Etikett: Karl XV

Historiskt berättande som fängslar

2026-05-04 Magnus Västerbro: Svälten. Hungeråren som formade Sverige (Albert Bonniers Förlag 2018; 440 s.) Den här boken var Magnus Västerbros stora genombrott som populärhistorisk berättare, bland annat belönad med Augustpriset. Jag har läst (och skrivit om) de senare Tyrannens tid (om livet under Karl XII) och Kärlekens tid (om tvåsamhetens historia i Västeuropa), så efter ett samtal med Västerbro inför publik blev jag sugen på att också läsa denna.

Västerbro är ingen akademisk historiker, men han har lusläst både vad andra skrivit och de samtida källor som finns i form av brev, dagböcker och senare nedtecknade minnen. Av detta formar han en berättelse som är välformulerad, fängslande och relevant: så här var det verkligen. Han håller sig främst på gräsrotsnivå, skildrar de enskilda människornas slit och lidanden, men han rör sig hemtamt även i maktens salar: hos Karl XV och hans regering. Han företar också utflykter i tid och rum, till hungersnöder i andra länder i andra tider, för att belysa och försöka dra mer allmängiltiga slutsatser. Det fungerar utomordentligt bra.

Men ramen är kronologisk. Det börjar med det kalla året 1867, när vintern aldrig tycks ta slut. Då våren och värmen till sist kommer sker sådden så sent att den outvecklade grödan faller offer för den nattfrost som slår till redan under sommaren i norra Sverige. Skörden blir minimal, men någon beredskap eller ens vilja till nödhjälp finns knappast. När sådan till sist kommer i gång är det som så ofta för lite och för sent. Något hjälper stora internationella insamlingar, och trots svält och andra umbäranden är dödstalen förhållandevis få.

Värre blir det 1868, när nederbörden uteblir i främst södra Sverige. Nu är myndigheterna än mer ovilliga att stödja, och det internationella engagemanget avtar märkbart. Med den nästan nya kommunallagstiftningen som förevändning läggs hela ansvaret på kommunerna, de före detta socknarna, vars resurser inte räcker till, och orättvisor uppstår när skördeutfallet träffar väldigt olika i olika kommuner. Följden blir det verkligt svåra året, 1869. Mot slutet av vintern har spannmålen tagit slut, och nu stiger dödstalen, främst i sjukdomar som drabbar svältande och försvagade människor.

Men i Västerbros mening är nödåren, när de är överståndna, början till något nytt. Laissez-faire-liberalismen överges till förmån för ett samhälleligt ansvar att inte låta någon svälta. Demokratin tar stegvis över, och i demokratier tillåts inte hungersnöd. Sådan beror nämligen aldrig på absolut matbrist utan på orättfärdig fördelning, ibland till och med använd som ett medvetet vapen mot meningsmotståndare i diktaturer. Ständigt förbättrade produktionsmetoder har också gjort att jorden kan föda en ökande befolkning, så hittills har Malthus och andra olycksprofeters varningar kommit på skam. Boken om den sista (inte senaste) hungersnöden i Sverige slutar hoppfullt.

Skandinavismen omvärderad, del 2

2022-11-21 Rasmus Glenthøj & Morten Nordhagen Ottosen: Union eller undergång. Del 2 Den revolutionära skandinavismen (2021; svensk övers. Joachim Retzlaff, Historiska Media 2022; 585 s.). Jag skrev om första delen i början oktober och inleder här med att rätta ett fel i den texten: Morten Nordhagen Ottosen är norrman, inte dansk. Manuset har dessutom granskats under arbetets gång av den svenske historikern Torbjörn Nilsson, allt för att hålla fast vid det skandinaviska perspektivet och undvika nationell bias.

Annars står sig mina bedömningar från första delen: mycket intressant, ofta spännande men alltför ofta en så noggrann och detaljerad redovisning av händelseutvecklingen och de däri agerande att läsaren riskerar att tröttas och förvirras. Här bara några sammanfattande reflexioner.

Skandinavismen var oupplösligt och intrikat sammanflätad med den slesvig-holsteinska frågan. När den hade ”lösts” av Bismarck med blod och järn 1864 (hertigdömena införlivades med Preussen/Tyskland) försvann grogrunden för den politiska skandinavismen. Oscar I:s aktivism under Krimkriget kunde ha ändrat förutsättningarna, som dock försvann när Ryssland oväntat accepterade ett förödmjukande nederlag. Den av många fruktade delningen av Danmark – Jylland till Tyskland, öarna till Sverige-Norge – blev dock aldrig av.

Det fanns ingen enhetlig skandinavism. Den fanns i svagare varianter med ett löst knutet statsförbund till starkare med en fullt utbildad förbundsstat under en kung. För somliga var skandinavismen ett medel, för andra ett mål i sig. Det fanns ändå ett antal ”fönster” när utsikterna till en union eller federation var goda, men tillfällena försatts. För att lycka hade man behövt odelat stöd från åtminstone någon av stormakterna. Främst Storbritannien men även Napoleon III:s Frankrike var välvilligt stämda för en makt i norr som kunde balansera Preussen och dess växande styrka, men Ryssland var emot, och de västliga rikena ville inte utmana. Risken för ett stort europeiskt krig var på 1860-talet påtaglig. Den mest stridslystne var Karl XV, som inte insåg Sverige-Norges vid tiden mycket svaga militära förmåga.

I motsats till Italien resp. Tyskland hade Skandinavien ingen Cavour elle Bismarck, geniala statsmän med hårda nypor och stark vilja. Med dessa som jämförelseobjekt går författarna igenom de viktigaste skandinaviska aktörerna och underkänner alla. De uttrycker inga värderingar; själv är jag glad att våra länder slapp sådana cyniska maktmänniskor.

Ovanstående är mest ett kondensat av den utmärkta sammanfattningen i sista kapitlet. En reflexion från 2022 är hur den tiden liknar våra yttersta dagar, när ett stort land sätter sig över internationella avtal och angriper ett mindre grannland.  Denna ”politikens fortsättning med andra medel” (författarna citerar Clausewitz ett par gånger) tycks dock ha betraktats som normal på ett helt annat sätt än nu.