Varken släktkrönika eller bildningsroman – men lite av båda

2020-04-25 Ann-Luise Bertell: Heiman (Förlaget M 2020; 379 s.). Ann-Luise Bertell, skådespelerska och teaterchef, fick ett genombrott 2017 med sin debutroman Vänd om min längtan, en roman som jag tyckte mycket om. Heiman heter hennes nya, österbottnisk dialekt för hemman. Och hemmanet, bebott och brukat av tre generationer från 1930-tal till 80-tal, är bokens nav. Den är ändå inte en traditionell familjekrönika, för det är en person som är bokens dominerande huvudperson.

Den tioårige Elof Westerback, redan moderlös, blir vittne till sin fars död i blodstörtning orsakad av tbc. Det är en stark, nästan för våldsam romanöppning som suger in läsaren i berättelsen. Elof får själv tbc, vistas några månader på sanatorium men tillfrisknar. Elof och hans lillebror Ivar tas om hand av sin mormor, en välvillig men något kärv kvinna. Morfadern är liksom fadern traumatiserad av inbördeskriget och tiger mest. Vad krig gör med männen som kommer tillbaks från fronten är bokens kanske viktigaste tema. Efter skolgång får Elof arbete på Tikkakoski vapenfabrik, där en framgångsrik avlägsen släkting är chef. Här lär han sig finska och gör sin första sexuella erfarenhet. Till fortsättningskriget blir Elof inkallad, men han är en dålig soldat, och han tvingas överge en döende vän därför att han är för klen för att orka dra honom med sig. Detta blir Elofs stora trauma. Efter kriget söker han upp vännens fästmö Olga för att berätta (dock inte sanningen), och hon och Elof blir raskt ett par. De gifter sig och börjar rusta upp det förfallna hemmanet, som hela tiden varit i Elofs ägo.

Så långt, ca 150 sidor in i boken, tror jag att jag läser en klassisk bildningsroman. Men här ändrar romanen karaktär. Elof utvecklas inte ytterligare, han sköter gården tillsammans med Olga, och de får två barn. Men han tar till flaskan för att döva sin ångest, tillsammans med grannen och vännen Viktor. Berättelsen blir stillastående. Barnen Stens och Lisbeths uppväxt skildras anekdotiskt, och det yngre syskonet blir en perifer figur, liksom Ivar i förra generationen, som Bertell placerar som gruvarbetare i Kiruna. Att Elof går i borgen för sin oduglige granne borde ha gett upphov till en litterärt givande konflikt, men den historien löses upp som om nästan inget hänt. Skildringen av det nya hemmansägareparet Sten och Solveig och deras barn är trivial och inte i nivå med det skrivkunnande som Bertell otvivelaktigt besitter. Först när fokus åter sätts på Elof får berättelsen nerv igen.

En lovande början med många fint skildrade partier övergår alltså för min del i viss besvikelse. Det är som om Bertell tappar intresset för sina egna gestalter när det ska handla om andra än Elof och hans både fysiskt och psykiskt starka Olga. I högt berömmande recensioner i Finland har man främst tagit fasta på krigstraumana, men det räcker inte rent litterärt. Bäst är Ann-Luise Bertell på att skildra dramatiska händelser och sådana där starka känslor i är inblandade. Då glöder hennes penna. Och liksom Peter Lüttge hos Svenska Yle konstaterar jag att hennes sexskildringar håller hög klass. Men de är inte så många.