Känd radioröst nu även förnämlig författare

2020-01-21 Gunnar Bolin: Hovjuvelerarens barn. En berättelse om en släkt i skuggan av tre diktaturer (Albert Bonniers Förlag 2019; 377 s.). W.A. Bolin är en av de mest ansedda juvelerarfirmorna i Stockholm, ja i Sverige. Det är väl allt färre som känner till dess bakgrund: att firman grundades vid mitten av 1800-talet i Sankt Petersburg och småningom fick ställning som hovjuvelerare. Efter bolsjevikernas maktövertagande kunde man förstås inte längre verka där utan etablerade företaget i familjens gamla hemland. Svenskt medborgarskap hade man aldrig släppt, och centralgestalten Wilhelm Bolin hade redan i början av 1900-talet låtit bygga ett magnifikt sommarresidens, Småryd utanför Båstad, som förblivit släktens fasta punkt där man genom generationerna har samlats varje sommar. Genom Wilhelm Bolins äktenskap med österrikiskan Maria Seitz blir familjen verkligt kosmopolitisk och polyglott: alla talar ryska, tyska och svenska och de flesta även franska. Wilhelms och Marias barn, alla födda i Ryssland hamnar på många ställen i världen.

Bokens författare, Gunnar Bolin, är en välkänd radioröst och en klippa på Sveriges Radios kulturredaktion sedan 30 år. Han är dottersonson till Wilhelm och Maria, men varken hans far eller farföräldrar har ägnat sig åt guldsmide och ädla stenar. Om dem har han en annan och mer spännande historia att berätta. I ett oroligt område i en orolig tid, Österrike under mellankrigstiden, ligger berättelsens tyngdpunkt.

Den unga Karin Bolin, som ska bli Gunnars farmor, ”Babi”, kommer strax efter första världskrigets slut till Wien, där hennes morbror Karl Seitz äe ledande och respekterad socialdemokratisk politiker. Hon förälskar sig i en framåtsträvande jurist och socialdemokratisk politiker, Ernst Hoffenreich. De gifter sig och bosätter sig i Wien, med en mycket lägre ekonomisk standard än Karin är van vid hemifrån. År 1921 föds sonen Gerhard, Gunnars far, och 1926 Hans, som kommer att ta över juvelerarfirman i en annan tid. Tiderna är svåra, konflikterna mellan det konservativa, så småningom alltmer fascistiska, Kristligt-sociala partiet, som styr landet, och Socialdemokraterna, som styr Wien, slår flera gånger över i öppet våld. På 30-talet blir det nazistiska inflytandet allt starkare och kulminerar i Anschluss 1938. Mycket skickligt korsklipper Gunnar Bolin mellan familjesituationen och storpolitiken. När hans källor inte ger svar fyller han ut tankar och dialoger med sin egen inlevelse. Stor litterär förmåga visar han t.ex. när han föreställer sig det första mötet mellan den 13-årige Gerhard och hans ingifte farbror, den brutale Hugo, i vars familj Gerhard ska vara inneboende i fem skolår. Fadern kunde som vuxen aldrig nämna Hugos namn utan epitet som ”den vidrige”.

Vid krigsutbrottet bir Karin kvar i Sverige, skiljer sig från Ernst och återtar namnet Bolin för sig och sönerna. Gerhard tjänstgör kriget igenom som dekryptör och tolk och kommer till Sverige 1947. Där slutar egentligen själva familjekrönikan; vad som hände senare summeras i en epilog.

Men boken har en brännpunkt till, och det är Gunnars förhållande till fadern. Boken igenom återkommer kapitel om fadern som äldre och hur Gunnar försöker bryta igenom hans skal och få honom att berätta. Den bild som framträder är av en bullrande egocntriker, som sårar omgivningen med sin ”rättframhet”, drar pinsamma skämt och är patologiskt snål. Men han är också omvittnat charmig, och charmen tycks bita även på sönerna, som trots konflikter aldrig bryter med honom. Det är mycket vackert skrivet, och skildringen av faderns sista tid är rent gripande.

Familjekrönikan, fiktiv eller dokumentär, är ingen enkel genre. Gunnar Bolin har tagit sig an den på sitt mycket personliga vis, och resultatet är alltigenom storartat.

En roman så magnifik att den bländar

2020-01-15 Amanda Svensson: Ett system så magnifikt att det bländar (Norstedts 2019; 549 s.). Vilket härligt självförtroende den unga författaren (född 1987) har: att få ihop en tegelsten med tre huvudpersoner och ett dussintal bifigurer, en handling som hoppar fram och tillbaka i tiden under 26 år och flyttar sig mellan Lund, London, Västerbottens kustland och Påskön och detta på ett språk som med uppfinningsrikedom och fräckhet flyter rakt in i läsarens ögon och fastnar i hjärnan och med en dialog som låter som avlyssnad. Lägg därtill ett stort antal litterära allusioner som smygs in alldeles oförmedlat. Men betänker man det litterära påbråt – mamman är litteraturvetare och pappan en av Sveriges ledande kultur- och politikskribenter, Per Svensson – och att hon debuterade som 21-åring och detta är hennes fjärde roman, är självförtroendet trots allt inte så förvånande.

Det är alltså ett vågstycke och ett komplicerat romanbygge, men Amanda Svensson fogar ihop det med bravur. Jag hade en liten svacka i mitten av den ändå kanske väl långa boken, men den kan ha berott på mig själv lika väl som på romanen.

Jag vill helst inte referera historien, för den bjuder på ideliga överraskningar som jag inte vill förmena den presumtiva läsaren, men någon information måste jag väl ge. Utgångspunkten är en trillingfödsel år 1989, då Sebastian, Clara och Matilda kommer till världen. I romanens nutid är de 26 år och spridda i världen och alla tre med olika former av psykiska problem. Fokus ligger på Sebastian, som är neurolog och anställd på ett privat och ganska mystiskt hjärnforskningslaboratorium i London. Clara är en avskedad journalist som dragit så långt bort man kan komma: till Påskön, där hon hamnar i sällskap med andra udda människor som sökt sig dit, av olika anledningar. Matilda har varit intagen för sluten psykiatrisk vård flera gånger, men nu bor hon i Berlin med en annan svensk och dennes femåriga dotter. Och hemma i Lund finns modern, prästen, som förgäves försöker hålla ihop sin lilla flock. Motorn i romanen är den omväxlande repulsionen och attraktionen mellan syskonen, men mycket hinner hända var och en innan det sker ett avgörande i deras relationer.

Boken är, som framgått, mycket underhållande, men den har också ett äkta allvar. Psykisk sjukdom har jag nämnt; det handlar också om miljöförstöring och klimatkris och en död som är ständigt närvarande och ibland slår till med full tragik. Och så det här med Systemet, som ljuder genom hela boken som en bordunton. Alla jagar det, någon ser bitar av mönster och försöker foga dem till en helhet, andra letar efter en högre världsförklaring, åter andra vill gärna tro på ett system men hittar ingen tråd att börja nysta i. Men författaren håller alla trådar i ett säkert grepp och knyter samman dem, men först på de allra sista sidorna, i denna strålande roman.

Sally Salminen – en omvärdering

2020-01-05 Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen (Appell Förlag/Svenska litteratursällskapet i Finland 2019). Om Sally Salminen har jag själv, och många med mig, trott oss veta ungefär detta: Den Ålandsbördiga Sally vaknar en dag år 1936 i sin pigkammare i New York och finner sig berömd. Hon har nämligen vunnit Wahlström & Widstrands och Schildts nordiska romanpristävling med Katrina, en skildring av en kvinnas hårda liv på en åländsk ö. Hon skriver många böcker efter den, som ges ut och läses men föraktas av det litterära etablissemanget som ”folklivsskildringar”, och i senare litteraturhistorier är hon marginaliserad eller helt bortglömd.

Med sin biografi vill den finlandssvenska litteraturvetaren, förlagsredaktören m.m. Ulrika Gustafsson uttryckligen upplysa oss fåkunniga om att Sally Salminen (1906–76) var så mycket mera och bättre. Hennes böcker bedömdes visserligen påfallande njuggt i hennes eget Svenskfinland, men inte ens där var bemötandet entydigt negativt, och i Sverige och särskilt i Danmark, som var hennes hemland från 1940, togs hennes författarskap på allvar och behandlades uppskattande. Hennes romaner utspelar sig i många olika miljöer, inte alls bara i bondemiljö, och har ofta en socialkritisk tendens. Det gäller inte minst hennes självbiografiskt baserade skildringar av emigranttillvaron i USA. Till de riktigt stora kom hon dock aldrig att räknas.

Ulrika Gustafsson har gjort en mycket grundlig genomgång av Salminens liv och författarskap och redovisar läsning av bl.a. Salminens dagböcker och otryckta manuskript, samtida recensioner, intervjuer, hemma hos-reportage (förvånansvärt många) och litteraturvetenskapliga böcker och artiklar; avdelningen Källor och litteratur omfattar 18 sidor med liten stil. Hon hittar många samverkande orsaker: den nästan krossande uppmärksamheten efter debuten; att allt hon senare skrev mättes med Katrina som måttstock; det litterära klimatet i Svenskfinland, som dominerades av modernismen; Salminens position helt utanför det litterära etablissemanget både socialt och geografiskt; och att hennes produktion faktiskt var rätt ojämn. Framför allt kunde hon vara påfrestande mångordig. Gustafsson själv suckar några gånger över långrandiga passager.

Om Sally Salminen själv blir det tydligt att hon inte var någon lycklig människa och tidvis var beroende av starka sömnmedel. Hon gifte sig, med tvekan, med den danske konstnären Johannes Dührkop, och äktenskapet fungerade, trots slitningar, främst genom hans stöttande lojalitet. Paret hade inga egna barn men tog en liten judisk pojke som fosterbarn 1943, en modig motståndshandling i det tyskockuperade Danmark, och följde honom under hela uppväxten även sedan de biologiska föräldrarna återkommit till landet. Hennes litterära självförtroende kunde svikta, men hennes självkänsla var stark och hon stod på sig mot sin förläggare i fråga om omarbetningar och strykningar. Författare var det enda hon ville vara; det hade hon drömt om redan som flicka i elvabarnsfamiljen på Vårdö. (Faktiskt blev inte mindre än fem syskon författare, den enda mer kända utöver Sally var Aili Nordgren).

Ulrika Gustafsson skriver bra. Prosan är spänstig och drar läsaren med sig. Hon är ovanligt personlig för en författare i denna genre. Här tar hon en risk – läsaren vill lära känna Sally, inte Ulrika – men hon klarar balansgången fint och det subjektiva blir en krydda i texten. Hon kan också glädja sig åt en viss renässans för Sally Salminen: Katrina har kommit i nyöversättning till finska och förlaget Saga Egmont har gett ut fyra romaner som e-böcker.

En outsider: vem, var och varför?

2019-12-28 Peter Handke: Långsam hemkomst (1979; svensk övers. Margaretha Holmqvist, Albert Bonniers Förlag 1981, nyutgåva 2019). Sorger, en man från Centraleuropa, befinner sig på en inuitbosättning vid polcirkeln. Han ska så småningom bege sig tillbaka till hemlandet, men det är oklart vad som väntar honom där. Sorgers faktiska hemlöshet är en tydlig bild för hans hemlöshet i tillvaron. Hans kontakter med andra människor är till synes normala, men de andra är i grund och botten främlingar för honom, även hans ”indianska” älskarinna. Hemresan går via en stor stad på amerikanska västkusten (kanske San Francisco), en skidort i Klippiga bergen och New York. På alla platserna uppehåller han sig en längre eller kortare tid. Sorgers grundstämning är melankolisk, men när han förmår ta in världen omkring sig ljusnar den. Ett möte i New York med en tvillingsjäl ger Sorger en avgörande impuls åt det ljusare hållet och han anträder den sista delen av resan.

Detta korta referat av handlingen gör givetvis inte denna korta men innehålls- och tankedigra roman rättvisa. Den har egenskaper som vållar läsaren svårigheter, åtminstone till en början. Först den språkliga formen, där långa vindlande meningar dominerar, heroiskt försvenskade av Margaretha Holmqvist. Man vänjer sig efter ett tag, men många gånger måste åtminstone jag läsa om en mening flera gånger för att reda ut syntaxen. Sedan framställningen, där läsaren bara långsamt släpps in i romanens värld. Vem Sorger är, var han är och varför, klarnar bara långsamt. Det vi småningom gissat bekräftas på de sista sidorna. Sorger skriver in sig i en rad av litterära outsiders, i efterföljd av t.ex. Camus och Sartre, och hans inre kamp är inte bara existentiell i allmänhet utan rent existentialistisk när han brottas med frågan hur han tagit ansvar för sitt liv. Parallell med berättelsen om Sorger, och nästan integrerad med den, är den minutiösa natur- och miljöskildringen. Den är storartad i sig, och i samspel med personporträttet är den litterära helheten av en mästarhand.

Gunnar Wetterberg guidar i skogen

2019-12-25 Gunnar Wetterberg: Träd. En vandring i den svenska skogen (Albert Bonniers Förlag 2018). Gunnar Wetterberg har gjort karriär som ämbetsman och organisationsman med skattepolitik som främsta sakområde. Men han är också historiker, med den magistrala tvåbandsbiografin över Axel Oxenstierna från 2002 som främsta merit. Han är även skogsägare, vilket föranlett honom till denna bok. Den kan sägas komplettera flera andra böcker om skogen från det senaste årtiondena genom att ta ett annat grepp på ämnet. Där t.ex. Kerstin Ekman i Herrarna i skogen (2007) uppehåller sig vid skogens idé- och kulturhistoria, har Gunnar Wetterberg lagt tonvikten vid skogens ekonomiska historia. Efter de inledande kapitlen om hur Sverige beskogades skildrar han kampen om makten över skogen mellan först bönderna och kungen, senare bönderna och skogsbolagen, synen på skogen som resurs eller utan värde, skogsbrukets tekniska historia och skogens vidareanvändning och förädling, som bränsle, byggmaterial, råvara till tjära, cellulosa etc. En rätt stor del av boken handlar om konkurrensen mellan de stora skogsbolagen och enskilda skogsägande bönder och hur de senare tvangs organisera sig för att ekonomiskt kunna matcha bolagen. Statliga ingripanden för att reglera uttag (ibland för att öka det, ibland för att hålla igen) och återplantering, det eviga tvisteämnet kalhuggning gentemot blädning och andra tvisteämnen får också stort utrymme, klimat- och miljöfrågor däremot ganska litet. Skogens immateriella värden får också sitt, men förhållandevis begränsat.

Förutom på historia och ekonomi är Gunnar Wetterberg väl inläst på botanik och ekologi och citerar flitigt flera auktoriteter, som Sten Selanders Det levande landskapet i Sverige från 1955. Han skriver denna gång inte som en fackhistoriker utan mer essäistiskt, i korta kapitel som i sin tur är uppdelade på ännu kortare avsnitt med egna rubriker. Wetterberg skriver mycket bra och med stor kärlek till ämnet, vilket gör läsningen nöjsam. Boken är också rikt illustrerad, inte minst med instruktiva kartor och diagram.

Leonard Ringers återkomst

2019-12-17 Lars Andersson: De Gaulles dotter och kommissarie Ringer (Albert Bonniers Förlag 2019). Kommissarie Ringer har vi mött förut, i romanen De våra från 2015. Då var han en ung polis som utredde mord i andra världskrigets skugga på gränsen mellan Värmland och Norge. Nu har det gått 20 år, det är vintern 1964, och Leonard Ringer är kriminalkommissarie i Uppsala. Han är en rätt ensam man. Han har nyligen förlorat sin halvsyster och funderar mycket på arten av deras förhållande. Ett märkligt dödsfall ger honom chansen att komma bort från kollegerna på polisstationen en tid. En student som drunknat under oklara omständigheter visar sig nämligen vara från Karlskoga (där Lars Andersson själv växte upp), så Ringer beger sig dit för att tala med hans familj och andra som känt honom. Lars Andersson målar lokal- och tidsfärg med fina penseldrag där han låter kommissarien vandra runt i Karlskoga. Världshändelserna får han också med, genom tidningsrubriker och tv-nyheter. Ringer blir bekant med kyrkoherden Gunnar Helander, på sin tid välkänd tidigare missionär i Sydafrika och aktiv apartheidmotståndare, vilket visar sig få betydelse för handlingen.

Berättelsen skrider framåt i lugn takt men är tryfferad med några riktigt dramatiska episoder. Lars Anderssons prosa är elegant utmejslad i både relaterande avsnitt och dialog. Han använder sig också gärna av svävande anföring i stället för direkt. Som läsare gläds man åt de många litterära allusionerna, till värmlänningar som Fröding och Göran Tunström men också till bl.a. Lars Gustafsson. En mystifikation är de diktvinjetter som inleder omkring en tredjedel av bokens 27 kapitel. Då det inte står varifrån de är hämtade får man väl anta att de är författade av Lars Andersson själv. Mig påminde de om Rilke.

Titelns generalsdotter är också mystifierande men förklaras redan i början av boken. Man bör läsa noggrant och lägga märke till språket. Gör man inte det kan berättelsen te sig lite förströdd. Som framgått tyckte jag mycket om den, men den är inte riktigt i samma klass som den förra romanen om Leonard Ringer.

Språkets uppkomst i ny belysning

2019-12-12 Tore Janson: Språken före historien (Norstedts 2019). Språkprofessorn Tore Janson har i slutet av sin karriär och som emeritus varit en produktiv popularisator inom området språkhistoria. Ett par böcker handlar om de kända språkens historia. Nu har han tagit steget till ett mycket mer kontroversiellt fält: språkets (och språkens) uppkomst. När jag studerade språkvetenskap för 50 år sedan var den frågan närmast tabu, men det senaste halvseklet har spärrarna släppt och en strid ström av olika hypoteser vällt fram. För mer än hypoteser kan det inte bli fråga om; någon övergripande, allmänt accepterad teori är svår att tänka sig eftersom en sådan knappast går att belägga vare sig empiriskt eller induktivt. En rent logisk slutsats drar Janson dock: det mänskliga språket måste vara minst 300 000 år gammalt, betydligt äldre än vad de flesta tidigare har trott. Genetiska resultat visar nämligen att sanfolken i södra Afrika för så länge sedan helt separerades från alla andra människor, men de talar likadant konstruerade och lika komplicerade språk som alla vi andra. En konsekvens av det bör vara att även andra samtidiga människoarter, som neandertalmänniskan, också hade ett fullt utvecklat språk

Jansons bok är välgörande eftersom den gör rent hus med allehanda spekulationer om mekanismer och motiv. I stället gör han i bokens första del en grundlig och bred genomgång av vad man vet om den ljudliga kommunikationen hos människosläktets, homininernas, närmaste släktingar schimpanser, bonoboer och gorillor. Det som är gemensamt för dem bör också ha gällt för homininerna, eftersom de alla hade gemensamma förfäder och splittrades för ca sex miljoner år sedan. Han räknar upp olika vokala beteenden: skratt och skrik som vi fortfarande har gemensamt och mer artspecifika som benämns med engelska termer som grunt och whimper. Från sådana medfödda ljud måste, menar Janson, de inlärda ha utvecklats.

Men ljuden som sådana är inte huvudsaken, utan Janson utgår från de kommunikativa behoven och funktionerna. Här lägger han grunden till sina egna hypoteser, som upptar bokens andra del.

Janson utgår från den vanliga tredelningen av yttranden i påståenden, frågor och uppmaningar, som han menar svarar mot grundläggande kommunikativa behov. Människoapor gör inga påståenden och ställer inga frågor, men ljud använder de till tydliga uppmaningar. En närliggande funktion är att pocka på uppmärksamhet från andra individer i flocken. En stor vinst är att kunna använda olika signaler för olika individer (med andra ord att namnge dem), vilket går att göra genom att förändra den ursprungliga uppmärksamhetssignalen. Och det kan homininerna göra genom att modifiera talapparaten på olika sätt. Här griper Janson tillbaka på en äldre teori, först lanserad av den landsflyktige ryske lingvisten Roman Jakobson i Kindersprache, Aphasie und allgemeine Lautgesetze (Uppsala 1941); Jakobson är dock inte nämnd i boken. Förenklat bör det mänskliga språkets utveckling ha gått till ungefär som när barn lär sig tala med till att börja med få men fonetiskt stora distinktioner, sedan allt finare, tills, efter säkert mycket lång utveckling, en hel uppsättning av vokaler och konsonanter är färdig. Parallellt har de kommunikativa funktionerna utvecklats. Om man har ett namn på någon eller något kan man ju yttra namnet även när namnbäraren är frånvarande, och när man har lagt ihop två namn till ett påstående, t.ex. ”Mamma Sjön” (mamma är vid sjön) har man början till en syntax. En ytterligare, mycket viktig, landvinning är gjord när ”sjön” inte bara avser sjön vid det egna lägret utan alla liknande vattensamlingar.

Det går inte att bevisa att människans språkutveckling gått till just så, men Tore Jansons framställning är elegant och trovärdig, baserad på en både bred och djup beläsenhet i källor från lingvistik, antropologi, zoologi, etologi, genetik med mera. Det är mycket imponerande. En invändning har jag, och det är att Janson är överpedagogisk. Han argumenterar onödigt detaljerat och han upprepar sina argument om och om igen. Jag skulle vilja säga till honom: ”Tore, vi vet att du kan det här och vi litar på dig. Du behöver inte anstränga dig så mycket för att övertyga oss!”

Mellanspel med feelgood

2019-12-07 Antoine Laurain: Presidentens hatt (2012; svensk övers. Oskar Séverac, Lavender Lit 2014). På väg till Stockholm i går med pendeltåget tog batteriet i min läsplatta slut. Vad göra? Jag hade flera timmar mellan två evenemang som jag tänkt ägna åt läsning. På NK:s bokhandel hittade jag denna 200-sidiga feelgoodroman som kunde utgöra ett kort mellanspel innan läsplattan återfått sin kraft.

Det är inget fel med ett par timmars ren underhållning, om det är en bra story och välskriven. Storyn här är en variation på ett klassiskt sagotema: det magiska föremålet som bringar sina ägare lycka. I romanen är det president Mitterrand som glömmer sin hatt på en restaurang. Bordsgrannen lägger beslag på den, och med presidentens hatt på huvudet får han ett mod och en självsäkerhet han aldrig haft förut. Den lägre tjänstemannen börjar uppträda med pondus på jobbet och blir befordrad till en chefspost på annan ort, men på tåget dit glömmer han kvar hatten. Den hittas av en ung kvinna, som med hatten på huvudet får förmåga att förändra sitt liv, och så rullar det på med ytterligare ett par innehavare. Det är smart och roligt och känns mycket franskt. Upplösningen är lite segdragen, men det räddas av en skicklig och överraskande epilog.

Berättandet är effektivt, även om författaren har lite för stor kärlek till onödiga detaljer och utbyggda liknelser. Översättningen är habil men tyngs av en del slarvfel.

Som det anstår en nobelpristagare

2019-12-05 Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben (2009; svensk övers. Jan-Henrik Swahn, Ariel Förlag 2010; nyutgåva Albert Bonniers Förlag 2019). Den märkliga och suggestiva titeln är hämtad från William Blakes dikt ”Proverbs of Hell”:

In seed time learn, in harvest teach, in winter enjoy.
Drive your cart and your plow over the bones of the dead.

Citat från Blake förekommer ymnigt i romanen, som kapitelvinjetter men även i texten. Jagberättaren Janina Duszejko, pensionerad byggnadsingenjör, engelsklärare, ägnar sig nämligen åt att översätta Blake till polska tillsammans med sin unge skyddsling, it-specialisten Dyzio. Blake har författaren valt inte av en tillfällighet. Den engelske mystikern bildar en passande fond till den mystik som omger berättaren och den underutvecklade landsbygd i sydvästra Polen där hon dväljs. Av de andra invånarna i byn betraktas hon som en knäpp tant. Det bekommer henne inte; hon vet att hon har rätt. Hon tror benhårt på djurens rätt och är motståndare till all jakt. Och lika benhårt tror hon på astrologi: himlakropparna och deras inbördes positioner bestämmer varje detalj i en människas liv, även hennes dödsögonblick, som en skicklig astrolog kan förutse.

Död handlar det mycket om i den här romanen. Ett dödsfall inträffar redan på de första sidorna, men det dröjer innan läsaren inser att detta faktiskt är en kriminalroman. Offren är alla lokala pampar: polischefen, den rike rävfarmaren, byns högste politiker, prästen. Alla är jägare, och fru Duszejko är övertygad om att det är djur som har dödat sina plågoandar. Som en miss Marple ansätter hon polisen med sina hypoteser, som naturligtvis avfärdas. Upplösningen är oväntad.

Det verkar ha roat Olga Tokarczuk att skriva om denna excentriska kvinna och starka karaktär, som hon försett med psykologiskt utmejslade drag. Till exempel att fru Duszejko skapar egna namn åt alla i sin omgivning vilkas verkliga namn inte faller henne i smaken. Hennes gode granne refereras genomgående till som Tröger, prästen kallas Prassel, expediten i secondhandbutiken är Goda Nyheten. Också genren kriminalroman tycks ha tilltalat henne. Framställningen är livfull med en god portion humor tillsatt. Men här finns också politisk kritik av byråkrati och inkompetens och som en underton genom hela romanen ljuder de existentiella frågorna: vadan, varthän, varför? Som helhet är romanen mycket skickligt komponerad och läsvärdet är högt, som det anstår en nobelpristagare.

Sakligt och personligt om rymdfart

2019-11-29 Maria Küchen: Rymdens alfabet (Natur och Kultur 2019). Maria Küchens förra bok, Att flyga (2016), blev en stor och välförtjänt framgång på ett för denna erfarna författare nytt område: den populärhistoriska och personliga essän. Jag citerar ur vad jag skrev om den då, för det stämmer bra in även på den nya boken: ”Den har allt som en riktigt bra essä ska ha: som skelett ett väl avgränsat ämne, som behandlas med sakkunskap och stilistisk elegans, samt som påbyggnad associationer i tid och rum och ämnessfärer.” Fascinationen för rymden och rymdfärder har följt Maria sedan hon var barn, så denna är en naturlig uppföljning till den förra boken.

Titelns ”rymd” begränsas i huvudsak till rummet mellan jorden och månen och hur människan erövrat detta sedan 1950-talet. Fokus ligger på dels Apolloprojektets bemannade månfärder, dels dettas efterföljare rymdfärjorna. Författaren är väl påläst i det tekniska och förmedlar det bra till läsarna. Men det är det personliga anslaget som genomsyrar framställningen: Marias upplevelser på ort och ställe av raketbaserna i USA och Kazakstan och de människor hon träffar där, allt från astronauter och kosmonauter till markpersonal i olika befattningar. Att hon är fängslad av männen ”av rätta virket” är inte att ta miste på, även om hon vinnlägger sig om att vara nyanserad – och ägnar ett viktigt kapitel åt kvinnorna, de som fick chansen och de många flera som blev kvar på jorden. Kulturella referenser är det gott om, till sf-författare och rymdfilmer och, inte minst till populärmusiken med åtskilliga textcitat från bl.a. David Bowie. Mitt omdöme om den förra boken gäller även denna.

Jag har dock en reservation. Bokens titel är ”Rymdens alfabet”, vilket syftar på att den är indelad i 29 kapitel, alfabetiskt sorterade från A till Ö efter kapitelrubriken. Som gammal lexikograf vet jag att alfabetisk ordning är en i grunden olämplig metod att förmedla kunskap. Den är praktisk i uppslagsverk och ordböcker, men inte i en vanlig faktabok. Här börjar det bra med långa, gedigna kapitel om Apolloprojektet, Bajkonur (den numera raketbasen i Kazakstan), Cape Canaveral, men snart blir det problem. Kapitlet om Marsfärder heter inte så utan ”Framåt mot Mars”, kapitlet om kometer ”Om kometen kommer”. Boken är förstås inte avsedd som ett uppslagsverk, men detta gör att upplägget känns krystat. Därtill har det självpåtagna tvånget att skriva 29 kapitel lett till att berättelsen tappar fart på slutet när kapitlen blir allt kortare. Det är synd på en annars så bra bok och hade kunnat undvikas med en mer naturlig disposition.