Westö förnyar sig – igen

2023-09-14 Kjell Westö: Skymning 41. Roman från en krigstid (Albert Bonniers Förlag 2023; 414 s.). Titeln anknyter ju tydligt till den tidigare romanen Hägring 38 och ska väl visa på att detta inte är en av Westös breda episka romaner som utspelar sig under lång tid, utan en i tid och rum och persongalleri mer avgränsad historia. Men denna roman skiljer sig på flera sätt från företrädaren och innebär – igen – något nytt i Westös författarskap. Hägring 38 var en tät och händelsedriven historia. I Skymning 41 händer det egentligen inte särskilt mycket; berättelsens fokus ligger helt på de två huvudpersonernas relation samtidigt som den ger djuplodande karaktärsteckningar av dem av ett slag som jag knappast sett tidigare hos Westö. Vinterkriget, mellanfreden och det begynnande fortsättningskriget utgör fonden i berättelsen men är egentligen huvudmotivet för denna bok. Westö har sagt att krigsåren legat för nära hans familjehistoria (både morfar och farfar stupade) för att skriva om, men nu, när hans ålderssiffra börjar på 6, har han känt sig mogen. Och han har lyckats utomordentligt väl.

Berättelsen växlar regelbundet mellan de två huvudpersonernas perspektiv. Skådespelerskan Molly Timm turnerar vintern 1940 med Svenska Teatern i Sverige. Hennes fästman journalisten Henry Gunnars rapporterar från fronten till Hufvudstadsbladet. Deras ömtåliga relation mår inte bra av den flera månader långa separationen, och inte bättre av deras respektive tillvaro. Molly vantrivs i sina roller; hon har varit en uppburen filmstjärna, men den seriösa teaterkarriären har gått i stå. Henry påverkas djupt av fruktansvärda upplevelser vid fronten, och dessutom censureras han av tidningsledningen när han försöker skriva mer sanningsenligt och mindre heroiskt. Från återseendet på våren 40 fram tills att Henry åter beger sig till fronten vid fortsättningskrigets utbrott går parets förhållande i vågor, skildrat av Westö med psykologiskt djup och språklig skärpa av ovanligt slag. Molly och Henry känns som äkta människor, och personerna runt dem är också trovärdiga. Kärt återseende för övrigt med en av Westös främsta litterära skapelser, den oförbränneliga Lu(cie) Lilliehielm från Där vi en gång gått, som här figurerar i en biroll som väninna till Molly. Det dagliga livet och sociala umgänget i Helsingfors och i skärgården skildras med stark tids- och lokalfärg, där tobaken och spriten har framträdande roller. Men också sexualiteten, i flera explicita scener, har en större betydelse än jag kan minnas från Westös tidigare verk.

Det är ändå kriget, det pågående eller hotande, och vad det gör med människorna och samhället, som är Westös viktigaste ärende. Brutaliteten i striderna framställs grafiskt, och den underliggande frågan är vilka offer som fosterlandet kan kräva. Sanningen måste stryka på foten för att upprätthålla allmänhetens stridsmoral; vad blir det för sorts samhälle av det? I ett intressant avsnitt besöker Henry det psykiatriska krigssjukhuset i Rauha och konfronteras med två olika synsätt på psykiska krigsskador: vårdfall eller simulanter, kort uttryckt. Tidigare i år kom i svensk översättning en viktig bok i detta ämne, Ville Kivimäkis Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939–1945, som jag skrivit om här och som Westö säkert tagit del av.

Kjell Westö är kanske inte någon litterär nydanare, men han har tagit den realistiska romanen till en ny nivå. Hans berättarteknik är mästerlig. Han skriver i tredje person, men allt som händer ses ur omväxlande Mollys och Henrys perspektiv. Han växlar smidigt mellan dialog, relation och svävande anföring, så att läsaren än är åhörare, än inne i Mollys eller Henrys huvud. Berättandet börjar lite långsamt, men takten skruvas upp nästan omärkligt undan för undan fram till den oundvikliga peripetin. Jag graderar inte Westös romaner sinsemellan men konstaterar att detta är en Kjell Westö-roman på högsta nivå.

Inte en spänningsroman men en spännande roman

2023-09-05 Kate Atkinson: Kodnamn Flamingo (2018; svensk övers. Ing-Britt Björklund, Norstedts 2019; 348 s.). ”När kommer flamingon?” hinner jag undra många gånger innan den dyker upp mot slutet av boken. På engelska har boken den rätt intetsägande titeln ”Transcription”, men det svenska förlaget tycks ha velat sälja in den som en thriller (jämför t.ex. Frederick Forsyths Täcknamn Odessa). Romanen handlar om förräderi, kontraspionage, vilseledande operationer och agenter och dubbelagenter i England under och strax efter andra världskriget, men någon thriller är det inte. Det är knappast ens en spänningsroman men en spännande roman, en riktig bladvändare.

Det är i början av år 1940. Den 18-åriga, nyss föräldralösa Julia Armstrong, begåvad men utan ambitioner, rekryteras till MI5 för att skriva ut avlyssnade samtal mellan en föregiven Gestapoagent (i själva verket arbetande för MI5) och ett antal inhemska Tysklandskollaboratörer. Inom kort ”befordras” hon till infiltratör i en annan, mer högreståndsbaserad kollaboratörsgrupp. Dödligt våld lär hon känna på nära håll. Efter kriget, när hon arbetar på BBC:s skolradioprogram, får hon hotfulla meddelanden om att hon måste betala för vad hon gjorde under kriget. Och underrättelsetjänsten blir hon inte kvitt. Handlingen tar en oväntad vändning mot slutet.

Berättelsen, i tredje person men alltid sedd ur Julias perspektiv, växlar mellan tre tidsplan: början och slutet år 1981, däremellan fram och tillbaka mellan 1940 och 1950. Atkinson kan hålla inne med pusselbitar från ett avsnitt för att hala fram dem senare och på så sätt skapa dynamik i framställningen. Stilen känner man igen: rättfram, ironisk, med det ofta använda greppet att låta Julia säga en sak men tänka en annan.

Samma tidshopp och stilgrepp finns i mästerverket Liv efter liv, som denna påminner en del om. I båda spelar blitzen över London en viktig roll, i båda är frågan om vad det är för ett land man slåss för. I den förra spelades med alternativa händelseförlopp; här spelas med roller och identiteter. Båda är allvarliga, men allvaret tempereras genom den spirituella framställningen. Liv efter liv är den bättre romanen, men Kodnamn Flamingo går inte av för hackor den heller.

”Alice i underlandet” för vuxna?

2023-08-12 Franz Kafka: Processen (skriven 1914–15, utgiven 1925, svensk övers. Karl Vennberg 1945; Månadens Bok 1986; 237 s.). Ingen av Kafkas tre romaner är fullbordad. I motsats till Amerika och Slottet är Processen däremot avslutad. Det är inne i verket det finns fragment, ett oavslutat kapitel och, vad det verkar, oskrivna sådana. (Den som intresserar sig för tillkomsthistorien hänvisar jag till tyska Wikipedias artikel om romanen.) Men frågan är om inte dessa lakuner bidrar till den absurda, surrealistiska stämningen.

Handlingen är ju väl känd. Josef K. grips en morgon, anklagad för något obekant, men får tills vidare behålla friheten. Under ett år stångas han mot en ansiktslös domstol, som har kanslier på vindsvåningar i nedgångna hyreskaserner, och domstolens hantlangare men kommer ingenstans. I sista kapitlet grips han igen, förs utanför staden och avrättas med knivhugg i hjärtat, ”som en hund”. Han är en betrodd banktjänsteman men får allt svårare att sköta jobbet. Han möter många skenbart välvilliga personer som säger sig kunna hjälpa honom genom kontakter i den osynliga domstolen, men inget händer. Han har en förvånansvärd dragningskraft på unga kvinnor, men inte heller det hjälper honom. Handlingen går i gång lite trevande, och K. tycks själv till att börja med inte ta sin situation på riktigt allvar, men förloppet accelererar och kulminerar i mötena med Advokaten, en sjuk gammal man som arbetar på en inlaga till domstolen för K. men som aldrig blir färdig med den. I näst sista kapitlet träffar K. en fängelsepräst som berättar parabeln ”Framför lagen” för honom, och vars innebörd de diskuterar. (Den skrevs för romanen men publicerades separat redan 1915).

I motsats till den tio år yngre Slottet, som är labyrintisk och svårtolkad även i den litterära formen, är Processen skriven på ett klart språk och rentav lättläst. Det finns inslag av absurd humor, och några av dialogerna fick mig att tänka på Alice i underlandet. Men den ogripbara hotfullheten dominerar förstås läsningen.

Det har funnits många åsikter om vad Kafka menade med sin roman, och den har tolkats självbiografiskt, existentiellt och politiskt och som ett utslag av judisk mystik (”Framför lagen” kan nog vara inspirerad av den). Kritik av det habsburgska överhetssamhället tycker jag mig kunna läsa in. Men framför allt läser jag Processen som en parabel om tillvarons gåtfullhet och omöjligheten att nå kunskap om den.

En trovärdig fiktion

2023-08-01 Christa Wolf: Landet som icke är (1979; svensk övers. Margaretha Holmqvist 1982; nyutgåva med förord av Martin Lagerholm, Lind & Co 2022; 105 s.). Ett fiktivt möte mellan två av den tyska litterära romantikens unga, för egen hand döda: det låter som ett romanuppslag så självklart att man undrar varför det inte förverkligats tidigare. Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode alltså, på en tillställning år 1804 med flera andra av den tyska parnassens ledande namn: Clemens Brentano, hans systrar Bettina von Arnim och Gunda med make, den berömde rättslärde Carl von Savigny. Hölderlin nämns i förbigående och Goethes ande svävar över tillställningen. Det är som att man undrar vad stackars Novalis gjort för ont som inte ens är omnämnd.

Nu raljerar jag. Det är inte så att den östtyska författaren Christa Wolf velat skriva ett Hänt i Veckan-reportage. Tvärtom låter hon sina språkrör, dessa två litterära och sociala outsiders, samtala om livsviktiga existentiella frågor, och hon belyser deras roller i det konforma tyska samhället. Martin Lagerholm är i sitt förord något på spåren då han läser romanen som en förtäckt bild av Wolfs egen belägenhet i det monolitiska DDR. Men det kan man strunta i, för Wolf mejslar skickligt fram ett trovärdigt dubbelporträtt av två desperata människor som saknade riktning i sitt liv och som inte blev litterärt erkända förrän långt efter sin död. Hon skapar också en spänning i det att hon låter sina protagonister bara långsamt närma sig varandra medan det vittra sorlet fyller luftrummet.

Boken är inte alldeles lättläst. Wolf använder sig i ständig växling av sin egen berättarröst, direkt anföring, svävande anföring och inre monolog utan att detta markeras grafiskt. I synnerhet i början, innan det breda persongalleriet satt sig hos läsaren, verkar det förvirrande, och det är boken igenom stundom svårt att avgöra om det skrivna har sagts eller tänkts och vem som har sagt eller tänkt det. På slutet när det bara är Kleist och Günderrode som samtalar, är det lättare.

Margaretha Holmqvist, en av våra allra främsta översättare från tyska, har överfört Christa Wolfs text till ett konstspråk som ligger så nära tyskan som möjligt utan att för den skull vara det minsta osvenskt. Bland annat har hon konsekvent använt imperfekt konjunktiv (finge, fölle, vunne etc.), som var så gott som obrukliga i svensk normalprosa redan 1982. Det är en bonuspoäng till denna mycket läsvärda men kanske lite i onödan svårlästa lilla roman.

”Mitt sommarlov” 1999

2023-07-26 Mikael Yvesand: Häng City (Bokförlaget Polaris 2022; 309 s.). Prisbelönad och kritikerrosad debutroman. Man kan kalla den lovande, med åtskilliga litterära kvaliteter, men helheten brister.

Vi är i Luleå sommaren 1999. Författarens 13-åriga, namnlösa alter ego har just gått ut sexan och har ett långt sommarlov framför sig med kompisarna Davve och Jocke. Övervakningen från föräldrar eller andra vuxna är minimal; de kan göra i stort sett vad de vill. De drar omkring, på cykel eller skateboard, snattar snus och cigaretter, lever på läsk, chips, frosties och Oboy, övernattar i sommarstugor och i tält, begår några allvarligare stölder och skadegörelse, är rädda för att åka fast men blir det inte. Tillvaron är en planlös väntan på att börja högstadiet. Historien har ingen egentlig riktning, men berättelsen har driv, även om det tar ett tag innan den får upp farten och den mattas betänkligt mot slutet. Den stora behållningen är teckningen av pojkarna, deras karaktärer och inbördes relationer. Någon ledare i egentlig mening finns inte, men Davve är den obestridliga auktoriteten med sitt större verklighetssinne och mindre impulsivitet. Jocke är hans motsats, utan impulskontroll och en hjärna ständigt på högvarv men ofta bortom realiteterna. Med sitt ständiga pratande om allt mellan himmel och jord är han i själva verket kittet i gruppen, fint iakttaget av berättaren: när Jocke följer med sin familj på några dagars resa är det otänkbart för berättaren att bara umgås med Davve, för den tystnad som skulle råda mellan dem.

Trettonåringarnas språk är väl fångat, med nybildningar, parodiskt användande av vuxenspråk och liknande. Det är även det språk som den tillbakablickande berättaren av i dag använder, men där slår ett verkligt vuxenspråk ibland igenom på ett lite olyckligt sätt. På pluskontot ska vi också lägga de mycket konkreta miljöskildringarna, med gatuadresser, butiker, stadsdelar, fabriker – och älven, som spelar en central roll.

Men boken innehåller också en parallell berättelse, ett brutalt mord som vi får följa i insprängda textstycken i kursiv som återger uppteckningar av samtal till 112, polisrapporter, vittnesmål med mera. Det är faktiskt svårt att förstå vad den fyller för funktion, då den bara perifert berör huvudberättelsen och gör att man förlorar fokuseringen på den. En annan brist är att författaren inte verkar ha haft någon annan avsikt med boken än att skriva av sig ett barndomsminne. Och hur väl han än har lyckats med enskildheter blir helheten därmed inte särskilt engagerande.

En totalupplevelse

2023-06-30 Mohamed Mbougar Sarr: Fördolt är minnet av människan (2021; svensk övers. Cecilia Franklin, Albert Bonniers Förlag 2023; 428 s.). Jag tror att ”polyfon roman” är en någorlunda vedertagen beteckning för en roman med många olika berättarröster. Denna roman är i hög grad en sådan. Men jag skulle också säga att det är en kontrapunktisk roman, där stämmorna flätas ihop, går ut ur och in i varandra och bygger upp en tonalitet som är mer än stämmorna lagda tillsammans. För att fullfölja den musikaliska parallellen är den också ställvis en kanon, där en stämma färdas genom flera andra innan den når läsaren.

Vi har alltså att göra med ett litterärt hantverk på hög, närmast virtuos nivå. Man kan jämföra med en (än så länge) mer känd författare som Roberto Bolaño. Och liksom denne håller Mohamed Mbougar Sarr därtill en hög konstnärlig nivå. Goncourtpriset 2021 förefaller ytterst välförtjänt.

Sarr är född och uppvuxen i Senegal. Han gick i franskspråkigt gymnasium där och flyttade sedan till Frankrike, där han etablerat sig som författare. Därvidlag påminner han mycket om romanens berättarjag, Diégane, även om historien i övrigt är helt fiktiv.

Bokens centrala berättelse är att Diégane råkar komma över en som det verkar helt bortglömd roman från 1938, ”Omänsklighetens labyrint”, av den senegalesiske ”T C Elimane”. Det visar sig att boken gjorde sensation men senare anklagades för att vara plagiat, varpå förlaget drog in hela upplagan och författaren gick under jorden. Diégane bestämmer sig för att spåra författaren, och så börjar en odyssé i tid och rum som inleds på 1880-talet, slutar 2017, utspelar sig i tre världsdelar och innefattar ett stort antal personer som direkt eller, oftare, indirekt kan förmedla pusselbitar till Elimanes historia. På resan får vi inblickar i fransk kolonialism och rasism, afrikanska inbördeskrig med vidriga våldsdåd, Paris under ockupation, Förintelsen, litterär efterkrigstillvaro i Argentina (Gombrowicz, Ernesto Sábato) och, allra mest, liv och öde bland vanliga (och några mindre vanliga) människor i Senegals byar och städer. Kärlek och sex är också viktiga ingredienser. Det är styvt gjort och håller läsaren oavbrutet fängslad. Men allra starkast lyser romanen som en hyllning till litteraturen och dess kraft att förändra människorna och deras tillvaro.

Mohamed Mbougar Sarr skriver en bitvis ordrik men aldrig monoton prosa, väl tillvaratagen i Cecilia Franklins översättning. Känslorna ligger på ytan, men det finns plats för humor och satir. Läsningen blir en totalupplevelse av ovanligt slag. Romanen är inte direkt lättläst, men jag skulle inte betrakta den som svår.

Till sist: Jag tycker den svenska titeln svarar dåligt mot det franska originalet La plus secrète mémoire des hommes, snarast ”Mänsklighetens hemligaste minne”. Den svenska versionen är dels onödigt högtravande, dels förvandlar den en vanlig subjektiv genitiv (människors minne av något) till en objektiv genitiv (någons minne av en människa), som jag tror är svår att tolka in i den franska titeln. En liten skönhetsfläck på boken som produkt, men det storartade innehållet förblir lyckligtvis oskatt.

Höglitterärt underhållande

Ulf Peter Hallberg: Budbäraren från norr (Bokförlaget Polaris 2023; 236 s.). Det Köpenhamn som i slutet av 1880-talet förstod sig själv som Nordens Paris är en kronotop (Bachtins term) som Ulf Peter Hallberg gärna återvänder till. Jag har inte läst han tidigare bok Strindbergs skugga i Nordens Paris (2012), men vad jag förstår är den nya romanen en variation på den förra, med i stort sett samma gestalter, de flesta historiska som Strindberg med hustrun Siri von Essen, bröderna Brandes, Victoria Benedictsson, Axel Lundegård. Boken titel är på metanivå. ”Le messager du Nord” är en av Strindberg planerad kulturtidskrift som ska ges ut på franska i Köpenhamn.

Teatern spelar en viktig roll i romanen. Strindbergs Fadren repeteras på Casinoteatern under författarens överinseende, och man förbereder urpremiären på Fröken Julie. Och bokens disposition kan ses som akter i ett skådespel med många korta scener i varje akt. Handlingen rör sig framåt i tiden, men berättelsen är inte linjär. Ett huvudtema är Victoria Bendictssons gradvisa sammanbrott och hennes – i detalj skildrade – självmord, ett annat Strindbergs äktenskapskris. Staden är ständigt närvarande, inte minst med precisa gatuadresser. Hallberg är en allvetande berättar på gott humör, som inte har så höga tankar om sina verkliga men fiktionaliserade personer, med undantag av Siri von Essen. Romanen är på ett sätt höglitterär, på ett annat synnerligen underhållande.

Som kontrast finns några fiktiva gestalter som har författarens sympati. Den ena är språkmannen Knud Wiisby (dokument om vilken påstås, föga trovärdigt, finnas i författarens familj), som är Strindbergs sekreterare under Danmarkssejouren men också rapporterar om dennes förehavanden till tidningen Politikens chefredaktör Edvard Brandes. Den andra är Anne Aretino, dansös och aktris och omsvärmad av flera män, särskilt Wiisby, vars tillbedjan hon i viss mån bejakar. Jag uppfattar henne som en manlig författardröm, en idealkvinna, av ett slag som man då och då träffar på i litteraturen. Ett par andra exempel är Tony Buddenbrook hos Thomas Mann och Lucie Lilliehielm i Kjell Westös Där vi en gång gått. Är de väl tecknade, som här, tar jag till mig dessa skapelser med förtjusning.

Klockrike – var vägen mödan värd?

2023-06-02 Harry Martinson: Vägen till Klockrike (1948; e-bok 2012; ca 300 s.). Det här var Harry Martinsons hyllade återkomst till romanen efter Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936). (Jag bortser då från den udda och inte helt lyckade Den förlorade jaguaren från 1941.) I motsats till 30-talböckerna är Vägen till Klockrike inte självbiografisk även om Martinson förstås använt sig av sina egna erfarenheter av att gå på luffen. Är det ens en roman? Inte en vanlig sådan i alla fall, med en sammanhållen berättelse och en tydlig tidslinje. Martinson använde för övrigt hellre benämningen ”berättelse” om sina (mer eller mindre) fiktiva prosaverk.

Den korta upptakten, som ger förutsättningarna för huvudberättelsen, är bokens mest romanaktiga del. Året är 1898. Handcigarrmakaren Bolle vantrivs i den stora tobaksfabriken och lider av olycklig kärlek till arbetskamraten Dolly. Han startar en egen liten rörelse med kompanjonen Ahlbom för att förtjäna ihop till en Amerikabiljett. Förtjänsten räcker dock bara till en biljett; Ahlbom vinner tärningsslagningen och far i väg, med Bolle kvar på kajen.

På nästa sida är Bolle redan en erfaren luffare. Nu följer en mosaik av berättelser om Bolle och hans luffarkamrater. Spelplanen är hela Sverige, med noggrant omnämnande av härader och socknar, och flera gånger förflyttas vi till Norge. Tiden är oviktig, även om man kan skönja en linje med ledning av några markörer. Det handlar i huvudsak om första decenniet av 1900-talet med en epilog kring slutet av första världskriget. Luffarnas möten med den bofasta befolkningen, nästan bara bönder, blir till en närmast etnologisk studie av levnadsvillkor och tänkesätt. Ett centralt ord är ”tadel”. Luffarna kan inte komma någonstans utan att kritiseras för sin livsföring, sin påstådda lättja, och många är rädda för dem. Man vet aldrig hur man blir bemött i en ny gård. I värsta fall vankas misshandel; snålhet råder generellt men undantag förekommer. De bofasta tecknas mer som representanter för sin samhällsställning, medan flera av luffarna är egna karaktärer. Några av dem diskuterar filosofiskt om luffarlivet i allmänhet och om sin egen tillvaro. Martinson skriver väl in en del av sig själv i porträttet av Bolle, men jag undrar om inte hans kamrat Sandemar är författarens verkliga språkrör. Det förekommer några dramatiska händelser, men i huvudsak lever Vägen till Klockrike på stämningar, reflexioner och en storartad skildring av det svenska landskapet och en levande landsbygd för lite mer än 100 år sedan.

Som jag skrev i min förra text kände jag till romanen redan som fyraåring. Länge trodde jag att Klockrike var ett fantasinamn för något slags paradis. Men det är en socken i Östergötland dit det var närmast omöjligt för luffare att få tillträde. I slutet av boken råder nya tider. Bolle kommer faktiskt till Klockrike, vars alldaglighet blir en verkningsfull antiklimax. Desto starkare är det poetiska slutkapitlet, där den döde Bolle förs över den oceanbreda Styx för att återfödas i en sydamerikansk indianby. Det känns helt rätt att det är poeten Harry Martinson som får sista ordet i detta poetiska verk på prosa.

Lågmält intensiv kärleksroman

2023-05-05 Mikael Berglund: Ovanjorden (Albert Bonniers Förlag 2022; 211 s.). Vinnare av Sveriges Radios romanpris i år och en värdig sådan vågar jag påstå utan att ha läst de andra nominerade. Romanen utspelar sig i samisk miljö i trakterna av Ammarnäs och Vindelälven i södra Lappland, men begå inte misstaget att ta den för en i raden av skildringar av konflikter mellan samer och ”svenskar”. Sådana finns antydda som en bakgrund, men detta är i första hand en kärleksroman, dock av ovanligt slag, och en natur- och miljöskildring som samspelar med den. Historien berättas med en lågmäld intensitet och ett språk som är så precist att känslorna motståndslöst överförs till läsaren.

Oskar är en ung man, uppvuxen i Lycksele, med samisk bakgrund men försvenskad. Romanen är skriven i jagform, så man måste hålla i huvudet att alla händelser ses med Oskars ögon. Han vikarierar som förskollärare i Ammarnäs (kallad ”fröken Oskar”, retsamt men inte elakt). När han följer samepojken Jon-Erik hem möter han dennes unga vuxna syster Eija, och en ömsesidig attraktion uppstår. Eija är dock ihop med renskötaren Áito och väntar barn med honom, så det blir ingenting. Då. Oskar drar söderut, utbildar sig vid Ultuna, men Vindelfjällen, och Eija, drar i honom med en kraft som återkommande liknas vid ett spänt gummiband. Han återser Eija med familj, och Eija antyder lite gåtfullt att han kan vänta sig något av henne. Färdigutbildad får Oskar i uppdrag att undersöka orsaken till vattenförsurning i trakten och får kontakt med familjen ännu en gång. Kärleksmötet mellan Oskar och Eija är bland det vackraste jag läst.

Som vanligt avhåller jag mig från att berätta mer om handlingen, som tar flera, invecklade och både väntade och oväntade turer. Om man går utanför kärlekshistorien handlar romanen också om Oskars halvt omedvetna sökande efter sina samiska rötter. Hans relationer till de olika medlemmarna i Eijas familj, Áito, hennes dotter och hennes föräldrar, spelar stor roll. Alla tecknas som sympatiska men svåra att förstå sig på. Svårast är förstås Eija. Miljöskildringarna: byarna, fjället, myrarna, bidrar till den starka läsupplevelsen. Inte minst de ständigt återkommande myggsvärmarna, konkreta så att det kliar i skinnet men också metafor för Oskars oförmåga att hantera sin nya omgivning.

Mot slutet tappar berättelsen lite i intensitet, och en insprängd historia om ond, bråd död på 1600-talet känns malplacerad, även om den får sin förklaring mot slutet. Men det är ingen allvarlig invändning mot denna litterärt högtstående roman.

Infernovandring – men hoppet har inte farit

2023-04-27 Serhij Zjadan: Internatet (2017; svensk övers. från ukrainska av Sofia Uggla, Ersatz 2023; 335 s.). En modern Infernovandring, men denna gång på jordytan, och hemsökelsen drabbar såväl onda som goda. Här är det vintern 2014/2015 någonstans i Donbass, i ett område som ukrainare försöker försvara mot ryska inkräktare. Den trettonårige Sasja bor på en internatskola som hamnat på ”fel” sida, och hans morbror, läraren Pasja, åtar sig att hämta hem honom. Det är egentligen ingen lång väg, men det tar tre dygn innan han är tillbaka med pojken. Det är svårt nog för dessa två, med regn, kyla och hunger, och rädslan för att hamna i fel händer eller träffas av en granat under det ständiga skjutandet. Men det är inget emot eländet de får bevittna under sitt irrande: hemlösa, sjuka, sårade, döda människor och djur, brutala soldater, allmän misstänksamhet, nästan total avsaknad av altruism. Det är plågsam läsning, som dock lättas upp något av författarens beska humor.

De båda sidorna i konflikten är till att börja med rätt anonyma, fast säkert mindre så för en ukrainsk läsare. Först mot slutet nämns parterna oftare med namn. Men då har det också hänt något med huvudpersonerna. Pasja går från förment apolitisk till ansvarstagande, inte bara gentemot systersonen utan mot andra människor i samma utsatthet. Den försagde läraren borstar upp sig mot en rysk officer och kräver fram utspisning och transport av en stor grupp internflyktingar som fastnat på en busstation. Och den häpne officeren efterkommer faktiskt begäran. Den unge Sasja mognar från trotsig pojkvasker till samarbetsvillig ung man. Och slutet antyder en ljusning: ”Hemma luktade det nytvättade lakan.”

I händerna på en mindre skicklig författare hade stoffet kunnat bli en oläslig eländeshistoria. Men Serhij Zjadan är en mästare, som han framstår i Sofia Ugglas mycket snygga svenska språkdräkt. Språket är vardagsnära, och det finns ett driv och ett flyt i berättandet som gör läsningen närmast lustfylld, trots det gruvliga innehållet. Det är för sorgligt att det skulle behövas ett krig för att vi skulle få upp ögonen för den ukrainska litteraturen.