Blandad julläsning

2022-12-28 Andreas Nyberg: Vi minns 50-talet. En nostalgitripp (Lind & Co 2022; 295 s.); Monika Fagerholm: Källaråren (Jean Staffords samlade tystnader) (Albert Bonniers Förlags julbok 2022; 64 s., ej i bokhandeln); Peter Englund: En kort historik över några föremål på mitt skrivbord (gåvobok från Svenska Akademien 2022; 102 s., ej i bokhandeln). Tre helt olika böcker som egentligen inte passar i en samrecension. Men de har det gemensamt att det är små textmängder (Nybergs bok är mycket rikt illustrerad), så man läser dem fort.

Vi minns 50-talet är en krönika, uppställd årsvis. För varje år finns en berättande text om viktigare tilldragelser och därefter ett kalendarium med notisartade nedslag. Efter vartannat årskapitel har Nyberg lagt in en temaartikel. Det blir fyra sådana, om resp. musik (uteslutande populärmusik), sport, film och litteratur. Till temaartiklarna hör också diverse listor över viktiga verk resp. idrottshändelser. Jag vet inte vilka ”vi” i titeln är. Nyberg själv är alldeles för ung. För att ha minnen från hela 50-talet bör man vara minst så gammal som jag (f. 1944). Och jag känner mycket riktigt igen det mesta som boken tar upp. Men någon nostalgi infinner sig inte. Därtill rör sig texten alldeles för mycket enbart på ytan, ett uppräknande av fakta. Vad yngre läsare får ut av boken förstår jag inte. Det finns väl en efterfrågan på den här sortens skrifter, men jag tillhör inte målgruppen.

Källaråren är en mycket personligt hållen minibiografi över den amerikanska författaren Jean Stafford (1915–79). Fagerholm kom över en bok av henne som mycket ung och har inte kunnat släppa hennes författarskap och dramatiska livsöde sedan dess. Ett liv så märkligt att jag först trodde Fagerholm hade hittat på alltihop. Men det är äkta, och Fagerholm, med sitt oefterhärmliga skrivsätt, gör full rättvisa åt det, samtidigt som hon bjuder en hel del på sig själv.

Englunds En kort historik … består av 23 identiskt upplagda kapitel: en tecknad vinjett av föremålet i fråga och tre sidor text. Hans skrivbord måste vara stort om det ska rymma alla dessa, visserligen små, föremål och samtidigt ha plats för allt sådant som verkligen behövs för skrivprocessen. Vissa av föremålen får sin historia skriven, andra är bara utgångspunkt för en betraktelse eller reflexion, som kan gälla något historiskt ämne eller något ur Englunds liv. Genomgående i den lilla boken är, som hos Monika Fagerholm, det personliga perspektivet, och även Englund skriver väl, om än inte alls på samma sätt som Fagerholm.

Årets nobelpristagarläsning

2022-12-19 Annie Ernaux: Les années (Gallimard 2008, pocketutgåva Folio 2009, tryckt 2022; 254 s.; finns i svensk övers. av Maria Björkman, Åren, Norstedts 2020). Annie Ernaux, årets nobelpristagare, debuterade redan 1974, och på 1980-talet översattes några av hennes romaner till svenska. Sedan svalnade intresset här innan Norstedts, med fint litterärt väderkorn, gav ut denna bok, som 2008 hade inneburit hennes inträde i det litterära finrummet.

Liksom Proust spanar Ernaux efter den tid som flytt men med helt andra litterära medel. Boken saknar genrebestämning. Den är en tidskrönika och en självbiografi, men det självbiografiska inskränker sig till korta avsnitt, där författaren reflekterar över vad tiden gör med henne. Man får brottstycken av barn- och ungdom, utbildning, familjeliv, arbetsliv, kärleksliv, men ingen helhet. Sitt författarskap berör hon över huvud taget inte; man kunde tro att Les années var hennes debut. I huvudsak är boken en krönika över det franska samhällets utveckling från Ernaux’ födelseår 1940 till 2006. Tonvikten ligger på hur livet förändras för folk i allmänhet, med rikhaltig exemplifiering (ibland tröttande uppräkning) av prylar, sånger, filmer, artister. Mer abstrakta företeelser som den förändrade moraluppfattningen får också stort utrymme, särskilt synen på ungas sexualliv och sex före äktenskapet. Som svensk läsare i ungefär samma ålder är man märkligt hemmastadd och känner igen sig i väldigt mycket, utom (den katolska) kyrkans grepp över sinnena ännu på 1950-talet. Människorna beskrivs som ett opersonligt kollektiv och omtalas mest med det inkluderande pronomenet on (eg. ’man’ men används talspråkligt för ’vi’). Historien uppfattas som kontinuerligt pågående, varför framställningens tempus genomgående är imparfait och inte den avslutade enstaka handlingens passé simple eller talspråkets passé composé. Att greppet är helt medvetet framgår av de sista sidorna i boken, där Ernaux skissar planen för den bok vi just läst. Jag vet inte hur stilgreppet uppfattas av franska läsare; själv tycker jag det i längden gör läsningen monoton.

Annie Ernaux är känd som vänstersympatisör (hon stödde t.ex. den radikala vänstermannen Mélanchon i presidentvalet i våras), men av det märks mest en lätt ironi i beskrivningen av konsumtionssamhällets framväxt. Humor är annars inte Ernaux’ starka sida.

Om man kan bortse från att läsningen har svårt att engagera åtminstone denne läsare, har boken absolut ett värde som tidsspegel och som självporträtt, det senare dock i tunnaste laget. Den personliga djupnivån under den skenbart opersonliga ytan, och många pregnanta formuleringar, vittnar om att Ernaux är en skicklig författare.

För den som, i likhet med mig, har sina franskkunskaper i huvudsak från gymnasiet och universitetet på 1960-talet är språket inte alltid så lätt. Annie Ernaux skriver en ledig prosa med många inslag från vardagsspråk. Jag måste ofta gå till ordböckerna, men ibland gick till och med den modernaste fransk-svenska ordboken bet. Tur då att man kan googla.

Urmakare Hammar får en idé

2022-12-09 Eyvind Johnson: Stad i mörker (Albert Bonnier 1927; 289 s.). Det här var Eyvind Johnsons blott tredje bok och andra roman, men tjugosjuåringen har redan hittat en egen röst. Tematiskt kan man spåra influenser från tiotalister som Ludvig Nordström och Hjalmar Bergman, men språket, i sin blandning av inkännande och ironi är omisskännligt Johnsons eget.

Staden i titeln är en liten norrländsk stad i mörkrets och köldens februari. Särskild kölden spelar en viktig roll: människorna fryser, i kroppen och i själen. Staden befolkas synbarligen av hantverkare, handlare och lägre tjänstemän; överklass saknas och arbetare figurerar inte. Personteckningen av dessa alldagliga människor med deras hemligheter och drömmar är mästerlig, men de flesta spelar biroller i förhållande till de tre som författaren lyfter fram.

En alternativ titel kunde ha varit ”Urmakare Hammar får en idé”. I romanens inledningsscen, en bankett till stadens 25-årsjubileum, grips urmakar Hammar av inspiration och håller ett tal som blir allmänt uppskattat. Den redan framgångsrike fabrikören inser att han är ämnad för något större och siktar, till att börja med bara i tankarna, på stadsfullmäktige, dit det är val i höst. En som ser med misstänksamhet på Hannars ambitioner är skollärar Andersson, som till att börja med hånfullt ifrågasätter urmakarens motiv. Men de båda männen dras motvilligt till varandra. I till att börja med tröga samtal under allt längre nattliga vandringar inser Andersson att Hammar drivs av äkta ideal och Hammar att Anderssons hånleende är mask för en man hamnat fel i tillvaron och vantrivs i sitt yrke. Den tredje centrala gestalten är postkassörskan fröken Ågren, en tunn och bräcklig ung kvinna vars sjukdom och död skakar om det lilla samhället men sporrar Hammar i hans samhälleliga aktiviteter. Som en komisk motvikt till allvaret kring de tre huvudpersonerna fungerar stadens tidningsredaktion, där redaktionssekreteraren Alex sliter med morgondagens nummer under redaktör Nilssons övervakning per telefon. Ett pojkgäng med bland andra Hammars son Sture, är ett oroande inslag.

Utöver fröken Ågrens död händer det inte så mycket under större delen av berättelsen. Det visar Johnsons skicklighet att han ändå förmår hålla läsarens intresse vid liv genom sin gestaltning av de sammansatta karaktärerna. På slutet får romanen en annan nerv: det drar ihop sig på flera fronter och kommer till en urladdning och en final som inrymmer både tragik och hopp om lycka.

Stad i mörker fick goda recensioner när den kom ut, men den har senare hamnat i skuggan för Eyvind Johnsons stora romaner från Strändernas svall och framåt. Det är synd, för det är en riktigt bra roman, alltjämt mycket läsvärd, och står sig väl i jämförelse med det mesta som utkommer i dag.

Kunskapsrikt och underhållande

2022-12-04 Annika Luther: Rågen. En spretig historia (Schildts & Söderströms 2022; 270 s.). Böcker som skildrar en viss naturtillgång historiskt och kulturellt har varit populära på senare år. Ett pionjärverk var Mark Kurlanskys Torsk (på svenska 1999). Att genren går att kombinera med en personlig vinkling visade Patrik Svensson härom året med Ålevangeliet. Rågen ligger närmare Ålevangeliet men har inte dennas närmast skönlitterära kvalitet – och har väl heller inte eftersträvat den.

Annika Luther, finlandssvensk lärare och tidigare mest känd som barnboksförfattare, har skrivit ett par vuxenromaner som jag är mycket förtjust i: Lärarrummet (2013) och Fördärvaren (2016). Här är det den entusiasmerande biologilektorn vid Tölö gymnasium som fört pennan, och läsarna agerar klass som häpet och förtjust tar till sig kunskapen. Som förvisso utgår från rågens biologi, men, som undertiteln antyder, sticker ut åt alla möjliga håll i historien, geografin och etnologin, dock hela tiden med tyngdpunkten på rågens roll i Finland. Författaren är själv närvarande i berättelsen, vilket tillsammans med det goda berättarhumöret och den stilistiska skickligheten ger liv och färg åt framställningen.

Rågen började som ett ogräs i veteåkrar, men småningom fann man att dess korn kunde användas till föda. Rågen sågs på med förakt av romare som Plinius d.ä. och har aldrig blivit populär i södra Europa, men i Finland blev den livsviktig eftersom den är mycket härdigare än vetet. I motsats till vetet är rågen vindpollinerad (rågen ”ryker”), vilket gör att den lättare hybridiserar till lokalt anpassade lantsorter. Vissa sorter anpassade sig speciellt till svedjebruk: rågen och svedjebruket (som vi får en grundlig lektion i) är intimt sammanflätade i Finlands agrara historia. Hur säden bärgats, behandlats och förvarats genom tiderna berättar Luther också sakligt och åskådligt, och med egna barndomsminnen. Recept på bröd och andra produkter av råg saknas inte heller. Odlingshistorien vore inte komplett utan en skildring av svältkatastroferna 1866 och 1867, skakande läsning, och historien förs fram till i dag, när rågen söker nya roller efter att inte längre vara en basvara i folkhushållet. Rolig är historien om kompisarna i Österbotten som utan förkunskaper ger sig på att destillera gin och whisky av råg – och lyckas. Även framtiden får sitt, med en redogörelse av de genbanker som anlagts på olika håll i världen, den mest kända på Svalbard. Vid sidan om huvudberättelsen återger Luther i återkommande avsnitt historien om den sovjetiske växtgenetikern Vavilovs tragiska öde.

Vän av ordning kan tycka att framställningen spretar väl mycket, men den välvilligt inställde läsaren trivs i den entusiastiska kunskapsförmedlaren Annika Luther sällskap.

På kryss i Skärgårdshavet – för 70 år sedan

2022-12-29 Björn Landström (text och teckningar): Regina och Gullkronan (1951; nyutgåva med efterord av Martin Welander, Schildts & Söderströms 2022; 132 s.). Namnet Henrik Ramsay är väl numera bekant bara för oss (vi är i och för sig många) som intresserar oss för Finlands 1900-talshistoria. Född 1886, industriman och företagsledare, vd för rederiet FÅA, men också politiker, utrikesminister 1943–44 och som sådan dömd till två och ett halvt års fängelse i krigsansvarighetsprocessen 1946. Han var därtill en framstående seglare och ägare till den stora yachten Regina. Meningen var att Ramsay skulle ha skrivit denna bok, som skulle illustreras av hans 30 år yngre vän konstnären och fartygshistorikern Björn Landström, men då han avled hastigt bara några månader efter seglatsen som är bokens ämne, tog Landström över även skrivandet. Ramsay, i boken respektfullt och tillgivet benämnd Skepparn, är ändå bokens huvudperson, i kraft av sin auktoritet och sina vidsträckta kunskaper.

Gullkronan heter egentligen Gullkrona fjärd och är en stor fjärd som sträcker sig i nord–sydlig riktning i Skärgårdshavet söder om Åbo mellan mängder av större och mindre, bebodda och öde öar och skär. År 1951 var ”boarna” runt fjärden nästan uteslutande skärgårdsbönder och levde rätt isolerat. Fritidsseglationen var förbehållen ett exklusivt fåtal. . Landström berättar att man såg en annan segelbåt under hela resan, och boare sade sig inte ha fått besök utifrån på ett år.

Detta är bakgrunden till berättelsen om den cirka tio dagar långa segelturen. Utom Landström och Skepparn deltar Ramsays hustru (Skepparinnan) och dotter (Kockan) och två besättningsmän (Högbåtsman och Lillbåtsman). Seglatser har skildrats på liknande sätt av andra, men Landström talar med egen röst och tecknar med egen blick. Text och teckningar samspelar i den enkelt men attraktivt formgivna volymen, med minst en teckning på varje uppslag, ofta flera. Författaren blandar noggranna seglingsbeskrivningar med sinnligt konkreta naturbeskrivningar, möten med människor och bebyggelse och historiska och kulturhistoriska notiser. Han återger tillvaron och samtalen ombord, skriver ner Skepparns improviserade limerickar och andra verser. Hans litterära stil är lika precis som hans teckningar av öar, vatten, båtar, byggnader och föremål av alla slag. För mig, som själv seglat i dessa vatten, har det varit fängslade läsning, men boken bör tilltala alla med intresse för båtfärder och skärgårdsliv.

Nesser i böckernas värld

2022-11-27 Håkan Nesser: Schack under vulkanen (Albert Bonniers Förlag 2021; 394 s.). Det börjar intrikat med metalitteratur på flera nivåer. Författaren Franz J. Lunde skriver en långnovell med titeln ”En skriftställares sista dagar och död”, om en författare som intill förväxling påminner om honom själv. Efter ett författarbesök på stadsbiblioteket i Kymlinge, där han utsätts för ett förtäckt hot, försvinner han spårlöst. Poeten Maria Green skriver ett slags dagbok med tillbakablickar på sitt liv. Efter ett författarbesök på en bygdegård nära Kymlinge, där hon utsätts för ett förtäckt hot, försvinner även hon spårlöst. Kommissarie Gunnar Barbarotti (i Nessers sjunde bok om honom) sätts att utreda försvinnandena; var de frivilliga, människorov eller mord? Slut på metalitteraturen, men några månader senare försvinner den berömde essäisten och fruktade litteraturrecensenten Jack Walde lika spårlöst i Stockholm, även han efter ett förtäckt hot. Mystiken tätnar.

Det har uppenbart roat Nesser att placera handlingen i den nya romanen i en miljö som han själv verkar i: bokbranschen. Utöver de försvunna skribenterna figurerar här redaktörer och förläggare, bibliotekarier och ideella kulturföreningsdamer och till spelplatserna hör bokförlag och bokmässor. Det är ingen skarp satir, snarare en vänligt ironisk blick, beskriven på Nessers sedvanliga avspända och humoristiska prosa. Som sig bör står de litterära allusionerna som spön i backen. T.ex. är Lundes novelltitel en parafras på Lars Gustafssons Poeten Brumbergs sista dagar och död från 1959.

Som kriminalroman är boken, som vanligt hos Nesser, mer eftertänksam än rafflande. Utredningen av de mystiska försvinnandena går påfallande långsamt framåt, och det är skickligt av författaren att ändå hålla läsarens intresse vid liv. Upplösningen kommer plötsligt, med en rätt typisk Nessersk twist.

Jag skulle säga att det här är en rätt ordinär Nesser: underhållande, välskriven men utan det där extra som genomsyrar hans bästa romaner.

Ner i kaninhålet – och sen?

2022-11-23 Lewis Carroll: Alice’s Adventures in Wonderland (1865; e-bok Project Gutenberg 2009; ca 100 s.). Jag skrev nyligen om A som i Alice, Jonas Ellerströms och Isabella Nilssons kongeniala uppslagsbok om Lewis Carroll och hans verk. Hans portalverk hade jag dock aldrig läst, men nu är den bristen åtgärdad. Här bara en kort reflexion: man måste vara en relativt avancerad läsare för att fullt ut tillgodogöra sig den sofistikerade humorn i denna bok. En vanlig låt oss säga åtta-tioåring kan nog roas av själva handlingen och särskilt åt de drastiska figurerna som The Queen of Hearts, som vill hugga huvudet av alla som förtörnar henne det minsta eller The Cheshire Cat, som kan göra hela eller delar av sig själv osynliga. Men risken är att hen tröttnar, för det händer egentligen inte så väldigt mycket efter den briljanta inledningen med Alice följande efter den jäktade The White Rabbit ner i kaninhålet.Berättelsen stegar på fram till sitt nav, kortleksdrottningens krocketmatch, och tappar i tempo igen efter det. Carrolls egenart ligger inte i sagoberättandet utan i språket, särskilt i dialogerna, som är bokens viktigaste inslag. Här kan han bedriva sitt språkspel med verser, ordlekar, parodier och rent nonsens, ibland på en nivå som väl inspirerade Joyce. Jag har läst med nöje men också ett stänk av besvikelse. Man får betänka att detta var Carrolls förstlingsverk. Jag tror han tog ut svängarna mer i fortsättningen Through the Looking-Glass (1872) och senare verk. Jag avslutar med att citera en typisk dialog (mock turtle = falsk sköldpadda, det djur som man gör falsk sköldpaddssoppa på):

”Well, there was Mystery,” the Mock Turtle replied, counting off the subjects on his flappers, ”—Mystery, ancient and modern, with Seaography: then Drawling—the Drawling-master was an old conger-eel, that used to come once a week: he taught us Drawling, Stretching, and Fainting in Coils.”

”What was that like?” said Alice.

”Well, I can’t show it you myself,” the Mock Turtle said: ”I’m too stiff. And the Gryphon never learnt it.”

”Hadn’t time,” said the Gryphon: ”I went to the Classical master, though. He was an old crab, he was.”

”I never went to him,” the Mock Turtle said with a sigh: ”he taught Laughing and Grief, they used to say.”

”So he did, so he did,” said the Gryphon, sighing in his turn; and both creatures hid their faces in their paws.

”And how many hours a day did you do lessons?” said Alice, in a hurry to change the subject.

”Ten hours the first day,” said the Mock Turtle: ”nine the next, and so on.”

”What a curious plan!” exclaimed Alice.

”That’s the reason they’re called lessons,” the Gryphon remarked: ”because they lessen from day to day.”

Skandinavismen omvärderad, del 2

2022-11-21 Rasmus Glenthøj & Morten Nordhagen Ottosen: Union eller undergång. Del 2 Den revolutionära skandinavismen (2021; svensk övers. Joachim Retzlaff, Historiska Media 2022; 585 s.). Jag skrev om första delen i början oktober och inleder här med att rätta ett fel i den texten: Morten Nordhagen Ottosen är norrman, inte dansk. Manuset har dessutom granskats under arbetets gång av den svenske historikern Torbjörn Nilsson, allt för att hålla fast vid det skandinaviska perspektivet och undvika nationell bias.

Annars står sig mina bedömningar från första delen: mycket intressant, ofta spännande men alltför ofta en så noggrann och detaljerad redovisning av händelseutvecklingen och de däri agerande att läsaren riskerar att tröttas och förvirras. Här bara några sammanfattande reflexioner.

Skandinavismen var oupplösligt och intrikat sammanflätad med den slesvig-holsteinska frågan. När den hade ”lösts” av Bismarck med blod och järn 1864 (hertigdömena införlivades med Preussen/Tyskland) försvann grogrunden för den politiska skandinavismen. Oscar I:s aktivism under Krimkriget kunde ha ändrat förutsättningarna, som dock försvann när Ryssland oväntat accepterade ett förödmjukande nederlag. Den av många fruktade delningen av Danmark – Jylland till Tyskland, öarna till Sverige-Norge – blev dock aldrig av.

Det fanns ingen enhetlig skandinavism. Den fanns i svagare varianter med ett löst knutet statsförbund till starkare med en fullt utbildad förbundsstat under en kung. För somliga var skandinavismen ett medel, för andra ett mål i sig. Det fanns ändå ett antal ”fönster” när utsikterna till en union eller federation var goda, men tillfällena försatts. För att lycka hade man behövt odelat stöd från åtminstone någon av stormakterna. Främst Storbritannien men även Napoleon III:s Frankrike var välvilligt stämda för en makt i norr som kunde balansera Preussen och dess växande styrka, men Ryssland var emot, och de västliga rikena ville inte utmana. Risken för ett stort europeiskt krig var på 1860-talet påtaglig. Den mest stridslystne var Karl XV, som inte insåg Sverige-Norges vid tiden mycket svaga militära förmåga.

I motsats till Italien resp. Tyskland hade Skandinavien ingen Cavour elle Bismarck, geniala statsmän med hårda nypor och stark vilja. Med dessa som jämförelseobjekt går författarna igenom de viktigaste skandinaviska aktörerna och underkänner alla. De uttrycker inga värderingar; själv är jag glad att våra länder slapp sådana cyniska maktmänniskor.

Ovanstående är mest ett kondensat av den utmärkta sammanfattningen i sista kapitlet. En reflexion från 2022 är hur den tiden liknar våra yttersta dagar, när ett stort land sätter sig över internationella avtal och angriper ett mindre grannland.  Denna ”politikens fortsättning med andra medel” (författarna citerar Clausewitz ett par gånger) tycks dock ha betraktats som normal på ett helt annat sätt än nu.

Kuopiokrönikan blir bara bättre

2022-11-07 Sirpa Kähkönen: Vingar av lakan (2007; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co., 2022; 487 s.). Det här är fjärde delen av Sirpa Kähkönens mäktiga och magnifika Kuopio-heptalogi (Jon Fosses nya sjudelade verk heter ju ”Septologin”, men det är en ful sammanblandning av grekiska och latin, tycker helklassikern). Lind & Co. fortsätter oförtrutet med översättningarna, trots den svenska kritikens murlika tigande. Förlaget och översättaren är värda allt beröm!

Det här är den hittills längsta boken i serien, lite paradoxalt då den utspelar sig under en enda dag sommaren 1941, precis i början av fortsättningskriget, innan finska trupper ännu satts in i strid. Kähkönen förnyar sig hela tiden, både till form och innehåll. Det är ingen jämnt framlunkande familje- eller stadskrönika, som t.ex. Fogelströms Stad-serie, utan varje roman är där i sin egen rätt.

I Vingar av lakan är den ursprungliga huvudpersonen Anna Tuomi (baserad på Kähkönens mormor) och hennes familj något skjutna åt sidan, och de borgerliga kretsarna har fått större utrymme. Romanens motor är en ny figur, kabarésångerskan Mizzi Unruh från Viborg, som missat Amerikabåten från Petsamo och nu söker upp gamla arbetskamrater, som återfinns på – den stängda – restaurang Tatra i Kuopio. Hon har också en liten dotter med sig, Charlotta, av finska tungor kallad Saaralotta. Vad det ska bli av dem är bokens röda tråd. Liksom förstås oron för kriget, blandad med optimism om att det snart ska vara över. Arbetarfamiljerna sliter för mat för dagen, medan borgarna har andra bekymmer. Stupade anhöriga sörjs i båda kretsarna. Till formen är det en kollektivroman, där fokus förflytta mellan familjer och personer mellan varje kapitel. Ett ryskt bombanfall utgör en dramatisk kulmen.

Personkaraktäristiken är Kähkönens styrka, och liksom i förra romanen är hon rent mästerlig med att gestalta barn, som pojken Juho från förra boken och flickan ”Saaralotta”, vars beskyddare Juho uppfattar sig som. Ett särdrag som jag inte minns från de tidigare delarna är en poetisk besjälning av naturen och döda objekt. Ett fint exempel mot slutet av romanen, när det kvällas, är månen som iakttar staden och försöker få i gång ett samtal med en bronsstaty. Det är både vackert och humoristiskt.

Sirpa Kähkönens mycket varierade språk, ömsom sakligt, ömsom poetiskt tas mycket väl tillvara av Mattias Huss. Men helt invändningsfri är översättningen inte. I inte så fall har han inte gett sig (eller getts?) tid att hitta den mest idiomatiska översättningen utan stannat vid den ordagranna. Några exempel: Mannerheim var fältmarskalk, inte ”krigsmarskalk” (finska sotamarsalkka); luftvärnskanoner har ställningar, inte ”stationer” (finska asema) och en hamn har ett inlopp, inte en ”mynning” (finska sataman suu). Särskilt ”krigsmarskalk” är störande, då Mannerheim förekommer i ett par fantasifulla scener. Jag tar upp detta därför att översättningen annars är så väldigt bra, och skönhetsfläckarna hade varit lätta att avlägsna. Och väldigt bra är ju först och främst romanen. Håll ut, Kristoffer Lind, och ge oss de återstående delarna!

Journalisten som blev politiker

2022-10-30 Isabella Lövin: Oceankänslan. Om behovet av en berättelse (Natur & Kultur 2022; 268 s.). Jag har, i motsats till den stora majoriteten av den svenska väljarkåren, stort förtroende för Miljöpartiets förra språkrör och statsråd Isabella Lövin. Och efter läsningen av denna bok än större respekt för hennes engagemang, seriositet och sakkunskap. I en tid som premierar politikers slagfärdighet och gå-genom-rutan-egenskaper har hon varit en välgörande avvikare.

Bland annat om detta handlar hennes bok, som kan beskrivas som en politisk memoar och en debattskrift om de krafter som försöker lyfta fram de lösningar som faktiskt finns för klimatfrågan och de krafter som bromsar och motarbetar. I första kapitlet, utgående fån sin debut som språkrör, bryter hon, med all rätt, staven över SvT:s s.k. partiledardebatter, som i själva verket är hårt styrda utfrågningar där den som inte strikt följer den förutbestämda mallen blir bryskt avbruten av programledarna. Varför samlar sig inte partiledarna och gör uppror mot denna mediala diktatur?

Sedan går hon ut i världen. Lövins politiska karriär hade sin upprinnelse i den mycket uppmärksammade boken Tyst hav (2007). Hon engagerades i Miljöpartiet, valdes in i EU-parlamentet 2009 och var en drivande kraft i förändringen av EU:s fiskepolitik. Med återhållen vrede skildrar hon rovdriften på havets resurser, där det storskaliga trålfisket leder till beståndens kanske oåterkalleliga kollaps. I ett annat kapitel blickar hon tillbaka på när miljöfrågorna började ventileras i politiken och där konservativa politiker som Lyndon Johnson och Margaret Thatcher var tidigt ute och det verkade råda konsensus om vikten av att snabbt ta fram alternativ till fossila bränslen. Men så blir det tyst, och bl.a. Thatcher svänger. Vad har hänt? Jo, de stora oljebolagen anlägger moteld med alla sina ekonomiska resurser och politikerna backar. I Lövins ögon är bolagen den enskilt viktigaste faktorn i klimatpolitikens stagnering.

Samtidigt är hon hoppfull om politiken. Hon ger ett, möjligen väl detaljerat, åskådningsexempel från sin ministertid, där en reform av utsläppsrätterna är på tapeten. Det blir många turer fram och tillbaka, hårda manglingar och försök till urvattnade kompromisser. Men med tufft ledarskap och en verklig vilja att komma överens är ett enligt Lövin bra avtal till sist i hamn. Detta kallar hon ”politiskt hantverk. Politik på riktigt”. Men många gånger är den politiska oviljan starkare än den politiska viljan. Det är nedslående att läsa om alla dessa konferenser i FN:s regi där ingenting händer trots att alla känner de katastrofala följderna av en global temperaturstegring på två grader eller över. I ett känslostarkt avsnitt får Kiribatis president komma till tals. Hans lilla örike kommer att försvinna om havsnivån höjs två meter.

Och oceankänslan? Det är en känsla släkt med en religiös upplevelse men utan gudomlig närvaro, beskriven först i ett brev 1927 från Romain Rolland till Sigmund Freud. För Isabella Lövin är den känslan av att vara en del av allt levande och triggas av konkreta naturupplevelser: ”[J]ag känner den när månen hänger stor och orange vid horisonten, jag känner den i kattens mjuka tass, i snökristallernas regnbågsgnister i solen, i gammeltallens sega vridning för att skydda sig mot havsvinden”. Lövin är journalist i grunden, och skriva kan hon. Det här är en politikermemoar med litterära kvaliteter samtidigt som den är angelägen läsning.