Hon ger röst åt Lapplandskrigets flyktingar

2023-02-24 Rosa Liksom: Älven (2021; svensk övers. Janina Orlov, Wahlström & Widstrand 2023; 258 s.). Människors flykt undan krig och förhärjade hemtrakter: Rosa Liksom kunde knappast ana vilken aktualitet hennes senaste roman skulle få något år efter utgivningen. Det är förstås omöjligt att läsa den utan att ha det ukrainska folket i tankarna, men här handlar det om skeenden i andra världskrigets slutskede och med vårt eget land högst involverat.

Vapenstilleståndet 1944 efter fortsättningskriget ålade Finland att bryta med Tyskland och driva ut de manstarka tyska trupperna ur landet. I det s.k. Lapplandskriget retirerade tyskarna långsamt mot norr men brände det mesta i sin väg. Civilbefolkningen, huvudsakligen småbönder, tog sig själva och sin boskap, men inte mycket annat, över Torneälven, som utgör gräns mellan Finland och Sverige. Evakueringen omfattade över 50 000 människor och mer än 20 000 kor, en enorm uppgift för flyktingmottagandet i Sverige. Efter stridernas upphörande på våren 1945 kunde de evakuerade återvända.

Detta skeende är ämnet för Älven, som bygger på evakuerades egna berättelser. Att episoden inte var den solskenshistoria vi gärna velat tro i Sverige är en lärdom av denna roman, som också är något av ett pionjärarbete.

Älven är berättad i första person. Bokens jag är en aldrig namngiven flicka i yngre tonåren. Hennes far är vid fronten, och den psykiskt labila modern har gett sig av utan dottern men i sällskap med Farbror, vän i familjen med en tvetydig relation till modern. Flickan får ta ansvaret för boskapen och gör den mödosamma resan tillsammans med ungdomar från granngårdar. Hennes läggning är optimistisk, och hon tål strapatser, men hon är ändå nära att ge upp några gånger. Hon hålls uppe av kamratskapet men framför allt av sin kärlek och personliga relation till var och en av korna, kvigorna och kalvarna. Det är ett vackert drag i en skildring som annars närgånget skildrar de rent fysiska påfrestningarna, leran, smutsen, såren, oländiga sovplatser kalla höstnätter under bar himmel.

Sällskapet hittar till slut ett tryggt ställe för sig själva och djuren, men flickan ger sig i väg på nya strapatser för att leta efter sin mamma. Hon hittar henne till slut i det stora ”centrallägret”, där förhållandena är mycket svåra. Lägret är en karantän som flyktingarna inte får lämna. Ändå hittar difterismitta in och dödar 17 små barn, däribland flickans nyfödda lillebror. Rosa Liksom skildrar flickans förtvivlan över denna och andra olyckor återhållsamt, men själva detta händelseförlopp och andra hemskheter desto mer detaljrikt och åskådligt. Det är berättarkonst på hög nivå, och Liksom bekräftar sin ställning som en av Nordens ledande författare.

Berättelsen fortsätts ända till hemkomsten, då flickan mognat till ung kvinna, men jag avslöjar inte mer om innehållet. Boken är skriven på Rosa Liksoms (hon heter egentligen Anni Ylävaara) modersmål meänkieli (tornedalsfinska), som måste ha varit en svår nöt att knäcka för Janina Orlov, men hon har förstås klarat uppgiften strålande med ett levande, talspråksnära språk men i stort sett utan dialektinslag. Det är en roman som jag rekommenderar varmt, för innehållet, för det historiska intresset, för de litterära kvaliteterna.

Lärt och lustfyllt om litteraturens luftslott

2023-02-18 Kristoffer Leandoer: Den oavslutade litteraturen (Natur & Kultur 2023; 267 s.). Kristoffer Leandoer har sakta men säkert tagit sig fram till platsen som en av Sveriges främsta litterära essäister. Det bevisar han inte minst med denna bok. En typisk Leandoer har ett tema, som tolkas på vidast möjliga sätt och möjliggör utflykter i tid och rum och ger den tacksamma läsaren aha-upplevelser, oväntade insikter och, inte minst, storartad underhållning. Allt detta fanns i den förra boken, Längta hem, längta bort (2020), där det handlade om landsflykt och exil. Nu gäller det det för en litteraturvetare så udda ämnet: den text som aldrig blev skriven. Leandoer parafraserar Ulf Lundell: ”ett aldrig infriat löfte om en bok är också en bok”. Den bok som över huvud taget aldrig blev skriven är ju ett specialfall av oavslutad litteratur. På bokens första sidor refererar Leandoer en novell av Nathaniel Hawthorne: ”I detta luftslott […] ligger ett ovärderligt och helt bibliotek, vars hyllor uteslutande fylls av de böcker som författarna planerade att skriva, men aldrig faktiskt kom sig för att skriva.” Att detta imaginära bibliotek rymmer många volymer visar Leandoer med många representativa exempel, bland annat, i samma kapitel, två så olika författare som Truman Capote och Stig Dagerman. Ingen av dem kom i gång med sin stora roman, men av helt olika orsaker och med olika samvete i förhållande till erhållna förskott. I Dagermans fall slutade det ju djupt tragiskt.

Den vanligaste oavslutade litteraturen är ändå den som faktiskt blev skriven men inte fullbordad. Författaren kan dö hastigt, som Gösta Oswald under arbetet med Rondo, men litteraturfilosofiskt mer intressant är frågan: när är en roman eller en novell slut? Är inte en roman med ett ”öppet” slut lika ofullbordad som en vars upphovsman ofrivilligt lagt ifrån sig pennan? Hur skiljer sig Kafkas ”oavslutade” romaner från de konventionellt avslutade? Och inget har ju hindrat populära romaner med traditionella slut från att få fortsättningar av andra författare, som Borta med vinden, Ian Flemings James Bond-romaner eller Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Det oavslutade framstår, efter Leandoers lärda och spirituella relationer och reflexioner, som ett litterärt ideal. En genre som per definition är oavslutbar tas också upp: den fortlöpande publicerade dagboken à la Lundell eller Norén.

Jag har bara snuddat vid innehållet i detta verk, uppfyllt av författarens generöst meddelade lärdom. Läsningen är genomgående lustfylld och Leandoer skriver humoristiskt och ofta ironiskt distanserat. Desto starkare kontrast när han i ett avrundat avsnitt tar upp ett specialfall: författaren som tystnade i förtid. Essän om den nomadiska poeten och oroliga själen Anne-Marie Berglund (1952–2020), som tystnade vid 50 års ålder, är allvarlig, inkännande och grep mig djupt.

Lovande titel, men Virdborg kan bättre

2023-02-12 Jerker Virdborg: Cirkelns fyra hörn (Albert Bonniers Förlag 2023; 257 s.). Jerker Virdborgs specialitet är att skapa lätt kusliga, overkliga stämningar, som gör läsaren osäker om vad som egentligen pågår. Av de böcker jag har läst har resultatet blivit mycket lyckat i t.ex. Kall feber (2008) och Skyddsrummet Luxgatan (2015). I den här romanen tycker jag inte det har fungerat lika bra.

Berättarjaget Per får en fyra år försenad 40-årspresent av sin pappa, som han har rätt dålig kontakt med. Det är en guidad tur till sällsamheter i och kring Stockholm, bara de två i en minibuss körd av guiden Laura. Per låter sig något motvilligt skjutsas från det ena stället till det andra, där inspelade texter läses upp – och återges i boken. Välordnat och seriöst, fakta stämmer, men värderingarna av platsernas och händelsernas betydelse börjar snart motsäga varandra, till och med i samma text. Staden är naturtroget återgiven men beskrivs återkommande som nästan folktom, en söndagsförmiddag på försommaren. Och är den perfekta Laura kanske en humanoid? Därtill kommer faderns verkliga present: att Per ska få fråga ut honom om hans förflutna. Nå, det är snarare pappa Lennart som dukar upp en rätt osannolik historia: gift två gånger innan han träffade Pers mamma och hade en tidigare son, avliden, som också hette Per. Den aktuelle Per vill först inget veta men blir mot sin vilja nyfiken samtidigt som han är misstrogen. Hur det slutar ska jag inte avslöja.

Det är alltså två hopvävda berättelser, båda med inbyggda osäkerheter. Texten ställer många frågor till läsaren men ger inga svar. Att lämna läsaren otillfredsställd kan vara ett litterärt grepp, men otillfredsställelsen gäller även det litterära. Virdborgs stil är effektiv, och läsningen går undan, men det händer för lite, både i berättelsen och i texten. Gillar man Virdborg sedan tidigare kan man gärna läsa även den här, men har man inte läst honom förut kan man avstå.

Svensk efterkrigstid för lösa tyglar

2023-02-08 Radikalism och avantgarde. Sverige 1947–1967 (red. Christian Abrahamsson & Torbjörn Elensky; Timbro 222; 533 s.). Som framgår av titeln är det ett väldigt ämne utgivarna har velat omfamna, och det har avsatt sig i form av en både till omfång och innehåll imponerande volym. Det senare har fördelats på 24 essäer av lika många författare, varav många kända namn. Uppdraget till skribenterna var uttryckligen att skriva essäistiskt, inte akademiskt, och det har dessa tolkat på skilda sätt. Några ligger ändå nära det akademiska skrivsättet, medan andra i varierande grad gått utanför ämnets ramar och skrivit subjektivt och personligt. Upplägget är tematiskt, så, lite tillspetsat, historien upprepar sig 24 gånger, men de varierande ansatserna och skrivsätten gör att läsningen ändå inte blir repetitiv.

Artiklarna är grupperade i tre avdelningar. I den första behandlas kulturen i trängre mening: litteratur, bildkonst, teater, musik, film etc. Den andra, som skulle kunna kallas etnologisk-sociologisk, ser på människors livsvillkor och levnadsförhållanden ur olika synvinklar, medan den tredje tar upp ett antal politiska frågor.

Boktitelns avantgarde är egentligen tillämpligt bara på den första avdelningen men är där desto mer framträdande. Det är påtagligt hur sammanflätade de konstnärliga genrerna var och hur samma namn, med Öjvind Fahlström och Moderna museet i spetsen, återkommer gång på gång. Det avantgardistiska kulturlivet på 1940- och 50-talet är enormt vitalt och makalöst framgångsrikt. Baksidan är en marginalisering jämnåriga traditionalister, som tonsättaren Bo Linde. Framträdande namn bland skribenterna är Birgitta Holm (litteratur), Thomas Millroth (konst), Karin Helander (teater). De flesta sympatiserar med sina föremål, och det finns föga av kritik. En lite udda artikel är skriven av Kalle Lind, som analyserar Hasse och Tages tidiga revyer och ser dem som inspirationskälla till 70-talets fria teatergrupper.

Bland andra avdelningens artiklar om boende, heminredning, livsstil och resande finns en tungviktare: Yvonne Hirdmans ”Konsten att vara kvinna”, om hur medvetenheten om kvinnors underläge både i familjen och på arbetsmarknaden ökar först långsamt på 40- och 50-talet för att bli en het fråga på 60-talet, med Eva Mobergs ”Kvinnans villkorliga frigivning” som tändande gnista och lägga grunden till 70-talets jämställdhetsreformer. Även i denna avdelning är skribenterna i huvudsak positiva till den utveckling de skildrar.

Med den tredje avdelningen ändrar boken karaktär, och man förstår varför ett så ideologiskt präglat förlag som Timbro velat ge ut den. Här läser författarna med högerglasögon politiken under perioden som ett vänsterprojekt eller åtminstone styrd av en hegemonisk socialdemokrati som man är kritisk till. Det är det övergripande intrycket och gäller inte alla artiklarna. T.ex. Åsa Nilsonne och David Thurfjell beskriver informativt utvecklingen inom psykiatrin resp. religionen och religionskritiken. Men Bo Wennström om straffrätten och synen på brottslingen, Bengt G. Nilsson om Lamco och Håkan Lindgren om tredje ståndpunkten framstår mest som partsinlagor.

Den omfångsbegränsning som jag ålägger mig tillåter inte att jag går in på varje artikel, så ovanstående får ses som några, förhoppningsvis representativa, nedslag. Sammanfattningsvis är det ett stimulerande verk som påminner om sådant som legat halvt bortglömt i minnesskrymslena och som till en del väcker frågor och invändningar. Redaktörerna har uppenbarligen gett författarna lösa tyglar på gott och ont. Läsningen blir varierad och aldrig tråkig, men den stilistiska spännvidden är stor, och skrivförmågan brister betänkligt hos ett par skribenter. Dessutom har artiklarna tydligen gått till tryck utan någon som helst korrekturläsning. Det vimlar av triviala skrivfel, och det finns ett antal sak- och namnfel som enkelt kunde har korrigerats. Jag nämner bara ett exempel. ”Mats Larsson (Verkstadsföreningens ordförande)” hette i själva verket Matts Bergom-Larsson och var Verkstadsföreningens verkställande direktör.

En poetisk entreprenör

2023-01-29 Ralf Andtbacka: Bok av tröst och Bönematriserna (Duck Press 2023; 132 resp. 68 s.). Ralf Andtbacka är inte bara en av Svenskfinlands, för att inte säga hela det svenska språkområdets, främsta poeter, han är också en litterär entreprenör. På sitt förlag Ellips ger han ut kollegers verk och på Duck Press egna i sparsmakat exklusiva upplagor. De här är volym 4 och 5 av aviserade sex. De två närmast föregående, Avnämnandet och Bok av råd från 2020 har jag skrivit om tidigare. Den yttre formen är densamma: kvadratiskt format med ett gammalt konstverk som omslagsbild, begränsad satsyta i förhållande till formatet. Innehållet och diktformerna varierar, även inom de enskilda verken, men det finns en kontinuitet, särskilt tydlig från Avnämnandet till Bönematriserna.

I Bok av tröst står på vänstersidorna bara orden ”Tänk på:” På högersidorna finns dikterna som meddelar vad som ska tänkas på. Till vem riktar sig uppmaningen? Det ”du” som ofta förekommer tycks ibland vara läsaren, ibland en vidare krets, ibland en enskild, verklig eller fiktiv interlokutör men stundom poeten själv. Och det är mycket man bör tänka på: från naturens minsta beståndsdelar till världsrymdens oändlighet, från tillvarons alldagliga händelser till de stora existentiella frågorna. Andtbacka har en enastående förmåga att konkretisera det abstrakta, att hitta ord som inte bara står för det betecknade utan har en verkan i sig. Det finns hos Andtbacka en språkmaterialistisk sida som han odlar med viss försiktighet men som därför fungerar desto bättre när han sätter den sidan till. Här ett exempel:

Det alltid pågående, själva
fallandet, ut i rymden, faller ut,
länge, svindlande, faller ut
ur dina händer, ur munnen,
mellan sönderfallande läppar,
mellan expansionskärlet och
släcksatsen, ur svalflamman
och svavelboet, genom fönster-
imman och immaterialiteten,
ut ur dårkistan och smitt-
kedjan, genom dödsarbetet
och arbetsskyggheten, genom
maskregnet, radioskuggan
och vårdinnehavarens svagt
självlysande piktur, sedan ut i
Oise, Oder, eller Glötanviken.

I Bönematriserna återkommer den dragning till barocken som Andtbacka gett prov på tidigare. I första avdelningen är dikterna figurdikter, alltså dikter vars typografiska utformning avbildar ett föremål eller en form. Här genomgående ellipsoider med lite varierande proportioner. Under dikterna, i mindre stil följer ordlekande verser med dragning åt nonsenspoesi. I figurdikterna beskrivs en naturprocess baklänges, som i en bakåtspolad film. Andra avdelningen består av dikter numrerade från XIV till I, alla i tretton lika långa rader. Här tar språkspelet överhanden, och det är svårare att utläsa ett innehåll; kanske spårar man en fascination över naturens mångfald och en oro för vad som ska hända den. Tredje delen, ”Tllägnan”, har dikter numrerade från VII till I, alla sju rader långa, alla inledda med ordet ”För” följt av föremålet för tillägnan. ”Föremål” ska förstås i sin konkreta betydelse. Jag avslutar min anmälan av dessa betydande poetiska verk med den avslutande dikten ur Bönematriserna.

För smultronmunnen, smolkfågeln och mullskoveln.

För drönarna och dränen, för blocket och blacken.

För totalförmörkelsen, för blindspenen, för skaksållet.

För skallgången och galläpplet. För motfotingen.

För båsbalken och skållbaljan. För botövningen.

För nedsövningen. För jordbranden och dravelstingen.

För pilgrimsstavarna. För dig och för ingen.

Från demokrati till diktatur på fyra veckor

2023-01-26 Uwe Wittstock: Februari 33. Litteraturens vinter (2021; svensk övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt/litteratur 2022; 366 s.). Det råder ingen brist på litteratur om tiden runt Machtübernahme och människorna som agerade eller drabbades. Häromåret kom Feber. Berlins universum 1930–1933 av Peter Walther, som porträtterade några av de centrala förövarna och offren, och nu föreligger denna mycket omskrivna och hyllade bok. Wittstocks fokus är på dem som drabbas, och han poängterar det utomordentligt snabba förloppet: från (visserligen bräcklig) demokrati till full nazistisk diktatur på fyra veckor. Boken kunde ha handlat om många andra kategorier av yrkesutövare eller politiker, men Wittstock valde författarna eftersom deras öden är så väldokumenterade i samtida källor, inte minst brev och dagböcker. Och kanske också för att så många av dem är kända namn: Heinrich, Thomas, Klaus och Erika Mann, Erich Kästner, Gottfried Benn, Carl von Ossietzky, Else Lasker-Schüler, Ricarda Huch, Joseph Roth, Ernst Toller, Egon Erwin Kisch, Bertolt Brecht, Alfred Döblin, Carl Zuckmayer …

Berättelsen börjar 28 januari med ett ”alla var där”-party, Berlins stora Presseball, där vi presenteras för ett flertal av protagonisterna, samtidigt som den nya regeringen med Hitler som rikskansler börjar ta form. Sedan skildras utvecklingen dag för dag med korta avsnitt om de enskilda personerna, korsklippta med utvecklingen i maktens centrum. Varje dagskapitel avslutas med notiser om våldsdåd och dödsoffer, med ett allt brutalare SA som snart tar överhanden.

Genom att Weimarrepublikens författning ger presidenten (i det här fallet den gamle och senile Hindenburg) befogenhet att utlysa nödläge kan nazisterna snabbt sätta demokratin ur spel. Några, som Joseph Roth inser direkt vad klockan är slagen och lämnar Tyskland på en gång, vilket ännu går att göra under ordnade former; inte så få avvaktar i tron på att det är en övergående kris men flyr senare när det redan har blivit svårare att lämna landet; åter andra stannar kvar, vissa för att de sympatiserar eller åtminstone inte direkt motsätter sig regimen, andra, som Carl von Ossietzky, i full medvetenhet att de står på nazisternas svarta lista. Sätten att undkomma polisens och SA:s nattliga påhälsningar är många, och bitvis läser man boken nästan som en spänningsroman. Många grips förstås också och tas, om de har tur, till den vanliga polisen eller om de har otur till SA:s ”vilda” fängelser, där fångarna behandlas så brutalt att till och med Gestapochefen Rudolf Diels till slut reagerar mot barbariet. Det drabbade t.ex. Ernst Toller och Egon Erwin Kisch, men då de var tjeckoslovakiska medborgare utvisades de i stället för att sättas i koncentrationsläger.

Ett återkommande ämne i boken är förvecklingarna inom Preussische Akademie der Künste och speciellt dess litterära sektion. Ska man följa signalerna från den nya regimen eller göra motstånd och riskera suspendering? Läsaren bestås en provkarta på förhållningssätt: kröka rygg, försöka förhandla, göra passivt eller aktivt motstånd, lämna akademin för att rädda sitt eget skinn. Jag skulle tro att samma dilemma gäller och har gällt inom många organisationer under liknande omständigheter.

Metoden att berätta historia genom att välja ut en kort tidsperiod och skildra den bit för bit har varit populär en längre tid. Oftast har det handlat om ett år som skildrats månad för månad. Att det fungerar lika bra med en dryg månad, dag för dag, visar Uwe Wittstock med denna engagerande, välskivna och viktiga bok.

Kärlek och politik i DDR:s dödsryckningar

2023-01-20 Jenny Erpenbeck: Kairos (Penguin Verlag 2021; 382 s. Finns i svensk övers. av Ulrika Wallenström, Albert Bonniers Förlag 2022). Kairos är det förbiilande ögonblickets gud. Det gäller att fånga hans pannlock i flykten, för på bakhuvudet är han skallig. Just det gör den nittonåriga Katharina och den 34 år äldre författaren och radiomannen Hans när deras ögon möts på en buss i Östberlin en regnig dag hösten 1986. Tillfälligheten stryks under med tjocka streck av berättaren Erpenbeck: hade inte bussföraren väntat på den springande Katharina hade de två aldrig mötts.

Med den ögonblickliga förälskelsen inleds ett fyra år långt, småningom alltmer dysfunktionellt förhållande mellan den unga, men sexuellt inte oerfarna, typograflärlingen Katharina och den medelålders, gifte kulturmannen Hans. Samtidigt går den kommunistiska diktaturstaten DDR med accelererande fart mot sin upplösning. De två förloppen flätas samman och speglas i varandra i den skickliga romanförfattaren Erpenbecks händer. Katharina är hennes uppenbara jämnåriga språkrör, rentav hennes alter ego. Hans har nog drag av flera framstående kulturpersonligheter i DDR. (Att förebilden skulle vara dramatikern Heiner Müller har Jenny Erpenbeck bestämt förnekat.) Trots den ömsesidiga förälskelsen är förhållandet svårt ojämlikt. Kulturmannen Hans docerar om musik och poesi för den ingalunda obildade Katharina. Han lever ett ordnat familjeliv som han inte tänker avstå från, samtidigt som han ser med misstänksamhet och svartsjuka på Katharinas fria studenttillvaro, där även manliga vänner ingår. När Katharina flyttar till Frankfurt an der Oder, bara en timmes tågresa bort, för att studera scenografi, leder Hans självömkan nära nog till en brytning, och Katharina begår en enstaka otrohet med en jämnårig teaterman. Hans straffpredikningar, inlästa på timslånga kassettband, är raffinerad psykisk tortyr. Katharina är förtvivlad men finner sig undergivet. Förhållandet repareras hjälpligt men blir inte detsamma.

Båda har önskat sig grundläggande reformer i landet, men utvecklingen efter murens fall och DDR:s upplösning blir inte vad någondera tänkt sig. Erpenbecks kritik av Förbundsrepubliken hantering av ”återföreningen” är svidande. Händelsernas gång kommer också att få avgörande betydelse för Katharinas och Hans relation.

Erpenbeck skriver ett skenbart enkelt språk, med raka satser och med upprepningar som ett ofta använt stilmedel. I början kändes det lite som att läsa en elementär läsebok i tyska, men i takt med att huvudpersonernas relation kompliceras gör även språket det i viss mån. Bortsett från de rätt många ord som var okända för en som har sin tyska från gymnasiet åren runt 1960 hade jag inga problem med språket i boken, men det blev inte den djupa läsupplevelse som en bra översättning ger.

Jenny Erpenbeck är en av de mest betydande tyskspråkiga författarna i sin generation och kanske den främsta av dem som vuxit upp i DDR. Med denna roman befäster hon sin ställning. Jag rekommenderar den varmt men tillråder Ulrika Wallenströms prisade översättning för dem som inte är helt och hållet hemma i tyskan.

Bör sättas i händerna på varje litteraturstudent

2023-01-08 Ingrid Elam: Romanens segertåg (Natur & Kultur 2022; 236 s.). Det är ett vittomfattande ämne Ingrid Elam påtagit sig att skriva om: romankonstens historia inklusive idéhistoriska och litteratursociologiska aspekter, dess innehållsliga förhållande till omvärlden och romanens egen formvärld. Romanens formvärld, javisst, det är ju titeln på Staffan Björcks klassiska lärobok från 1953, som Elam i ett efterord nämner främst bland sina föregångare. Med sin bredare ambition och mindre omfång är detta dock en helt annan bok, som väl knappast fungerar som lärobok men som jag ändå skulle vilja sätta i händerna på varje universitetsstuderande i litteraturvetenskap. För dess kunskapsstoff, dess rikedom på skarpa och ofta överraskande iakttagelser, för dess briljanta språk samt för författarens uppenbara kärlek till sitt ämne.

Om man ser till innehållsförteckningen är framställningen välstrukturerad. Första avdelningen är historisk. I ett antal kapitel föds romanen, hittar sina läsare, finner sina former. Andra avdelningen, ”Romanen och världen”, fokuserar på innehållet, hur olika aspekter på omvärlden tar plats i romanerna. Några kapitelrubriker är ”Bildningen”, ”Nationsbygge och historieskrivning”, ”Kolonialism, postkolonialism och migration”, ”Kärleken och begäret”, ”Döden”. Den tredje, kortare, avdelningen behandlar romanens kriser men slutar med det hoppfulla kapitlet ”Och ändå lever den”. Men det är ett ramverk som Elam inte håller sig till. Samma romaner, samma form- och innehållsfrågor återkommer gång på gång genom hela boken. Nå, det som står på raderna är nästan alltid intressant, så det stör inte så mycket, men nog riskerar läsaren att tappa orienteringen emellanåt. En kanske allvarligare anmärkning är att hennes exempel ur romanhistorien är så förhållandevis få och ständigt återkommande. Det är Wilhelm Meister, Jane Eyre, Anna Karenina och Krig och fred, Madame Bovary, Virginia Woolf och Camus. Visst, även många andra tas upp men hamnar i skymundan för de nämnda. Och nyare litteratur lyser nästan helt med sin frånvaro. Lite synd; å andra sidan blir favoriterna desto grundligare analyserade, och skickligt.

Elam har vinnlagt sig om att återge titlar och citat i svensk översättning. På ett ställe spelar det henne ett spratt. Hon skriver, om Meursault i Camus Främlingen: ”… han är så främmande inför sig själv att han inte kan säga jag: ’Mamma dog idag. Eller i går kanske, vet inte’”. Men det är i Jan Stolpes översättning; i det franska originalet är jaget där: ”je ne sais pas”.

Ingrid Elam har skrivit ett personligt, essäistiskt verk, utan stor notapparat och utan litteraturförteckning. Det är som sådant man ska läsa den, och som sådant är det ett storverk i behändigt format.

Skogen, gården och människorna under 400 år

2023-01-02 Maria Turtschaninoff: Arvejord (Förlaget M 2022; 371 s.). Svenskfinlands sentida svar på Selma Lagerlöf? Ja, så känns det faktiskt ibland vid läsningen av denna utomordentliga roman. Maria Turtschaninoff är med rätta prisad som författare av fantasyromaner för ungdom, men steget över till vuxenlitteratur har hon tagit på lätta fötter i denna krönika över människorna på och naturen runt en gård i Österbotten under närmare 400 år.

Jag skulle kanske ha nämnt naturen först. För den är bokens huvudrollsinnehavare. Inte en kuliss mot vilken de mänskliga rollerna rör sig utan en aktör i egen rätt, särskilt när den representeras av den mytomspunna och skrämmande mossen som är skogsråets domän, vilken hon värjer med naturväsendets betvingande kraft. Fantasyförfattaren sätter de övernaturliga krafterna i rörelse, mest under de första tvåhundra åren. Ju närmare nutiden vi kommer, desto mer träder de i bakgrunden. Det är i människornas verkliga eller inbillade möten med dessa som det Lagerlöfska tonar fram som starkast.

Vi möter soldaten Mats Mattsson som vid mitten av 1600-talet tar marken, hemmanet Nevabacka, i Mellersta Österbotten i besittning, och det är hans och hans ättlingars historia, släktled för släktled, som berättas på släktkrönikans vis. Förlaget kallar boken ”episodroman”. Det är en bra benämning, för varje kapitel är en avrundad historia, och sedan går berättelsen vidare till en ny generation och en ny historia, där kanske den som var barn i förra kapitlet är vuxen eller gammal i nästa. Så det är ingen jämnt framåtflytande skildring. Tvärtom har Maria Turtschaninoff lagt ner hela sin författarskicklighet på att variera episoderna, narrativt och språkligt. Några episoder är särskilt lyskraftiga och kunde utan vidare publiceras som separata noveller. Dels ”Fågelflickan”, som består av de brev som den 16–17-åriga Alina skriver till sin jämnåriga väninna i Helsingfors år 1898–99. Man glömmer den häpnadsväckande skickligheten att skriva som en svärmisk tonåring från den tiden för den skönhetstörstande Alidas fåfänga längtan till ett annat liv. Lika bra, fast på ett helt annat sätt, är ”Sommaren med Doris”, där tioåringen Stina i mitten av 1950-talet berättar om sin sommar på gården, dit Helsingforsflickan motvilligt förts av sin mor som vuxit upp där. I början avskyr hon det mesta, men vägledd av sin moster, hemmadottern Doris, lär hon sakta men säkert lära känna gården och älska skogen, och det visar sig i följande kapitel att Nevabacka blir hennes fasta punkt i tillvaron.

Nevabacka är en värld i sig. Omvärlden är närvarande bara om den påverkar tillvaron på gården. Stora ofreden och krigen 1939–44 är betydelsefulla, medan finska kriget och rikssprängningen inte nämns alls, liksom inte heller ofärdsåren från 1899, och inbördeskriget nämns en enda gång.

Maria Turtschaninoff är kanske ingen djuplodande psykolog, men de många personerna i boken är pregnant gestaltade och rikt varierade, vilket höjer läsvärdet. Men viktigast för humanekologen Turtschaninoff tycks ändå vara budskapet: människan är inte, som kyrkan en gång hävdade, satt att tukta naturen utan är själv en del av den och ska umgås med den som med en jämlike. Budskapet framförs tydligt – övertydligt skulle kanske några säga – men det förtar inget av den höga konstnärliga kvaliteten på denna roman.

Blandad julläsning

2022-12-28 Andreas Nyberg: Vi minns 50-talet. En nostalgitripp (Lind & Co 2022; 295 s.); Monika Fagerholm: Källaråren (Jean Staffords samlade tystnader) (Albert Bonniers Förlags julbok 2022; 64 s., ej i bokhandeln); Peter Englund: En kort historik över några föremål på mitt skrivbord (gåvobok från Svenska Akademien 2022; 102 s., ej i bokhandeln). Tre helt olika böcker som egentligen inte passar i en samrecension. Men de har det gemensamt att det är små textmängder (Nybergs bok är mycket rikt illustrerad), så man läser dem fort.

Vi minns 50-talet är en krönika, uppställd årsvis. För varje år finns en berättande text om viktigare tilldragelser och därefter ett kalendarium med notisartade nedslag. Efter vartannat årskapitel har Nyberg lagt in en temaartikel. Det blir fyra sådana, om resp. musik (uteslutande populärmusik), sport, film och litteratur. Till temaartiklarna hör också diverse listor över viktiga verk resp. idrottshändelser. Jag vet inte vilka ”vi” i titeln är. Nyberg själv är alldeles för ung. För att ha minnen från hela 50-talet bör man vara minst så gammal som jag (f. 1944). Och jag känner mycket riktigt igen det mesta som boken tar upp. Men någon nostalgi infinner sig inte. Därtill rör sig texten alldeles för mycket enbart på ytan, ett uppräknande av fakta. Vad yngre läsare får ut av boken förstår jag inte. Det finns väl en efterfrågan på den här sortens skrifter, men jag tillhör inte målgruppen.

Källaråren är en mycket personligt hållen minibiografi över den amerikanska författaren Jean Stafford (1915–79). Fagerholm kom över en bok av henne som mycket ung och har inte kunnat släppa hennes författarskap och dramatiska livsöde sedan dess. Ett liv så märkligt att jag först trodde Fagerholm hade hittat på alltihop. Men det är äkta, och Fagerholm, med sitt oefterhärmliga skrivsätt, gör full rättvisa åt det, samtidigt som hon bjuder en hel del på sig själv.

Englunds En kort historik … består av 23 identiskt upplagda kapitel: en tecknad vinjett av föremålet i fråga och tre sidor text. Hans skrivbord måste vara stort om det ska rymma alla dessa, visserligen små, föremål och samtidigt ha plats för allt sådant som verkligen behövs för skrivprocessen. Vissa av föremålen får sin historia skriven, andra är bara utgångspunkt för en betraktelse eller reflexion, som kan gälla något historiskt ämne eller något ur Englunds liv. Genomgående i den lilla boken är, som hos Monika Fagerholm, det personliga perspektivet, och även Englund skriver väl, om än inte alls på samma sätt som Fagerholm.