Berömdhetens historia

2026-07-27 Gunnar Broberg (med Agneta Helmius): Öga mot öga. Svenska möten med märkliga människor (Natur & Kultur 2026; 285 s.). Idéhistorikern Gunnar Broberg, som avled 2022, efterlämnade ett ofullbordat manuskript, som hans hustru och kollega Agneta Helmius färdigställt till denna volym. Om än välresearchad och försedd med en omfattande kommenterad litteraturlista är det inte en forskningsrapport utan ett populärt och underhållande historiskt arbete. Bakgrunden beskrivs i bokens nästan 50 sidor långa, utförliga och spirituella inledning (jag tackar Anders Björnsson, som uppmärksammade mig på de välskrivna förordens tjusning). Broberg skriver berömdhetens historia i elegant essäform, från Platon och Plutarchos till dagens kändiskulter. Stora män (och en del stora kvinnor) har alltid fascinerat omvärlden. Men långt fram i tiden var det personliga mötet enda sättet att komma det beundrade föremålet in på livet. Och det är berättelser om sådana möten Broberg citerar efter brev, dagböcker, memoarer, tidningsartiklar … Undertiteln är lite för kategorisk. I några fall är det utlänningar som möter svenska storheter som drottning Kristina, Linné, Berzelius och Fredrika Bremer. Men de allra flesta är utländska vetenskapsmän, filosofer, konstnärer, statsmän, i tid från Thomas Hobbes 1600-tal till Judith Butler i början av 2000-talet. Urvalet är personligt och osystematiskt.

För bokens huvuddel har Broberg haft idén att ställa upp mötena alfabetiskt efter föremålet. En sådan ordning är helt slumpartad och förstärker intrycket av tillfällighet. Man förflyttas oförmedlat mellan tider och länder, och läsningen blir fragmentiserad. Någon gång kan slumpen ändå hitta intressanta juxtapositioner, som när barnpedagogen Maria Montessori följs av diktatorn Benito Mussolini. De flesta porträtteras av två eller fler skribenter, som inte alltid är överens, vilket förhöjer läsvärdet.

Varje objekt, och varje skribent, presenteras kort och personligt och ofta humoristiskt av Broberg. Här tycker jag mig märka att verket faktiskt är ofullgånget. I synnerhet skribenterna beskrivs ofta väldigt kortfattat, och faktakontrollen brister någon gång. Lite fatalt är det allt att påstå att slavistprofessorn Alfred Jensen var gift med sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen, en förväxling med hans nästan-namne syndikalisten Albert Jensen. Det har varit roligt att läsa om alla dessa möten öga mot öga, men den verkliga behållningen är den inledande essän.

Bladvändare med förhinder

2026-07-21 Carina Rydberg: Norfolk Falls (Albert Bonniers Förlag 2026; 344 s.). Den unga, medellösa Irene har svarat på en annons och tar plats som sällskapsdam åt änkefrun Emma Bloomsworth på en herrgård i Norfolk. Där finns inget vattenfall men branta klippor som störtar ner mot havet. På herrgården finns också butlern Beardsley, och dit ansluter Mrs. Bloonsworths syskonbarn Catherine och Leslie, båda i Irenes ålder. Och efter en tid dyker den mystiske Mr Sommer upp. Nej, det blir inte Jane Austen, snarare Emily Brontës Svindlande höjder fast än mörkare och brutalare.

Berättelsen går i tredje person men skeendet ses helt med Irenes ögon, även om ett författarjag (vem?) smyger sig in då och då och kommenterar förloppet. I början råder lantlig (kanske ändå lite hotfull) idyll. Men det visar sig att alla, även Irene, bär på fruktansvärda hemligheter som trots all yttre polityr uppenbart traumatiserat dem svårt. Personerna, utom Irene, avslöjar sitt mörka förflutna vid middagskonversationer, som den cyniska värdinnan krävt för att underhållas. Spänningen stiger, både på herrgården och hos läsaren.

Det här är avgjort en mycket skickligt skriven roman. Den kusliga stämningen tränger in i läsaren, och spänningen gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Men den är också frånstötande genom sina många explicita skildringar av sexualiserat våld och andra övergrepp. Det är för grovt och för mycket. Dessutom känns greppet att låta romanfigurerna själva avslöja sina brott föga realistiskt i en gestaltning som annars försöker vara just det. Ett metalitterärt grepp, där Irene läser ett romanmanuskript med samma sorts sexualiserade våld, gör inte saken bättre. Många frågor man ställer sig under läsningens gång förblir dessutom obesvarade, t.ex. vem som ligger bakom romanmanuskriptet. Vem författarjaget är får man däremot veta, men det förblir oklart hur hen kan veta allt om Irene.

Alltså en spännande bladvändare, frånstötande våldsskildringar, olöst mystik. Carina Rydbergs romaner brukar väcka motstridiga reaktioner, så även inom mig, som läser henne för första gången. Här finns en aspekt av depraverad överklass som utnyttjar försvarslös underklass. Det kan man tycka är positivt. Men jag landar till slut i att, bladvändandet till trots, det grafiska våldet är det som blir kvar hos mig, och det uppskattar jag inte. Säkert överväger de positiva sidorna hos andra läsare.

Åbo var ingen intellektuell avkrok

2026-07-15 Vägen över havet. Den svenska universitetsstaden Åbo 1640–1828, red. Johanna Ilmakunnas & Charlotta Wolff (svensk övers. Nina Edgren-Henrichson, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm 2026; 337 s.). Det här är den tredje boken på kort tid som jag har läst om Åbo och dess universitet i gångna tider, och den är lika bra som de andra. Den s.k. Åboromantiken behandlades av Jukka Sarjala i Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet (2025) och den förödande stadsbranden av Hannu Salmi i Åbo i lågor. Minnen från branden 1827 (2026). Det här verket, med artiklar av olika författare, har tydliga beröringspunkter med de båda andra, även om, som framgår av undertiteln, den spänner över en längre tid.

Kungliga Akademien i Åbo, i boken genomgående kallad ”universitetet” grundades 1640 och fortlever som Helsingfors universitet. Den får inte förväxlas med den nuvarande Åbo Akademi, som grundades som en privat svenskspråkig högskola 1918 eller det finskspråkiga Turun Yliopisto (Åbo Universitet), grundat 1920. Banden till den västra riksdelen var starka från början, och det är växelverkan mellan främst Uppsala och Åbo, på det intellektuella, personliga och materiella planet som är bokens ämne. Även inflytelser från längre håll, främst Tyskland, berörs också. Idéer och filosofier från utlandet, som cartesianism och kantianism, spreds med viss fördröjning från Uppsala till Åbo, men forskningsresultat och personutbyte, både professorer och studenter, gick åt båda håll. En aboensisk professor, Carl Fredrik Mennander, kunde på 1770-taelt till och med bli hela rikets ärkebiskop med säte i Uppsala. Ett intressant kapitel, av Johanna Ilmakunnas, ägnas åt hur denne, då ännu verksam i Åbo korresponderar med sin son, bosatt i Stockholm, om inköp av böcker och kläder och åt bostadsfrågor, och om hur varorna skeppades över Östersjön. Ilmakunnas är något av specialist på de högre ståndens materiella livsvillkor under 1700-talet och har tidigare bland annat skrivit om familjen von Fersens livsstil.

Eftersom framställningen fortskrider långsamt kronologiskt kan man följa hur tyngdpunkten förskjuts: från botanik på 1600-talet, naturvetenskap på 1700-talet filosofi i början av 1800-talet. Efter 1809 såg de ny makthavarna med misstänksamhet på förbindelserna med det förment farligt fritänkande Uppsala, vilket utreds förtjänstfullt av Heli Rantala. Här är beröringspunkterna med boken om Åboromantiken som starkast. Något som förenar universitet i hela Europa är ceremonierna kring promotioner, jubileer och dylikt. Hur de uppstod och utvecklades i Åbo och även drog in stadens icke-akademiska eliter behandlas i boken sista kapitel, av Topi Artukka. De ställs också i relation till studenternas egna festligheter och uppkomsten av en gemensam studentkår.

Det finns inte plats att gå igenom bokens alla artiklar. Det finns egentligen ingen samlad framställning av bokens ämne, utan helheten framträder genom läsning av de olika case studies som antologin utgör. Texterna är genomgående av hög klass och vittnar om den höga nivå som finländsk forskning om den tidigmoderna historien står på.

Pikaresk med förhinder

2026-07-06 David Szalay: Kött (2025; svensk övers. Amanda Svensson, Albert Bonniers Förlag 2026; 378 s.). Varför så hajpad? Det undrade jag tidigare i år om Christian Krachts Air, och samma fråga ställer jag om denna likaså omåttligt uppmärksammade – och Bookerprisade – roman. Den är på sitt sätt skickligt berättad, men berättelsen fängslar inte och känns knappast angelägen.

Berättartekniskt är romanen diskutabel på flera plan. Att den är en parafras på Barry Lyndon (Thackerays roman och Kubricks film) har många påpekat. Det är förstås helt legitimt men blir problematiskt när författaren Szalay i stort sett förnekar den uppenbara kopplingen. Till innehållet är den närmast en pikaresk men i utformningen något helt annat. De viktigaste händelserna i huvudpersonen Istváns liv utelämnas nämligen från narrationen och når läsaren glimtvis i efterhand. Det är ett utmärkt belägg på Kristoffer Leandoers tes att det är läsaren som skriver boken. Hen får själv tänka ihop Istváns år i ungdomsfängelse, tiden som soldat i Irak, hur han bygger upp sina fastighetsaffärer i London. I stället fylls texten på de 378 sidorna i huvudsak av torftig dialog med enordiga svar som ja, nej och, allra oftast, okej, samtidigt som interlokutörernas beställning av mat och dryck på en restaurang kan återges i detalj. Istváns sexuella relationer, som i hög grad blir bestämmande för hans liv, skildras däremot ingående (men inte pornografiskt).

István, den ungerske landsbygdsynglingen som blir rik uppkomling i London, är en gåtfull figur. Han har svårt att sätta ord på känslor och annat, men känslor har han och tanker gör han. Han är inte dum, och han visar personligt mod vid några tillfällen. Han kan bli våldsam (ett krigstrauma), vilket ställer till det för honom vid ett par avgörande tillfällen, men han är inte elak. Han kan sägas gå sängvägen till sin lycka, men han håller faktiskt av sina älskarinnor. Och lyckans växlingar tar han med jämnmod. En kanske inte helt vanlig romantyp.

De som grupperar sig kring István är mer konventionellt tecknade. Den självuppoffrande modern, den äldre grannkvinnan som förför den tonårige István; den kärlekstörstande hustrun till en mycket äldre man, Istváns arbetsgivare, som efter mannens död gifter om sig med István; den hatiske styvsonen, för att nämna de viktigaste.

Enligt vad jag skrev ovan är Kött en roman som inte lever upp till förväntningarna. Det är ingen dålig bok för det, välskriven om än på ett skruvat sätt och med en mångbottnad huvudperson. Läs den gärna!

Amanda Svensson är välrenommerad både som författare och översättare, men hon har slarvat på flera ställen. På svenska ”springer man inte in i” varandra, man stöter ihop; engelskans used to får inte slentrianmässigt översättas med ”brukade” (ett skrivbord som brukade tillhöra hans arbetsgivare); och en trust som avser en familjeförmögenhet är inte en ”trust” på svenska utan en familjestiftelse. Onödiga skönhetsfläckar som förlaget bort kunna putsa bort.

Från Rökstenen till Göran Palm

2026-06-30 Lars Lönnroth: Världen efter Ragnarök. Essäer om litteratur och kulturhistoria (Ellerströms 2024; 229 s.). Lars Lönnroth har varit professor i litteraturvetenskap i Berkeley, Aalborg och Göteborg. Men, som han skriver i förordet, de här texterna ”är inte skrivna för forskarsamhället utan för den bildningstörstande allmänhet som jag tror ännu existerar, fast jag inte riktigt vet var”. Som popularisator och essäist hör han till de främsta på svenska språket genom sin förmåga att hålla sig till saken, berätta klart och resonera redigt även om komplicerade vetenskapliga frågor och smitta läsaren med sin entusiasm och sitt goda humör, sin vitalitet (karln har faktiskt fyllt 90). En gång var Lönnroth känd som stridbar polemiker. Den rollen som egentligen passade denna jovialiska och humoristiska person illa, har han nu sedan länge övergivit.

I den här boken har han sammanfattat sina viktigaste intresseområden i artiklar grupperade i tre avdelningar: Forntid, om nordiska myter, isländsk sagalitteratur och Rökstenen; Drömvärldar, om just sådana hos Bellman och Taube, det symbolladdade Samarkand med mera; samt Vägvisare, en lite lösare samling biografiska artiklar, där P.O Enquist, Lars Gustafsson och Göran Palm får störst utrymme. Artiklarna är med något undantag tidigare publicerade, men bearbetade och i flera fall utvidgade. I en avslutande Epilog sammanfattar Lönnroth sin karriär som forskare och författare.

Det skulle finnas mycket att säga om var och en av de 19 artiklarna, men det skulle föra för långt. Jag vill dock lyfta fram några. Artiklarna om Bellmans religiösa diktning och det i dagarna aktuella sångspelet ”Bacchi Tempel” ger nya perspektiv på en av vårt lands största poeter. Och artikeln som jämför två så olika författare som Lars Gustafsson och Göran Palm, ”Det glömda Sveriges diktare”, lyfter fram bådas liv och författarskap med såväl akribi som känsla och inlevelse: litterär essäistik när den är som bäst. – Men, som framgår av ovanstående, hela boken är ytterst läsvärd och högst njutbar.