2026-06-30 Lars Lönnroth: Världen efter Ragnarök. Essäer om litteratur och kulturhistoria (Ellerströms 2024; 229 s.). Lars Lönnroth har varit professor i litteraturvetenskap i Berkeley, Aalborg och Göteborg. Men, som han skriver i förordet, de här texterna ”är inte skrivna för forskarsamhället utan för den bildningstörstande allmänhet som jag tror ännu existerar, fast jag inte riktigt vet var”. Som popularisator och essäist hör han till de främsta på svenska språket genom sin förmåga att hålla sig till saken, berätta klart och resonera redigt även om komplicerade vetenskapliga frågor och smitta läsaren med sin entusiasm och sitt goda humör, sin vitalitet (karln har faktiskt fyllt 90). En gång var Lönnroth känd som stridbar polemiker. Den rollen som egentligen passade denna jovialiska och humoristiska person illa, har han nu sedan länge övergivit.

I den här boken har han sammanfattat sina viktigaste intresseområden i artiklar grupperade i tre avdelningar: Forntid, om nordiska myter, isländsk sagalitteratur och Rökstenen; Drömvärldar, om just sådana hos Bellman och Taube, det symbolladdade Samarkand med mera; samt Vägvisare, en lite lösare samling biografiska artiklar, där P.O Enquist, Lars Gustafsson och Göran Palm får störst utrymme. Artiklarna är med något undantag tidigare publicerade, men bearbetade och i flera fall utvidgade. I en avslutande Epilog sammanfattar Lönnroth sin karriär som forskare och författare.

Det skulle finnas mycket att säga om var och en av de 19 artiklarna, men det skulle föra för långt. Jag vill dock lyfta fram några. Artiklarna om Bellmans religiösa diktning och det i dagarna aktuella sångspelet ”Bacchi Tempel” ger nya perspektiv på en av vårt lands största poeter. Och artikeln som jämför två så olika författare som Lars Gustafsson och Göran Palm, ”Det glömda Sveriges diktare”, lyfter fram bådas liv och författarskap med såväl akribi som känsla och inlevelse:  litterär essäistik när den är som bäst. – Men, som framgår av ovanstående, hela boken är ytterst läsvärd och högst njutbar.