Hon är en novellens mästare

2023-11-01 Claire Keegan: Genom blå hagar (2007; svensk övers. Erik Andersson, Wahlström & Widstrand 2023; 204 s.). Claire Keegans Det tredje ljuset. Små ting som dessa, med två långa noveller i en volym, blev en stor framgång i svensk översättning för två år sedan. Förlaget rider nu på framgångsvågen med denna samling mer normallånga noveller (några tiotal sidor). Det är bara att tacka och ta emot. Man känner igen miljöerna, irländsk landsbygd, men grundstämningen är mörkare: mest ruggigt höstväder, människorna är tilltufsade, ofta isolerade. Tystnaden ekar mellan makar. Äktenskap ingås utan kärlek, och äkta kärleksförbindelser bryts. Hjärtskärande är titelnovellen om prästen som viger sin älskade med en annan man. Den bästa är den sista, och längsta, ”Rönnarnas natt” om Margaret från östra Irland, som övertar sin döde kusins hus på västsidan nära havet, en främling, frusen ut- och invärtes men som sakta anpassar sig och tinar upp, inte minst genom kontakt med sin närmaste granne, en lika frusen och isolerad man. En novell, ”Intill vattenbrynet” avviker genom att utspelas på stort geografiskt och socialt avstånd: en Harvardstudent kommer till ett lyxhotell i Texas där hans 21-årsdag ska firas med hans mor och rika styvfar. Middagsscenen är en höjdpunkt av dålig stämning.

Jag läser inte mycket noveller främst därför att jag så fort glömmer vad de handlar om. Så är fallet även här, så jag nöjer mig med dessa exempel. Men alla är läsvärda och mer; det är en fröjd att läsa Claire Keegan, för hennes inkännande och nyanserade personteckningar (i den här boken finns bara en riktigt ond man) och hennes stilkonst, vacker, precis, inte ett ord för mycket, omhändertagen av en av våra främsta översättare (och författare), Erik Andersson.

I huvudet på en ung mordbrännare

2023-10-20 Amanda Svensson: Själens telegraf (Norstedts 2023; 255 s.). ”Som de efteråt skulle lära mig på ungdomsvårdsanstalten fanns det antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus.” Se där en romaninledning värdig en García Márquez. Läsaren vet från första sidan vad som väntar. Spänningen ligger i vägen dit, som anträds från två håll: ett före, Somerset 1992, och ett efter, Glasgow 1998. Av den avancerade språkbehandlingen förstår man att romanens jag har skrivit ner sin historia många år senare, för i berättelsens två tider är hon 13 resp. 19 år. Den fiktiva författaren har även tillgång till sitt ungdomsspråk, som kommer in här och var och ger färg och närvarokänsla. Det är en avancerad romankonstruktion som det krävs en skicklig författare för att den inte ska rasa ihop.

Berättarjaget Iris Watkins lever 1992 med sin ensamstående mamma i ett hus i en by i Somerset i sydvästra England. Om den frånvarande pappan och om mammans bakgrund finns det flera versioner, och Iris börjar bli tillräckligt gammal för att förstå att hennes vackra och beundrade mamma ljuger om det mesta. Och när det börja hända konstiga saker har Iris ingen att anförtro sig åt. Jo kanske grannen Hugo, som hugger gravstenar. Några jämnåriga kamrater har hon inte. Desperationen ligger på lut.

År 1998 är Iris i Glasgow efter olika former av tvångsomhändertagande efter branden. Mamman är död i cancer, men Iris har börjat stadga sig, har jobb som expedit på ett varuhus och har lärt sig spela cello. Med pojkvännen Rupert och några vänner bildar de ett band, ”Själens Telegraf” som ska försöka slå sig in på den tuffa musikmarknaden, men varifrån ska de få de pengar de behöver för sin satsning? Iris vet råd, men varifån kom pengarna egentligen? Genom hur Iris tänker och handlar får läsaren ytterligare nycklar till hennes barndom och vad som ledde fram till katastrofen.

Berättelsen är spännande, men det är inte den i sig som är huvudsaken. Utan det är den inom Iris och mellan Iris och hennes omgivning pågående dialogen om hur sviktande tillit, brustna illusioner och andras och egna lögner kan sätta tillvaron i gungning men också om hur det är möjligt att reparera den.

Amanda Svenssons förra roman, Ett system så magnifikt att det bländar (2019) var en omfångsrik volym med långväga utflykter i tid och rum och ett stort persongalleri. Själens telegraf är på alla plan mycket mer koncentrerad men en lika imponerande litterär prestation.

Poetiska lustmord i gången tid

2023-10-15 Daniel Möller: Om de döda allt annat än gott. Ärekränkande, burleska och infamhumoristiska inslag i svensk gravdiktning under 1600- och 1700-talen (Makadam 2023; 307 s. inkl. 105 s. noter, litteraturförteckning och personregister). Daniel Möller är en framstående litteraturvetare, lundensare och numera professor vid Högskolan i Halmstad. Att han har vida kunskaper om hela den svenska poesin visade han bl.a. i den magnifika antologin Svensk poesi, som han gav ut tillsammans med Niklas Schiöler 2016. Men särskilt hemmastadd är han i 1600- och 1700-talet, och särskilt förtjust är han i mindre prestigefyllda subgenrer som tillfällesdiktning och pekoral (den kommenterade pekoralantologin Tre sekler av svenska pekoral, 2018, är en guldgruva för oss medlemmar i Svenska pekoralsällskapet [det finns faktiskt]). Och här handlar det alltså om en subgenre inom tillfällesdiktningen.

Tillfällesdiktning (en mer adekvat term är den mer gängse ”tillfällighetsdiktning”) är dikter skrivna till ett visst tillfälle, ofta bröllop eller begravning. Det var en populär genre under den här tiden. Mängder av dikter finns bevarade i tryck eller avskrifter. Framstående poeter skrev gärna sådana, ibland på beställning, ibland, i hopp om att tjäna en slant, på eget bevåg. Den mest kända, som Möller också tar upp, torde vara Lucidors – obeställda – ”Gilliare Kwal” från 1669, en bröllopsdikt som var så oförskämd att den renderade upphovsmannen fängelse! Att gravdikter praktiskt tagit alltid hyllar den avlidna personen är närmast självklart, men det finns alltså exempel på motsatsen, och det är dessa som intresserat Daniel Möller här.

Som brukligt i ett vetenskapligt verk (för detta är ett sådant, byggt på egen primärforskning) finns redogörelser för tidigare forskning och en teoridiskussion, båda lyckligtvis fullt läsbara – och läsvärda – för en lekman. Den teoretiska utgångspunkten är principen om decorum, de mer eller mindre underförstådda regler för hur en dikt skulle utformas för att anses ”passande”: högstämt för höga ämnen, höviskt och hyllande för höga personer, mer lättsamt för lägre ämnen och personer. Men, visar Möller, framstående författare börjar så smått bryta mot decorum under stormaktstiden: Lucidor, Haqvin Spegel, Olof Rudbeck (ja, han med Atlantican), Israel Holmström och Johan Runius, och denna uppluckring fortsätter under 1700-talet, med Bellman som mest kända exempel.

I denna mer tillåtande atmosfär blev det möjligt till och med att skriva ”ärekränkande, burlesk och infamhumoristisk gravdiktning”. Författarna tar heder och ära av personliga ovänner och politiska fiender eller gläder sig åt att kända ockrare, hallickar och skökor gått ur tiden. Texten kan vara allt från fint satirisk till ytterst grov i okvädinsord och könsord. Det är en fröjd att läsa de rikliga exemplen, som även omfattar ”gravdikter” till ännu levande, fiktiva gravdikter, och autoepitafier, alltså gravdikt om författaren själv. Som en kontrast till innehållet har förlaget dessutom förpackat det i en mycket snyggt formgiven och illustrerad volym.

Och som appendix ett exempel. Gravskriften, från 1814, är över polismästaren Henric Liljensparre, mest känd för sin nitiska utredning av mordet på Gustav III; författare är en Carl Adolph Grevesmühl (1744–1827). Jag citerar tre strofer av fem:

Flÿ Vandringsman, fäll ingen tår.
Vet, dennes Hierta aldrig blödde:
Och fast han levat Siutti år
Var god, blott deri, att han dödde.

…

Han var en Bof, en lastens Vän,
Som sökte skada alla andra.
Var glad att han ej lever än
Och räds att i dess fotspår vandra.

…

Om Du ännu ej vet dess Namn
Det nämnas må och Jorden darre
Rÿs, han är nu i Satans famn,
Och Hette Henrich Galgensparre.

Om Jon Fosse – för sju år sedan

2016-03-25 Fosse, Jon: Trilogin (Sömnlösa 2007, Olavs drömmar 2012, Kvällning 2014; övers. Urban Andersson). Tre korta romaner sammanförda till en knappt 200 sidor lång helhet. Denna helhet belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2015 och har nu översatts till svenska. Urban Andersson har löst sin svåra uppgift med heder, men jag misstänker ändå att en del nyanser i Fosses nynorska har gått förlorade.

Berättelserna utspelar sig i en svåridentifierbar äldre tid; de flesta markörer tyder på 1800-talet, men vissa andra pekar tillbaka ända till medeltiden, särskilt namnet Bjørgvin för Bergen. I centrum står ett ungt ogift utfattigt par som väntar barn och söker husrum i Bjørgvin likt Maria och Josef. De hittar rum till slut, men hur de kommer över det är länge lite oklart, liksom en del andra händelser på deras resa från hembyn till staden. Det är en grym historia om nöd och död, men det finns också strimmor av hopp, godhet och försoning. Språket flyter i långa, böljande stråk och med många upprepningar, ömsom realistiskt, ömsom drömlikt, på en gång talspråkligt och lyriskt, lite tungrott i början, men man vänjer sig efter hand. Till slut fann jag språkdräkten njutbar och kongenial med berättelsens tema och idéinnehåll.

I Kuopio går livet vidare

2023-09-23 Sirpa Kähkönen: En sällsam orkidé (2009; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2023; 447 s.). Det här är femte delen i Sirpa Kähkönens i Finland hyllade, i Sverige helt negligerade sjudelade ”Kuopiosvit”. I Finland utgavs serien 1998–2016, till svenska har Lind & Co. gett ut en del årligen sedan 2019. På svenska finns också den mästerliga romanen Granitmannen (2017) och faktaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2018), även de hos Lind & Co. Mina texter om samtliga dessa böcker finns här på bloggen.

Serien har självbiografisk bakgrund. Torparflickan Anna som gifter in sig i den kommunistiska arbetarfamiljen Tuomi har som förebild författarens mormor. Hon och familjen är huvudpersoner i de två första delarna, men såvitt jag förstår blir serien mer och mer fiktiv allteftersom nya gestalter introduceras, och volymerna blir kollektivromaner med hela samhället Kuopio, inte minst dess borgerliga delar, som protagonist, medan familjen Tuomi hamnar mer i bakgrunden.

Denna femte del utspelar sig liksom den närmast föregående under ett enda dygn, då juni 41, vid upptakten till fortsättningskriget, nu juni 42, när detta övergått till ställningskrig. Fortfarande kommer dödsbud från fronten, och kriget genomsyrar vardagen genom knappheten på allt men också genom de många tyska militärerna på permission i staden. Handlingen drivs framåt av förberedelserna för den festlighet som mot alla odds ska arrangeras på restaurang Tatra (där Anna arbetar som servitris). Det är ett kärt återseende med henne och de andra gestalterna från tidigare. Mest påfallande är att flera nya par har bildats. Annas väninna Helvi har till sist svarat ja på poliskonstapel Heiskanens enträgna uppvaktning, kvinnokarlen Ensio Mertanen har slagit sig till ro i Tatrarestauratrisen Edith Vallis varma famn och änklingen doktor Kelo har slagit sina påsar ihop med den frånskilda fru Lehtivaara och tagit hennes dotter med den utvisade engelsmannen Mulligan som sin egen. Till och med den tillknäppta Anna håller på att ge vika för den tungsinte klarinettisten Torkkeli. (Annas man Lassi är veterligen fortfarande i livet fastän han är helt frånvarande i denna del.) Som i nästan alla delar introduceras en ny, utifrån kommande person som sätter snurr på handlingen. Den här gången är det en ung men redan erfaren belgisk krigskorrespondent, Marieke Candrix. Hon är intelligent och en vaken iakttagare men tenderar att romantisera den finska livsstilen. Hon är heller inte främmande för sin ledsagare direktör Ilmari Lehtivaaras uppvaktning.

Romanens mest dramatiska episod ligger i tiden före berättelsens nu. Det är ett utbrott av dysenteri bland ryska krigsfångar, som slutar illa för dessa men också utsätter doktor Kelo och två unga hjälpsystrar för livsfara. De senare är Helvis dotter Mari och dennas väninna Ani, kvinnoblivande tonåringar som drar till sig de tyska militärernas blickar, som de både lockas och stöts bort av. I en fjärde parallellhandling återser vi en av Sirpa Kähkönens finaste romanskapelser, den begåvade föräldralöse Juho, hans något äldre kamrat Arvi och hur de tar om hand om den övergivna lilla Charlotta (Saaralotta).

Trots att det egentligen inte händer så mycket från gryningen fram till den juninatt som inte blir av är det en njutning att läsa Kähkönens prosa – i Mattias Huss oerhört skickliga återgivning – som blandar realism, psykologiskt inkännande och sinnliga naturskildringar på ett språk som hela tiden bultar och lever och stundom blir rent lyriskt. Annars markerar denna del knappast någon utveckling av författarskapet utan kan snarare ses som en fortsättning av förra delen. En läsupplevelse är det ändå, och jag ser redan fram mot de två avslutande delarna.

Westö förnyar sig – igen

2023-09-14 Kjell Westö: Skymning 41. Roman från en krigstid (Albert Bonniers Förlag 2023; 414 s.). Titeln anknyter ju tydligt till den tidigare romanen Hägring 38 och ska väl visa på att detta inte är en av Westös breda episka romaner som utspelar sig under lång tid, utan en i tid och rum och persongalleri mer avgränsad historia. Men denna roman skiljer sig på flera sätt från företrädaren och innebär – igen – något nytt i Westös författarskap. Hägring 38 var en tät och händelsedriven historia. I Skymning 41 händer det egentligen inte särskilt mycket; berättelsens fokus ligger helt på de två huvudpersonernas relation samtidigt som den ger djuplodande karaktärsteckningar av dem av ett slag som jag knappast sett tidigare hos Westö. Vinterkriget, mellanfreden och det begynnande fortsättningskriget utgör fonden i berättelsen men är egentligen huvudmotivet för denna bok. Westö har sagt att krigsåren legat för nära hans familjehistoria (både morfar och farfar stupade) för att skriva om, men nu, när hans ålderssiffra börjar på 6, har han känt sig mogen. Och han har lyckats utomordentligt väl.

Berättelsen växlar regelbundet mellan de två huvudpersonernas perspektiv. Skådespelerskan Molly Timm turnerar vintern 1940 med Svenska Teatern i Sverige. Hennes fästman journalisten Henry Gunnars rapporterar från fronten till Hufvudstadsbladet. Deras ömtåliga relation mår inte bra av den flera månader långa separationen, och inte bättre av deras respektive tillvaro. Molly vantrivs i sina roller; hon har varit en uppburen filmstjärna, men den seriösa teaterkarriären har gått i stå. Henry påverkas djupt av fruktansvärda upplevelser vid fronten, och dessutom censureras han av tidningsledningen när han försöker skriva mer sanningsenligt och mindre heroiskt. Från återseendet på våren 40 fram tills att Henry åter beger sig till fronten vid fortsättningskrigets utbrott går parets förhållande i vågor, skildrat av Westö med psykologiskt djup och språklig skärpa av ovanligt slag. Molly och Henry känns som äkta människor, och personerna runt dem är också trovärdiga. Kärt återseende för övrigt med en av Westös främsta litterära skapelser, den oförbränneliga Lu(cie) Lilliehielm från Där vi en gång gått, som här figurerar i en biroll som väninna till Molly. Det dagliga livet och sociala umgänget i Helsingfors och i skärgården skildras med stark tids- och lokalfärg, där tobaken och spriten har framträdande roller. Men också sexualiteten, i flera explicita scener, har en större betydelse än jag kan minnas från Westös tidigare verk.

Det är ändå kriget, det pågående eller hotande, och vad det gör med människorna och samhället, som är Westös viktigaste ärende. Brutaliteten i striderna framställs grafiskt, och den underliggande frågan är vilka offer som fosterlandet kan kräva. Sanningen måste stryka på foten för att upprätthålla allmänhetens stridsmoral; vad blir det för sorts samhälle av det? I ett intressant avsnitt besöker Henry det psykiatriska krigssjukhuset i Rauha och konfronteras med två olika synsätt på psykiska krigsskador: vårdfall eller simulanter, kort uttryckt. Tidigare i år kom i svensk översättning en viktig bok i detta ämne, Ville Kivimäkis Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939–1945, som jag skrivit om här och som Westö säkert tagit del av.

Kjell Westö är kanske inte någon litterär nydanare, men han har tagit den realistiska romanen till en ny nivå. Hans berättarteknik är mästerlig. Han skriver i tredje person, men allt som händer ses ur omväxlande Mollys och Henrys perspektiv. Han växlar smidigt mellan dialog, relation och svävande anföring, så att läsaren än är åhörare, än inne i Mollys eller Henrys huvud. Berättandet börjar lite långsamt, men takten skruvas upp nästan omärkligt undan för undan fram till den oundvikliga peripetin. Jag graderar inte Westös romaner sinsemellan men konstaterar att detta är en Kjell Westö-roman på högsta nivå.

Inte en spänningsroman men en spännande roman

2023-09-05 Kate Atkinson: Kodnamn Flamingo (2018; svensk övers. Ing-Britt Björklund, Norstedts 2019; 348 s.). ”När kommer flamingon?” hinner jag undra många gånger innan den dyker upp mot slutet av boken. På engelska har boken den rätt intetsägande titeln ”Transcription”, men det svenska förlaget tycks ha velat sälja in den som en thriller (jämför t.ex. Frederick Forsyths Täcknamn Odessa). Romanen handlar om förräderi, kontraspionage, vilseledande operationer och agenter och dubbelagenter i England under och strax efter andra världskriget, men någon thriller är det inte. Det är knappast ens en spänningsroman men en spännande roman, en riktig bladvändare.

Det är i början av år 1940. Den 18-åriga, nyss föräldralösa Julia Armstrong, begåvad men utan ambitioner, rekryteras till MI5 för att skriva ut avlyssnade samtal mellan en föregiven Gestapoagent (i själva verket arbetande för MI5) och ett antal inhemska Tysklandskollaboratörer. Inom kort ”befordras” hon till infiltratör i en annan, mer högreståndsbaserad kollaboratörsgrupp. Dödligt våld lär hon känna på nära håll. Efter kriget, när hon arbetar på BBC:s skolradioprogram, får hon hotfulla meddelanden om att hon måste betala för vad hon gjorde under kriget. Och underrättelsetjänsten blir hon inte kvitt. Handlingen tar en oväntad vändning mot slutet.

Berättelsen, i tredje person men alltid sedd ur Julias perspektiv, växlar mellan tre tidsplan: början och slutet år 1981, däremellan fram och tillbaka mellan 1940 och 1950. Atkinson kan hålla inne med pusselbitar från ett avsnitt för att hala fram dem senare och på så sätt skapa dynamik i framställningen. Stilen känner man igen: rättfram, ironisk, med det ofta använda greppet att låta Julia säga en sak men tänka en annan.

Samma tidshopp och stilgrepp finns i mästerverket Liv efter liv, som denna påminner en del om. I båda spelar blitzen över London en viktig roll, i båda är frågan om vad det är för ett land man slåss för. I den förra spelades med alternativa händelseförlopp; här spelas med roller och identiteter. Båda är allvarliga, men allvaret tempereras genom den spirituella framställningen. Liv efter liv är den bättre romanen, men Kodnamn Flamingo går inte av för hackor den heller.

”Alice i underlandet” för vuxna?

2023-08-12 Franz Kafka: Processen (skriven 1914–15, utgiven 1925, svensk övers. Karl Vennberg 1945; Månadens Bok 1986; 237 s.). Ingen av Kafkas tre romaner är fullbordad. I motsats till Amerika och Slottet är Processen däremot avslutad. Det är inne i verket det finns fragment, ett oavslutat kapitel och, vad det verkar, oskrivna sådana. (Den som intresserar sig för tillkomsthistorien hänvisar jag till tyska Wikipedias artikel om romanen.) Men frågan är om inte dessa lakuner bidrar till den absurda, surrealistiska stämningen.

Handlingen är ju väl känd. Josef K. grips en morgon, anklagad för något obekant, men får tills vidare behålla friheten. Under ett år stångas han mot en ansiktslös domstol, som har kanslier på vindsvåningar i nedgångna hyreskaserner, och domstolens hantlangare men kommer ingenstans. I sista kapitlet grips han igen, förs utanför staden och avrättas med knivhugg i hjärtat, ”som en hund”. Han är en betrodd banktjänsteman men får allt svårare att sköta jobbet. Han möter många skenbart välvilliga personer som säger sig kunna hjälpa honom genom kontakter i den osynliga domstolen, men inget händer. Han har en förvånansvärd dragningskraft på unga kvinnor, men inte heller det hjälper honom. Handlingen går i gång lite trevande, och K. tycks själv till att börja med inte ta sin situation på riktigt allvar, men förloppet accelererar och kulminerar i mötena med Advokaten, en sjuk gammal man som arbetar på en inlaga till domstolen för K. men som aldrig blir färdig med den. I näst sista kapitlet träffar K. en fängelsepräst som berättar parabeln ”Framför lagen” för honom, och vars innebörd de diskuterar. (Den skrevs för romanen men publicerades separat redan 1915).

I motsats till den tio år yngre Slottet, som är labyrintisk och svårtolkad även i den litterära formen, är Processen skriven på ett klart språk och rentav lättläst. Det finns inslag av absurd humor, och några av dialogerna fick mig att tänka på Alice i underlandet. Men den ogripbara hotfullheten dominerar förstås läsningen.

Det har funnits många åsikter om vad Kafka menade med sin roman, och den har tolkats självbiografiskt, existentiellt och politiskt och som ett utslag av judisk mystik (”Framför lagen” kan nog vara inspirerad av den). Kritik av det habsburgska överhetssamhället tycker jag mig kunna läsa in. Men framför allt läser jag Processen som en parabel om tillvarons gåtfullhet och omöjligheten att nå kunskap om den.

En trovärdig fiktion

2023-08-01 Christa Wolf: Landet som icke är (1979; svensk övers. Margaretha Holmqvist 1982; nyutgåva med förord av Martin Lagerholm, Lind & Co 2022; 105 s.). Ett fiktivt möte mellan två av den tyska litterära romantikens unga, för egen hand döda: det låter som ett romanuppslag så självklart att man undrar varför det inte förverkligats tidigare. Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode alltså, på en tillställning år 1804 med flera andra av den tyska parnassens ledande namn: Clemens Brentano, hans systrar Bettina von Arnim och Gunda med make, den berömde rättslärde Carl von Savigny. Hölderlin nämns i förbigående och Goethes ande svävar över tillställningen. Det är som att man undrar vad stackars Novalis gjort för ont som inte ens är omnämnd.

Nu raljerar jag. Det är inte så att den östtyska författaren Christa Wolf velat skriva ett Hänt i Veckan-reportage. Tvärtom låter hon sina språkrör, dessa två litterära och sociala outsiders, samtala om livsviktiga existentiella frågor, och hon belyser deras roller i det konforma tyska samhället. Martin Lagerholm är i sitt förord något på spåren då han läser romanen som en förtäckt bild av Wolfs egen belägenhet i det monolitiska DDR. Men det kan man strunta i, för Wolf mejslar skickligt fram ett trovärdigt dubbelporträtt av två desperata människor som saknade riktning i sitt liv och som inte blev litterärt erkända förrän långt efter sin död. Hon skapar också en spänning i det att hon låter sina protagonister bara långsamt närma sig varandra medan det vittra sorlet fyller luftrummet.

Boken är inte alldeles lättläst. Wolf använder sig i ständig växling av sin egen berättarröst, direkt anföring, svävande anföring och inre monolog utan att detta markeras grafiskt. I synnerhet i början, innan det breda persongalleriet satt sig hos läsaren, verkar det förvirrande, och det är boken igenom stundom svårt att avgöra om det skrivna har sagts eller tänkts och vem som har sagt eller tänkt det. På slutet när det bara är Kleist och Günderrode som samtalar, är det lättare.

Margaretha Holmqvist, en av våra allra främsta översättare från tyska, har överfört Christa Wolfs text till ett konstspråk som ligger så nära tyskan som möjligt utan att för den skull vara det minsta osvenskt. Bland annat har hon konsekvent använt imperfekt konjunktiv (finge, fölle, vunne etc.), som var så gott som obrukliga i svensk normalprosa redan 1982. Det är en bonuspoäng till denna mycket läsvärda men kanske lite i onödan svårlästa lilla roman.

”Mitt sommarlov” 1999

2023-07-26 Mikael Yvesand: Häng City (Bokförlaget Polaris 2022; 309 s.). Prisbelönad och kritikerrosad debutroman. Man kan kalla den lovande, med åtskilliga litterära kvaliteter, men helheten brister.

Vi är i Luleå sommaren 1999. Författarens 13-åriga, namnlösa alter ego har just gått ut sexan och har ett långt sommarlov framför sig med kompisarna Davve och Jocke. Övervakningen från föräldrar eller andra vuxna är minimal; de kan göra i stort sett vad de vill. De drar omkring, på cykel eller skateboard, snattar snus och cigaretter, lever på läsk, chips, frosties och Oboy, övernattar i sommarstugor och i tält, begår några allvarligare stölder och skadegörelse, är rädda för att åka fast men blir det inte. Tillvaron är en planlös väntan på att börja högstadiet. Historien har ingen egentlig riktning, men berättelsen har driv, även om det tar ett tag innan den får upp farten och den mattas betänkligt mot slutet. Den stora behållningen är teckningen av pojkarna, deras karaktärer och inbördes relationer. Någon ledare i egentlig mening finns inte, men Davve är den obestridliga auktoriteten med sitt större verklighetssinne och mindre impulsivitet. Jocke är hans motsats, utan impulskontroll och en hjärna ständigt på högvarv men ofta bortom realiteterna. Med sitt ständiga pratande om allt mellan himmel och jord är han i själva verket kittet i gruppen, fint iakttaget av berättaren: när Jocke följer med sin familj på några dagars resa är det otänkbart för berättaren att bara umgås med Davve, för den tystnad som skulle råda mellan dem.

Trettonåringarnas språk är väl fångat, med nybildningar, parodiskt användande av vuxenspråk och liknande. Det är även det språk som den tillbakablickande berättaren av i dag använder, men där slår ett verkligt vuxenspråk ibland igenom på ett lite olyckligt sätt. På pluskontot ska vi också lägga de mycket konkreta miljöskildringarna, med gatuadresser, butiker, stadsdelar, fabriker – och älven, som spelar en central roll.

Men boken innehåller också en parallell berättelse, ett brutalt mord som vi får följa i insprängda textstycken i kursiv som återger uppteckningar av samtal till 112, polisrapporter, vittnesmål med mera. Det är faktiskt svårt att förstå vad den fyller för funktion, då den bara perifert berör huvudberättelsen och gör att man förlorar fokuseringen på den. En annan brist är att författaren inte verkar ha haft någon annan avsikt med boken än att skriva av sig ett barndomsminne. Och hur väl han än har lyckats med enskildheter blir helheten därmed inte särskilt engagerande.