Savonarola – en florentinsk historia

2018-12-24 Hjalmar Bergman: Savonarola. En munkhistoria berättad av messer Guidantonio Vespucci (1909; i Hjalmar Bergmans samlade skrifter, utg. av Johannes Edfelt, Albert Bonniers Förlag 1949). Detta är kanske först och främst en roman om senrenässansens Florens, ”mitt hjärtas stad” för Hjalmar Bergman. Idén till ett verk om munken som för ett par år förvandlade Medicéernas Florens till en teokrati tycks han ha fått redan vid ett besök i staden 1901, 19 år gammal, men boken skrevs i Sverige under 1907 och 1908, efter research på plats i Florens våren 1907.

Och välresearchad är romanen otvivelaktigt. Den skulle göra ett närmast dokumentärt intryck om det inte vore för två omständigheter: berättartekniken och Hjalmar Bergmans inlevelsefulla fantasi. Läsaren får hela historien sedd genom betraktares ögon. Jagberättaren är en lärd och högt uppsatt florentinare, skeptiker till sinnelaget och försiktig i den bokstavligen livsfarliga politiken i stadsrepubliken Firenze (Bergman använder konsekvent det italienska namnet). Det som messer Vespucci inte kan ha iakttagit själv får andra berätta för honom. Den viktigaste är en kvinna, Laodamia, som i sin ungdom varit uppvaktad både av Vespucci och, fast med andra förtecken, av Girolamo Savanorola innan denne blivit munk. Med den här metoden undviker Bergman att spekulera över Savonarolas inre drivkrafter men kan i stället tydligare teckna miljöer och stämningar i staden och bland dess invånare.

Det råder knappast något tvivel om att messer Guidantonio Vespucci är Hjalmar Bergmans språkrör i synen på gudsmannen Savonarola. Vespucci är skeptisk till det religiösa budskapet, motståndare till gudsstaten, liksom mot diktatoriska tendenser hos Medicéerna och andra furstar i de omgivande stadsstaterna, ändå intagen av munkens religiösa övertygelse och ärliga uppsåt, och han delar dennes kritik av påvens världsliga maktambitioner.

Sin inlevelse och sin fantasi får Bergman utlopp för i beskrivningen av känslornas spel mellan Vespucci och Laodamia och i den ömsinta teckningen av denna kvinna som blir en hängiven anhängare till Savonarola. Med små medel skapar han också personliga karaktärer åt berättelsens många bifigurer. De språkliga medlen behärskar den 25-årige författaren till mästerskap. Krönikören Vespucci får skriva en gammaldags formell prosa, och Savonarola predikar i rent arkaiska vändningar. Språket och berättartekniken bidrar till en flytande och omväxlande framställning. Händelseutvecklingen och myllret av personer kräver egentligen en betydligt större förtrogenhet med italiensk 1400-talshistoria än vad jag tror de flesta läsare kan uppbåda, vilket stundom blir förvirrande. Men det är ju inte Hjalmar Bergmans fel.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s