Till läsarens nytta och glädje

2021-12-19 Michel Ekman: Lyckliga slut. Elva essäer och en dagbok (Schildts & Söderströms 2021; 228 s.). Michel Ekman (finlandssvensk litteraturvetare, kritiker och essäist) skriver gärna om sig själv, även i texter som inte är rent självbiografiska. Jag tror inte det beror på någon utpräglad självupptagenhet, utan på att han är djupt engagerad i tiden och dess gåtor. Tidens gång känner man bäst på sig själv, in på bara skinnet, dess obönhörlighet men också dess paradoxer. Tiden är förstås djupt förbunden med livet, döden och kärleken, som också är teman i boken. Liksom minnet, som är en mekanism för att återskapa den tid som flytt. Kanske är upptagenheten med tiden också en anledning till Ekmans stora filmintresse. Filmen är ju den konstart som mer än någon annan kan både konservera, förskjuta, förlänga och förtäta tiden. Ekman är också naturälskare och en hängiven fotvandrare, vilket satt avtryck i boken.

Det är variationer på dessa teman som håller ihop denna essäsamling, skriven under och starkt präglad av isoleringen under coronapandemin 2020. Prägeln förstärks ytterligare av att essäerna omväxlar med korta dagboksanteckningar från året, som ger uttryck för ett visst sinneslugn, vilket på ett välgörande sätt hela boken genomandas. Den på åtskilliga ställen uttryckta kärleken till hustrun Pia (Ingström, kulturredaktör på Hufvudstadsbladet) är ett annat vackert drag.

Ämnesvalet är varierat och utmärks av Michel Ekmans litterära, musikaliska och filmiska kringsyn, och där en amatör som jag fått lära mig mycket nytt. En jämförande studie av vandringsmotiv hos (tonsättaren) Franz Schubert, (filmskaparen) Agnès Varda och (författaren) Peter Handke har mycket att erbjuda. Handkes romankonst återkommer Ekman ofta till, liksom till Vardas landsman och kollega Éric Rohmer. De uppenbart mycket intressanta filmregissörerna, japanerna Yasujiro Ozu och Hirokazu Kore-eda och deras familjeskildringar hade jag aldrig hört talas om, liksom inte heller den tyske dokumentärfilmaren Volker Koepp och hans minneskonst. Essän om den finske författaren Joel Haahtela får mig att önska att han skulle översättas till svenska. Bland mycket annat. Det är svårt att göra rättvisa åt innehållet i en essäsamling om inte recensionen ska bli alldeles för lång. Det läsaren kan lära är trots allt inte det viktigaste, utan att författaren förmår samla sina lärdomar, sina intryck och sina tankar till en harmonisk helhet, läsaren till glädje. Och kanske så några tankefrön under läsningens gång. Dessa krav på en essäist uppfyller Michel Ekman med råge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s