Besök av kusin från yttre rymden

2019-01-25 Maja Lundgren: Den skenande planeten (Albert Bonniers Förlag 2019). Det är inte lätt att sätta etikett på denna lilla roman. Greppet att låta en långväga resenär med förundran beskriva vårt samhälle känns igen från bl.a. Montesquieus ”Persiska brev” och användes häromåret av Kjell Espmark i den spirituella paskillen ”Resan till Thule”. Här är det tillämpat i en framtidsskildring som är både utopisk och dystopisk.

Jagberättaren Ki (kön oklart) skickas som officiellt sändebud från planeten Zarmina till jorden för att hålla högtidstalet vid den stora fredsfesten efter fjärde världskrigets slut. Ki är själv av jordisk börd; zarminierna är nämligen ättlingar till människor som koloniserat Mars men tvingats fly till denna planet i ett annat solsystem. Där lever man i fred och harmoni, utan pengar och utan sexualitet – barn produceras med 3 D-skrivare – och utan skrift: all kunskap, all inlärning är muntlig. Det finns ett slags högskola, där man främst ägnar sig åt jordens historia och klassisk litteratur.

Planeten kretsar med bunden rotation runt stjärnan Gliese (stjärnan och planeten finns i verkligheten), så dygnsbegrepp saknas. Där finns växter och djur med fantasifulla namn, och alla tänkbara färger, utom grönt. Att få se grönska är en av Kis högsta önskningar.  Mötet med jorden, med å ena sidan en mycket hög teknisk utvecklingsnivå, å andra sidan till stor del i ruiner med krigsskadade människor, blir omskakande för Ki (men inte så drabbande för läsaren).

Boken är också något av en pikaresk. Ki skickas på hemliga uppdrag som för hen över en stor del av världen med farkoster som rutilevo (flygande privatfordon) och marelevo (fartyg som lika lätt går under vatten eller i luften som på vattnet) och till möten med politiska ledare av många olika slag och med vanliga krigstraumatiserade människor. Det är fantasifullt, roligt och språkligt uppfinningsrikt.

Har romanen ett budskap? Kanske varnar den för vidlyftiga tekniska experiment med människor, kanske säger den att människorna på jorden är sig lika även om 500 år. Men i huvudsak är den ett par timmars god underhållning. Gott nog, även om den inte når upp till Maja Lundgrens lysande genombrottsroman ”Pompeji” från 2001.

En judisk by på Söder

2019-01-06 Kenneth Hermele: En shtetl i Stockholm (Weyler 2017). Kenneth Hermele (född 1948) är en välkänd nationalekonom på vänsterkanten men har tidigare inte ägnat sig åt litterärt författarskap. Sin debut på området gör han med den äran. Det är inte en roman utan en berättelse om Kenneths familj och om honom själv. Sitt litterära värde får boken av de inkännande, psykologiskt trovärdiga och fint gestaltade porträtten av föräldrarna, speciellt kärleksfullt av modern Perla. Fadern Arthur behandlas också med värme och respekt, men med större distans.

Med en travesti på Tolstoj skriver Hermele ungefär: ”Varje familj är särskild på sitt eget sätt”. Genom föräldrarnas äktenskap, i Sverige, tvinnas två judiska flyktingfamiljer samman, Perlas från Suwalki i Polen och Arthurs från Berlin, fast även den familjen var av polskt ursprung. Släktingar finns, i Sverige, i Palestina och i USA, men i Sverige tillhör man den lägre medelklass vars centrum var den ortodoxa synagogan, ”shul”, på Sankt Paulsgatan. Man umgicks nästan uteslutande med sina egna, man handlade hos trosfränder; det är denna gemenskap som utgör ”shtetln”, den judiska byn, i Stockholm.

Perla Hermele är en djupt troende kvinna som håller hårt på de judiska traditionerna och de religiösa buden. Arthur är snarast irreligiös, går sällan till shul, håller inte kosher när han inte är hemma. Och hemma är han inte mycket. Han är besatt av att inte bara försörja familjen utan att skapa verklig ekonomisk trygghet. Och som leksaksimportör lyckas han bra med det. Det leder till slitningar i äktenskapet, men banden mellan föräldrarna visar sig hållfasta. Ingen av föräldrarna blir riktigt gammal. Arthur dör i bukspottscancer och Perla mördas i ett terroristattentat i Netanya 2002. Berättelsen om mordet och om hur Kenneth och hans bror Bernt tar hand om den döda är bokens känslomässiga kulmen.

Mordet på modern får också Kenneth att söka sig tillbaka till sina judiska rötter. Som barn hade han varit både faderns och moderns stora hopp, och han tycktes komma att motsvara förhoppningarna. Men han revolterar, går visserligen genom Handels men blir en del av 70-talets vänsterrörelse och gör sin mamma den största sorg när han gifter sig med en ”shikse”, en icke-judisk flicka.

Detta hade kunnat bli en alltför privat berättelse, men i Kenneth Hermeles framställning och i hans reflexioner får den allmängiltighet. Rent litterärt håller boken inte samma klass som t.ex. Leif Zerns ”Kaddish på motorcykel”, som utspelar sig i samma miljö, men Kenneth Hermeles berättelsespektrum är bredare.

Sista sommarlovet – PS

Det vore väl närmast tjänstefel av en gammal lexikonredaktör att inte påtala ett märkligt fel i boken. På sidan 103 i min läsplatta (ca s. 125 i den tryckta boken) står det: “Under de senaste månaderna har han [Joseph Roth] flera gånger besökt den gamle österrikiske tronföljaren utan tron, Otto von Habsburg, på hans exilort i Steenokkerzeel.” Och längre ner på samma sida: ” … planen att föreslå den österrikiske förbundskanslern Schuschnigg att abdikera till förmån för den gamle kejsaren [sic!] …”

Bortsett från det uppenbara att Otto von Habsburg först nämns som tronföljare, därefter som kejsare (båda är fel; bör vara: tronpretendent), må det framhållas att Otto vid denna tid var 24 år. Han blev med tiden mycket gammal och hann med en karriär som EU-parlamentariker m.m. sedan han, så sent som 1961, avsagt sig alla tronanspråk och tillåtits återvända till Österrike. Men 1936 är han alltså en ung man med storpolitiska ambitioner, som dock rinner ut i sanden. För att fortsätta felfinneriet är ordet “abdikera” felvalt om Schuschnigg, som är regeringschef och inte monarkisk statschef. Men det felet kan ju bero på översättningen.

Sista sommarlovet

2018-12-27 Volker Weidermann: Oostende 1936. Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll (2015; svensk övers. Per Lennart Månsson, Lind & Co 2018). Några landsflyktiga tyskspråkiga författare, de flesta judar, söker sig sommaren 1936 till den belgiska badorten Oostende. De utgör ett centraleuropeiskt minipanteon. Förutom de båda huvudpersonerna är det ”den rasande reportern” Egon Erwin Kisch, den kommunistiske dramatikern Ernst Toller (”Hoppla, vi lever”) och hans ännu tonåriga skådespelarhustru, författaren Herman Kesten, som förblir lite konturlös, Arthur Koestler, som är på väg att lämna kommunismen, och den unga, vackra, litterärt och privat frigjorda Irmgard Keun, vars två första romaner gjort skandalsuccé och bränts som osedliga av nazisterna. Keun och den försupne, i förtid åldrade Joseph Roth blir omedelbart ett par, till de andra männens förvåning och besvikelse. Det är ingen ren semester, alla skriver flitigt på dagarna, men på sena eftermiddagar och kvällar umgås man, äter, dricker (inte minst) och diskuterar politik. Pessimismen är påtaglig. Inbördeskriget i Spanien har just börjat, och alla uppfattar det som ett genrep inför det oundvikliga storkriget.

Det är en charmerande berättelse, vemodig, milt humoristisk och mättad med tidsfärg. Kort också, 144 sidor, en liten läspärla och samtidigt ett inte oviktigt bidrag till mellankrigstidens litteraturhistoria. Författaren, kritiker och litteraturredaktör på Der Spiegel, behärskar sitt ämne och har haft rikhaltiga källor i form av brev och memoarer att ösa – och frikostigt citera – ur. Per Lennart Månsson, bland annat Falladaöversättare, har lyckats utomordentligt väl med den svenska språkdräkten och kunnat kontrastera den vemodig-humoristiska grundtonen i huvudtexten mot olika personliga tonfall i citaten.

Savonarola – en florentinsk historia

2018-12-24 Hjalmar Bergman: Savonarola. En munkhistoria berättad av messer Guidantonio Vespucci (1909; i Hjalmar Bergmans samlade skrifter, utg. av Johannes Edfelt, Albert Bonniers Förlag 1949). Detta är kanske först och främst en roman om senrenässansens Florens, ”mitt hjärtas stad” för Hjalmar Bergman. Idén till ett verk om munken som för ett par år förvandlade Medicéernas Florens till en teokrati tycks han ha fått redan vid ett besök i staden 1901, 19 år gammal, men boken skrevs i Sverige under 1907 och 1908, efter research på plats i Florens våren 1907.

Och välresearchad är romanen otvivelaktigt. Den skulle göra ett närmast dokumentärt intryck om det inte vore för två omständigheter: berättartekniken och Hjalmar Bergmans inlevelsefulla fantasi. Läsaren får hela historien sedd genom betraktares ögon. Jagberättaren är en lärd och högt uppsatt florentinare, skeptiker till sinnelaget och försiktig i den bokstavligen livsfarliga politiken i stadsrepubliken Firenze (Bergman använder konsekvent det italienska namnet). Det som messer Vespucci inte kan ha iakttagit själv får andra berätta för honom. Den viktigaste är en kvinna, Laodamia, som i sin ungdom varit uppvaktad både av Vespucci och, fast med andra förtecken, av Girolamo Savanorola innan denne blivit munk. Med den här metoden undviker Bergman att spekulera över Savonarolas inre drivkrafter men kan i stället tydligare teckna miljöer och stämningar i staden och bland dess invånare.

Det råder knappast något tvivel om att messer Guidantonio Vespucci är Hjalmar Bergmans språkrör i synen på gudsmannen Savonarola. Vespucci är skeptisk till det religiösa budskapet, motståndare till gudsstaten, liksom mot diktatoriska tendenser hos Medicéerna och andra furstar i de omgivande stadsstaterna, ändå intagen av munkens religiösa övertygelse och ärliga uppsåt, och han delar dennes kritik av påvens världsliga maktambitioner.

Sin inlevelse och sin fantasi får Bergman utlopp för i beskrivningen av känslornas spel mellan Vespucci och Laodamia och i den ömsinta teckningen av denna kvinna som blir en hängiven anhängare till Savonarola. Med små medel skapar han också personliga karaktärer åt berättelsens många bifigurer. De språkliga medlen behärskar den 25-årige författaren till mästerskap. Krönikören Vespucci får skriva en gammaldags formell prosa, och Savonarola predikar i rent arkaiska vändningar. Språket och berättartekniken bidrar till en flytande och omväxlande framställning. Händelseutvecklingen och myllret av personer kräver egentligen en betydligt större förtrogenhet med italiensk 1400-talshistoria än vad jag tror de flesta läsare kan uppbåda, vilket stundom blir förvirrande. Men det är ju inte Hjalmar Bergmans fel.

Splittrat om demokratins genombrott

2018-12-17 Demokratins genombrott. Människor som formade 1900-talet (red. Håkan A. Bengtsson och Lars Ilshammar, Historiska Media 2018). Man låter tolv kvalificerade redaktörer och artikelförfattare skriva om tolv historiska personligheter verksamma vid tiden för demokratins genombrott i Sverige. Artiklarna ungefär lika långa, omkring 20 sidor, verket lättillgängligt för en bred läsekrets. Det låter som en bra bokidé, detta den allmänna rösträttens 100-årsjubileum. Resultatet är dock inte särskilt lyckat. Jovisst, några artiklar är riktigt bra, särskilt Ulrika Knutsons om Elin Wägner och Anders Mellbourns om Nils Edén. Båda lyckas på det ganska knappa utrymmet dels teckna ett levande personporträtt, dels skildra deras historiska insats, i Mellbourns fall också förklara varför statsministern som genomdrev den allmänna rösträtten är så okänd i jämförelse med Hjalmar Branting och Karl Staaff. Glad blev jag också av Barbro Hedvalls spänstiga artikel om den kvinnliga rösträttsrörelsens ”ordningsperson” Signe Bergman, som hamnat i skuggan av de mer utåtriktade rösterna, som Ellen Hagen och Ann-Margret Holmgren. Intressant också att läsa om prins Eugen, som enligt vad hans egna brev berättar hyste en verkligt progressiv politisk åskådning, inte bara i jämförelse med sin förstockade familj (författare Anna Meister).

Men helheten brister. De porträtterade personerna är för disparata. Självklara namn som Edén, Branting (rätt konventionellt porträtt av Lars Ilshammar), Wägner samsas med i sammanhanget rätt aparta, som Lapplandskungen Hjalmar Lundbohm (av Curt Persson), Aseachefen Sigfrid Edström (av Therese Nordlund Edvinsson) och rasbiologen Herman Lundborg (av Maja Hagerman). Hur den kontroversielle K.G. Westman platsar bland undertitelns människor som formade 1900-talet förblir oklart i Henrik Berggrens skissartade artikel. Den snarast utopiska socialisten Anna Lindhagen hade varit värd ett bättre öde än som bifigur i sin egen artikel; Sverker Sörlin skriver en briljant essä om socialdemokratins idéutveckling, men Anna Lindhagen kommer bort. Håkan A. Bengtsson visar i sin artikel om Z. Höglund att denne rätt snart marginaliserades politiskt och alltså knappast heller var en av dem som formade 1900-talet. Ola Larsmo skriver om syndikalisten F.J. Gustafsson, som förhindrade att Västerviksoroligheterna 1917 övergick i öppet våld; här är han dock inte den engagerade skribent som jag normalt beundrar mycket.

Kanske bottnar min besvikelse i att innehållet i boken inte håller vad titeln lovar. Å andra sidan har jag svårt att komma på en adekvat titel. Det säger kanske något om denna boks problem.

 

En av de tidigt döda

2018-12-07 Henry Parland: Dikter (Henry Parlands skrifter 1, utg. Per Stam, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag 2018). Under sitt korta liv (1908–30) gav Henry Parland ut bara en tunn diktsamling, ”Idealrealisation” (1929) och publicerade ytterligare en handfull dikter i tidningar och tidskrifter. Nu föreligger hans samlade dikter i en volym på 872 sidor. Hur är detta möjligt?

Frågan har två svar. Dels lämnade Parland efter sig en stor mängd manuskript i olika stadier av färdigställande (två volymer prosa är aviserade efter denna volym). Här har allting som av utgivaren betecknats som poesi tagits med, även ofullbordade fragment och sådant som säkert inte varit avsett att publiceras. Dels är detta en vetenskaplig utgåva av högsta halt med en extremt detaljerad textkritisk apparat, kommentarer till varenda dikt och två register. Därtill en 80-sidig inledning, som både redogör för arbetet med utgåvan och utgör en minibiografi över Parland. Dikterna upptar drygt hälften av sidantalet, men textmassan är förhållandevis liten. Det är en dikt per sida, och dikterna är sällan mer än 10–12 rader, ofta kortare. Ett fåtal texter har klassats som prosalyrik och upptar två sidor var.

Henry Parland föddes in i en kosmopolitisk miljö i S:t Petersburg, i en familj med skotsk-tysk-rysk bakgrund. Familjen (med de två yngre bröderna Oscar och Ralf, även de blivande författare) kom som flyktingar till Finland efter ryska revolutionen. Svenska lärde sig Henry först som 14-åring i skolan i Grankulla. Efter studentexamen läste han juridik i Helsingfors men ägnade sig mer åt sina litterära intressen, varvat med ett utsvävande krogliv. Viktigt för hans litterära utveckling var mötet med Gunnar Björling. För att rädda Henry till en mer stadgad tillvaro skickades han 1929 av familjen till en morbror i Kaunas, vid den tiden Litauens huvudstad, där han fick en tjänst vid det svenska konsulatet. Bara ett år senare dukade han under för scharlakansfeber.

Men vad är det för sorts poesi som samlats inom pärmarna? Henry Parland var ett yngre skott på den finlandssvenska modernismens träd men med en omisskännligt egen röst. Han skrev om det som omgav honom i den urbana miljön: bilar, konsumtionsartiklar, reklam, krogmiljöer, unga kvinnor. Han skriver kort, koncentrerat, ironiskt, ibland med ett stänk av ruelse som han snabbt skakar av sig, som i den kända:

Den Stora Dagenefter

då stjärnorna hicka

och alla ärkeänglar dricker vichyvatten

skola vi samlas på kaféet

lyssna

till kvinnoben-melodier.

Han har en förkärlek för att animera tingen runtomkring sig:

Tåget

hamrar   sin   hårda   rytm

i blodet.

Ej om människor

är dess sång

ej Gud eller kärlek,

den är om järn,

och av järn.

Här är påverkan av futurismen tydlig.

Parland skyr för den skull ingalunda de stora existentiella frågorna. Här är en i mitt tycke formfulländad dikt, utan ett onödigt ord:

En väg

en riktning

men

– ett mål?

En dröm

en verklighet

men

– ett liv?

Ett hav

en evighet

men

– en Gud?

Det säger sig självt att inte allt är mästerverk i denna osovrade totalitet, men det var en glad överraskning för mig att hitta så mycket verkligt bra poesi i denna bok. Henry Parland har inte bara sin tidiga bortgång att tacka för sin nästan mytiska berömmelse; han hann på bara några år visa att han också var en framstående författare. Jag ser fram mot de två volymerna prosa, där bl.a. den fascinerande romanen ”Sönder” ingår.