En trovärdig fiktion

2023-08-01 Christa Wolf: Landet som icke är (1979; svensk övers. Margaretha Holmqvist 1982; nyutgåva med förord av Martin Lagerholm, Lind & Co 2022; 105 s.). Ett fiktivt möte mellan två av den tyska litterära romantikens unga, för egen hand döda: det låter som ett romanuppslag så självklart att man undrar varför det inte förverkligats tidigare. Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode alltså, på en tillställning år 1804 med flera andra av den tyska parnassens ledande namn: Clemens Brentano, hans systrar Bettina von Arnim och Gunda med make, den berömde rättslärde Carl von Savigny. Hölderlin nämns i förbigående och Goethes ande svävar över tillställningen. Det är som att man undrar vad stackars Novalis gjort för ont som inte ens är omnämnd.

Nu raljerar jag. Det är inte så att den östtyska författaren Christa Wolf velat skriva ett Hänt i Veckan-reportage. Tvärtom låter hon sina språkrör, dessa två litterära och sociala outsiders, samtala om livsviktiga existentiella frågor, och hon belyser deras roller i det konforma tyska samhället. Martin Lagerholm är i sitt förord något på spåren då han läser romanen som en förtäckt bild av Wolfs egen belägenhet i det monolitiska DDR. Men det kan man strunta i, för Wolf mejslar skickligt fram ett trovärdigt dubbelporträtt av två desperata människor som saknade riktning i sitt liv och som inte blev litterärt erkända förrän långt efter sin död. Hon skapar också en spänning i det att hon låter sina protagonister bara långsamt närma sig varandra medan det vittra sorlet fyller luftrummet.

Boken är inte alldeles lättläst. Wolf använder sig i ständig växling av sin egen berättarröst, direkt anföring, svävande anföring och inre monolog utan att detta markeras grafiskt. I synnerhet i början, innan det breda persongalleriet satt sig hos läsaren, verkar det förvirrande, och det är boken igenom stundom svårt att avgöra om det skrivna har sagts eller tänkts och vem som har sagt eller tänkt det. På slutet när det bara är Kleist och Günderrode som samtalar, är det lättare.

Margaretha Holmqvist, en av våra allra främsta översättare från tyska, har överfört Christa Wolfs text till ett konstspråk som ligger så nära tyskan som möjligt utan att för den skull vara det minsta osvenskt. Bland annat har hon konsekvent använt imperfekt konjunktiv (finge, fölle, vunne etc.), som var så gott som obrukliga i svensk normalprosa redan 1982. Det är en bonuspoäng till denna mycket läsvärda men kanske lite i onödan svårlästa lilla roman.

”Mitt sommarlov” 1999

2023-07-26 Mikael Yvesand: Häng City (Bokförlaget Polaris 2022; 309 s.). Prisbelönad och kritikerrosad debutroman. Man kan kalla den lovande, med åtskilliga litterära kvaliteter, men helheten brister.

Vi är i Luleå sommaren 1999. Författarens 13-åriga, namnlösa alter ego har just gått ut sexan och har ett långt sommarlov framför sig med kompisarna Davve och Jocke. Övervakningen från föräldrar eller andra vuxna är minimal; de kan göra i stort sett vad de vill. De drar omkring, på cykel eller skateboard, snattar snus och cigaretter, lever på läsk, chips, frosties och Oboy, övernattar i sommarstugor och i tält, begår några allvarligare stölder och skadegörelse, är rädda för att åka fast men blir det inte. Tillvaron är en planlös väntan på att börja högstadiet. Historien har ingen egentlig riktning, men berättelsen har driv, även om det tar ett tag innan den får upp farten och den mattas betänkligt mot slutet. Den stora behållningen är teckningen av pojkarna, deras karaktärer och inbördes relationer. Någon ledare i egentlig mening finns inte, men Davve är den obestridliga auktoriteten med sitt större verklighetssinne och mindre impulsivitet. Jocke är hans motsats, utan impulskontroll och en hjärna ständigt på högvarv men ofta bortom realiteterna. Med sitt ständiga pratande om allt mellan himmel och jord är han i själva verket kittet i gruppen, fint iakttaget av berättaren: när Jocke följer med sin familj på några dagars resa är det otänkbart för berättaren att bara umgås med Davve, för den tystnad som skulle råda mellan dem.

Trettonåringarnas språk är väl fångat, med nybildningar, parodiskt användande av vuxenspråk och liknande. Det är även det språk som den tillbakablickande berättaren av i dag använder, men där slår ett verkligt vuxenspråk ibland igenom på ett lite olyckligt sätt. På pluskontot ska vi också lägga de mycket konkreta miljöskildringarna, med gatuadresser, butiker, stadsdelar, fabriker – och älven, som spelar en central roll.

Men boken innehåller också en parallell berättelse, ett brutalt mord som vi får följa i insprängda textstycken i kursiv som återger uppteckningar av samtal till 112, polisrapporter, vittnesmål med mera. Det är faktiskt svårt att förstå vad den fyller för funktion, då den bara perifert berör huvudberättelsen och gör att man förlorar fokuseringen på den. En annan brist är att författaren inte verkar ha haft någon annan avsikt med boken än att skriva av sig ett barndomsminne. Och hur väl han än har lyckats med enskildheter blir helheten därmed inte särskilt engagerande.

En totalupplevelse

2023-06-30 Mohamed Mbougar Sarr: Fördolt är minnet av människan (2021; svensk övers. Cecilia Franklin, Albert Bonniers Förlag 2023; 428 s.). Jag tror att ”polyfon roman” är en någorlunda vedertagen beteckning för en roman med många olika berättarröster. Denna roman är i hög grad en sådan. Men jag skulle också säga att det är en kontrapunktisk roman, där stämmorna flätas ihop, går ut ur och in i varandra och bygger upp en tonalitet som är mer än stämmorna lagda tillsammans. För att fullfölja den musikaliska parallellen är den också ställvis en kanon, där en stämma färdas genom flera andra innan den når läsaren.

Vi har alltså att göra med ett litterärt hantverk på hög, närmast virtuos nivå. Man kan jämföra med en (än så länge) mer känd författare som Roberto Bolaño. Och liksom denne håller Mohamed Mbougar Sarr därtill en hög konstnärlig nivå. Goncourtpriset 2021 förefaller ytterst välförtjänt.

Sarr är född och uppvuxen i Senegal. Han gick i franskspråkigt gymnasium där och flyttade sedan till Frankrike, där han etablerat sig som författare. Därvidlag påminner han mycket om romanens berättarjag, Diégane, även om historien i övrigt är helt fiktiv.

Bokens centrala berättelse är att Diégane råkar komma över en som det verkar helt bortglömd roman från 1938, ”Omänsklighetens labyrint”, av den senegalesiske ”T C Elimane”. Det visar sig att boken gjorde sensation men senare anklagades för att vara plagiat, varpå förlaget drog in hela upplagan och författaren gick under jorden. Diégane bestämmer sig för att spåra författaren, och så börjar en odyssé i tid och rum som inleds på 1880-talet, slutar 2017, utspelar sig i tre världsdelar och innefattar ett stort antal personer som direkt eller, oftare, indirekt kan förmedla pusselbitar till Elimanes historia. På resan får vi inblickar i fransk kolonialism och rasism, afrikanska inbördeskrig med vidriga våldsdåd, Paris under ockupation, Förintelsen, litterär efterkrigstillvaro i Argentina (Gombrowicz, Ernesto Sábato) och, allra mest, liv och öde bland vanliga (och några mindre vanliga) människor i Senegals byar och städer. Kärlek och sex är också viktiga ingredienser. Det är styvt gjort och håller läsaren oavbrutet fängslad. Men allra starkast lyser romanen som en hyllning till litteraturen och dess kraft att förändra människorna och deras tillvaro.

Mohamed Mbougar Sarr skriver en bitvis ordrik men aldrig monoton prosa, väl tillvaratagen i Cecilia Franklins översättning. Känslorna ligger på ytan, men det finns plats för humor och satir. Läsningen blir en totalupplevelse av ovanligt slag. Romanen är inte direkt lättläst, men jag skulle inte betrakta den som svår.

Till sist: Jag tycker den svenska titeln svarar dåligt mot det franska originalet La plus secrète mémoire des hommes, snarast ”Mänsklighetens hemligaste minne”. Den svenska versionen är dels onödigt högtravande, dels förvandlar den en vanlig subjektiv genitiv (människors minne av något) till en objektiv genitiv (någons minne av en människa), som jag tror är svår att tolka in i den franska titeln. En liten skönhetsfläck på boken som produkt, men det storartade innehållet förblir lyckligtvis oskatt.

Höglitterärt underhållande

Ulf Peter Hallberg: Budbäraren från norr (Bokförlaget Polaris 2023; 236 s.). Det Köpenhamn som i slutet av 1880-talet förstod sig själv som Nordens Paris är en kronotop (Bachtins term) som Ulf Peter Hallberg gärna återvänder till. Jag har inte läst han tidigare bok Strindbergs skugga i Nordens Paris (2012), men vad jag förstår är den nya romanen en variation på den förra, med i stort sett samma gestalter, de flesta historiska som Strindberg med hustrun Siri von Essen, bröderna Brandes, Victoria Benedictsson, Axel Lundegård. Boken titel är på metanivå. ”Le messager du Nord” är en av Strindberg planerad kulturtidskrift som ska ges ut på franska i Köpenhamn.

Teatern spelar en viktig roll i romanen. Strindbergs Fadren repeteras på Casinoteatern under författarens överinseende, och man förbereder urpremiären på Fröken Julie. Och bokens disposition kan ses som akter i ett skådespel med många korta scener i varje akt. Handlingen rör sig framåt i tiden, men berättelsen är inte linjär. Ett huvudtema är Victoria Bendictssons gradvisa sammanbrott och hennes – i detalj skildrade – självmord, ett annat Strindbergs äktenskapskris. Staden är ständigt närvarande, inte minst med precisa gatuadresser. Hallberg är en allvetande berättar på gott humör, som inte har så höga tankar om sina verkliga men fiktionaliserade personer, med undantag av Siri von Essen. Romanen är på ett sätt höglitterär, på ett annat synnerligen underhållande.

Som kontrast finns några fiktiva gestalter som har författarens sympati. Den ena är språkmannen Knud Wiisby (dokument om vilken påstås, föga trovärdigt, finnas i författarens familj), som är Strindbergs sekreterare under Danmarkssejouren men också rapporterar om dennes förehavanden till tidningen Politikens chefredaktör Edvard Brandes. Den andra är Anne Aretino, dansös och aktris och omsvärmad av flera män, särskilt Wiisby, vars tillbedjan hon i viss mån bejakar. Jag uppfattar henne som en manlig författardröm, en idealkvinna, av ett slag som man då och då träffar på i litteraturen. Ett par andra exempel är Tony Buddenbrook hos Thomas Mann och Lucie Lilliehielm i Kjell Westös Där vi en gång gått. Är de väl tecknade, som här, tar jag till mig dessa skapelser med förtjusning.

Klockrike – var vägen mödan värd?

2023-06-02 Harry Martinson: Vägen till Klockrike (1948; e-bok 2012; ca 300 s.). Det här var Harry Martinsons hyllade återkomst till romanen efter Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936). (Jag bortser då från den udda och inte helt lyckade Den förlorade jaguaren från 1941.) I motsats till 30-talböckerna är Vägen till Klockrike inte självbiografisk även om Martinson förstås använt sig av sina egna erfarenheter av att gå på luffen. Är det ens en roman? Inte en vanlig sådan i alla fall, med en sammanhållen berättelse och en tydlig tidslinje. Martinson använde för övrigt hellre benämningen ”berättelse” om sina (mer eller mindre) fiktiva prosaverk.

Den korta upptakten, som ger förutsättningarna för huvudberättelsen, är bokens mest romanaktiga del. Året är 1898. Handcigarrmakaren Bolle vantrivs i den stora tobaksfabriken och lider av olycklig kärlek till arbetskamraten Dolly. Han startar en egen liten rörelse med kompanjonen Ahlbom för att förtjäna ihop till en Amerikabiljett. Förtjänsten räcker dock bara till en biljett; Ahlbom vinner tärningsslagningen och far i väg, med Bolle kvar på kajen.

På nästa sida är Bolle redan en erfaren luffare. Nu följer en mosaik av berättelser om Bolle och hans luffarkamrater. Spelplanen är hela Sverige, med noggrant omnämnande av härader och socknar, och flera gånger förflyttas vi till Norge. Tiden är oviktig, även om man kan skönja en linje med ledning av några markörer. Det handlar i huvudsak om första decenniet av 1900-talet med en epilog kring slutet av första världskriget. Luffarnas möten med den bofasta befolkningen, nästan bara bönder, blir till en närmast etnologisk studie av levnadsvillkor och tänkesätt. Ett centralt ord är ”tadel”. Luffarna kan inte komma någonstans utan att kritiseras för sin livsföring, sin påstådda lättja, och många är rädda för dem. Man vet aldrig hur man blir bemött i en ny gård. I värsta fall vankas misshandel; snålhet råder generellt men undantag förekommer. De bofasta tecknas mer som representanter för sin samhällsställning, medan flera av luffarna är egna karaktärer. Några av dem diskuterar filosofiskt om luffarlivet i allmänhet och om sin egen tillvaro. Martinson skriver väl in en del av sig själv i porträttet av Bolle, men jag undrar om inte hans kamrat Sandemar är författarens verkliga språkrör. Det förekommer några dramatiska händelser, men i huvudsak lever Vägen till Klockrike på stämningar, reflexioner och en storartad skildring av det svenska landskapet och en levande landsbygd för lite mer än 100 år sedan.

Som jag skrev i min förra text kände jag till romanen redan som fyraåring. Länge trodde jag att Klockrike var ett fantasinamn för något slags paradis. Men det är en socken i Östergötland dit det var närmast omöjligt för luffare att få tillträde. I slutet av boken råder nya tider. Bolle kommer faktiskt till Klockrike, vars alldaglighet blir en verkningsfull antiklimax. Desto starkare är det poetiska slutkapitlet, där den döde Bolle förs över den oceanbreda Styx för att återfödas i en sydamerikansk indianby. Det känns helt rätt att det är poeten Harry Martinson som får sista ordet i detta poetiska verk på prosa.

Lågmält intensiv kärleksroman

2023-05-05 Mikael Berglund: Ovanjorden (Albert Bonniers Förlag 2022; 211 s.). Vinnare av Sveriges Radios romanpris i år och en värdig sådan vågar jag påstå utan att ha läst de andra nominerade. Romanen utspelar sig i samisk miljö i trakterna av Ammarnäs och Vindelälven i södra Lappland, men begå inte misstaget att ta den för en i raden av skildringar av konflikter mellan samer och ”svenskar”. Sådana finns antydda som en bakgrund, men detta är i första hand en kärleksroman, dock av ovanligt slag, och en natur- och miljöskildring som samspelar med den. Historien berättas med en lågmäld intensitet och ett språk som är så precist att känslorna motståndslöst överförs till läsaren.

Oskar är en ung man, uppvuxen i Lycksele, med samisk bakgrund men försvenskad. Romanen är skriven i jagform, så man måste hålla i huvudet att alla händelser ses med Oskars ögon. Han vikarierar som förskollärare i Ammarnäs (kallad ”fröken Oskar”, retsamt men inte elakt). När han följer samepojken Jon-Erik hem möter han dennes unga vuxna syster Eija, och en ömsesidig attraktion uppstår. Eija är dock ihop med renskötaren Áito och väntar barn med honom, så det blir ingenting. Då. Oskar drar söderut, utbildar sig vid Ultuna, men Vindelfjällen, och Eija, drar i honom med en kraft som återkommande liknas vid ett spänt gummiband. Han återser Eija med familj, och Eija antyder lite gåtfullt att han kan vänta sig något av henne. Färdigutbildad får Oskar i uppdrag att undersöka orsaken till vattenförsurning i trakten och får kontakt med familjen ännu en gång. Kärleksmötet mellan Oskar och Eija är bland det vackraste jag läst.

Som vanligt avhåller jag mig från att berätta mer om handlingen, som tar flera, invecklade och både väntade och oväntade turer. Om man går utanför kärlekshistorien handlar romanen också om Oskars halvt omedvetna sökande efter sina samiska rötter. Hans relationer till de olika medlemmarna i Eijas familj, Áito, hennes dotter och hennes föräldrar, spelar stor roll. Alla tecknas som sympatiska men svåra att förstå sig på. Svårast är förstås Eija. Miljöskildringarna: byarna, fjället, myrarna, bidrar till den starka läsupplevelsen. Inte minst de ständigt återkommande myggsvärmarna, konkreta så att det kliar i skinnet men också metafor för Oskars oförmåga att hantera sin nya omgivning.

Mot slutet tappar berättelsen lite i intensitet, och en insprängd historia om ond, bråd död på 1600-talet känns malplacerad, även om den får sin förklaring mot slutet. Men det är ingen allvarlig invändning mot denna litterärt högtstående roman.

Infernovandring – men hoppet har inte farit

2023-04-27 Serhij Zjadan: Internatet (2017; svensk övers. från ukrainska av Sofia Uggla, Ersatz 2023; 335 s.). En modern Infernovandring, men denna gång på jordytan, och hemsökelsen drabbar såväl onda som goda. Här är det vintern 2014/2015 någonstans i Donbass, i ett område som ukrainare försöker försvara mot ryska inkräktare. Den trettonårige Sasja bor på en internatskola som hamnat på ”fel” sida, och hans morbror, läraren Pasja, åtar sig att hämta hem honom. Det är egentligen ingen lång väg, men det tar tre dygn innan han är tillbaka med pojken. Det är svårt nog för dessa två, med regn, kyla och hunger, och rädslan för att hamna i fel händer eller träffas av en granat under det ständiga skjutandet. Men det är inget emot eländet de får bevittna under sitt irrande: hemlösa, sjuka, sårade, döda människor och djur, brutala soldater, allmän misstänksamhet, nästan total avsaknad av altruism. Det är plågsam läsning, som dock lättas upp något av författarens beska humor.

De båda sidorna i konflikten är till att börja med rätt anonyma, fast säkert mindre så för en ukrainsk läsare. Först mot slutet nämns parterna oftare med namn. Men då har det också hänt något med huvudpersonerna. Pasja går från förment apolitisk till ansvarstagande, inte bara gentemot systersonen utan mot andra människor i samma utsatthet. Den försagde läraren borstar upp sig mot en rysk officer och kräver fram utspisning och transport av en stor grupp internflyktingar som fastnat på en busstation. Och den häpne officeren efterkommer faktiskt begäran. Den unge Sasja mognar från trotsig pojkvasker till samarbetsvillig ung man. Och slutet antyder en ljusning: ”Hemma luktade det nytvättade lakan.”

I händerna på en mindre skicklig författare hade stoffet kunnat bli en oläslig eländeshistoria. Men Serhij Zjadan är en mästare, som han framstår i Sofia Ugglas mycket snygga svenska språkdräkt. Språket är vardagsnära, och det finns ett driv och ett flyt i berättandet som gör läsningen närmast lustfylld, trots det gruvliga innehållet. Det är för sorgligt att det skulle behövas ett krig för att vi skulle få upp ögonen för den ukrainska litteraturen.

Almqvist försöker sig som marknadsförfattare

2023-04-17 Carl Jonas Love Almqvist: Amalia Hillner (1840; e-bok Modernista 2018; 272 s.). Det var först efter att jag köpt Modernistas okommenterade utgåva, för 46 kr., som jag upptäckte att boken, som ett nummer i Almqvists samlade verk, fanns gratis nedladdningsbar från Litteraturbanken med Lars Burmans utförliga kommentarer och förklaringar. Det var tur det, för det finns mycket litet skrivet om denna roman, som idémässigt är ett slags uppföljare till Det går an från året innan, samtidigt som den inleder ett nytt skede i Almqvists författarskap: romaner skrivna för en bredare läsekrets på en snabbt växande marknad. Detta första försök i genren har sina förtjänster men också en del brister.

På ytan är det en historia om en arvstvist, som är nära att gå till domstol men som med lite tur och de inblandades goda vilja löses till allas belåtenhet. Titelpersonen Amalia Hillner är bara indirekt inblandad och spelar mest rollen av iakttagare. Hon är 18 år, faderlös (eller?) och bor med sin mor i Uppsala. Hon städslas som guvernant på godset Gräseholm i Skåne, där baron Migneul, med oklar bakgrund, bor med sin friherrinna, deras nioåriga dotter Constance och friherrinnans två styvsöner från hennes förste makes första äktenskap. Det är den äldre av dessa, Oscar Ekensparre, som misstänker att den nya styvfadern Migneul lagt beslag på eller rentav förskingrat hans och broderns arv. Oscar och Amalia fattar djupt och varaktigt tycke för varandra, men liksom allt som rör Amalia är det en sidohistoria. Hur lågan tänds mellan de två skriver Almqvist inget om. I stället ägnas många sidor åt det juridiska problemet med arvet, där Oscars gamla studentvänner, numera hovrättsnotarier i Kristianstad, passar på att öva sig i skarpsinnig jurisprudens.

Vem baronen egentligen är står ganska snart klart för läsaren, och därmed är vi inne på romanens egentliga ärende, ett betydligt djärvare än det i Det går an. Nämligen om det kan vara moraliskt godtagbart för en man att älska två kvinnor samtidigt lika djupt och uppriktigt och om i så fall tvegifte, ehuru strängeligen förbjudet i lagen, kan vara förlåtligt i en högre mening. Med romanens lyckliga slut, som dock kräver ett dödsfall för att gå i lås, tycks Almqvist svara ja på frågan (och han begick ju själv tvegifte senare i sin amerikanska exil).

Varför blev det ingen uppståndelse krig den här boken, när Det går an vållade sådan skandal? Jo, Almqvist blandar bort korten så skickligt, när han gör sitt huvudärende till en bisak, så att inte ens recensenterna uppfattade det. Almqvist fick till och med förklara saken för sin vän Sturzen-Becker, som hade skrivit kritiskt om romanen.

Amalia Hillner består av fyra delar. Den första är en renodlad brevroman. Amalia skriver till sin mor och berättar om hur hon inrättar sig på Gräseholm, och modern svarar med förmaningar Unge Oscar skriver till en juristvän från Lund och lägger fram sina bekymmer om arvet, och vännen svarar. Rent litterärt är det bokens bästa del; det är rent märkvärdigt hur Almqvist lever sig in i sina gestalter och kan skriva brev som en 18-årig flicka. I de tre övriga delarna är Almqvist den traditionella allvetande berättaren, som dessutom gärna vänder sig till läsaren och kommenterar händelseförloppet. Han lyckas hålla läsarens intresse för huvudpersonerna vid liv, men slirar många gånger av sin utstakade väg. De juridiska spetsfundigheterna har jag redan nämnt; andra exkurser är t.ex. detaljerade topografiska beskrivningar av landskapet i nordöstra Skåne och västra Blekinge och en hel del annan geografi. Berättarglädjen och Almqvists språk och stilkonst tar dock loven av de flesta invändningar. Det har varit ogement roligt att läsa denna bortglömda roman, och jag hoppas den hittar vägen till nya läsare.

En Kerstin Ekman före ”Kerstin Ekman”

2023-03-29 Kerstin Ekman: Mörker och blåbärsris (Albert Bonniers Förlag 1972; 202 s.). Det här är en Kerstin Ekman ett par år före sitt definitiva genombrott som en av våra stora författare med Häxringarna 1974. Så här 50 år senare läser man den med retrospektiva glasögon: vad pekar framåt mot skaparen av Händelser vid vatten och ”Vargskinnet”-trilogin, och vad har hon lämnat bakom sig? Vad känner man igen och vad känns främmande?

Behärskningen av stilmedlen, den språkliga fantasin och ordglädjen är på plats, liksom den precisa och doftande naturskildringen. Glesbygden och dess människor finns här, men varken personteckningen eller relationerna mellan människor har det djup de senare får. De är sedda av en författare på avstånd.

Denna orättvisa betraktelse föranleds av det är första gången jag läser denna roman. Hade jag läst den då skulle jag nog ha menat att Kerstin Ekman tagit ytterligare ett steg i sin författarkarriär. För det är en tät berättelse, med tydliga konflikter, ömsom burlesk, ömsom tragisk, ömsom kritisk. Här finns klasskonflikt och konflikten storstad–glesbygd men också ett erotiskt triangeldrama, allt skickligt hopvävt.

Det vore synd att referera handlingen för dem som inte läst romanen, men något ska väl sägas om spelplanen. Handlingen utspelar sig i en by i norrländsk gledbygd under knappt ett år, från vårvinter till fram på höstkanten. Huvudpersonen Helga Wedin är änka efter en tidigare välbärgad gårdsägare som förlorat sina pengar på travhästar. Nu lever hon under små förhållanden med den tidigare drängen Edvard. In flyttar den vuxna styvdottern Åsa, som bott i Stockholm och fått den utomäktenskaplige sonen Rolf. Till byn kommer också Helgas syster Adèle, som gift upp sig med företagaren Nolby (inget förnamn). Byns starke man är svinuppfödaren Norén, illa omtyckt, men han kan ge jobb. Med två andra bybor, Isak och ”Helfeten”, satsar Edvard och, motvilligt, Helga på hembränning, men den fria spriten gör att alla dricker på tok för mycket, med svåröverskådliga följder. Särskilt för Helga, som med svag självkänsla och anlag för svartsjuka går in i en svår depression. Detta kan låta som en ren eländesskildring, men Kerstin Ekman var redan då en alldeles för skicklig författare för att fastna i något sådant. Uppskattar man hennes författarskap men inte läst denna roman ska man absolut göra det.

Var det vänskap?

2023-03-21 Silvia Avallone: En vänskap (2020; svensk övers. Johanna Hedenberg, Natur & Kultur 2022; 493 s.). Silvia Avallones debutroman Stål (2010, på svenska 2012) blev en internationell bestseller. Under den röda tråden om två tonårsflickors vänskap i en proletär miljö låg hela tiden klassperspektivet och bidrog till romanens höga litterära värde. Här har vi åter en roman om två tonårsflickors vänskap, men klassperspektivet är nedtonat. Utöver den personliga relationen och latenta och uppblossande konflikter lyfter Avallone fram läsningens och litteraturens roll i förhållande till segertåget för internet och sociala medier – och det bytet är inte till fördel för den litterära kvaliteten.

I en ramberättelse händer senhösten 2019 något som får den 33-åriga jagberättaren, universitetsläraren Elisa, att i febrilt tempo skriva ner sina minnen från tonåren och förhållandet till den jämnåriga Beatrice. Huvudtexten i boken är Elisas berättelse, men kommentarer om dess framväxt återkommer regelbundet. Meta-inslaget fungerar som en förstärkning av illusionen av verklighet.

Den fjortonåriga Elisa (Eli) flyttas abrupt och mot sin vilja från en småstad i Piemonte, där hon levt med sin stökiga, men älskade, mor och där hon haft sin tryggaste tillvaro på biblioteket, till en kuststad i Toscana och sin pappa, en intellektuell universitetslärare som hon knappast känner. Hennes självkänsla är i botten i den främmande omgivningen, och hon blir ett lätt byte när klassens coolaste tjej, Beatrice (Bea), till klasskamraternas förvåning gör henne till sin väninna. Det är en ”vänskap” på mycket ojämlika villkor, och den vuxna Elisa sliter boken igenom med frågan: varför stod jag ut? Det som binder dem samman är utanförskapet – Beatrice är inte omtyckt – och att bägge har läshuvud och litteraturintresse. Men medan Elisa läser av kärlek till litteraturen och drömmer om att bli författare är Beas mål att bli berömd, något som hennes ambitiösa mamma gör allt för att bana vägen för. När Elis pappa introducerar flickorna för internet och tipsar dem om att starta en blogg förstår Bea instinktivt nätets möjligheter. Under deras första studentår i Bologna kommer det till en total brytning. 13 år senare har Beatrice blivit superkändisen och influencern ”La Rosetti”, och Elisa bereder sig för att få henne ur sitt blodomlopp en gång för alla.

Det här blir tyvärr en alldeles för lång och därmed rätt seg berättelse. Jag läste ungefär halva boken med stort intresse. Handlingen drevs på och läsningen gick lätt – inte minst tack vare Johanna Hedenbergs lysande svenska språkdräkt – men intresset mattades efter hand, och de sista 100 sidorna var faktiskt rätt tröttsamma. Det jag tyckte bäst om i romanen var det psykologiska spelet mellan flickorna de första åren, skildringen av Elisas kluvna förhållande till sin hopplösa mamma och, inte minst, diskussionerna om litteratur och de ymniga litterära citaten och allusionerna.