Carina Burmans valfrändskap

2021-06-01 Carina Burman: God natt Madame (Albert Bonniers Förlag 2021; 271 s.). Carina Burman disputerade på en avhandling om Kellgren 1988, och som en utlöpare av den skrev hon den hyllade debutromanen Min salig bror Jean Hendrich (1993).  Efter såväl skön- som facklitterära resor i tid och rum återkom hon till 1700-talet häromåret med den monumentala Bellman. Biografin. Och nu har den fått sin spinoff med denna roman om en av Bellmans närmaste vänner. Titeln är slutraden i Fredmans epistel nr 79, ”Charon i luren tutar”.

Kellgrenromanen utger sig som ett autentiskt manuskript, omhändertaget av Burman, medan den nya boken uttryckligen är en roman, enligt Burmans efterord. Annars har de formella likheter. Båda är berättade i jagform, och det finns en historia bakom textens tillkomst. Båda har inslag av 1700-talets svenska i en i övrigt nutida språkform: franska citat- och lånord, tidstypiska men numer urmodiga svenska ord å ena sidan, inga pluralformer på verb å den andra. Den viktigaste skillnaden är att i Kellgrenromanen berättar två personer som stått skalden nära om honom, medan i denna huvudpersonen skildrar sitt eget liv.

Vem är då vi talar om? Hon heter Anna Charlotta von Stapelmohr, kallad Lotta, född 1754 i en nyadlad familj, vacker, vitter, spirituell, känd för sin snabba och inte sällan vassa replik. Genom sitt äktenskap med Elis Schröderheim, ungdomsvän till Gustaf III och länge en av kungens gunstlingar, får hon tillträde till hovet. På 1770-talet står det ett skimmer över Gustafs dagar, där vitterhet, konst och musik – gärna i lekfulla former – står högst på dagordningen. Lotta deltar med liv och lust och ägnar sig i tidens anda även åt erotiska eskapader, liksom maken. Äktenskapet framställs ändå som ett inklinationsparti fast utan krav på sexuell trohet. Även om sorger drabbar henne – en älskad bror dör i en hastigt uppflammande epidemi, Lotta föder ett dött barn och blir inte gravid igen – är livsglädje hennes dominerande personlighetsdrag. Umgänget är stort, en mängd verkliga och några fiktiva personer passerar revy, men utanför familjen är Bellman, av Lotta kärleksfullt kallad Bella, den enda konstanten.

Skimret övergår med tiden i mörknande skyar. Kungen utökar sin makt på adelns bekostnad, oppositionen tilltar. Som alla auktoritära ledare blir Gustaf misstänksam till och med mot sin närmaste omgivning, och ett faux-pas kan sänka en gunstling i djupaste onåd. Burmans Lotta är sannerligen inte blind för kungens mer betänkliga sidor. Förvisad från hovet sitter hon hösten 1790, äntligen gravid igen, dock icke med maken som barnafar, och skriver ned sina minnen ända från barndomen. Levnadsminnena varvas med korta inslag från det skrivande nuet: yttre händelser, reflexioner, oro för framtiden. Anna Charlotta von Stapelmohr lägger ned pennan på julafton 1790, dagen före barnets födelse.

Carina Burman är lika vitter och spirituell som sin huvudperson, det är en valfrändskap. Genom det direkta berättandet i jagform lyckas hon till läsaren förmedla liv och ande från den tid som hon känner bättre än de flesta. Samtidigt drar hon in läsaren, efter en kanske något trög start, i den fängslande levnadshistorien. En tour de force, Madame!

Burmans Bellman

2020-02-02 Carina Burman: Bellman. Biografin (Albert Bonniers Förlag 2019; 751 s. varav boktext 637). Carina Burman, docent i litteraturhistoria i Uppsala, 1700-talsspecialist, även framgångsrik romanförfattare, har satt en självmedveten titel på sin bok, eller ”kaxig” för att citera flera recensenter. Nu inbillar Burman sig inte alls att detta skulle vara den definitiva levnadsteckningen över skalden och sångaren Carl Michael Bellman (1740–95). Det gör hon helt klart i ett efterord där hon intygar sin skuld till många föregångare i vad hon betecknar som ett pågående katedralbygge, där hennes bidrag ”kanske kan bli ett högt, färgrikt fönster, där solen lyser in”. Nej, den bestämda formen ”Biografin” torde avse en annan sak, som Burman också framhåller, nämligen att detta är den första kompletta beskrivningen av skaldens liv och verk. Märkligt, med tanke på att Bellman ansetts som en av Sveriges främsta författare från kort efter sin död för 225 år sedan fram till våra dagar. Föregångare som Olof Byström, Magnus von Platen, Paul Britten Austin, Torkel Stålmarck, Lars Huldén och Lars Lönnroth – alla flitigt apostroferade i boken – har bidragit med olika aspekter från skilda utgångspunkter, men ingen har tagit det helhetsgrepp som Burman gör.

637 sidor text och 114 sidor noter, bibliografi och register kan synas mastigt, men om nu en biografi ska vara fullständig så krävs det utrymme. Burman är därtill en stilist av rang, ett pennskaft med väl inprickade humoristiska och ironiska snärtar, vilket gör läsningen njutningsfull nästan oavbrutet. Någon gång kan man känna sig övermätt av alla förtecknade och citerade tillfällighetsverser, men även de är viktiga för helhetsbilden.

Fullständighetssträvan i all ära, i ett så omfångsrikt verk måste ändå till slut författaren sovra, fokusera och disponera sitt material. Carina Burman delar in Bellmans liv i tre faser, och boken i tre avdelningar: Morgon, Middag och Afton. ”Morgonen” är uppväxten i en välbärgad men småningom deklasserad ofrälse ståndsmiljö i ett stenhus på Söder, där Bellman blir varse sin talang att skriva vers, och ungdomsåren när han gör sig känd som underhållare med den fiktiva Bacchi Orden. ”Middagen” inleds med Gustaf [som Burman skriver] III:s trontillträde, med Bellman som välsedd vid hovet och med umgänge i de fina kretsarna. Men, understryker Burman, Bellman var efter sin tid. Hon karaktäriserar hans diktning som ”postbarock”, när smaken, under inflytande framför allt av upplysningsmannen Kellgren, blir alltmer franskklassisk. Bellman och Kellgren var faktiskt länge personliga ovänner, innan gemensamma vänner såg till att de kom sams, och Bellman försökte sig också i mer klassiserande riktning, en stil som dock inte riktigt passade honom. ”Aftonen”, åren från 1789 och framåt, präglades å ena sidan av att Bellman samlade ihop sina bokstavligen vitt spridda verk och med vänners hjälp sammanställde och utgav Fredmans epistlar 1790, med Kellgrens lovordande (och lovordade) företal, och Fredmans sånger 1791. Några nyskrivna epistlar, som ”Liksom en herdinna” och ”Vila vid denna källa”, visar att skaparförmågan fanns kvar, men annars sinade både de fysiska och de poetiska krafterna. Några månader på gäldstuga 1794 markerade ett bottenläge. Skaldens och familjens ekonomi hade alltid varit ansträngd, men annars hade generösa vänner, av vilka han hade många, bistått honom. Så icke denna gång. Den 11 februari 1795 dog han.

Den poetiska (i betydligt mindre grad den musikaliska) verksamheten är bokens stomme, som klätts med det myllrande rent biografiska utanverket. En närmast oöverskådlig mängd av familjemedlemmar, vänner, gynnare och vederdelomän passerar revy på scenen, som är det sena 1700-talets Stockholm, kärleksfullt åskådliggjord av biografen. Det märks att Carina Burman trivs där. Elände, smuts, fylla och horeri är visserligen närvarande, men mest som en schattering. Politiken ägnar hon sig inte åt mer än absolut nödvändigt, och kungen förblir en ljusgestalt ända fram till mordet och efter. En hel Epilog ägnas Bellmans eftermäle och senare tiders Bellmansreception och den musikaliska tolkningen av hans sånger. Den är en fin avrundning av detta i ordets alla meningar verkligt läsvärda verk.