Viktigt och välskrivet om folkmord och folkrätt

2020–04-10 Philippe Sands: Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa (2016; svensk övers. Manne Svensson, Albert Bonniers Förlag 2018; 431 s.). Begreppen ”folkmord” och ”mänskliga rättigheter” är numera så invanda att man kan tro att de ha gammal hävd. Men så är ingalunda fallet. De är produkter av 1900-talets krigskatastrofer och kan sägas ha kristalliserats vid Nürnbergrättegången 1945–46 mot de främsta nazistledarna. I varje fall det senare, med brottsrubriceringen ”brott mot mänskligheten”; begreppet och termen ”folkmord” hade svårare att göra sig gällande där och fick sina första kodifieringar i en FN-konvention 1948 och Europakonventionen 1950. Boken handlar om uppkomsten av de två begreppen och om de två män som låg bakom dem, Raphaël Lemkin resp. Hersch Lauterpacht, och sammanvävt därmed också författarens egen familjehistoria, utgående från hans morfar Leon Buchholz. Ramen är en metaberättelse, där Philippe Sands, brittisk advokat och folkrättsjurist, född 1960, redogör för den forskning och de undersökningar som lett fram till denna viktiga och välskrivna bok.

Verket har fyra huvudpersoner och ett myller av bipersoner (att personregister saknas är en stor nackdel). Utöver de tre nämnda är det naziockuperade Polens generalguvernör Hans Frank en centralfigur. Gemensamt för dem alla är staden med de många namnbytena och statstillhörigheterna: som österrikisk eller tysk Lemberg, som polsk Lwów, som sovjetrysk Lvov, som ukrainsk (numera) Lviv.

Inbjuden att hålla föredrag i Lviv börjar Sands fundera över sin morfar, som kom från trakten. Han kommer snart underfund med att morfadern var samtida med de båda folkrättspionjärerna, som hade studerat för samma lärare på universitetet. Alla tre var judar. Morfadern flyttade till Wien och bildade familj där. Han lyckades ta sig till Paris efter Anschluss 1938, fick dit sin dotter Ruth, Sands mamma, ett år senare, medan hustrun Rita blev kvar i Wien till 1941, då hon i sista sekunden slapp ut och återförenades med make och dotter. Detta mysterium i familjehistorien reder Sands ut parallellt med de andra berättelserna.

Lauterpacht flyttar också till Wien och redan 1925 vidare till Cambridge, där han gör karriär som akademisk jurist, medan Lemkin blir kvar i Lwów och flyr först 1939 via Litauen och Sverige till USA. Jämfört med den etablerade Lauterpacht förblir Lemkin en outsider, som få i justitiedepartement och juridiska fakulteter bland de allierade var beredda att lyssna till.

År 1941 knyts Hans Frank till historien, då Östra Galizien, där Lwów (Lemberg) är huvudstad, införlivas med Generalguvernementet. Den nazistiska utrotningspolitiken leder till att både Lauterpacht och Lemkin förlorar hela sina familjer, för vilket Hans Frank bär det högsta ansvaret. Porträttet av denne ledande nazibödel får djup genom Sands samtal med Franks son Niklas, som tagit totalt avstånd från sin far. Vi får följa Franks öde ända fram till hängningen i Nürnberg 1946.

Bokens huvudämne är ändå konflikten mellan de två folkrättsuppfattningar som hävdades av de båda huvudpersonerna: Lauterpachts om skydd för individen mot statliga övergrepp och Lemkins om skydd för grupper mot etnisk eller religiöst baserad förföljelse (genocid, folkmord). Lauterpacht har gehör för sin linje hos åklagarna i Nürnberg, medan Lemkin har det betydligt svårare med sin, trots outtröttliga ansträngningar, som hotar slå över i monomani och halsstarrighet. Det är en av bokens stora förtjänster att vanskligheten i begreppet folkmord görs begriplig.

Philippe Sands skriver som en fullfjädrad thrillerförfattare (jag kom att tänka på Frederick Forsyth, han med Schakalen) och binder ihop sina teman till en sömlös helhet. Han förmedlar en myckenhet ny kunskap och hans budskap är viktigt. Det här är en av de senaste årens verkligt väsentliga böcker, som knappast har fått den uppmärksamhet den förtjänat.

Läsvärd långdikt – men opoetisk

2020-04-01 Marit Kapla: Osebol (Teg Publishing 2019; 811 s. som pappersbok, 148 s. som e-bok). Osebol är en liten by i Klarälvsdalen i norra Värmland, numera med ett fyrtiotal invånare. Marit Kapla, själv född och uppvuxen i byn men sedan länge bosatt i Göteborg, har återvänt och intervjuat alla invånarna om deras liv. Intervjusvaren, uppställda som dikter, bildar bokens text. Ett antal stämmor, orkestrerade av Kapla, som själv kommer till tals bara i ett kort efterord.

Den poetiska ansatsen fungerar bara här och var. Oftast är berättelserna för prosaiska för att läsas som dikt; täta radbrytningar har ingen effekt. Men berättelserna är i hög grad värda att lyssna på. Inte bara ger de en bild av hur det är att leva i glesbygden som en storstadsbo, som jag, har svårt att föreställa sig. De avslöjar också ett annat sätt att tänka och förklarar kanske varför stads- och glesbygdsbor har så svårt att förstå varandra. Om nedläggningar, om industrialiseringen av skogsbruket, om vargen. Och mycket annat. Särskilt intressanta blir de sidobelysningar som inflyttare från andra länder, som Danmark, Nederländerna och Ungern, ger.

Osebol påminner förstås mycket om 2018 års Augustprisvinnare Aednan. Man påminns också om Svetlana Aleksijevitjs böcker. Den litterära nivån är dock klart högre hos de senare. Det är ingen kritik av Marit Kaplas bok, som har stora förtjänster, däremot av Augustprisjuryn som utnämnde den till årets skönlitterära bok 2019. Det är den inte

En storyteller intar scenen

2020-03-28 Nina Wähä: Testamente (Norstedts 2019; 437 s.). Först som sist: detta är en fantastisk berättelse, Nina Wähä är en urstyv berättare, en storyteller i stort format. Man hör rösten som talar till läsaren, hur hon ibland söker ord eller ändrar en formulering under gång, blandar in jargong och engelska ord och fraser, ja till och med några franska. Men det är förstås ett konstspråk, som hon behärskar till hundra procent.

Wähä har heller inte gjort det lätt för sig med storyn, som är intrikat flätad med många personer och hopp fram och tillbaka i tiden. Det handlar om familjen Toimi i finska Tornedalen. Namnet är ironiskt. Det kan översättas med ”fungerar”, men det är just vad familjen, pappa Pentti, mamma Siri och deras tolv barn, inte gör. Ramhandlingen utspelar sig under bara ett drygt halvår, från juletid 1981 till sensommaren 1982, men vi hinner lära känna föräldrarna och alla barnen från barndom till ramhandlingens tid; barnen är från drygt 30 till 6 år gamla. Alla personerna är försedda med en tydlig och trovärdig karaktär och personlighetsutveckling. Syskonrelationerna är komplicerade men klara i Wähäs framställning, känslorna mellan föräldrarna sinsemellan och mellan dem och barnen likaså. Den som driver handlingen, och får mest utrymme, är äldsta dottern Annie, bosatt i Stockholm och gravid, men i sin helhet är detta en kollektivroman.

Huvudintrigen är att barnen, av vitt skilda anledningar, går samman för att modern äntligen ska skiljas från sin dystre och hårde make. Soldaten Pentti från Lappland hade under vinterkriget träffat den glada femtonåriga tösen från Karelen, och de gifte sig snabbt och bosatte sig i Penttis hemby. Äktenskapet blev inte bra, men Siri intalade sig att det inte kunde vara på något annat sätt, och småningom gick all tid åt till barnen. De två första barnen dör som små, vilket sätter outplånliga spår i båda föräldrarna och slår in en kil mellan dem. Uppväxtmiljön för barnen blir därefter; Siri försöker, men har inte orken att ge dem en ordentlig uppfostran. Det går bra till det yttre för flera av dem, men alla har psykiska problem av olika slag, utom kanske den yngste, Onni (som betyder ”lycka”). För Siri kan det finnas en framtid efter skilsmässan, för Pentti finns det ingen och för barnen …? Slutet är öppet.

Allt detta skrivs alltså fram av en allvetande berättare som vet vad som rör sig i hjärta och hjärna hos alla sina fjorton huvudpersoner. Nina Wähä gestaltar inte, dialogen är sparsam. Det är en begränsning hos en begåvad författare men nog bra att hon själv inser den. För när hon i ett enda längre avsnitt vill låta en person, fadern Pentti, tala med egen röst fungerar det inte utan han talar med författarens röst. Det är synd, men ändå en lite anmärkning i förhållande till allt som är så sensationellt bra i denna roman.

Henry Parlands skrifter – utgåvan fullbordad

2020-03-19 Henry Parland: Kritik och Brev (Henry Parlands skrifter 3 resp. 4, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag 2019 resp. 2020). Detta är de två sista delarna i bokform av den textkritiska utgåvan av Henry Parlands samlade verk. Jag har tidigare skrivit om Dikter och Prosa. Utvidgade versioner av alla delarna finns digitalt på https://parland.sls.fi , där man också hittar en femte del, romanen Sönder, vars textkritiska utgåva kom i bokform redan 2005. Det är beklagligt, om än förståeligt, att inte Sönder fått utkomma i samma förnämliga tryckta form som de övriga skrifterna.

Det finns nämligen en tydligt fallande angelägenhetsordning i utgåvan. Viktigast är utan tvivel Dikter; som poet var Parland helt klart en nydanare. Nummer två är Sönder, som ehuru ofullbordad visar vilken prosadiktare Parland kunde ha blivit. Därnäst kommer Prosa, där man kan följa en ung författares intressanta utveckling.

I Kritik finns många stycken som visar på Parlands exceptionella begåvning och brådmognad, men stilistiskt är han här ännu outvecklad; de flesta artiklarna höjer sig knappt märkbart över de, visserligen utmärkta, skoluppsatser som tagits med. Alla artiklarna är skrivna i Kaunas av en 21–22-åring och är av två skilda slag: artiklar på svenska om litauiska eller sovjetryska ämnen, skrivna för en läsekrets i Finland, och artiklar skrivna på tyska (och översatta till litauiska) om förhållanden i Finland och avsedda för läsare i Litauen. Den förra kategorin är avgjort intressantast. Den läsande allmänheten i Finland visste knappt någonting om sovjetisk kultur, så här gjorde Parland verkligen en insats. Särskilt artiklarna om sovjetisk film, ställd mot Hollywoodfilmen är nydanande i sin teoretiska förståelse av filmens egenart som konstform. Även en artikel om den judiska teatern i Kaunas är ytterst läsvärd än i dag. Artiklarna om finlandssvensk, finsk, svensk och skandinavisk samtidslitteratur är läsvärda men föga originella, medan de om politiska och samhälleliga förhållanden i Finland har mest akademiskt intresse.

Brev borde nog helst läsas i den digitala versionen, där kallad Korrespondens, eftersom den även innehåller brev till Henry Parland (det har jag dock inte gjort). En ohjälplig brist är att Parlands brev till Gunnar Björling saknas (de brann upp vid ett bombanfall under fortsättningskriget), men i den digitala utgåvan finns i alla fall Björlings brev till Parland. I boken är det brev av två slag, till vänner, främst den jämnårige blivande konstnären och kritikern Sven Grönvall, och till föräldrarna. I de förra, i språk och jargong rätt typiska för brev mellan tonårspojkar, känner man igen författaren Parland, medan breven till föräldrarna, i huvudsak från Kaunas, är konventionella och mest går ut på att förklara att han mår bra.

Det är ett viktigt arbete som utgivarna, under ledning av Per Stam, och Litteratursällskapet nu slutfört. Jag skulle dock inte rekommendera dessa två avslutande delar till några andra än Henry Parland-nördar.

Jörn Donners sista roman -engagerat och distanserat

2020-03-11 Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten (Albert Bonniers Förlag 2018; 296 s.). Det är inte lätt att skriva informerat och informativt om denna Jörn Donners sista roman. Som är en metaroman i två lager samtidigt som det är en dokumentär med långa citat ur äkta dokument. Och med lika många och långa citat ur dokument vars fakticitet är oklar. Donner har gjort denna osäkerhet till princip, kan man säga. Jag gör ett försök att bena upp historien, men det blir med nödvändighet en förenkling.

Författarjaget, som inte är identisk med författaren Donner, ska sälja sin döde fars villa på Karelska näset. Därvid upptäcker han lådor med dokument som fadern samlat och försett med en sammanbindande text. Dessa texter, redigerade och sammanställda av sonen, är den bok som sätts i läsarens hand.

Berättelsen utspelar sig med centrum i Terijoki, nära gränsen mellan Finland och Sovjetryssland, från april 1918 och ca ett år framåt. De vita har precis vunnit inbördeskriget, men läget är allt annat än stabilt. Våldet regerar, godtyckliga arresteringar och avrättningar hör till ordningen för dagen, ryssar betraktas som fiender oavsett deras politiska hemvist. Livsmedelsbrist råder, på gränsen till svält.

Historien har tre huvudpersoner. Alexander, en rysk jude, lyckas ta sig över gränsån Systerbäck för att ta sin datja i Terijoki i besittning. I huset finns dock redan finskan Anna, som till att börja med bemöter honom med stor misstänksamhet men ganska snart accepterar hans närvaro. Den tredje huvudpersonen är kaptenen, den militära kommendanten i området, hos vilken Anna arbetar som assistent. Mellan dessa tre utspelar sig ett egenartat triangeldrama med starka känslor och hårda åsiktsbrytningar inblandade, allt dock berättat i ett märkvärdigt nedtonat röstläge. Den psykologiskt mest intressanta personen är kaptenen Karl, som företer tydliga likheter med Jörn Donners far Kai, vilken hade en likadan post på Näset vid denna tid.

Men bokens raison-d’être är de insprängda dokumenten från tiden, som beskriver tillvaron i detta kaotiska gränsland från Viborg i väster till Petrograd i öster. Donner har grävt fram dokumenten ur olika arkiv och byggt sin roman kring dessa för att skapa närhet och tidskänsla. Mest gripande är utdragen ur Gunnar Mörns dagbok. Denne var en agitatorisk röd journalist som flytt till Viborg när staden ännu hölls av de röda. Hans saknad efter och oro för sin hustru och lille son är smärtsam läsning. (Mörn greps och avrättades på Sveaborg hösten 1918; ”Det enda vapen han någonsin använde var en skrivmaskin”, kommenterar den föregivne berättaren.) Textcollaget är skickligt gjort, och skildringen av tidshändelserna upprör och engagerar – man tänker oundvikligen på dagens gräns mellan Turkiet och Syrien. Det fiktiva dramat mellan huvudpersonerna berör mindre.

Sally Salminen – en omvärdering

2020-01-05 Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen (Appell Förlag/Svenska litteratursällskapet i Finland 2019). Om Sally Salminen har jag själv, och många med mig, trott oss veta ungefär detta: Den Ålandsbördiga Sally vaknar en dag år 1936 i sin pigkammare i New York och finner sig berömd. Hon har nämligen vunnit Wahlström & Widstrands och Schildts nordiska romanpristävling med Katrina, en skildring av en kvinnas hårda liv på en åländsk ö. Hon skriver många böcker efter den, som ges ut och läses men föraktas av det litterära etablissemanget som ”folklivsskildringar”, och i senare litteraturhistorier är hon marginaliserad eller helt bortglömd.

Med sin biografi vill den finlandssvenska litteraturvetaren, förlagsredaktören m.m. Ulrika Gustafsson uttryckligen upplysa oss fåkunniga om att Sally Salminen (1906–76) var så mycket mera och bättre. Hennes böcker bedömdes visserligen påfallande njuggt i hennes eget Svenskfinland, men inte ens där var bemötandet entydigt negativt, och i Sverige och särskilt i Danmark, som var hennes hemland från 1940, togs hennes författarskap på allvar och behandlades uppskattande. Hennes romaner utspelar sig i många olika miljöer, inte alls bara i bondemiljö, och har ofta en socialkritisk tendens. Det gäller inte minst hennes självbiografiskt baserade skildringar av emigranttillvaron i USA. Till de riktigt stora kom hon dock aldrig att räknas.

Ulrika Gustafsson har gjort en mycket grundlig genomgång av Salminens liv och författarskap och redovisar läsning av bl.a. Salminens dagböcker och otryckta manuskript, samtida recensioner, intervjuer, hemma hos-reportage (förvånansvärt många) och litteraturvetenskapliga böcker och artiklar; avdelningen Källor och litteratur omfattar 18 sidor med liten stil. Hon hittar många samverkande orsaker: den nästan krossande uppmärksamheten efter debuten; att allt hon senare skrev mättes med Katrina som måttstock; det litterära klimatet i Svenskfinland, som dominerades av modernismen; Salminens position helt utanför det litterära etablissemanget både socialt och geografiskt; och att hennes produktion faktiskt var rätt ojämn. Framför allt kunde hon vara påfrestande mångordig. Gustafsson själv suckar några gånger över långrandiga passager.

Om Sally Salminen själv blir det tydligt att hon inte var någon lycklig människa och tidvis var beroende av starka sömnmedel. Hon gifte sig, med tvekan, med den danske konstnären Johannes Dührkop, och äktenskapet fungerade, trots slitningar, främst genom hans stöttande lojalitet. Paret hade inga egna barn men tog en liten judisk pojke som fosterbarn 1943, en modig motståndshandling i det tyskockuperade Danmark, och följde honom under hela uppväxten även sedan de biologiska föräldrarna återkommit till landet. Hennes litterära självförtroende kunde svikta, men hennes självkänsla var stark och hon stod på sig mot sin förläggare i fråga om omarbetningar och strykningar. Författare var det enda hon ville vara; det hade hon drömt om redan som flicka i elvabarnsfamiljen på Vårdö. (Faktiskt blev inte mindre än fem syskon författare, den enda mer kända utöver Sally var Aili Nordgren).

Ulrika Gustafsson skriver bra. Prosan är spänstig och drar läsaren med sig. Hon är ovanligt personlig för en författare i denna genre. Här tar hon en risk – läsaren vill lära känna Sally, inte Ulrika – men hon klarar balansgången fint och det subjektiva blir en krydda i texten. Hon kan också glädja sig åt en viss renässans för Sally Salminen: Katrina har kommit i nyöversättning till finska och förlaget Saga Egmont har gett ut fyra romaner som e-böcker.

En folklivsskildring från södra Afrika

2019-11-20 Bessie Head: When rain clouds gather (1969; pocketutgåva tillsammans med Maru (1971), Virago Modern Classics 2010. Finns i svensk övers. av Leif Duprez: När regnmolnen hopas, Askild & Kärnekull 1984). Nummer fem i mitt afrikanska bibliotek. Som övergiven dotter till en vit kvinna och en okänd svart man kände sig Bessie Head (1937–1986) inte hemma i vare sig apartheids Sydafrika, där hon växte upp och arbetade som journalist, eller i det 1966 självständiga Botswana, dit hon kom som flykting 1964 och blev kvar resten av sitt liv. Sitt nya land, dess människor och deras sätt att leva ser hon på med ögonen hos en socialantropolog. Skildringen av byn Golema Mmidi, där handlingen utspelas, kan påminna om Ulla-Lena Lundbergs blick på Örarna (eg. Kökar) i hennes roman Is. Men Bessie Head är mer kritisk och satirisk, särskilt i beskrivningen av maktmänniskor, som byhövdingen Matenge, för vilken byinvånarna bara är ett medel att berika honom själv. Som i alla böcker om södra Afrika från den här tiden är konflikten vita herrar–svarta underordnade allestädes närvarande. Men Head är också mycket kritisk mot tribalismen, stamsystemet och den hämsko det lägger på personligheten, inte minst på förhållandet mellan kvinnor och män.

Till byn kommer sydafrikanen Makhaya som flykting. Han blir skyddsling hos byns ålderman Dinorego och god vän och snart kompanjon till engelsmannen Gilbert, en idealist med stora planer för att utveckla byn agrikulturellt och ekonomiskt. I byn finns också den vackra och energiska änkan Paulina, och den långsamt framväxande kärlekshistorien mellan henne och Makhaya är romanens nav, kring vilket övriga händelser rör sig. Byns kvinnor svarar för familjernas subsistensjordbruk medan männen vaktar deras betande boskap långt därifrån. Gilberts plan är att involvera först kvinnorna, sedan männen i ett kooperativ som tillsammans ska odla och bereda tobak, och man sätter entusiastiskt i gång under ledning av Makhaya och Paulina. Torka drabbar plötsligt trakten, men tobaksodlingarna är förberedda med regnvattenreservoarer. Däremot slås större delen av boskapen ut, vilket vänder upp och ner på tillvaron och är fröet till en dramatisk omvälvning.

Romanens styrka är den levande skildringen av livet i en botswansk by före moderniseringen. Rent litterärt har den brister. Bessie Head är en allvetande berättare som hela tiden vet vad som rör sig inuti alla hennes gestalter och som skriver ut det, men hon gestaltar inte. Personerna får inte komma till tals med sina egna röster – dialogen är sparsam – utan allt filtreras genom berättarens röst. Hon har viktiga saker att säga om kolonialism, apartheid och stamsamhällen, men hon lyckas inte riktigt gjuta ihop det med den traditionella romanformen.

Ett släktarv på gott och ont

2019-09-21 Lars Lönnroth: Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap (Atlantis 2019). Jag överdriver inte mycket om jag säger att Lars Lönnroth hör till mina favoritförfattare. Vare sig han skriver om norrön diktning (eller översätter den), om germaner, om Bellman, om sitt eget liv eller, som här, om andras, närmare bestämt om ättlingarna till Erik Gustaf Geijer, av vilka han själv är en, hittar han ett anslag, ett skrivsätt som gifter sig med innehållet och resulterar i lustfylld läsning. Så även i denna bok.

Det finns berömda anfäder i många släkter, men Geijergestalten och arvet efter honom verkar ha varit särskilt påtagligt bland Erik Gustafs efterkommande. Det har odlats främst på kvinnolinjen, med Geijers dotter Agnes Hamilton och dotterdottern Anna Hamilton-Geete som Geijerarvets ”prästinnor”, men en man står också fram, Agnes son Hugo Hamilton. Denne ledande politiker och ämbetsman i det oscarianska och tidigdemokratiska Sverige samlade sin stora familj av barn och barnbarn på sin herrgård Högfors i Västmanland, där humanistisk bildning, kultur och lekfullhet stod i centrum. Det var så Geijerarvet förstods och utövades. Tekniska och praktiska färdigheter stod inte lika högt i kurs. För eftervärlden är väl Hugo Hamilton mest ihågkommen för sina med godmodiga troll illustrerade nonsensverser, utgivna under titeln För barn och barnbarn. Illustrationerna färglades av herr Hugos dotter Florrie, som var den främsta vidareföraren av arvet i nästa generation.

Här blir också det andra, mörka, arvet tydligare, den psykiska skörhet som i många fall yttrat sig som bipolär sjukdom med förödande effekter för de drabbade och deras familjer, bland annat med flera självmord. I släkten har det kallats den lilljebjörnska sjukan eftersom det ansetts härröra från Geijers hustru Anna-Lisa Lilljebjörn. Det tycks ha slagit särskilt hårt mot kvinnor; kända fall är Geijers dotterdotterdotter Agnes von Krusenstjerna, Olof Lagercrantz mor Agnes (Lars Lönnroths mormor) och systrar Lottie Lagercrantz och Ebba Lönnroth, den senare Lars L:s mor. Den bipolära läggningen sägs gå hand i hand med intellektuell och konstnärlig kreativitet. En i boken flera gånger framförd – men av författaren problematiserad – teori är att sjukdomen brutit ut hos kvinnorna i släkten därför att deras kreativitet stäcktes när de gifte sig. Andra hypoteser ventileras också.

Det är en myllrande rik bok Lars Lönnroth har skrivit, och man är tacksam för släktträdet i bokens början. Många intressanta personer utöver de mer kända lyfts fram, som den hårdkokta amerikanska thrillerförfattaren Donald Hamilton, son till den till USA utvandrade pediatrikern Bengt Hamilton, som var son till Hugo Hamiltons bror Knut. En för mig sorglig upplysning var att Adolf Hamilton, ökänd överste i den svenska frivilligkåren i finska inbördeskriget, ansvarig för mordet på sju föregivet röda i Jakobstad, var en son till Hugo Hamilton. Lars Lönnroth försöker på intet viss släta över detta dåd, som han med rätta kallar krigsförbrytelse.

Bokens tillkomst går tillbaka till 1980, då Lönnroth skickade ut ett frågeformulär om Geijerarvets betydelse till alla ättlingar han kunnat hitta. Många av dem är nu döda, men deras enkätsvar har haft stor betydelse för framställningen, liksom vittnesbörd från mer sentida ättlingar, som Lars egna syskon och kusinen David Lagercrantz. I ett introspektivt kapitel mot slutet av boken försöker Lars Lönnroth analysera sitt eget Geijerarv och sitt förhållande till det. Med en blandning av vemod och lättnad konstaterar han till sist att i den nuvarande yngsta vuxna generationen har arvet dunstat bort. Många har inte vetat om sitt släktskap med den store, och några har över huvud taget inte hört talas om Erik Gustaf Geijer.

Geijerarvet är ett ymnighetshorn för alla som är intresserade av svensk kulturhistoria och läslust från början till slut.

Tidigare av Sirpa Kähkönen

2017-10-07 Sirpa Kähkönen: Granitmannen (2014; svensk övers. 2017 Janina Orlov). Den här romanen nominerades till både Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris, och jag undrar varför den inte vann. Berättelsen om de unga finska röda idealisterna Ilja och Klara som tar sig till Petrograd 1922 för att bygga kommunismen är hjärtskärande men skriven på en skimrande vacker prosa, särskilt i bokens första två tredjedelar, där Klara själv för ordet. Omkring henne och maken grupperar sig en krets vänner, som alla är ytterst pregnant karaktäriserade: karriäristen Tom, konstnären och idealisten Galkin, Jelena som tar sig fram med sin skönhet, NEP-tidens entreprenör Henrik Gustafsson, cirkusballerinan Sjura med flera. Ett har de gemensamt: de älskar var och en på sitt sätt Klara, som inte förstår det. Hon och Galkin driver en verksamhet för Petrograds/Leningrads gatubarn, och två av dem tar hon trots makens motstånd till sig som hittebarn. De har det rätt bra fram till dess att orosmolnen börjar hopas mot slutet av 1920-talet, även om Klaras idealism redan då fått många törnar. I slutet av den delen av boken får vi veta att Klara skrivit ner sina minnen 1935, när den stora terrorn står för dörren.

Sista tredjedelen av romanen har en annan karaktär. Här sitter det flesta av bokens personer i en datja utanför Leningrad och inväntar sitt öde; det är 1 maj 1935. I korta omväxlande avsnitt ser vi deras tillvaro genom vars och ens ögon. Jag tyckte stämningen påminde lite om den i Michalkovs film ”Brända av solen”. Och i två mycket korta slutkapitel förs vi fram till 1937, när utrensningarna drabbat kretsen, och 1945, när spillror återstår efter krigets slut. Jag förstår att författaren har velat föra sin berättelse till ett naturligt slut, men efter den underbara, gripande huvudberättelsen blir slutdelen ett antiklimax. Det är ändå en mindre anmärkning för en så storartad roman.

2019-01-02 Sirpa Kähkönen: Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2018). Sirpa Kähkönen är en av Finlands främsta författare, i Sverige känd genom den mästerliga romanen ”Granitmannen”, belönad med Finlandiapriset. Det finns tydliga beröringspunkter mellan den och den här dokumentära berättelsen, i Finland tidigare utgiven men i Sverige först i år. Båda handlar om besegrade unga röda, som ser det kommunistiska Ryssland/Sovjetunionen som ett framtidsland men i de flesta fall blir som bäst grymt besvikna men ofta hamnar i Stalins läger eller blir avrättade. Men medan romanen är skriven på ett svindlande vackert litterärt språk är dokumentären, som sig bör, hållen i den ton som anges av den svenska titeln: saklig, utredande, prosaisk. (Den finska titeln ”Hatets och kärlekens lågor” svarar väl mot innehållet men inte mot formen.)

Boken utgår från författarens egen morfar, Lauri Tuomiainen. Som ung kommunist flydde han efter inbördeskriget till Ryssland, antogs till officersutbildning, men med sitt hetsiga temperament passade han inte där, började vantrivas och rymde efter bara något år tillbaka till Finland. För hans del var det, åtminstone just då, i mitten av 1920-talet, ur askan i elden. Medlemskap i eller verksamhet för Finlands kommunistiska parti (grundat i Ryssland, underjordiskt i Finland) sågs närmast a priori som landsförräderi, och det krävdes inte mycket för att dömas. Lauri hamnar tillsammans med flera hundra likasinnade i ett specialfängelse för politiska fångar, Tvångsarbetsinrättningen i Ekenäs. Till att börja med åtnjuter fångarna en del förvånande privilegier, som t.ex. tillåter dem att studera marxistisk litteratur. Men runt 1930, när Lapporörelsen gör sig bred och tonen mot kommunisterna skärps, dras dessa undan för undan in. Följden blir en upptrappad konflikt där fångarna protesterar, drabbas av mycket hårda disciplinstraff och till sist går ut i en stor hungerstrejk, som gör deras situation allmänt känd. Strejken förbättrar dock inte deras villkor, och nästa alla fångar kommer ut med förstörd hälsa. Sirpa Kähkönen behöver inte skriva med indignerade tonfall; fakta talar bra för sig själva.

Tillvaron i tvångsarbetsinrättningen är bokens röda tråd, men det finns gott om utvikningar: korta biografier över en del av fångarna och av andra viktiga personer i morfar Lauris liv, den allmänpolitiska utvecklingen, interiörer (studerade i arkiv) av bl.a. Detektiva centralpolisen, Finlands dåvarande Säpo, Sirpas personliga minnen av sin morfar med mera. Intressant att säkerhetspolisen inte var infiltrerad av Lapporörelsen utan höll även den under uppsikt.

Sirpa Kähkönen förhåller sig sval till kommunismen som ideologi och försvarar eller förskönar inte kommunisternas övergrepp och misstag. Tonvikten ligger ändå på den upprörande behandlingen av de politiska fångarna och den högerextrema anda i samhällets ledande skikt som gjorde den möjlig.

Sirpa Kähkönens genombrott, nu på svenska

2019-09-18 Sirpa Kähkönen: Brudar i svart (Mustat morsiamet 1998; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2019). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta författare. Hon presenterades för svensk publik av förlaget Lind & Co 2017 med mästerverket, den Finlandiaprisnominerade romanen Granitmannen från 2014, och förlaget följde upp året därpå med den dokumentära Livsöden i Finlands bortglömda fångläger från 2010. Nu har Kristoffer Lind och hans medarbetare tagit sig an Kähkönens genombrottsverk ”Kuopiosviten”. Det är sju romaner, och den svenska läsekretsen kan nu glädja sig åt den första i serien, som alltså utkom i Finland redan 1998.

Läsare av dokumentärskildringen kommer att känna igen sig. De som där presenterades under sina riktiga namn är här lätt förklädda. Dokumentärens huvudperson Lauri Tuomainen, författarens morfar, heter här Lassi Tuomi. Men centralgestalt i romanen är inte han, utan hans hustru Anna. Hon är en fattig torparflicka som kommer till metropolen (i hennes ögon) Kuopio och får tjänst som jungfru i regementsläkare Petterssons hushåll. Anna är blyg och bortkommen men duktig i sitt arbete, och den välvilliga doktorinnan tar sig an henne. Men hon möter kärleken i form av den svartögde sjömannen och kommunisten Lassi, blir med barn och säger upp sig, trots att doktorinnan gärna har henne kvar. Hon gifter sig med Lassi, men lyckan blir kort. Barnet dör vid födseln och Lassi grips och döms till sju års fängelse i Ekenäs tvångsarbetsinrättning.

Huvuddelen av boken handlar om hur Anna måste klara sig själv med maken i fängelse. Hon har stöd av, men ett komplicerat förhållande till, Lassis familj, svärföräldrarna och svägerskan Hilda och den som efterbliven betraktade pojken Jalmari, som är son till Lassis bror Aarne, som flyttat till Sovjetunionen. Den försagda Anna får arbete, utvecklar sakta men säkert en viss självkänsla och kan när det krävs stå på sig mot sin omgivning. Hon lider ingen nöd men har inget som helst överflöd och just inga glädjeämnen. När Lassi äntligen kommer ut ur fängelset är han en annan man, och snart står vinterkriget för dörren …

Sirpa Kähkönen är här ännu inte den drivna författare som skrev Granitmannen. Berättandet, i tredje person med Anna hela tiden i fokus, är i huvudsak traditionellt och kronologiskt. I mer dramatiska episoder bränner det till, och Annas starka men ofta undertryckta känslor och reaktioner skildras skickligt och med psykologisk inlevelse. Det är en läsartillvänd roman som borde locka en stor publik.