2026-06-08 Maja Hagerman: Botvid. Den förste svensken (Norstedts 2025; 241 s., mycket rikt illustrerad). Alla som rest med bil eller buss söderut från Stockholm har sett den: kyrkan till höger om motorvägen, strax efter avfarterna mot Hallunda och Alby. Faktum är att sedan den byggdes på 1100-talet har den alltid stått tätt invid den sydliga huvudvägen från Stockholm, tidigast känd som Göta landsväg, på 1900-talet Riksväg 1 (”Riksettan”). Det är ingen slump.
Kyrkan är förstås Botkyrka kyrka, uppkallad efter Botvid, den man som står i centrum för Maja Hagermans fascinerande berättelse. Det är ingen biografi i vanlig mening; det som går att säga säkert om den historiske Botvid ryms på några boksidor. I stället är det en skildring av en dynamisk tid i historien i de delar av Skandinavien som ännu inte var Sverige men sakta och osäkert var på väg att bli det. I detta skeende kom Botvid att spela en roll – inte personen men det legendomspunna helgonet.
Det man med någon säkerhet kan säga om Botvid är följande: Han bör ha varit född i slutet av 1000-talet och uppvuxen på gården Hammarby, på vars marker kyrkan senare uppfördes. Familjen, föräldrarna Sven och Bänkfrid och brodern Björn är kända till namnet, var asatroende; kristendomen hade påtagligt svårt att få fotfäste i Svealand. Under en vistelse i England ska Botvid ha blivit omvänd. Han återkom till sina hemtrakter, enligt Hagerman inte som en regelrätt missionär ( i motsats till den ungefär samtidige Eskil) utan levde som en vanlig man men på ett föredömligt kristet vis. Han sägs ha mördats av en frigiven träl (ca 1120), och efter hans död kom historier om mirakler i omlopp. Viktigast är den om ett fiskafänge. När Botvid av en markägare tvingades flytta sina nät följde fisken med och lät sig fångas i stora mängder på den nya platsen. Hagerman uppfattar Botvids kritik av markägaren som en plädering för allemansrätten: ”Jag uppmanar er alla, mina vänner, att att ni aldrig någonsin förvägrar någon vad Gud så rikligt giver er för intet” (ur helgon legenden).
Till att börja med dyrkades Botvid som ett lokalt helgon, men snart blev kulten av honom indragen i storpolitiskt spel, nämligen kampen om den högsta makten i Sverige mellan den västgötska Eriksätten och den östgötska Sverkersätten. På kung Sverker den äldres och hans inflytelserika drottning Ulfhilds initiativ byggdes Botvidskyrkan, och dit flyttades lämningarna efter Botvid från Salems kyrka. Syftet, enligt Hagerman, var att skapa ett svenskt folkligt nationalhelgon (och det är i den meningen som Botvid är ”den förste svensken”, inte östgöten eller sörmlänningen). Men när Erik Jedvardssons son Knut Eriksson kom till makten arbetade han mer framgångsrikt med att göra sin far till nationalhelgonet Erik den helige, vars kult förlades till det nya ärkebiskopssätet i Uppsala, varvid alla andra svenska helgon fick stå tillbaka.
Om allt detta, påvekyrkans ökande inflytande, storpolitik och fromhetsliv och starka kvinnor i maktens närhet, och om hur Botvid glömdes bort efter reformationen och om hur han återupptäcktes på 1800-talet berättar Maja Hagerman på sitt välkända, schvungfulla sätt. Läsnöjet förhöjs högst väsentligt av det överflödande rika bildmaterialet. Ett praktverk, men i behändigt format.
Min läsning 