Novellkonst på högsta nivå

2019-05-21 Mirjam Tuominen: Noveller I och II (Modernista 2019). Mirjam Tuominen (1913–1967) har alltid haft en liten, hängiven läsekrets bland författare och litteraturkännare i både Finland och Sverige, men allmänt känd har hon inte varit, och hennes böcker har varit mycket svåra att få tag i. På initiativ av hennes dotter Tuva Korsström (vars dubbelbiografi över modern och fadern Torsten Korsström, ”Älvan och jordanden”, jag tidigare anmält här) lanseras nu Mirjam Tuominens författarskap i Sverige. Essäer och lyrik utges av Eskaton, novellerna föreligger nu hos Modernista. De båda volymerna innehåller alla hennes fem utgivna novellsamlingar. Den första består av Tidig tvekan (1938) och Murar (1939); den senare av Visshet (1942), Mörka gudar (1944) och Kris (1946).

Som Hagar Olsson konstaterade i en berömmande recension av debuten med ”Tidig tvekan” var Mirjam Tuominen en färdig författare från början, på en hög konstnärlig nivå. Hennes teman finns redan i den första novellen, ”Irina”, om en liten flicka på sjukhus som funderar på om hon kommer att dö men inte vet hur hon ska kunna fråga sin mor. Här finns livets lidande och dödens lockelse, människors, inte minst barns, utsatthet, en psykologisk inlevelse i de diktade gestalterna som vittnar om Tuominens extrema känslighet inför andras lidande som var en viktig ingrediens i hennes senare psykiska problem. Många av novellerna är tragiska, en del hjärtskärande så, i andra finns ett paradoxalt hopp. Det till en början hotande, senare utbrutna kriget kastar sin skugga, framför allt och mest konkret i de sista samlingarna.

Det här kan låta monotont, men Mirjam Tuominen är alldeles för skicklig för att fastna i maner. Det är stor spännvidd i både ämnesval och stil, längden på novellerna varierar från knappt 10 sidor till 50–60; de flesta ligger på 20–25. Det finns monologer och dialoger, jag-berättelser och sådana där författaren är allvetande berättare. Några noveller närmar sig essäformen (som Tuominen därefter övergick till). Trots den genomgående allvarliga grundtonen saknas ingalunda humor.

Även om det inte gäller varje enskild novell är dessa samlingar ett mästerverk. Några av dem tillhör det bästa jag har läst i novellväg. ”Irina” är nämnd, den Dostojevskijinfluerade ”Anna Sten” i ”Murar” är en annan. Min personliga favorit är diptyken ”Flickan som blev en växt” och ”Chérie Klosters dagbok” med dess eleganta komposition och klassiska berättarstil, inte så högspänd som många andra. Jag skulle kunna räkna upp många fler, men avslutar i stället med uppmaningen: Tag och läs!

Hudlösa texter

2017-01-25 Mirjam Tuominen: Besk brygd (1947) och Tema med variationer (1952; båda i nyutgåva 2016). Det lilla förlaget Eskaton i Sverige har, med hjälp av Tuominens dotter Tuva Korsström, tagit sig an en utgivning av Mirjam Tuominens samlade skrifter. Det ska bli tolv volymer, och dessa är de två första. Båda är tunna volymer i litet format, men innehållet är desto tyngre. Mirjam Tuominen hade inga skyddsmekanismer mot sin totala inlevelse i andra varelsers lidande. Det drev henne till och ibland över sinnessjukdomens gräns, men den tillät henne också att skapa tung, viktig litteratur.

”Besk brygd” är kanske hennes mest kända bok, där hon vrider och vänder på förhållandet bödel–offer i verkligheten, speciellt nazismens illgärningar, och i litteraturen (Kafka, Hjalmar Bergman, Edith Södergran). För mig, som har läst mycket både av och om Hjalmar Bergman, är hennes lilla essä om dennes författarskap nog det mest originella jag har sett.

”Tema med variationer” är ett mellanled i Tuominens övergång till lyriken. Det är korta prosatexter, ibland närmande sig en kort novell, ibland bara fragment, på ett helt eget uppbrutet och uppfordrande språk som står nära tidens moderna poesi hos t.ex. Björling, Enckell och Ekelöf. Även här är inlevelsen med dem hon skildrar hennes starkaste verkningsmedel.

Älvans och jordandens dotter tar ordet

2018-12-02 Tuva Korsström: Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström (Schildts & Söderströms 2018, 528 sidor). Den blivande seminarielektorn i teckning Torsten (Totti) Korsström (1909–64) möter i början av 30-talet den blivande författaren Mirjam Tuominen (1913–67). Relationen är komplicerad från början, men paret gifte sig strax före vinterkriget och bosätter sig i Nykarleby, där Totti fått sin lektorstjänst. Han är dock inkallad under större delen av krigsåren, och Mirjam bor ensam med dottern Kyra (f. 1941) och vantrivs i småstaden. Efter kriget föds den andra dottern Tuva 1946, men äktenskapet är bortom räddning. Mirjam flyttar till faderns och döttrarnas sorg till Helsingfors. Den äldre dottern bor en längre tid hos fadern; annars är sommarloven på dennes familjeställe Åkerlid i Korpo den tid de får umgås med honom och ett andningshål. För modern Mirjam är inte lätt att leva med, överkänslig, neurotisk, med förföljelseidéer och kraftiga humörsvängningar. Döttrarnas överlevnadsstrategi är att försöka leva så ”normalt” som möjligt utanför hemmet och i hemmet göra allt för att inte väcka moderns vrede. Mirjams och Tottis kontakt sinsemellan är inte direkt dålig från början, men Mirjam blir småningom alltmer misstänksam mot sin exmake och förbjuder till sist, mot skilsmässoavtalet, döttrarna att träffa honom. Den tonåriga Tuva träffar inte sin far på fyra år. Efter Tuvas studentexamen gör hon och modern en stor Europaresa, och under denna dör den älskade pappan, vilket Tuva får veta först när hon kommit hem. Modern, som hon både är bunden till och beundrar och samtidigt tar avstånd från, dör tre år senare. Då har Tuva redan lämnat hemmet och gift sig.

Så kan man sammanfatta denna dubbelbiografi, som på sitt sätt är en trippelbiografi. Dottern Tuva Korsström har skrivit biografin om föräldrarna, men samtidigt har litteraturvetaren med samma namn skrivit en litterär biografi om författaren Mirjam Tuominen. Därtill är boken en självbiografisk uppväxtskildring. Att av denna självpåtagna dubbla eller tredubbla uppgift sammangjuta en litterär helhet är ett konststycke som bara en riktig författare kan lyckas med, och Tuva Korsström visar att hon är en sådan. Visserligen skiftar perspektivet oundvikligen från den ena till den andra, och det blir lite hopp i tiden, men överblicken går aldrig förlorad. Tottis och Mirjams familjebakgrunder, så viktiga för deras utveckling, tecknas; Mirjams mor och syskon och Tottis föräldrar spelar en viktig roll i hela deras liv. För föräldrarnas relation har Tuva haft en mycket rik brevväxling att ösa ur. Båda döttrarna tycks ha bra kontakt med sin barndom och tydliga minnen, vilket gör berättelsen mycket stark och rik på känslor.

Litteraturvetaren Tuva lyfter fram moderns unika författarskap, mycket uppmärksammat under hennes livstid, sedan sjunket i glömska men nu återuppväckt, inte minst genom Tuvas insatser. Mirjam Tuominens samlade verk är under utgivning i Sverige av förlagen Eskaton och Modernista. Det består av tidigast novellsamlingar, därefter essäer och reflexioner som närmar sig prosalyrik och slutligen flera diktsamlingar. (Jag har läst ett par volymer tidigare och lägger ut min text om dem för att ge ett hum om henne som författare.) Mirjams plats i den litterära samtiden blir väl belyst, inte minst hennes kontakter med andra författare och kritiker, vilka nästan alltid slutade med en brytning. Mest inbördes förståelse tycks ha funnits med den fine svenske lyrikern Carl-Erik af Geijerstam och dennes hustru Regina.

Som alltid med böcker från Finland har denna haft svårt att få uppmärksamhet i Sverige. Dock har några samverkande dagstidningar upptäckt den och satt den högt på sin litterära topplista. Det har de gjort rätt i, för detta är utan tvekan en av årets bästa böcker i sin genre.