjande Björling drabbas nu också av ångest över Malins ovissa öde, vilket bryter ner honom helt, och han blir sjukskriven under några höstmånader. Det blir en mycket fin skildring av Björlings självterapi i en sportstuga i skogen tillsammans med den lånade hunden Elsie. Vallgren är en god psykolog och uppenbarligen hundkännare. Psykologiskt trovärdigt är också porträttet av Johanna, märkt av en svår uppväxt med en alkoholiserad och asocial mor och ruelse över sin underlåtenhet att ta hand om sin lillasyster när hon själv lyckats frigöra sig från modern.

Men i centrum av kriminalhistorien och romanens dramatik står Malin och det hon råkar ut för. Ska den döda flickans öde också bli hennes? Jag ska inte avslöja mer, bara att läsningen är gastkramande ända fram till upplösningen.

Boken innehåller en del detaljerade våldsskildringar om än inte av det värsta slaget. Som den är upplagd tror jag det hade varit svårt att undvara dem. Mördarens motiv förbliv dunkelt, och jag hade önskat mig mer av samspel mellan Björling och Johanna. Men sammanfattningsvis en riktigt bra roman både för deckarälskare och oss andra.

En chilensk tragedi

2024-05-03 Alía Trabucco Zerán: Rent hus (2022; svensk övers. Hanna Nordenhök, Wahlström & Widstrand 2023; 228 s.). En liten flicka har dött. En kvinna sitter häktad som på något sätt ansvarig för flickans död. Texten vi läser är kvinnans – muntliga – berättelse om vad som ledde fram till dödsfallet. Hennes åhörare, verkliga eller kanske inbillade, är osynliga för henne, bakom en spegelvägg, och stumma boken igenom.

Kvinnan är den 40-åriga Estela, uppvuxen under mycket små omständigheter i en by i sydligaste Chile. För att bidra till uppehället för sin gamla mor tar hon arbete som hembiträde i en välbärgad familj – mannen läkare, frun advokat – i Santiago samtidigt som parets dotter föds. Estela blir därigenom även flickans nana. Familjen är tämligen dysfunktionell och flickan (som heter Julia men sällan kallas annat än ”flickan”) ett problembarn som gråter och skriker och matvägrar, samtidigt som hon är intelligent och iakttagande. Med tiden uppstår ett intrikat spel om positioner mellan dessa fyra. Från Estelas utgångspunkt är det ett klaustrofobiskt kammarspel där hon inte sällan upplever sig utanför verkligheten. Hon behandlas inte illa men snarare som ett inventarium än som en människa. Hon tillgriper några olika skyddsstrategier. Den viktigaste är den mentala kontakten med modern, vars råd och livsvisdomar hon ofta citerar. Hon ägnar sig åt smärre sabotage, som herrskapet genomskådar men i stort sett låter vara. Och hon tar sig i hemlighet an en gatuhund, en hemlighet som hon dock tvingas inviga flickan i.

Estela grubblar i sin berättelse mycket över orsaker och verkningar, men händelseförloppet tycks lika ödesbestämt som i en grekisk tragedi. Att flickan dör vet vi från första sidan; spänningen ligger i det händelseförlopp som leder till katastrofen.

Det här är den 40-åriga författarens andra roman och den första som översatts till svenska. Förutom att vara en enormt skicklig och gripande gestaltning av en person, Estela, är bokens kanske största styrka skildringen av ett obönhörligt klassamhälle, där de större strukturerna i det chilenska samhället reflekteras i miniatyr i det instängda hemmet. Det här är en oerhört bra roman med intrig, person- och miljöskildring av högsta klass. Därtill med en smått kuslig grundstämning som förtätas i intensiv spänning mot slutet. Så bra att översättningen anförtrotts åt Hanna Nordenhök, väl vår främsta översättare från spanska för närvarande.

Roligt – men för mycket

2024-04-25 Agri Ismaïl: Hyper (Albert Bonniers Förlag 2024; 429 s.). Agri Ismaïl, född 1981, är en kurdisk-svensk jurist och numera också författare. Denna debutroman har han skrivit på både svenska och engelska, och den ges ut samtidigt i Sverige och Storbritannien. Hans kurdiska bakgrund och hans erfarenhet av att arbeta som finansanalytiker i London och affärsjurist i Dubai har varit viktiga för hans berättelse, men han har i intervjuer betonat att det inte är någon nyckelroman.

Romanen är komponerad med många tidshopp och återblickar, men en tidslinje ser ut ungefär så här: Rafiq och hans hustru Xezal är kurder. Rafiq är läkare och från en förmögen familj, men hans kommunistiska aktivism deklasserar honom och familjen, som fått fly till Teheran, till Bagdad och till sist till en förort till London. De har tre barn. Sonen Mohammed, ”M”, får arbete på en investmentbank i London, dottern Siver gifter sig med en rik irakier och flyttar med honom till Bagdad. Yngste sonen Laika (uppkallad efter rymdhunden) är en enstöring som blir skicklig på datorer, gör några ekonomiska klipp och flyttar till New York, där han försöker skapa algoritmer som ska tjäna pengar åt honom på börsen. Bokens tre huvuddelar ägnas de tre barnens respektive historia, medan familjehistorien kommer fram i återblickar.

Texten väller fram som en vårflod som drar med sig allt i sin väg, utan några kill-your-darlings-barriärer. Men liksom vårfloden är den yster och ofta riktigt rolig, särskilt i Mohammed-delen, där skildringen av arbete och liv i Londons City ligger på hög satirisk nivå. Ysterheten avtar efter hand. Sivers liv som, så småningom, ensamstående mamma i den artificiella lyxstaden Dubai är inte mycket att skratta åt. Och Laikas tillvaro i New York är mest bara elände, fast han inte verkar begripa det själv. Modern Xezal, tidigt änka, är en sorglig figur, som tillbaka i Slemani i Kurdistan klagar på allt och alla och bombarderar sina barn med skuldbeläggande mejl och sms. Romanens slutår är 2011. Hur det går för de fyra i familjen får vi inte veta.

Jag brukar uppskatta intrikata romankompositioner, och för att vara en romandebut får väl den här sägas vara mer än man kan förvänta sig. Det ohämmade ordflödet för dock med sig dels att boken är onödigt lång (vissa avsnitt är rätt sega), dels, och värre, att berättandet sker på bekostnad av gestaltandet. Alla personerna beskrivs utifrån, de förblir romanfigurer, inte människor av kött och blod. Det är synd.

Topelius styckevis och delt

2024-04-07 Zacharias Topelius: Noveller i urval (utgiven av Anna Movall och Jörgen Scholz med inledning av Yvonne Leffler; Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag, Stockholm 2024; 218 s.). Den i alla genrer mycket produktive Zacharias Topelius skrev mängder med både kortare och längre berättelser, men i hans och tidens språkbruk är det inte bara de korta berättelserna som benämns noveller utan även skönlitterär prosa av ansenlig längd, vad vi utan vidare skulle kalla romaner. Titeln på denna bok är såtillvida missledande som den innehåller, förutom en längre och fem kortare noveller i deras helhet, korta utdrag ur fyra berättelser av romankaraktär samt en något kortad längre novell.
Hur utgivarna har tänkt med publiceringen av två–tre kapitel ur romaner som innehåller det tiodubbla antalet förstår jag faktiskt inte. Det hänvisas i slutet av varje utdrag till den fullständiga versionen på nätet, men hur många tar sig dit för att läsa texten på en skärm? Läser man med litteraturvetarglasögon får man väl ut en del, men hur stor andel av läsekretsen är iförda sådana? Jag tycker, som Nalle Valtiala i Hufvudstadsbladet, att utgivarna har gjort Topelius en otjänst.
Nå, förutom dessa smakprov ur ”Gamla baron på Rautakylä” (1849), ”Tant Mirabeau” (1863), ”Gröna kammarn på Linnais gård” (1859) och ”Pastorsvalet i Aulango” (1867) och fem korta novelletter bjuds vi på två fullödiga längre noveller. I ”Vincent vågbrytaren” (1860) – vilken härlig titel – är titelpersonen en i en grupp nyblivna studenter. Han är adopterad till Finland; hans föräldrar var grekiska frihetskämpar i frigörelsen från Osmanska riket. Han är väl omhändertagen och helt integrerad men ändå på något sätt rotlös, och när födelselandet lockar har han svårt att motstå. En konflikt med rysk milis blir livsavgörande. Novellens inledning lider av en av Topelius vanligaste svagheter: hans didaktiska strävan att alltid lära läsarna något om Finlands historia, så det tar ett tag innan berättelsen sätter fart. Sedan är den både gripande och spännande med flera intressanta gestalter.
”Fröken Drifva” är av ett helt annat slag. Där har humorn, som alltid finns hos Topelius, fått fritt spelrum. Titelpersonen är en nittonårig flicka som kommer från en prästgård på landet till den rätt inskränkta borgerliga miljön i Uleåborg, där hennes moster förgäves försöker lära henne vett och etikett. Det leder till ett antal dråpliga scener i balsalen, på teatern, i dansskolan osv. Men det hela slutar förstås lyckligt. De korta novellerna är mer av älskvärda bagateller. En hel del läsvärt i denna utgåva alltså, men, som sagt, jag förstår inte riktigt avsikten med helheten.