Sally Salminen – en omvärdering

2020-01-05 Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen (Appell Förlag/Svenska litteratursällskapet i Finland 2019). Om Sally Salminen har jag själv, och många med mig, trott oss veta ungefär detta: Den Ålandsbördiga Sally vaknar en dag år 1936 i sin pigkammare i New York och finner sig berömd. Hon har nämligen vunnit Wahlström & Widstrands och Schildts nordiska romanpristävling med Katrina, en skildring av en kvinnas hårda liv på en åländsk ö. Hon skriver många böcker efter den, som ges ut och läses men föraktas av det litterära etablissemanget som ”folklivsskildringar”, och i senare litteraturhistorier är hon marginaliserad eller helt bortglömd.

Med sin biografi vill den finlandssvenska litteraturvetaren, förlagsredaktören m.m. Ulrika Gustafsson uttryckligen upplysa oss fåkunniga om att Sally Salminen (1906–76) var så mycket mera och bättre. Hennes böcker bedömdes visserligen påfallande njuggt i hennes eget Svenskfinland, men inte ens där var bemötandet entydigt negativt, och i Sverige och särskilt i Danmark, som var hennes hemland från 1940, togs hennes författarskap på allvar och behandlades uppskattande. Hennes romaner utspelar sig i många olika miljöer, inte alls bara i bondemiljö, och har ofta en socialkritisk tendens. Det gäller inte minst hennes självbiografiskt baserade skildringar av emigranttillvaron i USA. Till de riktigt stora kom hon dock aldrig att räknas.

Ulrika Gustafsson har gjort en mycket grundlig genomgång av Salminens liv och författarskap och redovisar läsning av bl.a. Salminens dagböcker och otryckta manuskript, samtida recensioner, intervjuer, hemma hos-reportage (förvånansvärt många) och litteraturvetenskapliga böcker och artiklar; avdelningen Källor och litteratur omfattar 18 sidor med liten stil. Hon hittar många samverkande orsaker: den nästan krossande uppmärksamheten efter debuten; att allt hon senare skrev mättes med Katrina som måttstock; det litterära klimatet i Svenskfinland, som dominerades av modernismen; Salminens position helt utanför det litterära etablissemanget både socialt och geografiskt; och att hennes produktion faktiskt var rätt ojämn. Framför allt kunde hon vara påfrestande mångordig. Gustafsson själv suckar några gånger över långrandiga passager.

Om Sally Salminen själv blir det tydligt att hon inte var någon lycklig människa och tidvis var beroende av starka sömnmedel. Hon gifte sig, med tvekan, med den danske konstnären Johannes Dührkop, och äktenskapet fungerade, trots slitningar, främst genom hans stöttande lojalitet. Paret hade inga egna barn men tog en liten judisk pojke som fosterbarn 1943, en modig motståndshandling i det tyskockuperade Danmark, och följde honom under hela uppväxten även sedan de biologiska föräldrarna återkommit till landet. Hennes litterära självförtroende kunde svikta, men hennes självkänsla var stark och hon stod på sig mot sin förläggare i fråga om omarbetningar och strykningar. Författare var det enda hon ville vara; det hade hon drömt om redan som flicka i elvabarnsfamiljen på Vårdö. (Faktiskt blev inte mindre än fem syskon författare, den enda mer kända utöver Sally var Aili Nordgren).

Ulrika Gustafsson skriver bra. Prosan är spänstig och drar läsaren med sig. Hon är ovanligt personlig för en författare i denna genre. Här tar hon en risk – läsaren vill lära känna Sally, inte Ulrika – men hon klarar balansgången fint och det subjektiva blir en krydda i texten. Hon kan också glädja sig åt en viss renässans för Sally Salminen: Katrina har kommit i nyöversättning till finska och förlaget Saga Egmont har gett ut fyra romaner som e-böcker.

Ett släktarv på gott och ont

2019-09-21 Lars Lönnroth: Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap (Atlantis 2019). Jag överdriver inte mycket om jag säger att Lars Lönnroth hör till mina favoritförfattare. Vare sig han skriver om norrön diktning (eller översätter den), om germaner, om Bellman, om sitt eget liv eller, som här, om andras, närmare bestämt om ättlingarna till Erik Gustaf Geijer, av vilka han själv är en, hittar han ett anslag, ett skrivsätt som gifter sig med innehållet och resulterar i lustfylld läsning. Så även i denna bok.

Det finns berömda anfäder i många släkter, men Geijergestalten och arvet efter honom verkar ha varit särskilt påtagligt bland Erik Gustafs efterkommande. Det har odlats främst på kvinnolinjen, med Geijers dotter Agnes Hamilton och dotterdottern Anna Hamilton-Geete som Geijerarvets ”prästinnor”, men en man står också fram, Agnes son Hugo Hamilton. Denne ledande politiker och ämbetsman i det oscarianska och tidigdemokratiska Sverige samlade sin stora familj av barn och barnbarn på sin herrgård Högfors i Västmanland, där humanistisk bildning, kultur och lekfullhet stod i centrum. Det var så Geijerarvet förstods och utövades. Tekniska och praktiska färdigheter stod inte lika högt i kurs. För eftervärlden är väl Hugo Hamilton mest ihågkommen för sina med godmodiga troll illustrerade nonsensverser, utgivna under titeln För barn och barnbarn. Illustrationerna färglades av herr Hugos dotter Florrie, som var den främsta vidareföraren av arvet i nästa generation.

Här blir också det andra, mörka, arvet tydligare, den psykiska skörhet som i många fall yttrat sig som bipolär sjukdom med förödande effekter för de drabbade och deras familjer, bland annat med flera självmord. I släkten har det kallats den lilljebjörnska sjukan eftersom det ansetts härröra från Geijers hustru Anna-Lisa Lilljebjörn. Det tycks ha slagit särskilt hårt mot kvinnor; kända fall är Geijers dotterdotterdotter Agnes von Krusenstjerna, Olof Lagercrantz mor Agnes (Lars Lönnroths mormor) och systrar Lottie Lagercrantz och Ebba Lönnroth, den senare Lars L:s mor. Den bipolära läggningen sägs gå hand i hand med intellektuell och konstnärlig kreativitet. En i boken flera gånger framförd – men av författaren problematiserad – teori är att sjukdomen brutit ut hos kvinnorna i släkten därför att deras kreativitet stäcktes när de gifte sig. Andra hypoteser ventileras också.

Det är en myllrande rik bok Lars Lönnroth har skrivit, och man är tacksam för släktträdet i bokens början. Många intressanta personer utöver de mer kända lyfts fram, som den hårdkokta amerikanska thrillerförfattaren Donald Hamilton, son till den till USA utvandrade pediatrikern Bengt Hamilton, som var son till Hugo Hamiltons bror Knut. En för mig sorglig upplysning var att Adolf Hamilton, ökänd överste i den svenska frivilligkåren i finska inbördeskriget, ansvarig för mordet på sju föregivet röda i Jakobstad, var en son till Hugo Hamilton. Lars Lönnroth försöker på intet viss släta över detta dåd, som han med rätta kallar krigsförbrytelse.

Bokens tillkomst går tillbaka till 1980, då Lönnroth skickade ut ett frågeformulär om Geijerarvets betydelse till alla ättlingar han kunnat hitta. Många av dem är nu döda, men deras enkätsvar har haft stor betydelse för framställningen, liksom vittnesbörd från mer sentida ättlingar, som Lars egna syskon och kusinen David Lagercrantz. I ett introspektivt kapitel mot slutet av boken försöker Lars Lönnroth analysera sitt eget Geijerarv och sitt förhållande till det. Med en blandning av vemod och lättnad konstaterar han till sist att i den nuvarande yngsta vuxna generationen har arvet dunstat bort. Många har inte vetat om sitt släktskap med den store, och några har över huvud taget inte hört talas om Erik Gustaf Geijer.

Geijerarvet är ett ymnighetshorn för alla som är intresserade av svensk kulturhistoria och läslust från början till slut.

Topelius från många sidor

2019-07-27 Författaren Topelius – med historien mot strömmen (red. Pia Forssell & Carola Herberts, Svenska litteratursällskapet och Appell Förlag 2019). Att samla ett antal forskare av olika kynne och inriktning för att belysa var sin aspekt av ett ämne är riskabelt. Resultatet kan bli splittrat och utan tydlig linje. Men när Svenska litteratursällskapet i Finland gör det brukar det bli bra. Så även denna gång när 200-årsjubilaren Zacharias Topelius verk (knappast alls hans person) blir omsorgsfullt belyst från alla sidor i sin samtida kontext och i eftervärldens spegel.

Det är intressant att jämföra Topelius med J.W. Snellman, vars biografi jag skrev om tidigare i år. Båda var finska patrioter, svenskspråkiga som arbetade på att stärka finska språkets och den finska kulturens ställning. Men medan för Snellman detta måste ske på bekostnad av svenskan, såg Topelius ingen motsättning i att vara finsk patriot på två språk. Att avskaffa svenskan skulle bryta med Finlands kulturarv och skada banden till Sverige, Norden och Europa. Snellman var filosof och polemisk debattör. Topelius var skriftställare i snart sagt alla genrer: journalist, poet, dramatiker, novellist, romanförfattare, barnboksförfattare, läroboksförfattare. Han var pedagog och folkuppfostrare, höll på rättigheter även för flickor och kvinnor men kan också med viss rätt skyllas för bigott antisemit. Han var professor i historia men historisk forskare i egentlig mening var det sista han var. Sina bästa historieskildringar gjorde han i skönlitterär form. För generationer av barn i Finland och Sverige var han Sagofarbrorn med stort S.

Allt detta och en hel del till kan man lära sig i denna bok, om man inte visste det förut. Själv hade jag inte klart för mig t.ex. Topelius omfångsrika produktion av vuxendramatik (Pentti Paavolainens bidrag). Som språkvetare roades jag förstås av bidragen om Topelius språk. Jennica Thylin-Klaus visar hur svårt Topelius hade att anpassa sig till stavningsnormerna i Svenska Akademiens då (1875) helt nya ordlista, och Charlotta af Hällström-Reijonen analyserar förekomsten av några grammatiska särdrag. Tre olika bidrag redogör för Topelius reception i resp. Sverige (Sonja Svensson), Ryssland (Erja Laurila-Hellman och Ben Hellman) och resten av världen (Yvonne Leffler). Jag räknar inte upp alla bidrag och medarbetare men vill ytterligare lyfta fram H.K. Riikonens ”Fältskärns berättelser i förhållande till 1800-talets historiska roman” som det kanske tyngst vägande och allra mest läsvärda, särskilt som det behandlar Topelius största och viktigaste verk.. Om något saknas i boken är det väl en mer samlade beskrivning av Topelius poesi. Förvisso nämns eller citeras många dikter, men det är för att belysa andra aspekter än poesin i sig.

Topelius har väl länge åtminstone i Sverige mest betraktats som en mossig sagofarbror. Denna bok ger honom upprättelse och kan förhoppningsvis bidra till att han blir läst på nytt och med nya ögon.

Kan man skriva Nordens litteraturhistoria?

2017-07-15 Nordens litteratur (red. Margareta Petersson & Richard Schönström). Kan man skriva en Nordens litteraturhistoria som om den var en och odelad och inte åtta eller nio olika litteraturer? Frågan blir väl med nja besvarad av redaktörerna och författarna till denna storartat ambitiösa och elegant utformade bok. Medeltiden klarar Lars Lönnroth med bravur, men då är kulturen fortfarande rätt enhetlig. Med nya tiden börjar problemen. Danmark-Norges och Sveriges litteratur går hyggligt att beskriva synoptiskt även för 1600- och 1700-talen, men Island hamnar bakom synranden liksom det finska Finland. Och efter 1809/1814, när Norge och Finland pockar på egen uppmärksamhet, blir det än knepigare.

Två lösningar erbjuder sig, och båda används. Dels koncentrerar framställningen sig på de stora linjerna, huvudströmningarna för att tala med en av bokens hjältar, Georg Brandes, till förfång för enskilda författarskap. Dels ger man helt sonika upp och behandlar Finlands, Islands, Färöarnas och Sápmis litteraturer samt barnlitteraturen i enskilda kapitel. Boken avslutas med ett intressant kapitel om receptionen av Nordens litteratur i och påverkan på övriga världen genom tiderna.

Metodologiska problem åsido är det god och nyttig läsning av välskrivande och sakkunniga författare. En särskild blomma till den eleganta stilisten Uppsaladocenten Staffan Bergsten för hans kapitel om den skandinaviska poesin under 1900-talet.