Tidigare av Sirpa Kähkönen

2017-10-07 Sirpa Kähkönen: Granitmannen (2014; svensk övers. 2017 Janina Orlov). Den här romanen nominerades till både Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris, och jag undrar varför den inte vann. Berättelsen om de unga finska röda idealisterna Ilja och Klara som tar sig till Petrograd 1922 för att bygga kommunismen är hjärtskärande men skriven på en skimrande vacker prosa, särskilt i bokens första två tredjedelar, där Klara själv för ordet. Omkring henne och maken grupperar sig en krets vänner, som alla är ytterst pregnant karaktäriserade: karriäristen Tom, konstnären och idealisten Galkin, Jelena som tar sig fram med sin skönhet, NEP-tidens entreprenör Henrik Gustafsson, cirkusballerinan Sjura med flera. Ett har de gemensamt: de älskar var och en på sitt sätt Klara, som inte förstår det.  Hon och Galkin driver en verksamhet för Petrograds/Leningrads gatubarn, och två av dem tar hon trots makens motstånd till sig som hittebarn. De har det rätt bra fram till dess att orosmolnen börjar hopas mot slutet av 1920-talet, även om Klaras idealism redan då fått många törnar. I slutet av den delen av boken får vi veta att Klara skrivit ner sina minnen 1935, när den stora terrorn står för dörren.

Sista tredjedelen av romanen har en annan karaktär. Här sitter det flesta av bokens personer i en datja utanför Leningrad och inväntar sitt öde; det är 1 maj 1935. I korta omväxlande avsnitt ser vi deras tillvaro genom vars och ens ögon. Jag tyckte stämningen påminde lite om den i Michalkovs film ”Brända av solen”. Och i två mycket korta slutkapitel förs vi fram till 1937, när utrensningarna drabbat kretsen, och 1945, när spillror återstår efter krigets slut. Jag förstår att författaren har velat föra sin berättelse till ett naturligt slut, men efter den underbara, gripande huvudberättelsen blir slutdelen ett antiklimax. Det är ändå en mindre anmärkning för en så storartad roman.

2019-01-02 Sirpa Kähkönen: Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2018). Sirpa Kähkönen är en av Finlands främsta författare, i Sverige känd genom den mästerliga romanen ”Granitmannen”, belönad med Finlandiapriset. Det finns tydliga beröringspunkter mellan den och den här dokumentära berättelsen, i Finland tidigare utgiven men i Sverige först i år. Båda handlar om besegrade unga röda, som ser det kommunistiska Ryssland/Sovjetunionen som ett framtidsland men i de flesta fall blir som bäst grymt besvikna men ofta hamnar i Stalins läger eller blir avrättade. Men medan romanen är skriven på ett svindlande vackert litterärt språk är dokumentären, som sig bör, hållen i den ton som anges av den svenska titeln: saklig, utredande, prosaisk. (Den finska titeln ”Hatets och kärlekens lågor” svarar väl mot innehållet men inte mot formen.)

Boken utgår från författarens egen morfar, Lauri Tuomiainen. Som ung kommunist flydde han efter inbördeskriget till Ryssland, antogs till officersutbildning, men med sitt hetsiga temperament passade han inte där, började vantrivas och rymde efter bara något år tillbaka till Finland. För hans del var det, åtminstone just då, i mitten av 1920-talet, ur askan i elden. Medlemskap i eller verksamhet för Finlands kommunistiska parti (grundat i Ryssland, underjordiskt i Finland) sågs närmast a priori som landsförräderi, och det krävdes inte mycket för att dömas. Lauri hamnar tillsammans med flera hundra likasinnade i ett specialfängelse för politiska fångar, Tvångsarbetsinrättningen i Ekenäs. Till att börja med åtnjuter fångarna en del förvånande privilegier, som t.ex. tillåter dem att studera marxistisk litteratur. Men runt 1930, när Lapporörelsen gör sig bred och tonen mot kommunisterna skärps, dras dessa undan för undan in. Följden blir en upptrappad konflikt där fångarna protesterar, drabbas av mycket hårda disciplinstraff och till sist går ut i en stor hungerstrejk, som gör deras situation allmänt känd. Strejken förbättrar dock inte deras villkor, och nästa alla fångar kommer ut med förstörd hälsa. Sirpa Kähkönen behöver inte skriva med indignerade tonfall; fakta talar bra för sig själva.

Tillvaron i tvångsarbetsinrättningen är bokens röda tråd, men det finns gott om utvikningar: korta biografier över en del av fångarna och av andra viktiga personer i morfar Lauris liv, den allmänpolitiska utvecklingen, interiörer (studerade i arkiv) av bl.a. Detektiva centralpolisen, Finlands dåvarande Säpo, Sirpas personliga minnen av sin morfar med mera. Intressant att säkerhetspolisen inte var infiltrerad av Lapporörelsen utan höll även den under uppsikt.

Sirpa Kähkönen förhåller sig sval till kommunismen som ideologi och försvarar eller förskönar inte kommunisternas övergrepp och misstag. Tonvikten ligger ändå på den upprörande behandlingen av de politiska fångarna och den högerextrema anda i samhällets ledande skikt som gjorde den möjlig.