2019-09-21 Lars Lönnroth: Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap (Atlantis 2019). Jag överdriver inte mycket om jag säger att Lars Lönnroth hör till mina favoritförfattare. Vare sig han skriver om norrön diktning (eller översätter den), om germaner, om Bellman, om sitt eget liv eller, som här, om andras, närmare bestämt om ättlingarna till Erik Gustaf Geijer, av vilka han själv är en, hittar han ett anslag, ett skrivsätt som gifter sig med innehållet och resulterar i lustfylld läsning. Så även i denna bok.
Det finns berömda anfäder i många släkter, men Geijergestalten och arvet efter honom verkar ha varit särskilt påtagligt bland Erik Gustafs efterkommande. Det har odlats främst på kvinnolinjen, med Geijers dotter Agnes Hamilton och dotterdottern Anna Hamilton-Geete som Geijerarvets ”prästinnor”, men en man står också fram, Agnes son Hugo Hamilton. Denne ledande politiker och ämbetsman i det oscarianska och tidigdemokratiska Sverige samlade sin stora familj av barn och barnbarn på sin herrgård Högfors i Västmanland, där humanistisk bildning, kultur och lekfullhet stod i centrum. Det var så Geijerarvet förstods och utövades. Tekniska och praktiska färdigheter stod inte lika högt i kurs. För eftervärlden är väl Hugo Hamilton mest ihågkommen för sina med godmodiga troll illustrerade nonsensverser, utgivna under titeln För barn och barnbarn. Illustrationerna färglades av herr Hugos dotter Florrie, som var den främsta vidareföraren av arvet i nästa generation.
Här blir också det andra, mörka, arvet tydligare, den psykiska skörhet som i många fall yttrat sig som bipolär sjukdom med förödande effekter för de drabbade och deras familjer, bland annat med flera självmord. I släkten har det kallats den lilljebjörnska sjukan eftersom det ansetts härröra från Geijers hustru Anna-Lisa Lilljebjörn. Det tycks ha slagit särskilt hårt mot kvinnor; kända fall är Geijers dotterdotterdotter Agnes von Krusenstjerna, Olof Lagercrantz mor Agnes (Lars Lönnroths mormor) och systrar Lottie Lagercrantz och Ebba Lönnroth, den senare Lars L:s mor. Den bipolära läggningen sägs gå hand i hand med intellektuell och konstnärlig kreativitet. En i boken flera gånger framförd – men av författaren problematiserad – teori är att sjukdomen brutit ut hos kvinnorna i släkten därför att deras kreativitet stäcktes när de gifte sig. Andra hypoteser ventileras också.
Det är en myllrande rik bok Lars Lönnroth har skrivit, och man är tacksam för släktträdet i bokens början. Många intressanta personer utöver de mer kända lyfts fram, som den hårdkokta amerikanska thrillerförfattaren Donald Hamilton, son till den till USA utvandrade pediatrikern Bengt Hamilton, som var son till Hugo Hamiltons bror Knut. En för mig sorglig upplysning var att Adolf Hamilton, ökänd överste i den svenska frivilligkåren i finska inbördeskriget, ansvarig för mordet på sju föregivet röda i Jakobstad, var en son till Hugo Hamilton. Lars Lönnroth försöker på intet viss släta över detta dåd, som han med rätta kallar krigsförbrytelse.
Bokens tillkomst går tillbaka till 1980, då Lönnroth skickade ut ett frågeformulär om Geijerarvets betydelse till alla ättlingar han kunnat hitta. Många av dem är nu döda, men deras enkätsvar har haft stor betydelse för framställningen, liksom vittnesbörd från mer sentida ättlingar, som Lars egna syskon och kusinen David Lagercrantz. I ett introspektivt kapitel mot slutet av boken försöker Lars Lönnroth analysera sitt eget Geijerarv och sitt förhållande till det. Med en blandning av vemod och lättnad konstaterar han till sist att i den nuvarande yngsta vuxna generationen har arvet dunstat bort. Många har inte vetat om sitt släktskap med den store, och några har över huvud taget inte hört talas om Erik Gustaf Geijer.
Geijerarvet är ett ymnighetshorn för alla som är intresserade av svensk kulturhistoria och läslust från början till slut.
Min läsning 