Etikett: Bergslagen

Hjalmar Bergman föregriper sig själv

2022-05-15 Hjalmar Bergman: Hans nåds testamente (1910, i Hjalmar Bergmans samlade skrifter, red. Johannes Edfelt, Albert Bonniers Förlag 1949; 234 s.). Efter avhandlingen om den determinerade Markurell kände jag för att läsa något av Hjalmar Bergman själv. Denna, som jag inte läst tidigare, är en något udda roman i Hjalmar Bergmans produktion sett till tillkomsttid, innehåll och stil. Både före och efter 1910 skrev Bergman mest allvarliga saker, som Savonarola (1909), Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912) Mor i Sutre (1917) och En döds memoarer (1918) eller lyriskt tragiska ”Komedier i Bergslagen” som Två släkter (1914) och Dansen på Frötjärn (1915). Först 1919 ändrar författarskapet karaktär med den burleska, publiktillvända Markurells i Wadköping. Hans nåds testamente föregriper både bergslagskomedierna och de senare romanerna. Här möter vi samma herrgårdsmiljöer som i komedierna (delvis samma gårdar och samma familjer), en burlesk men i grunden tragisk huvudperson som i Markurells, vilken liksom herr Markurell ägnar sig åt ekonomiska manipulationer som han inte fullföljer. Liksom i Markurells är handlingen kronologisk och utspelar sig under en begränsad tid med tillbakablickar. Romanen fick i huvudsak goda recensioner, men sitt publika genombrott fick Hjalmar Bergman vänta på i ytterligare nio år.

Hans nåds testamente är onekligen nöjsam och lätt att läsa även efter mer än 100 år, framför allt för sitt original till huvudperson, friherre Roger Bernhusen de Sars: egensinnig, frispråkig, oförskämd men också ömsint och lätt att beveka. Kring honom grupperar sig tjänstefolk på olika nivåer, alla med sin egen karaktär, ”krumelurer” med baronens favoritord, hans tillresta syster änkedomprostinnan Hyltenius och hennes söner, som fikar efter arvet, och de två ungdomarna Blenda, 15, och Jakob, 19. Det yttre händelseförloppet är föga dramatiskt, så när som på ett skott som avlossas mot slutet av boken. Handlingen drivs i stället fram genom dialogen, som är mästerlig, för att använda ett alltför svagt ord. Personerna får sin karaktär genom sitt sätt att tala, det behövs inga yttre beskrivningar. Inte att undra på att pjäsversionen blivit mer omtyckt än romanen.

Problemet med romanen, som jag ser det, är grundkonceptionen med de två ungdomarna. De är båda utomäktenskapliga barn, Blenda till baronen och en försvunnen mor, Jakob till husföreståndarinnan fru Enberg och den italienske tjänaren Toni, som båda är kvar på gården. De lever en paradisisk tillvaro före syndafallet, utan krav på skola eller arbete, oskuldsfulla naturbarn, vars tillvaro rämnar när de dras in i Hans nåds testamentariska dispositioner. Baronen har insatt Jakob som sin universalarvinge på villkor att han gifter sig med Blenda, men Blenda vill inte alls gifta sig och dras dessutom till domprostinnans son Per. Och så är hon ju bara 15 år. Blendas och Jakobs tillblivelse och tillvaro är dock svåra att ta på det allvar som god fiktion kräver, och därmed svajar hela konstruktionen. Det tycks som om Bergman själv haft svårighet med romanbyggnaden, för han har inte fått till slutet, tycker jag. Sammanfattningsvis är Hans nåds testamente läsvärd för sin berättarglädje, sin humor och sina pregnanta karaktärer, men som helhet kan romanen inte räknas till hans främsta. – En Bergmanexpert som Erik Hjalmar Linder har en helt annan mening.

Novellisten Hjalmar Bergman – ett smakprov

2021-01-25 Hjalmar Bergman: Herr Markurells död och andra noveller (1941; 2:a uppl. Albert Bonniers Förlag 1942; 199 s.). Utgåvan innehåller: ”Herr Markurells död” (ursprungligen i Vintergatan 1922); ”Kanariehunden” (Dagens Nyheter 20/12 1936, julbilaga (skriven 1915–20)); ”Bedrägeri” (Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 10/12 1926, julbilaga); ”Borren”, (Bonniers månadshäften december (nr 12) 1919); ”Lars Enemans lyckodag”, (Julstämning 1919); ”Hjälpprästen på dansgille” (Social-Demokraten 18/12 1919, julbilaga); ”Två unga och en gammal”, (Bonniers veckotidning [20/12] (nr 52) 1925); ”Den som en gång älskat” (Göteborgs-Posten 14/12 1929, julbilaga); ”Handel. Ur firman Hahn, Huhn & Comp:s papper” (Bonniers månadshäften september (nr 9) 1917). (Källuppgifter utom årtal för de flesta saknas i utgåvan. Jag har letat fram dem i Per-Olof Mattssons kolossala Bibliografi. Hjalmar Bergman 1897–2010 (nedladdningsbar på http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A557514&dswid=278).)

Hjalmar Bergman skrev inte novellsamlingar men väl mängder av noveller. De trycktes i tidningar och tidskrifter, påfallande ofta i julnummer och julbilagor. Under Bergmans livstid och med hans medverkan gavs bara ett par samlingar ut i bokform; mest känd är väl Kärlek genom ett fönster från 1929. Årtiondena efter hans död 1931 kom däremot åtskilliga, som denna, som jag hittade ouppskuren i min bokhylla. Novellerna här visar på Bergmans mångsidighet och yrkesskicklighet, liksom på hans fantasi och människokännedom.

Den korta titelnovellen kan läsas som en epilog till Markurells i Wadköping. Markurell framstår i mindre smickrande dager men ger själv i en minnesbild från barndomen bakgrunden till sin väg i livet. Den är ett litet mästerverk.

I ”Kanariehunden” och ”Bedrägeri” möter vi en av Bergmans favoritkrumelurer, den deklasserade adelsmannen Leonard Loewen, som misslyckas med allt han företar sig. Särskilt ”Bedrägeri” är en pärla.

 I de fem följande känner vi igen namn på personer och gårdar från Bergmans Bergslagsberättelser, fast de här är helt fristående. När han rör sig i den miljön frigörs Bergmans berättarkonst som mest: sagoberättaren drar in sina lyssnare i en värld som föga liknar det verkliga Bergslagen och förtäljer om ung kärlek, gubbars övermod och ringaktade kvinnors list. Någon gång slutar det lyckligt, för det mesta inte. Det är underbar läsning.

Den långa slutnovellen, en fjärdedel av hela boken, är av ett helt annat slag, men även det ett som Bergman behärskar suveränt: affärer och hur de demoraliserar människor. Också här finns en äldre man som friar till en ung kvinna men får sina planer korsade av yngre män. Novellen, som utspelar sig i Rom, är intrikat komponerad med flera berättarplan, och berättelsen blir lite för komplicerad för sitt eget bästa.