Carina Burmans debut

Carina Burman: Min salig bror Jean Hendrich (Albert Bonniers Förlag 1993, e-bok 2014; 344 s. i originalutgåvan). Jag har med förtjusning följt Carina Burmans författarskap, både det skön- och det facklitterära, nästan ända från början. Men jag missade den här boken, som var hennes skönlitterära debut och blev en stor framgång hos kritik och publik. Hennes senaste roman, God natt Madame (anmäld för en tid sedan i detta forum) har en hel del gemensamt med debuten, som jag alltså nu äntligen har läst. Båda utspelar sig på Gustav III:s tid och har en historisk person i kungens närhet som huvudperson, och i båda spelar erotiken en viktig roll, i debutboken rentav huvudrollen. Båda har sakkunniga och levande beskrivningar av tiden, dess människor och miljöer, och både är välskrivna och spirituella med inslag av tidens språk och många franska lånord.

Men medan God natt Madame berättas i jagform av huvudpersonen själv, är denna boks centralgestalt, skalden Johan Henric Kjellgren, skildrad av två personer som stod honom nära, brodern prosten Jonas Kiellgren och älskarinnan Hedda Falk. Allt Kellgren gör, säger, skriver, tänker filtreras genom dessa två iakttagare, själva skickligt gestaltade genom subtila skillnader i deras språkbruk. Fiktionen är att de efter skaldens död ombetts av dennes vän Nils von Rosenstein att teckna ned sina minnen av honom, men att de gör det så frispråkigt att manuset hålls hemligt och hittas först av ”utgivaren” Burman” år 1992. De två porträtten motsäger inte varandra, utan olikheterna ligger i deras olika relationer. Genom brodern får vi följa Jean (som han faktiskt var döpt till) från tonåren i prästgården i Västergötland, deras gemensamma tid som studenter i Åbo, Jeans försök att slå igenom som vitter intellektuell i Stockholm och hans inträde i Svenska Akademien. Hedda Falk träffar honom 1779, och deras relation pågår, med avbrott, nästan ända till Kellgrens död. Vi lär känna honom som livsnjutare, fritänkare och diktarbegåvning och hans sociala ambitioner. Men framför allt, och till övermått måste jag säga, särskilt i bokens första hälft, hans minst sagt vidlyftiga sexualliv. Det är pigor i tonåren, grevinnan i familjen där han är informator, och sexscenerna är ofta rätt explicita. Prosten Kiellgren bekänner egna ”synder”, och grosshandlarfrun Falk döljer inget av sitt erotiska samliv med Jean. Bokens andra halva är mer balanserad. Man lär bättre känna Kellgren som ämbetsman och publicist och även skald. Mycket fina är genrebilderna från broderns prästgård i Småland och Heddas sommarställe i Sickla utanför Stockholm, med interiörer som målade av Pehr Hilleström. Av bifigurerna är väl bara ungdomsvännen Abraham Niclas Clewberg (adlad Edelcrantz) mer pregnant tecknad, och kungastyret, politiken och kriget 1788–90 mest en fond.

Att en vördig prost och en borgarmatrona skulle skriva så öppet om både egna och andras sexuella eskapader är inte realistiskt och förtar en del av fiktionen med det upphittade manuskriptet. Men en stark debut blev det för Carina Burman, och hon har med sina senare verk visat att det inte var någon tillfällighet.

Carina Burmans valfrändskap

2021-06-01 Carina Burman: God natt Madame (Albert Bonniers Förlag 2021; 271 s.). Carina Burman disputerade på en avhandling om Kellgren 1988, och som en utlöpare av den skrev hon den hyllade debutromanen Min salig bror Jean Hendrich (1993). Efter såväl skön- som facklitterära resor i tid och rum återkom hon till 1700-talet häromåret med den monumentala Bellman. Biografin. Och nu har den fått sin spinoff med denna roman om en av Bellmans närmaste vänner. Titeln är slutraden i Fredmans epistel nr 79, ”Charon i luren tutar”.

Kellgrenromanen utger sig som ett autentiskt manuskript, omhändertaget av Burman, medan den nya boken uttryckligen är en roman, enligt Burmans efterord. Annars har de formella likheter. Båda är berättade i jagform, och det finns en historia bakom textens tillkomst. Båda har inslag av 1700-talets svenska i en i övrigt nutida språkform: franska citat- och lånord, tidstypiska men numer urmodiga svenska ord å ena sidan, inga pluralformer på verb å den andra. Den viktigaste skillnaden är att i Kellgrenromanen berättar två personer som stått skalden nära om honom, medan i denna huvudpersonen skildrar sitt eget liv.

Vem är då vi talar om? Hon heter Anna Charlotta von Stapelmohr, kallad Lotta, född 1754 i en nyadlad familj, vacker, vitter, spirituell, känd för sin snabba och inte sällan vassa replik. Genom sitt äktenskap med Elis Schröderheim, ungdomsvän till Gustaf III och länge en av kungens gunstlingar, får hon tillträde till hovet. På 1770-talet står det ett skimmer över Gustafs dagar, där vitterhet, konst och musik – gärna i lekfulla former – står högst på dagordningen. Lotta deltar med liv och lust och ägnar sig i tidens anda även åt erotiska eskapader, liksom maken. Äktenskapet framställs ändå som ett inklinationsparti fast utan krav på sexuell trohet. Även om sorger drabbar henne – en älskad bror dör i en hastigt uppflammande epidemi, Lotta föder ett dött barn och blir inte gravid igen – är livsglädje hennes dominerande personlighetsdrag. Umgänget är stort, en mängd verkliga och några fiktiva personer passerar revy, men utanför familjen är Bellman, av Lotta kärleksfullt kallad Bella, den enda konstanten.

Skimret övergår med tiden i mörknande skyar. Kungen utökar sin makt på adelns bekostnad, oppositionen tilltar. Som alla auktoritära ledare blir Gustaf misstänksam till och med mot sin närmaste omgivning, och ett faux-pas kan sänka en gunstling i djupaste onåd. Burmans Lotta är sannerligen inte blind för kungens mer betänkliga sidor. Förvisad från hovet sitter hon hösten 1790, äntligen gravid igen, dock icke med maken som barnafar, och skriver ned sina minnen ända från barndomen. Levnadsminnena varvas med korta inslag från det skrivande nuet: yttre händelser, reflexioner, oro för framtiden. Anna Charlotta von Stapelmohr lägger ned pennan på julafton 1790, dagen före barnets födelse.

Carina Burman är lika vitter och spirituell som sin huvudperson, det är en valfrändskap. Genom det direkta berättandet i jagform lyckas hon till läsaren förmedla liv och ande från den tid som hon känner bättre än de flesta. Samtidigt drar hon in läsaren, efter en kanske något trög start, i den fängslande levnadshistorien. En tour de force, Madame!

Fältskärn berättar – vi lyssnar

2020-12-10 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forsell, Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Så var jag igenom de nästan 1 550 sidorna romantext + inledning. Min värdering från läsningen av första delen (se mitt förra inlägg 2020-11-22) står sig: det här är ett historiskt romanverk av hög internationell klass, även om det mattas lite i den femte och sista cykeln, som utspelar sig 1771–72, under frihetstidens sista riksdag och Gustav III:s statskupp.

Först en kort resumé. En storbonde i Storkyro i Österbotten med det av Topelius halvt försvenskade namnet Aron Bertila (på finska borde han heta Aaro Perttilä) är sedan klubbekriget en oförsonlig hatare av all adel. Men han är gift med en lågadlig kvinna och högmodig nog att skicka sin dotter till en ståndsmässig uppfostran i Stockholm. Flickan Emerentia, kallad Meri, blir med barn, återvänder hem och föder en son, Gustav, som utges för att vara Aron Bertilas son. Även denne påkostas en vårdad uppfostran och militär utbildning och gör snabb karriär i den svenska krigsmakten under trettioåriga kriget. När han efter slaget vid Breitenfeld 1631 blir adlad, med namnet Bertelsköld, gör fadern honom arvlös och upptar i stället sin förtrogne Larsson som sin arvinge. Härifrån utgår verkets idée fixe, hatet mellan den ofrälse, småningom mycket framgångsrika borgarsläkten Larsson och den snart grevliga ätten Bertelsköld. Detta hat återspeglar en huvudpunkt i Topelius hegelianska historiesyn: kampen, under konungen, mellan herremakt och folkmakt. Romansläkternas strid biläggs när Aron Bertilas sonsons sonson Carl Victor Bertelsköld i sitt andra äktenskap år 1752 gifter sig med ”borgarkungen” i Vasa Lars Larssons dotter Ester. Med Topelius historiska blick motsvaras den försoningen av Gustav III:s statskupp, när frihetstidens antagonistiska partier hattar och mössor tvingas gräva ner stridsyxan. Släktkrönikan blir på så sätt en allegori över det historiska skeendet.

Som i alla sina historieromantiska verk har Topelius även i denna ett pedagogiskt syfte, väl utrett i den utförliga och välskrivna inledningen till utgåvan. Viktigast är det finsknationella temat. Finlands och finnarnas (så benämns invånarna oberoende av modersmål) betydelse för det svenska riket betonas, inte sällan till överdrift. Skickligheten hos militära och politiska ledare från Finland som Torsten Stålhandske, Åke Tott och Arvid Horn poängteras; de finska soldaternas tapperhet och lojalitet framhålls, liksom den finska allmogens tålighet under stora ofredens lidanden. Som en av de ledande mössorna i borgarståndet får Lars Larsson plädera för frihandel och liberalism, särskilt för avskaffandet av det bottniska handelstvånget, mer än tio år före Chydenius (som inte är nämnd). Även i övrigt är romanen späckad med historiska och kulturhistoriska faktaupplysningar. Bertelsköldarna och Larssönerna må vara påhittade, men Topelius placerar hela tiden in dem i faktiska historiska skeenden, som är som är så korrekt återgivna som det var möjligt på historievetenskapens dåvarande ståndpunkt.

Men sist och slutligen är det den överdådiga berättarglädjen, den språkliga virtuositeten, inte minst i dialogerna, och de färgstarka gestalterna som gör läsningen till en lång fest. Den mordiske jesuitpatern Hieronymus hör nästan till allmänbildningen, liksom hans olydiga proselyt, den stolta Regina von Emmeritz. Över huvud taget begåvar Topelius kvinnorna med mer sammansatta karaktärer ån de ofta rätt endimensionellt tecknade männen, idealiserade som Gösta och Carl Victor Bertelsköld, tecknade som cyniska eller arroganta och ståndshögfärdiga som Gustaf, Torsten och Bernhard (d.y.) Bertelsköld. För att avsluta med romanverkets kanske mest kontroversiella inslag är de senare i besittning av den föregivet magiska Konungens ring, en oansenlig kopparring som sägs bringa lycka och framgång fram till dess att innehavaren begår mened. Detta är ju ett sagoelement som inte borde höra hemma i ett verk av detta slag, men Topelius har tydligen känt behov av en mer konkret röd tråd, och han använder ringen skickligt som ett spänningsskapande element.

Burmans Bellman

2020-02-02 Carina Burman: Bellman. Biografin (Albert Bonniers Förlag 2019; 751 s. varav boktext 637). Carina Burman, docent i litteraturhistoria i Uppsala, 1700-talsspecialist, även framgångsrik romanförfattare, har satt en självmedveten titel på sin bok, eller ”kaxig” för att citera flera recensenter. Nu inbillar Burman sig inte alls att detta skulle vara den definitiva levnadsteckningen över skalden och sångaren Carl Michael Bellman (1740–95). Det gör hon helt klart i ett efterord där hon intygar sin skuld till många föregångare i vad hon betecknar som ett pågående katedralbygge, där hennes bidrag ”kanske kan bli ett högt, färgrikt fönster, där solen lyser in”. Nej, den bestämda formen ”Biografin” torde avse en annan sak, som Burman också framhåller, nämligen att detta är den första kompletta beskrivningen av skaldens liv och verk. Märkligt, med tanke på att Bellman ansetts som en av Sveriges främsta författare från kort efter sin död för 225 år sedan fram till våra dagar. Föregångare som Olof Byström, Magnus von Platen, Paul Britten Austin, Torkel Stålmarck, Lars Huldén och Lars Lönnroth – alla flitigt apostroferade i boken – har bidragit med olika aspekter från skilda utgångspunkter, men ingen har tagit det helhetsgrepp som Burman gör.

637 sidor text och 114 sidor noter, bibliografi och register kan synas mastigt, men om nu en biografi ska vara fullständig så krävs det utrymme. Burman är därtill en stilist av rang, ett pennskaft med väl inprickade humoristiska och ironiska snärtar, vilket gör läsningen njutningsfull nästan oavbrutet. Någon gång kan man känna sig övermätt av alla förtecknade och citerade tillfällighetsverser, men även de är viktiga för helhetsbilden.

Fullständighetssträvan i all ära, i ett så omfångsrikt verk måste ändå till slut författaren sovra, fokusera och disponera sitt material. Carina Burman delar in Bellmans liv i tre faser, och boken i tre avdelningar: Morgon, Middag och Afton. ”Morgonen” är uppväxten i en välbärgad men småningom deklasserad ofrälse ståndsmiljö i ett stenhus på Söder, där Bellman blir varse sin talang att skriva vers, och ungdomsåren när han gör sig känd som underhållare med den fiktiva Bacchi Orden. ”Middagen” inleds med Gustaf [som Burman skriver] III:s trontillträde, med Bellman som välsedd vid hovet och med umgänge i de fina kretsarna. Men, understryker Burman, Bellman var efter sin tid. Hon karaktäriserar hans diktning som ”postbarock”, när smaken, under inflytande framför allt av upplysningsmannen Kellgren, blir alltmer franskklassisk. Bellman och Kellgren var faktiskt länge personliga ovänner, innan gemensamma vänner såg till att de kom sams, och Bellman försökte sig också i mer klassiserande riktning, en stil som dock inte riktigt passade honom. ”Aftonen”, åren från 1789 och framåt, präglades å ena sidan av att Bellman samlade ihop sina bokstavligen vitt spridda verk och med vänners hjälp sammanställde och utgav Fredmans epistlar 1790, med Kellgrens lovordande (och lovordade) företal, och Fredmans sånger 1791. Några nyskrivna epistlar, som ”Liksom en herdinna” och ”Vila vid denna källa”, visar att skaparförmågan fanns kvar, men annars sinade både de fysiska och de poetiska krafterna. Några månader på gäldstuga 1794 markerade ett bottenläge. Skaldens och familjens ekonomi hade alltid varit ansträngd, men annars hade generösa vänner, av vilka han hade många, bistått honom. Så icke denna gång. Den 11 februari 1795 dog han.

Den poetiska (i betydligt mindre grad den musikaliska) verksamheten är bokens stomme, som klätts med det myllrande rent biografiska utanverket. En närmast oöverskådlig mängd av familjemedlemmar, vänner, gynnare och vederdelomän passerar revy på scenen, som är det sena 1700-talets Stockholm, kärleksfullt åskådliggjord av biografen. Det märks att Carina Burman trivs där. Elände, smuts, fylla och horeri är visserligen närvarande, men mest som en schattering. Politiken ägnar hon sig inte åt mer än absolut nödvändigt, och kungen förblir en ljusgestalt ända fram till mordet och efter. En hel Epilog ägnas Bellmans eftermäle och senare tiders Bellmansreception och den musikaliska tolkningen av hans sånger. Den är en fin avrundning av detta i ordets alla meningar verkligt läsvärda verk.