Som det anstår en nobelpristagare

2019-12-05 Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben (2009; svensk övers. Jan-Henrik Swahn, Ariel Förlag 2010; nyutgåva Albert Bonniers Förlag 2019). Den märkliga och suggestiva titeln är hämtad från William Blakes dikt ”Proverbs of Hell”:

In seed time learn, in harvest teach, in winter enjoy.
Drive your cart and your plow over the bones of the dead.

Citat från Blake förekommer ymnigt i romanen, som kapitelvinjetter men även i texten. Jagberättaren Janina Duszejko, pensionerad byggnadsingenjör, engelsklärare, ägnar sig nämligen åt att översätta Blake till polska tillsammans med sin unge skyddsling, it-specialisten Dyzio. Blake har författaren valt inte av en tillfällighet. Den engelske mystikern bildar en passande fond till den mystik som omger berättaren och den underutvecklade landsbygd i sydvästra Polen där hon dväljs. Av de andra invånarna i byn betraktas hon som en knäpp tant. Det bekommer henne inte; hon vet att hon har rätt. Hon tror benhårt på djurens rätt och är motståndare till all jakt. Och lika benhårt tror hon på astrologi: himlakropparna och deras inbördes positioner bestämmer varje detalj i en människas liv, även hennes dödsögonblick, som en skicklig astrolog kan förutse.

Död handlar det mycket om i den här romanen. Ett dödsfall inträffar redan på de första sidorna, men det dröjer innan läsaren inser att detta faktiskt är en kriminalroman. Offren är alla lokala pampar: polischefen, den rike rävfarmaren, byns högste politiker, prästen. Alla är jägare, och fru Duszejko är övertygad om att det är djur som har dödat sina plågoandar. Som en miss Marple ansätter hon polisen med sina hypoteser, som naturligtvis avfärdas. Upplösningen är oväntad.

Det verkar ha roat Olga Tokarczuk att skriva om denna excentriska kvinna och starka karaktär, som hon försett med psykologiskt utmejslade drag. Till exempel att fru Duszejko skapar egna namn åt alla i sin omgivning vilkas verkliga namn inte faller henne i smaken. Hennes gode granne refereras genomgående till som Tröger, prästen kallas Prassel, expediten i secondhandbutiken är Goda Nyheten. Också genren kriminalroman tycks ha tilltalat henne. Framställningen är livfull med en god portion humor tillsatt. Men här finns också politisk kritik av byråkrati och inkompetens och som en underton genom hela romanen ljuder de existentiella frågorna: vadan, varthän, varför? Som helhet är romanen mycket skickligt komponerad och läsvärdet är högt, som det anstår en nobelpristagare.

Engagerat och briljant om järnridån

2019-11-13 Anne Applebaum: Järnridån. Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956 (2012; svensk övers. Margareta Eklöf, Albert Bonniers Förlag 2013). Det här är en tjock (570 tättryckta textsidor), gedigen, välskriven (och välöversatt) och mycket hyllad bok. Anne Applebaum (född 1964) är en amerikansk historiker, statsvetare och journalist. Hon är gift med en polsk f.d. utrikesminister och polsk medborgare. Hon behärskar ryska och polska (men inte tyska, vad det verkar). Hon har lång erfarenhet av att bevaka Ryssland och det forna Östeuropa. Förutom på egna kunskaper stöder hon sig på andra forskare, ett enormt arkivmaterial och talrika intervjuer med både makthavare och dissidenter från tiden som boken handlar om. Bokens titel är egentligen för vid. Den handlar uttryckligen endast om Östtyskland, Polen och Ungern. Tjeckoslovakien dyker upp några gånger, Bulgarien och Rumänien skymtar ibland, Jugoslavien nämns men behandlas inte och Albanien nämns knappast alls. Boken är ju tillräckligt tjock ändå, men jag beklagar att inte åtminstone Tjeckoslovakien behandlas utförligare.

Boken har två huvuddelar. Den första skildrar det successiva kommunistiska maktövertagandet från krigsslutet till 1948, den andra vad Applebaum kallar högstalinismen men också oroligheterna, protesterna och revolterna mot mitten av 1950-talet. Kapitlen i respektive del är tematiska och komparativa land för land. Applebaum skriver inte som en objektiv historiker utan från en tydlig västlig-liberal ståndpunkt. I del 1 beskrivs hur de inhemska kommunisterna (ofta influgna efter åratal i exil i Moskva) och deras sovjetiska uppbackare, främst den ockuperande militären, varken ville eller kunde införa sovjetsystemet på en gång. I stället upprätthölls en viss grad av demokrati, som systematiskt monterades ner inom sektor efter sektor: polisen, ungdomen, radion, det ekonomiska systemet och till slut det parlamentariska. Tillvägagångssätten var snarlika i de tre länderna, men takten varierade och utfallet kunde också vara olika. T.ex. i Polen förblev den katolska kyrkan en maktfaktor trots förföljelse, och det gick inte att kollektivisera jordbruket där. Störst tonvikt lägger Applebaum på nedmonteringen av civilsamhället. Ideella föreningar, idrottsklubbar, intresseorganisationer som inte kunde kontrolleras uppifrån var en styggelse för regimerna, som tvångsanslöt dem till sina egna statliga paraplyorganisationer eller förbjöd dem.

I del 2 ligger fokus på maktutövningen, när den var som mest brutal i början av 1950-talet. All opposition förföljdes skoningslöst, och som om det inte räckte med det rensade man i skådeprocesser ut bland sina egna toppnamn. Rudolf Slansky i Tjeckoslovakien och Lazló Rajk i Ungern är de mest kända offren. De var visserligen lika blodbesudlade som sina bödlar, men det var inte därför de hängdes. I något slags perverterad idealism skulle den nya människan ”homo sovieticus” skapas. I alla tre länderna skulle det bl.a. ske genom byggandet av gigantiska stålverk kring vilka hela städer planerades och byggdes. Men såväl Eisenhüttenstadt (Stalinstadt) i DDR som Nowa Huta i Polen och Sztalinváros i Ungern blev gigantiska misslyckanden. För sitt levebröds skull kände sig även regimmotståndare tvungna att inordna sig i systemet.

Efter Stalins död 1953 slappnade greppet något, och missnöje kom upp till ytan. Viss fri debatt kunde tolereras, men var gränsen gick var oklart. Upproren i Berlin 1953 och Ungern 1956 dränktes i blod av sovjetiska trupper. I Polen räckte det med hot om militär intervention. Experimentet med töväder slog katastrofalt fel sett med sovjetiska ögon, och greppet hårdnade igen för flera decennier framåt. Först på 1980-talet började ett nytt motstånd formeras, men det är inte ämnet för denna engagerande och briljant berättade historia.

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om vad jag läst. I mitt första inlägg samlar jag läsning från oktober och november. I fortsättningen lägger jag en anmälan i taget.

2018-10-01 Aapo Roselius, Oula Silvennoinen & Marko Tikka: Svart gryning. Fascismen i Finland, 1918–44 (2016; sv. övers. 2018 Mattias Huss). Jag kan inte se att det skrivits mycket på svenska om den här viktiga boken; det mest utförliga jag stött på är Bjarne Nitovuoris recension i Hbl 20 februari 2016. Nu är den översatt till svenska, men än så länge har jag inte sett att den uppmärksammats.

Författarna ger begreppet fascism en ganska vid definition, vilken tydligen känts ovan i Finland. De inkluderar ett stort antal national-radikala rörelser och strömningar, vilka inte heller var främmande för våld. AKS, Lapporörelsen och IKL är ju välkända, men det fanns många flera, så många att de är svåra att hålla reda på. Boken vimlar också av personer (att personregister saknas åtminstone i översättningen  är en stor nackdel), många på framträdande poster i samhället, många verksamma inom flera rörelser samtidigt eller efter varandra. Det finlandssvenska Svarta gardet nämns förstås, men finlandssvenskarna drogs mer till den tyska nazismen än den finsknationella fascismen som ofta var utpräglat antisvensk.

De tre författarna, som svarar gemensamt för hela texten, berättar bra, och riktigt rappt när de kommer till mer dramatiska episoder, som Mäntsäläupproret. Översättningen är flytande men behäftad med åtskilliga fennicismer och finlandismer samt några missuppfattningar. Mest fatalt är att översättaren kallar Uusikaupunki för Nyslott, varigenom den omtalade Nystadskårens expedition till Åland 1918 blir till ”Nyslottsexpeditionen”.

Det är självklart bra och nyttigt att denna genomgång har gjorts. Men jag är lite kluven efter avslutad läsning. Alla dessa rörelser, alla dessa män i staten som sympatiserade och konspirerade, ändå var de aldrig riktigt nära sitt mål att rubba den parlamentariska demokratin. Förbudet för kommunistpartiet var deras viktigaste resultat, men annars var laglighetstraditionen för stark, och de fascistiska rörelserna för splittrade och i avsaknad av en tydlig ledargestalt. Vihtori Kosola kanske ville, men kunde inte; Mannerheim hade kanske kunnat men ville inte.

2018-10-07 Sara Stridsberg: Kärlekens Antarktis. Sara Stridsbergs två senaste romaner, ”Darling River” och ”Beckomberga” har har i mitt tycke fört fram henne till positionen som Sveriges ledande författare i sin generation (hon är född 1972). Mina förväntningar på den nya romanen var alltså mycket höga, men, tyvärr måste jag säga, infrias de inte fullt ut. Den tar vid där ”Darling River” slutar (medan ”Beckomberga” drar åt ett annat håll). Berättelsen är lagd i munnen på en sexualmördad och därefter styckad kvinna, drogmissbrukare och prostituerad, som i korta avsnitt, interfolierat med andra inslag, beskriver mötet med mannen/mördaren, bilresan till mordplatsen och till slut mordet som hon själv upplever det i varje skrämmande detalj. I återblickar berättar hon om sin uppväxt, sin relation till en annan missbrukare, deras barn som tas ifrån dem. En tidig traumatisk upplevelse är en lillebrors död i en drunkningsolycka. Allt detta är bra och trovärdigt och väl sammanhållet.

Men den mördade kvinnan befinner sig också i ett tillstånd där hon kan se sin familj: sin pappa och mamma och sina barn, och följa vad som händer dem längre fram i livet. Och här tar trovärdigheten slut för min del. Kvinnan är inte längre ett abstrakt berättarjag utan har något slags konkret existens som iakttagare som jag har svårt att acceptera.

Stilistiskt känner man igen Sara Stridsberg. Hon skriver i korta avsnitt, sällan mer än fyra–fem sidor, ofta kortare. Språket är poetiskt, scenerna får ofta något drömlikt, overkligt över sig, vilket förstås inte är fel när det är en död människa som berättar. Mina invändningar till trots är det en roman som är bättre än de flesta, men den når inte upp till Sara Stridsbergs egen högsta nivå.

2018-10-12 Svenskt biografiskt lexikon 100 år (red. Åsa Karlsson). I stället för anmälan kopierar jag här ett mejl till en av bokens författare, vilket jag tror talar för sig själv.

“Hej,
jag köpte 100-årsboken på Landsarkivet i Visby vid visningen där i söndags [för deltagare i De svenska historiedagarna], där ju du också var med. Jag har själv arbetat med alfabetiska referensverk hela mitt yrkesliv, viktigast som huvudredaktör i Nationalencyklopedin 1992–2000 och redaktör/författare i Bonniers svenska ordbok 1979–2010, och jag vill bara säga hur mycket jag tyckte om den här boken. Jag känner igen mig i allt: glädjen i att ha ett så meningsfullt jobb, vartenda litet eller stort lexikografiskt problem, förhållandet mellan enhetlighet och personlig författarröst, frustrationen över fel trots alla kontroller … Du och ni andra på redaktionen har gjort en jättefin bok, faktatät, pedagogisk, ändå underhållande, och snyggt förpackad. Jag är glad att ha denna bok i mitt bibliotek. Hälsa dina arbetskamrater med varmt tack från mig!”

2018-10-19 Maciej Zaremba: Huset med de två tornen. Maciej Zaremba är journalist på DN Kultur och känd för sina långa, genomarbetade och mycket välskrivna reportage om olika samhällsföreteelser, där han ofta ifrågasätter etablerade sanningar. Nu har han tillämpat samma metod – och med samma språkliga briljans – på sig själv och sin familjs historia med samma avslöjande resultat.

”Zaremba” är strängt taget en pseudonym. Hans egentliga efternamn är Bieławski. Hans far, berömd psykiatriker med eget sjukhus, tillhörde en gammal polsk adelsfamilj, och Zaremba var namnet på släktens vapensköld, ursprungligen en stor adelsklan. Strax efter kriget, då redan över 60 år gammal, gifte sig Oskar Bieławski med en ung kvinna, Elzbieta, med en väl bevarad hemlighet i sitt förflutna. År 1968, under Gomułkas antisemitiska kampanj, avslöjas den abrupt. En dag kommer modern hem och meddelar sina tre söner (Maciej är äldst, 17 år) att hon är judinna, egentligen heter Lida och att familjen måste fly landet. Men fadern vägrar följa med, trots att han är en regimmotståndare som har motarbetats av kommunisterna i många år. Boken slutar med att modern och sönerna landstiger i Ystad.

Men innan dess har vi i intensivt laddade kapitel fått del av dels Maciejs egen uppväxthistoria, dels föräldrarnas bakgrund och mycket olika tillvaro under kriget: faderns som privilegierad officerskrigsfånge i Tyskland, moderns och mormoderns ständiga flykt undan tyskarna och deras polska hjälpredor. Ty sådana fanns. Zaremba citerar med gillande ett uttalande om att antisemitismen var det enda som höll ihop den unga staten, sammanfogad 1919 av delar från tre sönderfallande imperier. Den unge Maciej växte upp som polsk patriot som obetingat trodde på samhällslögnen om det hjältemodiga polska motståndet mot nazismen, och skildringen av hur han kommer till insikt är plågsam läsning.

Jag har här bara berört bokens huvudtema, men det finns många sidoteman, utvikningar och fördjupningar som är precis lika läsvärda. Det här är helt enkelt ett lysande, och viktigt, verk.

PS: vilket är huset i titeln? Jo, det är det psykiatriska sjukhus som fadern drev och även modern arbetade i och där familjen hade sin bostad, innan Oskar Bieławski trotsade kommunistregimens påbud om psykiatrins inriktning och tvingades bort, undan för undan till mer perifera orter och sämre bostäder. Också detta utgör en viktig tidslinje i boken.

2018-10-28 Merete Mazzarella: Alma. En roman. Nog har Merete Mazzarella känt igen mycket hos sig själv i sin romanfigur Alma. Eller har hon tillskrivit denna egenskaper som hon, Merete, själv har? De yttre dragen av den verkliga Alma Söderhjelms livshistoria är troget återgivna, men hur lik romanfiguren ”Alma” är verklighetens professor Söderhjelm kan man diskutera. Nu spelar det inte så stor roll då romanporträttet är både trovärdigt och vackert utfört.

Ramhandlingen är att Alma ligger, med kort tid kvar att leva, på ett sjukhem i Saltsjöbaden utanför Stockholm och ser tillbaka på sitt liv. Det gör hon i huvudsak i form av en inre monolog, där hon helt naturligt hoppar fram och tillbaka i tid och rum, tematiskt snarare än kronologiskt. Här och där infogas dialoger med sjuksystrarna och med några väninnor på besök. Huvudtemat är att Alma upplever sitt liv som förfelat, trots alla yttre framgångar. Inget i vare sig karriär, författarskap eller kärlek har blivit som hon tänkt sig. Sin bitska ironi har hon kvar, men grundtonen är besvikelse.

Människorna och miljöerna i Almas liv tecknas livfullt, pregnant och verklighetstroget. Djupast når M.M. i Almas reflexioner kring systersonen Erik Grotenfelt och hans förfärliga sista år i livet, vilka också blir till en självrannsakan om hennes inställning till de röda efter inbördeskriget. Nackdelen med inre monolog-formen är att texten flyter på lite monotont, den dynamik man gärna vill se i en bra berättad roman infinner sig inte. Och kanske talar romanen främst till läsare med något intresse och förhandskunkap om den spännande personen Alma Söderhjelm.

2018-11-06 Gunnar Petri: Hans Järta. En biografi. (Författaren är en av mina närmaste vänner, och jag fick förtroendet att läsa texten redan i manus. På mitt förslag gjorde han en hel del strykningar och ett antal andra ändringar. Jag har först nu, ca två år senare, läst den tryckta boken, men jag kan alltså inte uppträda som en helt objektiv anmälare.)

Gunnar Petri är jurist, ekonom och djupt humanistiskt bildad. Han har tjänstgjort på höga poster i statsförvaltningen och var de sista femton åren av sitt yrkesliv vd för de svenska tonsättarnas upphovsrättsorganisation STIM. Han har skrivit flera böcker om upphovsrätt med historiskt perspektiv, bl.a. en doktorsavhandling.

Hans Järta (1774–1847) är kanske inte så känd bland mina vänner i Finland och är väl numera även i Sverige ett namn främst för specialister. Vi som tog till oss av historieämnet i det gamla gymnasiet minns Järta för två saker. Vid riksdagen i Norrköping 1800 (den enda under Gustav IV Adolf) avsade sig dåvarande friherre Hans Hierta och fyra andra unga ädlingar sitt adelskap i protest dels mot kungens politik, dels, och inte minst, mot hur lantmarskalken (miss)skötte sitt uppdrag. Och efter statsvälvningen 1809 var Järta som sekreterare i konstitutionsutskottet huvudförfattare till 1809 års regeringsform, den grundlag som gällde i Sverige till 1974. I denna heltäckande biografi får vi förstås veta mycket mer om hans liv och karriär. Skildringen är alltid fast förankrad i tidens händelser och politiska debatt. Huvudpersonen kan vara försvunnen i flera sidor för att vi ska få den rätta bakgrunden till hans handlande vid varje tillfälle. Yttre händelser som franska revolutionen, konspirationen och mordet på Gustav III, statsvälvningen 1809 utlöser Petris berättarglädje och är medryckande läsning, men den största vikten lägger han vid de statsfilosofiska och konstitutionella frågor som i så hög grad präglar tiden. Namn som Montesquieu, Locke, Hume, Burke, Tocqueville återkommer gång på gång. Petri är mycket väl inläst i detta ämne, och hans analyser och slutsatser är klara.

Hans Järta påstås ofta ha varit radikal, närmast jakobin, i sin ungdom men blivit allt konservativare med åren. Gunnar Petri, med stöd hos Järtas tidiga biografer (bl.a. Louis De Geer, Sveriges första statsminister), hävdar att Järtas ideologi var i stort sett densamma hela hans vuxna liv; det var tiden själv som förändrades. Någon jakobin var han förvisso inte, utan vad Petri kallar en ”upplysningsliberal” som kämpade för tros- tanke- och yttrandefrihet, näringsfrihet och konstitutionellt styre. Hans maktdelningsideal var inte parlamentariskt, och han varnade för att ge riksdagen för stor makt att detaljstyra. Härigenom kom han i motsatsförhållande till den framväxande ”moderna” liberalismen med dess inriktning på marknadsekonomins fria spel.

Järta var en lysande – och mycket flitig – skribent, skarp polemiker och kvick satiriker. Utöver sin historiska mission 1809 gjorde han betydande insatser bl.a. som landshövding i Falun och på gamla dar som riksarkivarie. I ett mycket intressant avslutande kapitel visar Gunnar Petri hur Järta har värderats och omvärderats av skilda historiska skolor under 1800- och 1900-talen. Grundtonen i denna utomordentliga biografi är uppskattande, men inom objektivitetens råmärken.

2018-11-14 Björn Larsson: Brevet från Gertrud. Kort efter begravningen av sin mor får Martin Brenner ett postumt brev av vilket det framgår att modern inte var ”vanlig” tyska som hon alltid utgett sig som, utan judinna, överlevare från Förintelsen. Nytt för Martin är att också hans biologiska far var jude. Modern har dolt sin bakgrund för att skydda sin son från nya utslag av antisemitism. Nu är han i den unika positionen att han kan välja om han vill vara jude eller inte. Men kan han det?

Det är utgångsläget för denna både berättartekniskt och motiviskt invecklade roman. Händelseförloppet är spännande och mycket väl berättat, men i grunden är det en idéroman eller tidvis en till roman förklädd essä. Om arv och miljö (Martin är genetiker), om antisemitism, om självvald eller pådyvlad identitet. Författaren är mycket väl påläst, och boken avslutas med en lång litteraturlista, ovanligt i en roman.

Björn Larsson är en driven romanförfattare men har konstigt nog haft svårt att bli riktigt stor i Sverige. I t.ex. Frankrike räknas han till de litterära tungviktarna. Hans eget engagemang i de frågor han tar upp är tydligt. Men tydligen har han ändå känt behov av romanformen som en buffert mellan sig själv och sitt ämne. En viktig och engagerande bok, men ämnet samsas inte riktigt bra med romanformen.

2018-11-22 Per I. Gedin: När Sverige blev modernt. Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930. Den långa undertiteln är en bra innehållsdeklaration. Ramen är en biografi över konsthistorikern m.m. Gregor Paulsson (1889–1957). Men eftersom han under ett långt liv var verksam på så många olika spelplaner i det svenska kulturlivet och samhället formar sig boken till en bred skildring av modernismens intåg och seger inom arkitektur (där kallad funktionalism, vardagligt funkis), heminredning och konsthantverk men också till en kritisk uppgörelse med denna rörelse. Gedin beskriver rörelsen som elitistisk, snudd på totalitär (ge åt folket det folket behöver, inte det folket vill ha), med rötter i det fördemokratiska Tyskland och åtminstone tidvis gillad av såväl fascister som kommunister. Stockholmsutställningen 1930, som Gregor Paulsson var generalkommissarie för och egenmäktigt styrde i den riktning han ville, betecknade rörelsens seger i Sverige och kom att totalt dominera bostadsbyggandet i över 40 år. Det senare så förkättrade miljonprogrammets byggenskap var en direkt utlöpare av funktionalismens idéer, om än i korrumperad form. Här tycker jag Gedin skjuter över målet och förminskar de många mycket fina funkisbostadsområden med mänskliga proportioner som byggde på 1930–50-talen, som Gärdet, Fredhäll och Årsta i Stockholm. Gedin försummar också bakgrunden till det revolutionära tänkandet: den urusla bostadsstandarden i de större städerna, både byggnads- och boendemässigt.

Till det viktigaste i boken hör att Gedin kan fastslå att funktionalismen i första hand var en ideologi, inte en stil. Och redan i början av 1940-talet
börjar de ledande ideologerna: Paulsson, arkitekterna Sven Markelius och Uno Åhrén, svikta. Som övertygade antinazister inser de att deras revolutionära rörelse haft betänkliga drag. Gregor Paulsson, som redan 1934 blivit professor i konsthistoria i Uppsala, skiftar från tyskvän till anglofil med tillhörande modifiering av sina estetiska preferenser. Men sitt sociala engagemang överger varken han eller hans förbundna.

Per I. Gedin (f. 1928) är konstvetare till utbildningen och var elev till Gregor Paulsson i Uppsala. Han tecknar dennes liv, tänkande och gärning med värme men ingalunda kritiklöst. Gedin var förläggare och förlagschef på Bonniers, Wahlström & Widstrand och på det egna förlaget Gedins i många år. 75 år gammal slog han sig på att skriva biografier. Den första, om Karl Otto Bonnier, har följts av volymer om Heidenstam, Carl Larsson och Isaac Grünewald. Av ålder och trötthet finns inte ett spår i detta vitala verk av en 90-åring.