En Kerstin Ekman före ”Kerstin Ekman”

2023-03-29 Kerstin Ekman: Mörker och blåbärsris (Albert Bonniers Förlag 1972; 202 s.). Det här är en Kerstin Ekman ett par år före sitt definitiva genombrott som en av våra stora författare med Häxringarna 1974. Så här 50 år senare läser man den med retrospektiva glasögon: vad pekar framåt mot skaparen av Händelser vid vatten och ”Vargskinnet”-trilogin, och vad har hon lämnat bakom sig? Vad känner man igen och vad känns främmande?

Behärskningen av stilmedlen, den språkliga fantasin och ordglädjen är på plats, liksom den precisa och doftande naturskildringen. Glesbygden och dess människor finns här, men varken personteckningen eller relationerna mellan människor har det djup de senare får. De är sedda av en författare på avstånd.

Denna orättvisa betraktelse föranleds av det är första gången jag läser denna roman. Hade jag läst den då skulle jag nog ha menat att Kerstin Ekman tagit ytterligare ett steg i sin författarkarriär. För det är en tät berättelse, med tydliga konflikter, ömsom burlesk, ömsom tragisk, ömsom kritisk. Här finns klasskonflikt och konflikten storstad–glesbygd men också ett erotiskt triangeldrama, allt skickligt hopvävt.

Det vore synd att referera handlingen för dem som inte läst romanen, men något ska väl sägas om spelplanen. Handlingen utspelar sig i en by i norrländsk gledbygd under knappt ett år, från vårvinter till fram på höstkanten. Huvudpersonen Helga Wedin är änka efter en tidigare välbärgad gårdsägare som förlorat sina pengar på travhästar. Nu lever hon under små förhållanden med den tidigare drängen Edvard. In flyttar den vuxna styvdottern Åsa, som bott i Stockholm och fått den utomäktenskaplige sonen Rolf. Till byn kommer också Helgas syster Adèle, som gift upp sig med företagaren Nolby (inget förnamn). Byns starke man är svinuppfödaren Norén, illa omtyckt, men han kan ge jobb. Med två andra bybor, Isak och ”Helfeten”, satsar Edvard och, motvilligt, Helga på hembränning, men den fria spriten gör att alla dricker på tok för mycket, med svåröverskådliga följder. Särskilt för Helga, som med svag självkänsla och anlag för svartsjuka går in i en svår depression. Detta kan låta som en ren eländesskildring, men Kerstin Ekman var redan då en alldeles för skicklig författare för att fastna i något sådant. Uppskattar man hennes författarskap men inte läst denna roman ska man absolut göra det.

Lovande titel, men Virdborg kan bättre

2023-02-12 Jerker Virdborg: Cirkelns fyra hörn (Albert Bonniers Förlag 2023; 257 s.). Jerker Virdborgs specialitet är att skapa lätt kusliga, overkliga stämningar, som gör läsaren osäker om vad som egentligen pågår. Av de böcker jag har läst har resultatet blivit mycket lyckat i t.ex. Kall feber (2008) och Skyddsrummet Luxgatan (2015). I den här romanen tycker jag inte det har fungerat lika bra.

Berättarjaget Per får en fyra år försenad 40-årspresent av sin pappa, som han har rätt dålig kontakt med. Det är en guidad tur till sällsamheter i och kring Stockholm, bara de två i en minibuss körd av guiden Laura. Per låter sig något motvilligt skjutsas från det ena stället till det andra, där inspelade texter läses upp – och återges i boken. Välordnat och seriöst, fakta stämmer, men värderingarna av platsernas och händelsernas betydelse börjar snart motsäga varandra, till och med i samma text. Staden är naturtroget återgiven men beskrivs återkommande som nästan folktom, en söndagsförmiddag på försommaren. Och är den perfekta Laura kanske en humanoid? Därtill kommer faderns verkliga present: att Per ska få fråga ut honom om hans förflutna. Nå, det är snarare pappa Lennart som dukar upp en rätt osannolik historia: gift två gånger innan han träffade Pers mamma och hade en tidigare son, avliden, som också hette Per. Den aktuelle Per vill först inget veta men blir mot sin vilja nyfiken samtidigt som han är misstrogen. Hur det slutar ska jag inte avslöja.

Det är alltså två hopvävda berättelser, båda med inbyggda osäkerheter. Texten ställer många frågor till läsaren men ger inga svar. Att lämna läsaren otillfredsställd kan vara ett litterärt grepp, men otillfredsställelsen gäller även det litterära. Virdborgs stil är effektiv, och läsningen går undan, men det händer för lite, både i berättelsen och i texten. Gillar man Virdborg sedan tidigare kan man gärna läsa även den här, men har man inte läst honom förut kan man avstå.

Urmakare Hammar får en idé

2022-12-09 Eyvind Johnson: Stad i mörker (Albert Bonnier 1927; 289 s.). Det här var Eyvind Johnsons blott tredje bok och andra roman, men tjugosjuåringen har redan hittat en egen röst. Tematiskt kan man spåra influenser från tiotalister som Ludvig Nordström och Hjalmar Bergman, men språket, i sin blandning av inkännande och ironi är omisskännligt Johnsons eget.

Staden i titeln är en liten norrländsk stad i mörkrets och köldens februari. Särskild kölden spelar en viktig roll: människorna fryser, i kroppen och i själen. Staden befolkas synbarligen av hantverkare, handlare och lägre tjänstemän; överklass saknas och arbetare figurerar inte. Personteckningen av dessa alldagliga människor med deras hemligheter och drömmar är mästerlig, men de flesta spelar biroller i förhållande till de tre som författaren lyfter fram.

En alternativ titel kunde ha varit ”Urmakare Hammar får en idé”. I romanens inledningsscen, en bankett till stadens 25-årsjubileum, grips urmakar Hammar av inspiration och håller ett tal som blir allmänt uppskattat. Den redan framgångsrike fabrikören inser att han är ämnad för något större och siktar, till att börja med bara i tankarna, på stadsfullmäktige, dit det är val i höst. En som ser med misstänksamhet på Hannars ambitioner är skollärar Andersson, som till att börja med hånfullt ifrågasätter urmakarens motiv. Men de båda männen dras motvilligt till varandra. I till att börja med tröga samtal under allt längre nattliga vandringar inser Andersson att Hammar drivs av äkta ideal och Hammar att Anderssons hånleende är mask för en man hamnat fel i tillvaron och vantrivs i sitt yrke. Den tredje centrala gestalten är postkassörskan fröken Ågren, en tunn och bräcklig ung kvinna vars sjukdom och död skakar om det lilla samhället men sporrar Hammar i hans samhälleliga aktiviteter. Som en komisk motvikt till allvaret kring de tre huvudpersonerna fungerar stadens tidningsredaktion, där redaktionssekreteraren Alex sliter med morgondagens nummer under redaktör Nilssons övervakning per telefon. Ett pojkgäng med bland andra Hammars son Sture, är ett oroande inslag.

Utöver fröken Ågrens död händer det inte så mycket under större delen av berättelsen. Det visar Johnsons skicklighet att han ändå förmår hålla läsarens intresse vid liv genom sin gestaltning av de sammansatta karaktärerna. På slutet får romanen en annan nerv: det drar ihop sig på flera fronter och kommer till en urladdning och en final som inrymmer både tragik och hopp om lycka.

Stad i mörker fick goda recensioner när den kom ut, men den har senare hamnat i skuggan för Eyvind Johnsons stora romaner från Strändernas svall och framåt. Det är synd, för det är en riktigt bra roman, alltjämt mycket läsvärd, och står sig väl i jämförelse med det mesta som utkommer i dag.

Visst är den på Augustprisnivå

2022-10-25 Klas Östergren: Större trygghet aldrig fanns (Polaris 2022; 264 s.). Varför är inte den här romanen nominerad till Augustpriset, tänkte jag när jag läst ut den samma dag som tidningarna kommenterade årets kandidater. Det är nämligen en mycket bra bok: en originell och fängslande berättelse, håller hög litterär kvalitet och är ett intressant inlägg i samhällsdebatten.

Boktiteln är hämtad från en psalm av Lina Sandell, men historien bygger på en utställning, ”In memoriam”, av den framlidne men just i år aktualiserade konstnären Björn Lövin. En mycket känd svensk affärsman och filantrop, doktor John Löwenskjöld, mördas 1971 på flygplatsen i Bremen. Gärningsmannen tar sitt liv i häktet och vad eller vem som ligger bakom mordet förblir ouppklarat. I romanens nutid närmare 50 år senare berättar Hans Haraldsson, i jagform, hur han kommit över en väska med dokument som får honom att starta en privatundersökning om mordet. Haraldsson är en produkt av Löwenskjölds stora idé: en livförsäkring med ”negativ risk” som ska garantera människor livslång trygghet. Idén förverkligas i idealsamhällen uppbyggda av Löwenskjölds globala företag ILAC, International Life Assurance Company. Haraldssons far är barndomsvän med Löwenskjöld och bosätter sig med hustru, son och dotter i ett sådant samhälle, kallat Gråstena.

Men det har inte gått så bra för Hans Haraldsson och knappast heller för hans syster Anna-Lena. Han är ur takt med tiden, döttrarna kallar honom irrelevant, hans hustru har gått ifrån honom och han är hänvisad till att hyra ett rum intill gillestugan i en villa. Senare hamnar han i en lägenhet i ett fuskbyggt hus i en fejkat medeltida Hansastad på den skånska slätten, med en växande fuktfläck på väggen. Något övertydlig symbolik, möjligen. Haraldsson har svårt med sina känslor och lika svårt att uttrycka dem i skrift. Han medger själv att inte har något annat språk än ”[e]en bruten kanslisvenska”. Det är det språk romanen är skrivet på. Författaren Östergren har mejslat ut det oerhört skickligt, en prestation att avsiktligt skriva på ett halvtaffligt sätt. För läsaren blir det ibland långrandigt, men det får man sätta sig över. För Haraldssons redogörelse för sitt detektivarbete blir småningom riktigt spännande. Läsaren kompenseras också av flera väl berättade och humoristiska episoder. En höjdpunkt är skildringen av hur den nyskilde Haraldsson firar julafton hos sin gamla familj, kompletterad med ex-hustruns älskare och numera sambo.

Vad skapar ett liv i total trygghet för sorts människor? ILAC och Gråstena ska kanske inte tas bokstavligt utan som allegorier över en alltför avancerad social ingenjörskonst, extra kuslig när den som här kombineras med kommersiella intressen. En ironisk knorr är att Hans Haraldsson arbetar med konsumentfrågor utan att inse vilken sorts ”konsument” han själv är. En annan är att systern Anna-Lena får en mening i tillvaron när hon engagerar sig i ett lokalt högerpopulistiskt parti. Klas Östergren presenterar som väl är inga färdiga svar, men läsaren har fått mycket att fundera över samtidigt som hen har blivit underhållen på hög litterär nivå.

Familj och folkhögskola

2022-09-12 Ulla-Lena Lundberg: Lyser och lågar (Förlaget M 2022; 381 s.). Det är tio år sedan Ulla-Lena Lundbergs senaste roman, den Finlandiaprisbelönade Is, utkom, så publiceringen av denna nya är en litterär händelse i sig. Därtill är den en intressant och väl berättad historia, även om den inte riktigt når upp till föregångaren.

Liksom i Is är Lundberg inspirerad av sin egen familjs historia. Den här gången börjar hon vid Vasa brand 1852 och följer tre generationer kvinnor, och deras män, fram till 1920-talet. Det är dock ingen jämnt framrullande släktkrönika, utan den kvantitativa och kvalitativa tonvikten ligger på mormodern Olga och hennes många år på Finns folkhögskola i Esbo, som grundades 1891 av hennes man Robert (Borgstedt i boken, Rostedt i verkligheten) . Ja, folkhögskoletanken och dess tillämpning på Finns är nog bokens viktigaste tema, som får sin styrka genom den professionella etnologen Lundbergs insikter, förmedlade av den framstående författaren.

Med den dispositionen blir första delen, om bonddottern och pigan Bitt (senare Betty) från Vörå i Österbotten och hennes soldat Valentin mest en snabbt berättad prolog. Det är lite synd, för historien om Bitts och två andra flickors vandring från Vörå till Helsingfors är spännande, och Valentins upplevelser med Finska gardet på väg till krigsskådeplatsen Krim är intressant och upprörande och kunde gott ha fått mer utrymme.

Nå, det går bra för Valentin Nyström, han kan bilda familj med sin Betty och etablera sig i Borgå. Han är självlärd och angelägen om barnens bildning, och Olga och hennes syster Ida gör ordentliga klassresor (vilket man inte kan säga om de två sönerna, som går till sjöss och i stort sett försvinner ur historien). Ida blir en av Finlands första utexaminerade gymnastiklärarinnor – och en viktig bifigur romanen igenom. Olga träffar den begåvade idealisten Robert. Deras relation är komplicerad och särskild den långa förlovningstiden blir olycklig för Olga – starkt och inkännande skildrat – men när de kommer till Finns har de ett gemensamt mål och harmonin återställs. För några år. Utan att Olga glöms bort blir nu skolan huvudpersonen, med sina rektorer Borgstedt, Uno Stadius och Arvid Mörne, lärare, elever, lektioner, debatter, förlustelser. Det är ett äreminne som denna viktiga institution i finlandssvensk folkbildningshistoria är väl värd.

Olgas dotter Karin får vi följa, i brottstycken, från födseln, småbarnsåren med en dramatisk skildring av hur Karin är nära att dö i difteri, en ytterst olycklig skoltid och hennes förälskelse i den i moderns ögon olämplige Gunnar, en bondson utan egen gård. Karin är sluten och vrång, och Olga försöker förgäves vinna hennes förtroende.

I tredje delen har Olga och Ida dock all anledning att vara tacksamma mot Gunnar, som under inbördeskriget 1918 hyser in dem på den gård i Tenala (nära Ekenäs) där han är inspektor. Här finns två scener, en med rödgardister på husrannsakan, en med ovilliga kycklingsäljare, där Ulla-Lena Lundberg visar sitt mästerskap med dialog. Efter det blir berättandet åter mer översiktligt, som i första delen, och Karin, med hennes komplicerade psyke, blir läsaren aldrig riktigt klok på.

Tre kvinnor: tre kärlekar. Men det är bara den mellan Olga och Robert som tycks ha intresserat författaren på djupet. Och så kärleken till Finns folkhögskola; det är den som verkligen lyser och lågar. Som jag antytt tycker jag romanen är lite ojämn i sin komposition, men den lever högt på styrkan i Ulla-Lena Lundbergs inlevelse i sina personer och i hennes förmåga att litterärt gestalta den.

90 noveller, 170 år

2022-09-05 Svenska noveller från Almqvist till Stoor (under redaktion av Ingrid Elam och Jerker Virdborg, Albert Bonniers Förlag 2018; 704 s.). Det var ett tag sedan jag skrev något här, för jag har grottat ner mig i den här antologin och haft ogement roligt under nästan tre veckor. 90 olika författare under 170 år, vilken läsfest! Det är klart, vill man att läsning ska stanna i minnet och leda till eftertanke är det inte att rekommendera att läsa boken från pärm till pärm, men det var ett sådant äventyr att läsa tio sidor av en författare och så kasta sig över nästa för att se vad hen hade att erbjuda. Det är klart, några dröjer sig kvar (i en del fall för att jag läste dem tidigare), som Almqvists närmast surrealistiska ”Palatset”, Lagerlöfs ”Bortbytingen” om ovillkorlig kärlek, Söderbergs varmt ironiska ”Kyssen” och Dagermans drabbande tragiska ”Att döda ett barn”. Men också en mästerlig novell av Eyvind Johnson, ”Svår stund” från 1934, om en människa som av en avundsman berövas allt: befattning, självförtroende och till och med fästmö; det är Otello (minus svartsjukan) och Jago. Ett par fastnar för att historien som berättas är så vedervärdig att novellen blir svår att läsa till slut, speciellt Rober Kangas ”Arvikakungen” (1994). Men de flesta ger förströelse för stunden och sedan är de borta, vilket alltid har varit mitt problem med noveller.

Urvalet i antologier går ju alltid att ifrågasätta, men jag ska bara göra två reflexioner. Den första är att det är glädjande många finlandssvenska författare representerade, från Topelius till Susanne Ringell (fast jag saknar verkligen Johan Bargum). Den andra: hur i all världen har redaktörerna kunnat sidsteppa Hjalmar Bergman? En av svensk litteraturs största, som har skrivit mängder med noveller. Här ifrågasätter jag inte utan fastslår att Ingrid Elam och Jerker Virdborg gjort ett allvarligt fel. Annars är det en välfungerande blandning av kända och mindre kända författare, och redaktörerna låter tidsanda och teman återspeglas i den kronologiska ordning efter tillkomstår som novellerna är uppställda i: mycket om kvinnornas ställning i slutet av 1800-talet, arbetets villkor på 1920- och 30-talen. Elam och Virdborg har tydligt undvikit långa noveller; Almqvists ”Palatset” är den i särklass längsta med sina 35 sidor, medan genomsnittet ligger på ca 8 (dock mycket text på varje sida).

Det känns inte meningsfullt att referera eller ens nämna många flera. Maxim Grigorievs ”Resan till Potsdam” (2014) om en alldaglig utflykt från Berlin minns jag för att den så skickligt illustrerar minnets opålitlighet. Den är också, jämte ”Kyssen”, en av de få humoristiska novellerna, även om inslag av humor finns i några andra. Men huvudintrycket är att svenska noveller är en allvarlig sak.

Jag ber om ursäkt för att den här texten är lite fladdrig; det ligger nästan i sakens natur. Det är en bok som bör finnas i varje litterärt intresserat hem och den kan rekommenderas som studentpresent.

Psykologisk skärpa och brutal spänning

2022-08-17 Lina Wolff: Djävulsgreppet (Albert Bonniers Förlag 2022; 270 s.). Den som läste Lina Wolfs förra roman, Köttets tid, kommer att känna igen sig och samtidigt bli överraskad. Båda romanerna utspelar sig i Sydeuropa, och har köttets tvångsmässiga lust som tema. Första halvan i båda har ett lugnare tempo och är mer ordrikt resonerande, medan tempot efter en dramatisk vändning skruvas upp i andra delen med våldsamma och bitvis absurda inslag. Men medan Köttets tid hade fler och bredare spelplatser är Djävulsgreppet ett kammarspel i fysiskt och psykiskt stängda rum och skriven ur en enda persons perspektiv.

Denna, en ung kvinna med oro i kött och själ, har lämnat Sverige för att söka något annat i Italien, närmare bestämt Florens. Hon är namnlös men kallas av den älskare hon snabbt hittar för Minnie (det engelska namnet för Musse Piggs flickvän, eftersom hon är tystlåten som en mus). Älskaren får förstås heta Mickey men omtalas boken igenom som den Renlige. Älskarinnan har nämligen lyckats förvandla den ursprungligen överviktige och otvättade ”Mickey” till en attraktiv man, mån om sitt yttre, som får andra kvinnor att titta efter honom. Med sitt nyvunna självförtroende blir mannen alltmer dominant, krävande – och våldsam. Romanen är skriven i tredje person men kunde lika gärna vara i jagform; så total är Lina Wolfs inlevelse i sin huvudperson. Hon har hittat en berättarteknik som sömlöst växlar mellan vanligt narrativ och svävande anföring där ”Minnies” psykiska tillstånd kan återges med en detaljskärpa jag sällan stött på. Det kan nämnas att författaren och hennes huvudperson har en del gemensamt i sina biografier, som att ha levt i en destruktiv relation och ha varit barn i ett litet samhälle när ett bestialiskt flickmord ägde rum. Det senare tycks ligga bakom att ”Minnie” i sitt alltmer förvirrade tillstånd ser sig och Mickey som offer i en kamp mellan demoner.

Efter att ha flytt Florens hamnar huvudpersonen ur askan i elden. Den andra halvan av boken har en helt annan dynamik, dramatisk, spännande, brutal och närmast surrealistisk. Nästan alla recensenter har påpekat inflytandet från den chilenske författaren Roberto Bolaño, som Lina Wolff översatt. Det är svårt att lägga ifrån sig boken innan man fått veta hur det slutar. Det är ett betyg så gott som något, men det är första delen som är ett fläckfritt mästerverk och den psykologiska inlevelsen som är Lina Wolfs vassaste litterära vapen. Med sina tre senaste romaner, Augustprisvinnaren De polyglotta älskarna, Köttets tid och denna, framstår hon som en av de främsta svenskspråkiga romanförfattarna, inte bara i sin generation utan över huvud taget.

”Karaktärer” av kött och blod

2022-05-28 Ia Genberg: Detaljerna (Weyler förlag 2022; 152 s.). Det här är inte en roman, inte heller en novellsamling, men fyra berättelser, personporträtt, sammanhållna av de porträtterades relation till jagberättaren. Hon är en medelålders, namnlös kvinna som under en sjukdom tänker tillbaka på sin ungdomstid decennierna runt sekelskiftet. Hon är i hög grad medagerande i sina nära relationer till dem hon berättar om, men det är de som är huvudpersonerna, hon själv förblir något konturlös: en ung kvinna som saknar målmedvetenhet och uthållighet och låter sig dras in i olika relationer.

Flickvännen Johanna är berättarens motsats: stadig, karriärlysten, av övre medelklass. De förenas av sin kärlek till litteraturen, men när Johanna gör mediekarriär passar inte berättaren längre in i bilden. Den berättelsen är en lite trevande upptakt till bolens bästa, den om den gränslösa väninnan Niki, som inte tål motgångar eller motsägelser. Hon och berättaren delar bostad tills Niki förälskar sig i en irländare och flyttar med honom till Galway utan att meddela adress eller telefonnummer. Skildringen av hur berättaren försöker leta rätt på Niki i Galway är livfull och dramatisk och bryter välgörande av mot berättartempot i övrigt. Här får också författarens humor mer spelrum än i resten av boken. ”Alejandro” är som ett intermezzo i en orkestersvit. Här är berättaren mera huvudperson i sin passion för den undflyende dansaren och popmusikern från Sydamerika. Den får en livsavgörande följd som Ia Genberg typiskt nog inte gör stor affär av. Den sista berättelsen, ”Birgitte” handlar om berättarens egen mor, vilket kommer som en överraskning en bit in i texten. Det är en gripande skildring av en orolig själ, som missbrukar bensodiazepiner för att hålla kaos borta. Som bonus får vi en inte okritisk men kärleksfull bild av att vara barn i 1970-talets bohemiska vänstermiljö. En viktig gestalt utan eget kapitel är bästa väninnan Sally, till vars stora villa på Lidingö berättaren alltid kan söka sig när vänskaper eller relationer kraschar.

Boken hålls tematiskt samman av att den handlar om kvinnor nära, på eller över gränsen till sammanbrott De är levande gestaltade men också ”karaktärer”, fallstudier av olika neurotiska personlighetstyper. Boken är också en styv skildring av tiden, tidsandan och livsstilen runt millennieskiftet. Själva skiftet får också stort utrymme i ett av avsnitten. Ia Genbergs språk är genomarbetat och har ett väldigt fint flyt. Texten är satt i ofta flera sidor långa stycken, men det stör inte, för man vill bara läsa vidare.

Hjalmar Bergman föregriper sig själv

2022-05-15 Hjalmar Bergman: Hans nåds testamente (1910, i Hjalmar Bergmans samlade skrifter, red. Johannes Edfelt, Albert Bonniers Förlag 1949; 234 s.). Efter avhandlingen om den determinerade Markurell kände jag för att läsa något av Hjalmar Bergman själv. Denna, som jag inte läst tidigare, är en något udda roman i Hjalmar Bergmans produktion sett till tillkomsttid, innehåll och stil. Både före och efter 1910 skrev Bergman mest allvarliga saker, som Savonarola (1909), Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912) Mor i Sutre (1917) och En döds memoarer (1918) eller lyriskt tragiska ”Komedier i Bergslagen” som Två släkter (1914) och Dansen på Frötjärn (1915). Först 1919 ändrar författarskapet karaktär med den burleska, publiktillvända Markurells i Wadköping. Hans nåds testamente föregriper både bergslagskomedierna och de senare romanerna. Här möter vi samma herrgårdsmiljöer som i komedierna (delvis samma gårdar och samma familjer), en burlesk men i grunden tragisk huvudperson som i Markurells, vilken liksom herr Markurell ägnar sig åt ekonomiska manipulationer som han inte fullföljer. Liksom i Markurells är handlingen kronologisk och utspelar sig under en begränsad tid med tillbakablickar. Romanen fick i huvudsak goda recensioner, men sitt publika genombrott fick Hjalmar Bergman vänta på i ytterligare nio år.

Hans nåds testamente är onekligen nöjsam och lätt att läsa även efter mer än 100 år, framför allt för sitt original till huvudperson, friherre Roger Bernhusen de Sars: egensinnig, frispråkig, oförskämd men också ömsint och lätt att beveka. Kring honom grupperar sig tjänstefolk på olika nivåer, alla med sin egen karaktär, ”krumelurer” med baronens favoritord, hans tillresta syster änkedomprostinnan Hyltenius och hennes söner, som fikar efter arvet, och de två ungdomarna Blenda, 15, och Jakob, 19. Det yttre händelseförloppet är föga dramatiskt, så när som på ett skott som avlossas mot slutet av boken. Handlingen drivs i stället fram genom dialogen, som är mästerlig, för att använda ett alltför svagt ord. Personerna får sin karaktär genom sitt sätt att tala, det behövs inga yttre beskrivningar. Inte att undra på att pjäsversionen blivit mer omtyckt än romanen.

Problemet med romanen, som jag ser det, är grundkonceptionen med de två ungdomarna. De är båda utomäktenskapliga barn, Blenda till baronen och en försvunnen mor, Jakob till husföreståndarinnan fru Enberg och den italienske tjänaren Toni, som båda är kvar på gården. De lever en paradisisk tillvaro före syndafallet, utan krav på skola eller arbete, oskuldsfulla naturbarn, vars tillvaro rämnar när de dras in i Hans nåds testamentariska dispositioner. Baronen har insatt Jakob som sin universalarvinge på villkor att han gifter sig med Blenda, men Blenda vill inte alls gifta sig och dras dessutom till domprostinnans son Per. Och så är hon ju bara 15 år. Blendas och Jakobs tillblivelse och tillvaro är dock svåra att ta på det allvar som god fiktion kräver, och därmed svajar hela konstruktionen. Det tycks som om Bergman själv haft svårighet med romanbyggnaden, för han har inte fått till slutet, tycker jag. Sammanfattningsvis är Hans nåds testamente läsvärd för sin berättarglädje, sin humor och sina pregnanta karaktärer, men som helhet kan romanen inte räknas till hans främsta. – En Bergmanexpert som Erik Hjalmar Linder har en helt annan mening.

Skickligt – men engagerar inte

2022-04-11 Nina Wähä: Babetta (Norstedts 2022; 328 s.). Nina Wähäs förra roman, Testamente (2019), var ett hejdundrande genombrott för författaren, Augustprisnominerad, tilldelad Sveriges Radios romanpris och prisad även av mig i detta forum. Det var en myllrande familjekrönika med massor av personer, som utspelade sig i finska Tornedalen, berättad i tredje person av en allvetande berättare. Och nu Babetta. Jag tror aldrig jag läst två så olika romaner av samma författare. Den nya är ett kammarspel för tre personer och några bifigurer, den utspelar sig under några högsommarveckor på franska Rivieran och är berättad i jagform. Språket, stilen, är helt annorlunda, vilket är ett gott bevis på Wähäs yrkesskicklighet. Men som helhet är det en svagare roman.

Temat är en asymmetrisk vänskap. Jagberättaren Katja blev vän med Lou på teaterlinjen i Södra Latins gymnasium i Stockholm. Lou slog igenom som filmstjärna bara 19 år gammal i den internationella storfilmen ”Babetta”. Hon blev en berömd filmstjärna, medan Katja inte kom någon vart i sin skådespelarkarriär. Nu, efter 15 år, har hon sadlat om till filmvetare och väntar på besked om hon antagits till doktorandutbildning. Då kommer en inbjudan, ja närmast en order, från Lou: ”Kom hit!” Vänskapen har bestått, på Lous villkor dock, så det ät klart att Katja reser. Arten av relationen står klart redan vid ankomsten, då Katja får vänta flera timmar på Lou, som slarvigt ursäktar sig med trafikproblem. Katja förstår och förlåter, som alltid, och är snar till att skuldbelägga sig själv för varje antydan till fnurra.

Lou lever ihop med Renaud, en 30 år äldre berömd filmfotograf, i hans palatsliknande villa. Tillvaron är rätt händelselös, och läsaren undrar med Katja varför Lou prompt vill ha sällskap av väninnan. Katja lånar Lous kläder, och i en scen även hennes sambo. Det finns här antydningar om att hon äter sig in i väninnans identitet, men det stannar vid antydningar.

Nu-berättelsen avbryts dels av Katjas återblickar på deras tidigare liv, dels av en cineastisk analys av (den fiktiva) filmen ”Babetta”, scen för scen, regikoncept, scenografi, med tonvikt på Lous rollprestation, vilket väl ska säga något om hur Louise Bergström blev den internationella aktrisen Lou Faucher. Personligen är jag svag för den sortens metafiktion, och det är skickligt turnerat av Wähä, men känns ändå inte som en organisk del av romanen.

Boken avslutas dramatiskt, men när man tror sig ha kommit till upplösningen följer kapitlet ”Director’s cut” med ett alternativt slut. Det är ytterligare ett bevis på Wähäs hantverksskicklighet men en verfremdungseffekt som känns påklistrad. Det är en välskriven roman, inte tu tal om det, som dock inte engagerar.