Krönika om kritisk tid

2019-01-21 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1939–1940 (Norstedts 2018). Det här är första delen i en planerad trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Bara denna första del är på över 600 sidor, så det är ett omfattande verk i vardande. Den bygger på läsning av ett strort antal källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

Framställningen är kronologisk i 14 kapitel från juli 1939 till september 1940. I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. Den här formen har tillämpats med framgång tidigare främst på enskilda år, med Florian Illies ”1913”, Per T. Ohlssons ”1918. Året då Sverige blev Sverige” och Henrik Meinanders ”Finland 1944” som framträdande exempel. Nu prövas den, med framgång måste jag säga, på ett betydligt större tidsavsnitt.

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten.  Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) och den kommunistiske metallarbetaren Gustav Eriksson, vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.

Splittrat om demokratins genombrott

2018-12-17 Demokratins genombrott. Människor som formade 1900-talet (red. Håkan A. Bengtsson och Lars Ilshammar, Historiska Media 2018). Man låter tolv kvalificerade redaktörer och artikelförfattare skriva om tolv historiska personligheter verksamma vid tiden för demokratins genombrott i Sverige. Artiklarna ungefär lika långa, omkring 20 sidor, verket lättillgängligt för en bred läsekrets. Det låter som en bra bokidé, detta den allmänna rösträttens 100-årsjubileum. Resultatet är dock inte särskilt lyckat. Jovisst, några artiklar är riktigt bra, särskilt Ulrika Knutsons om Elin Wägner och Anders Mellbourns om Nils Edén. Båda lyckas på det ganska knappa utrymmet dels teckna ett levande personporträtt, dels skildra deras historiska insats, i Mellbourns fall också förklara varför statsministern som genomdrev den allmänna rösträtten är så okänd i jämförelse med Hjalmar Branting och Karl Staaff. Glad blev jag också av Barbro Hedvalls spänstiga artikel om den kvinnliga rösträttsrörelsens ”ordningsperson” Signe Bergman, som hamnat i skuggan av de mer utåtriktade rösterna, som Ellen Hagen och Ann-Margret Holmgren. Intressant också att läsa om prins Eugen, som enligt vad hans egna brev berättar hyste en verkligt progressiv politisk åskådning, inte bara i jämförelse med sin förstockade familj (författare Anna Meister).

Men helheten brister. De porträtterade personerna är för disparata. Självklara namn som Edén, Branting (rätt konventionellt porträtt av Lars Ilshammar), Wägner samsas med i sammanhanget rätt aparta, som Lapplandskungen Hjalmar Lundbohm (av Curt Persson), Aseachefen Sigfrid Edström (av Therese Nordlund Edvinsson) och rasbiologen Herman Lundborg (av Maja Hagerman). Hur den kontroversielle K.G. Westman platsar bland undertitelns människor som formade 1900-talet förblir oklart i Henrik Berggrens skissartade artikel. Den snarast utopiska socialisten Anna Lindhagen hade varit värd ett bättre öde än som bifigur i sin egen artikel; Sverker Sörlin skriver en briljant essä om socialdemokratins idéutveckling, men Anna Lindhagen kommer bort. Håkan A. Bengtsson visar i sin artikel om Z. Höglund att denne rätt snart marginaliserades politiskt och alltså knappast heller var en av dem som formade 1900-talet. Ola Larsmo skriver om syndikalisten F.J. Gustafsson, som förhindrade att Västerviksoroligheterna 1917 övergick i öppet våld; här är han dock inte den engagerade skribent som jag normalt beundrar mycket.

Kanske bottnar min besvikelse i att innehållet i boken inte håller vad titeln lovar. Å andra sidan har jag svårt att komma på en adekvat titel. Det säger kanske något om denna boks problem.

 

Ett måste för alla historieintresserade

2018-04-10 Kari Tarkiainen: Moskoviten. Sverige och Ryssland 1478–1721. Kari Tarkiainen, historiker och ledande arkivman i både Sverige och Finland, fyller 80 år om två månader, men hans aktivitet har inte mattats, snarare tvärtom. Efter de magistrala böckerna om Finlands äldsta svenska historia, ”Sveriges Österland” och om Estlands svenska historia ”Provinsen bortom haven” har han nu gett ut ett imponerande verk som sammanfattar ett livslångt intresse: förbindelserna mellan Ryssland och Sverige i tidigmodern tid och, framför allt, den svenska synen på den stora grannen under samma tid. Eftersom boken ges ut av Svenska litteratursällskapet i Finland har den i stort sett ignorerats i det land där bokens berättelse är baserad: Sverige. Det är sorgligt och ovärdigt.

För det är en enastående bra bok. Tarkiainen har total kontroll över sina källor, som han citerar rikhaltigt ur och bidrar till den levande tidsfärgen. Man får veta massor som inte står i de vanliga historieböckerna om hur förbindelserna mellan länderna skötts genom årslånga beskickningar, ständiga förhandlingar och annat. Utbildningen och användningen av tolkar får stort utrymme. Huvudbudskapet är att den svenska, och västeuropeiska, synen på Ryssland präglas av att det var främmande och svårt att förstå, varför fördomarna grasserar. Paralleller till vår tid är inte svåra att dra, även om Tarkiainen själv inte gör det. Den allmänna historien – krigen och politiken – får sitt men är inte huvudsaken. En stark läsrekommendation för alla historieintresserade.

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om vad jag läst. I mitt första inlägg samlar jag läsning från oktober och november. I fortsättningen lägger jag en anmälan i taget.

2018-10-01 Aapo Roselius, Oula Silvennoinen & Marko Tikka: Svart gryning. Fascismen i Finland, 1918–44 (2016; sv. övers. 2018 Mattias Huss). Jag kan inte se att det skrivits mycket på svenska om den här viktiga boken; det mest utförliga jag stött på är Bjarne Nitovuoris recension i Hbl 20 februari 2016. Nu är den översatt till svenska, men än så länge har jag inte sett att den uppmärksammats.

Författarna ger begreppet fascism en ganska vid definition, vilken tydligen känts ovan i Finland. De inkluderar ett stort antal national-radikala rörelser och strömningar, vilka inte heller var främmande för våld. AKS, Lapporörelsen och IKL är ju välkända, men det fanns många flera, så många att de är svåra att hålla reda på. Boken vimlar också av personer (att personregister saknas åtminstone i översättningen  är en stor nackdel), många på framträdande poster i samhället, många verksamma inom flera rörelser samtidigt eller efter varandra. Det finlandssvenska Svarta gardet nämns förstås, men finlandssvenskarna drogs mer till den tyska nazismen än den finsknationella fascismen som ofta var utpräglat antisvensk.

De tre författarna, som svarar gemensamt för hela texten, berättar bra, och riktigt rappt när de kommer till mer dramatiska episoder, som Mäntsäläupproret. Översättningen är flytande men behäftad med åtskilliga fennicismer och finlandismer samt några missuppfattningar. Mest fatalt är att översättaren kallar Uusikaupunki för Nyslott, varigenom den omtalade Nystadskårens expedition till Åland 1918 blir till ”Nyslottsexpeditionen”.

Det är självklart bra och nyttigt att denna genomgång har gjorts. Men jag är lite kluven efter avslutad läsning. Alla dessa rörelser, alla dessa män i staten som sympatiserade och konspirerade, ändå var de aldrig riktigt nära sitt mål att rubba den parlamentariska demokratin. Förbudet för kommunistpartiet var deras viktigaste resultat, men annars var laglighetstraditionen för stark, och de fascistiska rörelserna för splittrade och i avsaknad av en tydlig ledargestalt. Vihtori Kosola kanske ville, men kunde inte; Mannerheim hade kanske kunnat men ville inte.

2018-10-07 Sara Stridsberg: Kärlekens Antarktis. Sara Stridsbergs två senaste romaner, ”Darling River” och ”Beckomberga” har har i mitt tycke fört fram henne till positionen som Sveriges ledande författare i sin generation (hon är född 1972). Mina förväntningar på den nya romanen var alltså mycket höga, men, tyvärr måste jag säga, infrias de inte fullt ut. Den tar vid där ”Darling River” slutar (medan ”Beckomberga” drar åt ett annat håll). Berättelsen är lagd i munnen på en sexualmördad och därefter styckad kvinna, drogmissbrukare och prostituerad, som i korta avsnitt, interfolierat med andra inslag, beskriver mötet med mannen/mördaren, bilresan till mordplatsen och till slut mordet som hon själv upplever det i varje skrämmande detalj. I återblickar berättar hon om sin uppväxt, sin relation till en annan missbrukare, deras barn som tas ifrån dem. En tidig traumatisk upplevelse är en lillebrors död i en drunkningsolycka. Allt detta är bra och trovärdigt och väl sammanhållet.

Men den mördade kvinnan befinner sig också i ett tillstånd där hon kan se sin familj: sin pappa och mamma och sina barn, och följa vad som händer dem längre fram i livet. Och här tar trovärdigheten slut för min del. Kvinnan är inte längre ett abstrakt berättarjag utan har något slags konkret existens som iakttagare som jag har svårt att acceptera.

Stilistiskt känner man igen Sara Stridsberg. Hon skriver i korta avsnitt, sällan mer än fyra–fem sidor, ofta kortare. Språket är poetiskt, scenerna får ofta något drömlikt, overkligt över sig, vilket förstås inte är fel när det är en död människa som berättar. Mina invändningar till trots är det en roman som är bättre än de flesta, men den når inte upp till Sara Stridsbergs egen högsta nivå.

2018-10-12 Svenskt biografiskt lexikon 100 år (red. Åsa Karlsson). I stället för anmälan kopierar jag här ett mejl till en av bokens författare, vilket jag tror talar för sig själv.

”Hej,
jag köpte 100-årsboken på Landsarkivet i Visby vid visningen där i söndags [för deltagare i De svenska historiedagarna], där ju du också var med. Jag har själv arbetat med alfabetiska referensverk hela mitt yrkesliv, viktigast som huvudredaktör i Nationalencyklopedin 1992–2000 och redaktör/författare i Bonniers svenska ordbok 1979–2010, och jag vill bara säga hur mycket jag tyckte om den här boken. Jag känner igen mig i allt: glädjen i att ha ett så meningsfullt jobb, vartenda litet eller stort lexikografiskt problem, förhållandet mellan enhetlighet och personlig författarröst, frustrationen över fel trots alla kontroller … Du och ni andra på redaktionen har gjort en jättefin bok, faktatät, pedagogisk, ändå underhållande, och snyggt förpackad. Jag är glad att ha denna bok i mitt bibliotek. Hälsa dina arbetskamrater med varmt tack från mig!”

2018-10-19 Maciej Zaremba: Huset med de två tornen. Maciej Zaremba är journalist på DN Kultur och känd för sina långa, genomarbetade och mycket välskrivna reportage om olika samhällsföreteelser, där han ofta ifrågasätter etablerade sanningar. Nu har han tillämpat samma metod – och med samma språkliga briljans – på sig själv och sin familjs historia med samma avslöjande resultat.

”Zaremba” är strängt taget en pseudonym. Hans egentliga efternamn är Bieławski. Hans far, berömd psykiatriker med eget sjukhus, tillhörde en gammal polsk adelsfamilj, och Zaremba var namnet på släktens vapensköld, ursprungligen en stor adelsklan. Strax efter kriget, då redan över 60 år gammal, gifte sig Oskar Bieławski med en ung kvinna, Elzbieta, med en väl bevarad hemlighet i sitt förflutna. År 1968, under Gomułkas antisemitiska kampanj, avslöjas den abrupt. En dag kommer modern hem och meddelar sina tre söner (Maciej är äldst, 17 år) att hon är judinna, egentligen heter Lida och att familjen måste fly landet. Men fadern vägrar följa med, trots att han är en regimmotståndare som har motarbetats av kommunisterna i många år. Boken slutar med att modern och sönerna landstiger i Ystad.

Men innan dess har vi i intensivt laddade kapitel fått del av dels Maciejs egen uppväxthistoria, dels föräldrarnas bakgrund och mycket olika tillvaro under kriget: faderns som privilegierad officerskrigsfånge i Tyskland, moderns och mormoderns ständiga flykt undan tyskarna och deras polska hjälpredor. Ty sådana fanns. Zaremba citerar med gillande ett uttalande om att antisemitismen var det enda som höll ihop den unga staten, sammanfogad 1919 av delar från tre sönderfallande imperier. Den unge Maciej växte upp som polsk patriot som obetingat trodde på samhällslögnen om det hjältemodiga polska motståndet mot nazismen, och skildringen av hur han kommer till insikt är plågsam läsning.

Jag har här bara berört bokens huvudtema, men det finns många sidoteman, utvikningar och fördjupningar som är precis lika läsvärda. Det här är helt enkelt ett lysande, och viktigt, verk.

PS: vilket är huset i titeln? Jo, det är det psykiatriska sjukhus som fadern drev och även modern arbetade i och där familjen hade sin bostad, innan Oskar Bieławski trotsade kommunistregimens påbud om psykiatrins inriktning och tvingades bort, undan för undan till mer perifera orter och sämre bostäder. Också detta utgör en viktig tidslinje i boken.

2018-10-28 Merete Mazzarella: Alma. En roman. Nog har Merete Mazzarella känt igen mycket hos sig själv i sin romanfigur Alma. Eller har hon tillskrivit denna egenskaper som hon, Merete, själv har? De yttre dragen av den verkliga Alma Söderhjelms livshistoria är troget återgivna, men hur lik romanfiguren ”Alma” är verklighetens professor Söderhjelm kan man diskutera. Nu spelar det inte så stor roll då romanporträttet är både trovärdigt och vackert utfört.

Ramhandlingen är att Alma ligger, med kort tid kvar att leva, på ett sjukhem i Saltsjöbaden utanför Stockholm och ser tillbaka på sitt liv. Det gör hon i huvudsak i form av en inre monolog, där hon helt naturligt hoppar fram och tillbaka i tid och rum, tematiskt snarare än kronologiskt. Här och där infogas dialoger med sjuksystrarna och med några väninnor på besök. Huvudtemat är att Alma upplever sitt liv som förfelat, trots alla yttre framgångar. Inget i vare sig karriär, författarskap eller kärlek har blivit som hon tänkt sig. Sin bitska ironi har hon kvar, men grundtonen är besvikelse.

Människorna och miljöerna i Almas liv tecknas livfullt, pregnant och verklighetstroget. Djupast når M.M. i Almas reflexioner kring systersonen Erik Grotenfelt och hans förfärliga sista år i livet, vilka också blir till en självrannsakan om hennes inställning till de röda efter inbördeskriget. Nackdelen med inre monolog-formen är att texten flyter på lite monotont, den dynamik man gärna vill se i en bra berättad roman infinner sig inte. Och kanske talar romanen främst till läsare med något intresse och förhandskunkap om den spännande personen Alma Söderhjelm.

2018-11-06 Gunnar Petri: Hans Järta. En biografi. (Författaren är en av mina närmaste vänner, och jag fick förtroendet att läsa texten redan i manus. På mitt förslag gjorde han en hel del strykningar och ett antal andra ändringar. Jag har först nu, ca två år senare, läst den tryckta boken, men jag kan alltså inte uppträda som en helt objektiv anmälare.)

Gunnar Petri är jurist, ekonom och djupt humanistiskt bildad. Han har tjänstgjort på höga poster i statsförvaltningen och var de sista femton åren av sitt yrkesliv vd för de svenska tonsättarnas upphovsrättsorganisation STIM. Han har skrivit flera böcker om upphovsrätt med historiskt perspektiv, bl.a. en doktorsavhandling.

Hans Järta (1774–1847) är kanske inte så känd bland mina vänner i Finland och är väl numera även i Sverige ett namn främst för specialister. Vi som tog till oss av historieämnet i det gamla gymnasiet minns Järta för två saker. Vid riksdagen i Norrköping 1800 (den enda under Gustav IV Adolf) avsade sig dåvarande friherre Hans Hierta och fyra andra unga ädlingar sitt adelskap i protest dels mot kungens politik, dels, och inte minst, mot hur lantmarskalken (miss)skötte sitt uppdrag. Och efter statsvälvningen 1809 var Järta som sekreterare i konstitutionsutskottet huvudförfattare till 1809 års regeringsform, den grundlag som gällde i Sverige till 1974. I denna heltäckande biografi får vi förstås veta mycket mer om hans liv och karriär. Skildringen är alltid fast förankrad i tidens händelser och politiska debatt. Huvudpersonen kan vara försvunnen i flera sidor för att vi ska få den rätta bakgrunden till hans handlande vid varje tillfälle. Yttre händelser som franska revolutionen, konspirationen och mordet på Gustav III, statsvälvningen 1809 utlöser Petris berättarglädje och är medryckande läsning, men den största vikten lägger han vid de statsfilosofiska och konstitutionella frågor som i så hög grad präglar tiden. Namn som Montesquieu, Locke, Hume, Burke, Tocqueville återkommer gång på gång. Petri är mycket väl inläst i detta ämne, och hans analyser och slutsatser är klara.

Hans Järta påstås ofta ha varit radikal, närmast jakobin, i sin ungdom men blivit allt konservativare med åren. Gunnar Petri, med stöd hos Järtas tidiga biografer (bl.a. Louis De Geer, Sveriges första statsminister), hävdar att Järtas ideologi var i stort sett densamma hela hans vuxna liv; det var tiden själv som förändrades. Någon jakobin var han förvisso inte, utan vad Petri kallar en ”upplysningsliberal” som kämpade för tros- tanke- och yttrandefrihet, näringsfrihet och konstitutionellt styre. Hans maktdelningsideal var inte parlamentariskt, och han varnade för att ge riksdagen för stor makt att detaljstyra. Härigenom kom han i motsatsförhållande till den framväxande ”moderna” liberalismen med dess inriktning på marknadsekonomins fria spel.

Järta var en lysande – och mycket flitig – skribent, skarp polemiker och kvick satiriker. Utöver sin historiska mission 1809 gjorde han betydande insatser bl.a. som landshövding i Falun och på gamla dar som riksarkivarie. I ett mycket intressant avslutande kapitel visar Gunnar Petri hur Järta har värderats och omvärderats av skilda historiska skolor under 1800- och 1900-talen. Grundtonen i denna utomordentliga biografi är uppskattande, men inom objektivitetens råmärken.

2018-11-14 Björn Larsson: Brevet från Gertrud. Kort efter begravningen av sin mor får Martin Brenner ett postumt brev av vilket det framgår att modern inte var ”vanlig” tyska som hon alltid utgett sig som, utan judinna, överlevare från Förintelsen. Nytt för Martin är att också hans biologiska far var jude. Modern har dolt sin bakgrund för att skydda sin son från nya utslag av antisemitism. Nu är han i den unika positionen att han kan välja om han vill vara jude eller inte. Men kan han det?

Det är utgångsläget för denna både berättartekniskt och motiviskt invecklade roman. Händelseförloppet är spännande och mycket väl berättat, men i grunden är det en idéroman eller tidvis en till roman förklädd essä. Om arv och miljö (Martin är genetiker), om antisemitism, om självvald eller pådyvlad identitet. Författaren är mycket väl påläst, och boken avslutas med en lång litteraturlista, ovanligt i en roman.

Björn Larsson är en driven romanförfattare men har konstigt nog haft svårt att bli riktigt stor i Sverige. I t.ex. Frankrike räknas han till de litterära tungviktarna. Hans eget engagemang i de frågor han tar upp är tydligt. Men tydligen har han ändå känt behov av romanformen som en buffert mellan sig själv och sitt ämne. En viktig och engagerande bok, men ämnet samsas inte riktigt bra med romanformen.

2018-11-22 Per I. Gedin: När Sverige blev modernt. Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930. Den långa undertiteln är en bra innehållsdeklaration. Ramen är en biografi över konsthistorikern m.m. Gregor Paulsson (1889–1957). Men eftersom han under ett långt liv var verksam på så många olika spelplaner i det svenska kulturlivet och samhället formar sig boken till en bred skildring av modernismens intåg och seger inom arkitektur (där kallad funktionalism, vardagligt funkis), heminredning och konsthantverk men också till en kritisk uppgörelse med denna rörelse. Gedin beskriver rörelsen som elitistisk, snudd på totalitär (ge åt folket det folket behöver, inte det folket vill ha), med rötter i det fördemokratiska Tyskland och åtminstone tidvis gillad av såväl fascister som kommunister. Stockholmsutställningen 1930, som Gregor Paulsson var generalkommissarie för och egenmäktigt styrde i den riktning han ville, betecknade rörelsens seger i Sverige och kom att totalt dominera bostadsbyggandet i över 40 år. Det senare så förkättrade miljonprogrammets byggenskap var en direkt utlöpare av funktionalismens idéer, om än i korrumperad form. Här tycker jag Gedin skjuter över målet och förminskar de många mycket fina funkisbostadsområden med mänskliga proportioner som byggde på 1930–50-talen, som Gärdet, Fredhäll och Årsta i Stockholm. Gedin försummar också bakgrunden till det revolutionära tänkandet: den urusla bostadsstandarden i de större städerna, både byggnads- och boendemässigt.

Till det viktigaste i boken hör att Gedin kan fastslå att funktionalismen i första hand var en ideologi, inte en stil. Och redan i början av 1940-talet
börjar de ledande ideologerna: Paulsson, arkitekterna Sven Markelius och Uno Åhrén, svikta. Som övertygade antinazister inser de att deras revolutionära rörelse haft betänkliga drag. Gregor Paulsson, som redan 1934 blivit professor i konsthistoria i Uppsala, skiftar från tyskvän till anglofil med tillhörande modifiering av sina estetiska preferenser. Men sitt sociala engagemang överger varken han eller hans förbundna.

Per I. Gedin (f. 1928) är konstvetare till utbildningen och var elev till Gregor Paulsson i Uppsala. Han tecknar dennes liv, tänkande och gärning med värme men ingalunda kritiklöst. Gedin var förläggare och förlagschef på Bonniers, Wahlström & Widstrand och på det egna förlaget Gedins i många år. 75 år gammal slog han sig på att skriva biografier. Den första, om Karl Otto Bonnier, har följts av volymer om Heidenstam, Carl Larsson och Isaac Grünewald. Av ålder och trötthet finns inte ett spår i detta vitala verk av en 90-åring.