En totalupplevelse

2023-06-30 Mohamed Mbougar Sarr: Fördolt är minnet av människan (2021; svensk övers. Cecilia Franklin, Albert Bonniers Förlag 2023; 428 s.). Jag tror att ”polyfon roman” är en någorlunda vedertagen beteckning för en roman med många olika berättarröster. Denna roman är i hög grad en sådan. Men jag skulle också säga att det är en kontrapunktisk roman, där stämmorna flätas ihop, går ut ur och in i varandra och bygger upp en tonalitet som är mer än stämmorna lagda tillsammans. För att fullfölja den musikaliska parallellen är den också ställvis en kanon, där en stämma färdas genom flera andra innan den når läsaren.

Vi har alltså att göra med ett litterärt hantverk på hög, närmast virtuos nivå. Man kan jämföra med en (än så länge) mer känd författare som Roberto Bolaño. Och liksom denne håller Mohamed Mbougar Sarr därtill en hög konstnärlig nivå. Goncourtpriset 2021 förefaller ytterst välförtjänt.

Sarr är född och uppvuxen i Senegal. Han gick i franskspråkigt gymnasium där och flyttade sedan till Frankrike, där han etablerat sig som författare. Därvidlag påminner han mycket om romanens berättarjag, Diégane, även om historien i övrigt är helt fiktiv.

Bokens centrala berättelse är att Diégane råkar komma över en som det verkar helt bortglömd roman från 1938, ”Omänsklighetens labyrint”, av den senegalesiske ”T C Elimane”. Det visar sig att boken gjorde sensation men senare anklagades för att vara plagiat, varpå förlaget drog in hela upplagan och författaren gick under jorden. Diégane bestämmer sig för att spåra författaren, och så börjar en odyssé i tid och rum som inleds på 1880-talet, slutar 2017, utspelar sig i tre världsdelar och innefattar ett stort antal personer som direkt eller, oftare, indirekt kan förmedla pusselbitar till Elimanes historia. På resan får vi inblickar i fransk kolonialism och rasism, afrikanska inbördeskrig med vidriga våldsdåd, Paris under ockupation, Förintelsen, litterär efterkrigstillvaro i Argentina (Gombrowicz, Ernesto Sábato) och, allra mest, liv och öde bland vanliga (och några mindre vanliga) människor i Senegals byar och städer. Kärlek och sex är också viktiga ingredienser. Det är styvt gjort och håller läsaren oavbrutet fängslad. Men allra starkast lyser romanen som en hyllning till litteraturen och dess kraft att förändra människorna och deras tillvaro.

Mohamed Mbougar Sarr skriver en bitvis ordrik men aldrig monoton prosa, väl tillvaratagen i Cecilia Franklins översättning. Känslorna ligger på ytan, men det finns plats för humor och satir. Läsningen blir en totalupplevelse av ovanligt slag. Romanen är inte direkt lättläst, men jag skulle inte betrakta den som svår.

Till sist: Jag tycker den svenska titeln svarar dåligt mot det franska originalet La plus secrète mémoire des hommes, snarast ”Mänsklighetens hemligaste minne”. Den svenska versionen är dels onödigt högtravande, dels förvandlar den en vanlig subjektiv genitiv (människors minne av något) till en objektiv genitiv (någons minne av en människa), som jag tror är svår att tolka in i den franska titeln. En liten skönhetsfläck på boken som produkt, men det storartade innehållet förblir lyckligtvis oskatt.

Höglitterärt underhållande

Ulf Peter Hallberg: Budbäraren från norr (Bokförlaget Polaris 2023; 236 s.). Det Köpenhamn som i slutet av 1880-talet förstod sig själv som Nordens Paris är en kronotop (Bachtins term) som Ulf Peter Hallberg gärna återvänder till. Jag har inte läst han tidigare bok Strindbergs skugga i Nordens Paris (2012), men vad jag förstår är den nya romanen en variation på den förra, med i stort sett samma gestalter, de flesta historiska som Strindberg med hustrun Siri von Essen, bröderna Brandes, Victoria Benedictsson, Axel Lundegård. Boken titel är på metanivå. ”Le messager du Nord” är en av Strindberg planerad kulturtidskrift som ska ges ut på franska i Köpenhamn.

Teatern spelar en viktig roll i romanen. Strindbergs Fadren repeteras på Casinoteatern under författarens överinseende, och man förbereder urpremiären på Fröken Julie. Och bokens disposition kan ses som akter i ett skådespel med många korta scener i varje akt. Handlingen rör sig framåt i tiden, men berättelsen är inte linjär. Ett huvudtema är Victoria Bendictssons gradvisa sammanbrott och hennes – i detalj skildrade – självmord, ett annat Strindbergs äktenskapskris. Staden är ständigt närvarande, inte minst med precisa gatuadresser. Hallberg är en allvetande berättar på gott humör, som inte har så höga tankar om sina verkliga men fiktionaliserade personer, med undantag av Siri von Essen. Romanen är på ett sätt höglitterär, på ett annat synnerligen underhållande.

Som kontrast finns några fiktiva gestalter som har författarens sympati. Den ena är språkmannen Knud Wiisby (dokument om vilken påstås, föga trovärdigt, finnas i författarens familj), som är Strindbergs sekreterare under Danmarkssejouren men också rapporterar om dennes förehavanden till tidningen Politikens chefredaktör Edvard Brandes. Den andra är Anne Aretino, dansös och aktris och omsvärmad av flera män, särskilt Wiisby, vars tillbedjan hon i viss mån bejakar. Jag uppfattar henne som en manlig författardröm, en idealkvinna, av ett slag som man då och då träffar på i litteraturen. Ett par andra exempel är Tony Buddenbrook hos Thomas Mann och Lucie Lilliehielm i Kjell Westös Där vi en gång gått. Är de väl tecknade, som här, tar jag till mig dessa skapelser med förtjusning.

Klockrike – var vägen mödan värd?

2023-06-02 Harry Martinson: Vägen till Klockrike (1948; e-bok 2012; ca 300 s.). Det här var Harry Martinsons hyllade återkomst till romanen efter Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936). (Jag bortser då från den udda och inte helt lyckade Den förlorade jaguaren från 1941.) I motsats till 30-talböckerna är Vägen till Klockrike inte självbiografisk även om Martinson förstås använt sig av sina egna erfarenheter av att gå på luffen. Är det ens en roman? Inte en vanlig sådan i alla fall, med en sammanhållen berättelse och en tydlig tidslinje. Martinson använde för övrigt hellre benämningen ”berättelse” om sina (mer eller mindre) fiktiva prosaverk.

Den korta upptakten, som ger förutsättningarna för huvudberättelsen, är bokens mest romanaktiga del. Året är 1898. Handcigarrmakaren Bolle vantrivs i den stora tobaksfabriken och lider av olycklig kärlek till arbetskamraten Dolly. Han startar en egen liten rörelse med kompanjonen Ahlbom för att förtjäna ihop till en Amerikabiljett. Förtjänsten räcker dock bara till en biljett; Ahlbom vinner tärningsslagningen och far i väg, med Bolle kvar på kajen.

På nästa sida är Bolle redan en erfaren luffare. Nu följer en mosaik av berättelser om Bolle och hans luffarkamrater. Spelplanen är hela Sverige, med noggrant omnämnande av härader och socknar, och flera gånger förflyttas vi till Norge. Tiden är oviktig, även om man kan skönja en linje med ledning av några markörer. Det handlar i huvudsak om första decenniet av 1900-talet med en epilog kring slutet av första världskriget. Luffarnas möten med den bofasta befolkningen, nästan bara bönder, blir till en närmast etnologisk studie av levnadsvillkor och tänkesätt. Ett centralt ord är ”tadel”. Luffarna kan inte komma någonstans utan att kritiseras för sin livsföring, sin påstådda lättja, och många är rädda för dem. Man vet aldrig hur man blir bemött i en ny gård. I värsta fall vankas misshandel; snålhet råder generellt men undantag förekommer. De bofasta tecknas mer som representanter för sin samhällsställning, medan flera av luffarna är egna karaktärer. Några av dem diskuterar filosofiskt om luffarlivet i allmänhet och om sin egen tillvaro. Martinson skriver väl in en del av sig själv i porträttet av Bolle, men jag undrar om inte hans kamrat Sandemar är författarens verkliga språkrör. Det förekommer några dramatiska händelser, men i huvudsak lever Vägen till Klockrike på stämningar, reflexioner och en storartad skildring av det svenska landskapet och en levande landsbygd för lite mer än 100 år sedan.

Som jag skrev i min förra text kände jag till romanen redan som fyraåring. Länge trodde jag att Klockrike var ett fantasinamn för något slags paradis. Men det är en socken i Östergötland dit det var närmast omöjligt för luffare att få tillträde. I slutet av boken råder nya tider. Bolle kommer faktiskt till Klockrike, vars alldaglighet blir en verkningsfull antiklimax. Desto starkare är det poetiska slutkapitlet, där den döde Bolle förs över den oceanbreda Styx för att återfödas i en sydamerikansk indianby. Det känns helt rätt att det är poeten Harry Martinson som får sista ordet i detta poetiska verk på prosa.

Lågmält intensiv kärleksroman

2023-05-05 Mikael Berglund: Ovanjorden (Albert Bonniers Förlag 2022; 211 s.). Vinnare av Sveriges Radios romanpris i år och en värdig sådan vågar jag påstå utan att ha läst de andra nominerade. Romanen utspelar sig i samisk miljö i trakterna av Ammarnäs och Vindelälven i södra Lappland, men begå inte misstaget att ta den för en i raden av skildringar av konflikter mellan samer och ”svenskar”. Sådana finns antydda som en bakgrund, men detta är i första hand en kärleksroman, dock av ovanligt slag, och en natur- och miljöskildring som samspelar med den. Historien berättas med en lågmäld intensitet och ett språk som är så precist att känslorna motståndslöst överförs till läsaren.

Oskar är en ung man, uppvuxen i Lycksele, med samisk bakgrund men försvenskad. Romanen är skriven i jagform, så man måste hålla i huvudet att alla händelser ses med Oskars ögon. Han vikarierar som förskollärare i Ammarnäs (kallad ”fröken Oskar”, retsamt men inte elakt). När han följer samepojken Jon-Erik hem möter han dennes unga vuxna syster Eija, och en ömsesidig attraktion uppstår. Eija är dock ihop med renskötaren Áito och väntar barn med honom, så det blir ingenting. Då. Oskar drar söderut, utbildar sig vid Ultuna, men Vindelfjällen, och Eija, drar i honom med en kraft som återkommande liknas vid ett spänt gummiband. Han återser Eija med familj, och Eija antyder lite gåtfullt att han kan vänta sig något av henne. Färdigutbildad får Oskar i uppdrag att undersöka orsaken till vattenförsurning i trakten och får kontakt med familjen ännu en gång. Kärleksmötet mellan Oskar och Eija är bland det vackraste jag läst.

Som vanligt avhåller jag mig från att berätta mer om handlingen, som tar flera, invecklade och både väntade och oväntade turer. Om man går utanför kärlekshistorien handlar romanen också om Oskars halvt omedvetna sökande efter sina samiska rötter. Hans relationer till de olika medlemmarna i Eijas familj, Áito, hennes dotter och hennes föräldrar, spelar stor roll. Alla tecknas som sympatiska men svåra att förstå sig på. Svårast är förstås Eija. Miljöskildringarna: byarna, fjället, myrarna, bidrar till den starka läsupplevelsen. Inte minst de ständigt återkommande myggsvärmarna, konkreta så att det kliar i skinnet men också metafor för Oskars oförmåga att hantera sin nya omgivning.

Mot slutet tappar berättelsen lite i intensitet, och en insprängd historia om ond, bråd död på 1600-talet känns malplacerad, även om den får sin förklaring mot slutet. Men det är ingen allvarlig invändning mot denna litterärt högtstående roman.

Infernovandring – men hoppet har inte farit

2023-04-27 Serhij Zjadan: Internatet (2017; svensk övers. från ukrainska av Sofia Uggla, Ersatz 2023; 335 s.). En modern Infernovandring, men denna gång på jordytan, och hemsökelsen drabbar såväl onda som goda. Här är det vintern 2014/2015 någonstans i Donbass, i ett område som ukrainare försöker försvara mot ryska inkräktare. Den trettonårige Sasja bor på en internatskola som hamnat på ”fel” sida, och hans morbror, läraren Pasja, åtar sig att hämta hem honom. Det är egentligen ingen lång väg, men det tar tre dygn innan han är tillbaka med pojken. Det är svårt nog för dessa två, med regn, kyla och hunger, och rädslan för att hamna i fel händer eller träffas av en granat under det ständiga skjutandet. Men det är inget emot eländet de får bevittna under sitt irrande: hemlösa, sjuka, sårade, döda människor och djur, brutala soldater, allmän misstänksamhet, nästan total avsaknad av altruism. Det är plågsam läsning, som dock lättas upp något av författarens beska humor.

De båda sidorna i konflikten är till att börja med rätt anonyma, fast säkert mindre så för en ukrainsk läsare. Först mot slutet nämns parterna oftare med namn. Men då har det också hänt något med huvudpersonerna. Pasja går från förment apolitisk till ansvarstagande, inte bara gentemot systersonen utan mot andra människor i samma utsatthet. Den försagde läraren borstar upp sig mot en rysk officer och kräver fram utspisning och transport av en stor grupp internflyktingar som fastnat på en busstation. Och den häpne officeren efterkommer faktiskt begäran. Den unge Sasja mognar från trotsig pojkvasker till samarbetsvillig ung man. Och slutet antyder en ljusning: ”Hemma luktade det nytvättade lakan.”

I händerna på en mindre skicklig författare hade stoffet kunnat bli en oläslig eländeshistoria. Men Serhij Zjadan är en mästare, som han framstår i Sofia Ugglas mycket snygga svenska språkdräkt. Språket är vardagsnära, och det finns ett driv och ett flyt i berättandet som gör läsningen närmast lustfylld, trots det gruvliga innehållet. Det är för sorgligt att det skulle behövas ett krig för att vi skulle få upp ögonen för den ukrainska litteraturen.

Almqvist försöker sig som marknadsförfattare

2023-04-17 Carl Jonas Love Almqvist: Amalia Hillner (1840; e-bok Modernista 2018; 272 s.). Det var först efter att jag köpt Modernistas okommenterade utgåva, för 46 kr., som jag upptäckte att boken, som ett nummer i Almqvists samlade verk, fanns gratis nedladdningsbar från Litteraturbanken med Lars Burmans utförliga kommentarer och förklaringar. Det var tur det, för det finns mycket litet skrivet om denna roman, som idémässigt är ett slags uppföljare till Det går an från året innan, samtidigt som den inleder ett nytt skede i Almqvists författarskap: romaner skrivna för en bredare läsekrets på en snabbt växande marknad. Detta första försök i genren har sina förtjänster men också en del brister.

På ytan är det en historia om en arvstvist, som är nära att gå till domstol men som med lite tur och de inblandades goda vilja löses till allas belåtenhet. Titelpersonen Amalia Hillner är bara indirekt inblandad och spelar mest rollen av iakttagare. Hon är 18 år, faderlös (eller?) och bor med sin mor i Uppsala. Hon städslas som guvernant på godset Gräseholm i Skåne, där baron Migneul, med oklar bakgrund, bor med sin friherrinna, deras nioåriga dotter Constance och friherrinnans två styvsöner från hennes förste makes första äktenskap. Det är den äldre av dessa, Oscar Ekensparre, som misstänker att den nya styvfadern Migneul lagt beslag på eller rentav förskingrat hans och broderns arv. Oscar och Amalia fattar djupt och varaktigt tycke för varandra, men liksom allt som rör Amalia är det en sidohistoria. Hur lågan tänds mellan de två skriver Almqvist inget om. I stället ägnas många sidor åt det juridiska problemet med arvet, där Oscars gamla studentvänner, numera hovrättsnotarier i Kristianstad, passar på att öva sig i skarpsinnig jurisprudens.

Vem baronen egentligen är står ganska snart klart för läsaren, och därmed är vi inne på romanens egentliga ärende, ett betydligt djärvare än det i Det går an. Nämligen om det kan vara moraliskt godtagbart för en man att älska två kvinnor samtidigt lika djupt och uppriktigt och om i så fall tvegifte, ehuru strängeligen förbjudet i lagen, kan vara förlåtligt i en högre mening. Med romanens lyckliga slut, som dock kräver ett dödsfall för att gå i lås, tycks Almqvist svara ja på frågan (och han begick ju själv tvegifte senare i sin amerikanska exil).

Varför blev det ingen uppståndelse krig den här boken, när Det går an vållade sådan skandal? Jo, Almqvist blandar bort korten så skickligt, när han gör sitt huvudärende till en bisak, så att inte ens recensenterna uppfattade det. Almqvist fick till och med förklara saken för sin vän Sturzen-Becker, som hade skrivit kritiskt om romanen.

Amalia Hillner består av fyra delar. Den första är en renodlad brevroman. Amalia skriver till sin mor och berättar om hur hon inrättar sig på Gräseholm, och modern svarar med förmaningar Unge Oscar skriver till en juristvän från Lund och lägger fram sina bekymmer om arvet, och vännen svarar. Rent litterärt är det bokens bästa del; det är rent märkvärdigt hur Almqvist lever sig in i sina gestalter och kan skriva brev som en 18-årig flicka. I de tre övriga delarna är Almqvist den traditionella allvetande berättaren, som dessutom gärna vänder sig till läsaren och kommenterar händelseförloppet. Han lyckas hålla läsarens intresse för huvudpersonerna vid liv, men slirar många gånger av sin utstakade väg. De juridiska spetsfundigheterna har jag redan nämnt; andra exkurser är t.ex. detaljerade topografiska beskrivningar av landskapet i nordöstra Skåne och västra Blekinge och en hel del annan geografi. Berättarglädjen och Almqvists språk och stilkonst tar dock loven av de flesta invändningar. Det har varit ogement roligt att läsa denna bortglömda roman, och jag hoppas den hittar vägen till nya läsare.

En Kerstin Ekman före ”Kerstin Ekman”

2023-03-29 Kerstin Ekman: Mörker och blåbärsris (Albert Bonniers Förlag 1972; 202 s.). Det här är en Kerstin Ekman ett par år före sitt definitiva genombrott som en av våra stora författare med Häxringarna 1974. Så här 50 år senare läser man den med retrospektiva glasögon: vad pekar framåt mot skaparen av Händelser vid vatten och ”Vargskinnet”-trilogin, och vad har hon lämnat bakom sig? Vad känner man igen och vad känns främmande?

Behärskningen av stilmedlen, den språkliga fantasin och ordglädjen är på plats, liksom den precisa och doftande naturskildringen. Glesbygden och dess människor finns här, men varken personteckningen eller relationerna mellan människor har det djup de senare får. De är sedda av en författare på avstånd.

Denna orättvisa betraktelse föranleds av det är första gången jag läser denna roman. Hade jag läst den då skulle jag nog ha menat att Kerstin Ekman tagit ytterligare ett steg i sin författarkarriär. För det är en tät berättelse, med tydliga konflikter, ömsom burlesk, ömsom tragisk, ömsom kritisk. Här finns klasskonflikt och konflikten storstad–glesbygd men också ett erotiskt triangeldrama, allt skickligt hopvävt.

Det vore synd att referera handlingen för dem som inte läst romanen, men något ska väl sägas om spelplanen. Handlingen utspelar sig i en by i norrländsk gledbygd under knappt ett år, från vårvinter till fram på höstkanten. Huvudpersonen Helga Wedin är änka efter en tidigare välbärgad gårdsägare som förlorat sina pengar på travhästar. Nu lever hon under små förhållanden med den tidigare drängen Edvard. In flyttar den vuxna styvdottern Åsa, som bott i Stockholm och fått den utomäktenskaplige sonen Rolf. Till byn kommer också Helgas syster Adèle, som gift upp sig med företagaren Nolby (inget förnamn). Byns starke man är svinuppfödaren Norén, illa omtyckt, men han kan ge jobb. Med två andra bybor, Isak och ”Helfeten”, satsar Edvard och, motvilligt, Helga på hembränning, men den fria spriten gör att alla dricker på tok för mycket, med svåröverskådliga följder. Särskilt för Helga, som med svag självkänsla och anlag för svartsjuka går in i en svår depression. Detta kan låta som en ren eländesskildring, men Kerstin Ekman var redan då en alldeles för skicklig författare för att fastna i något sådant. Uppskattar man hennes författarskap men inte läst denna roman ska man absolut göra det.

Var det vänskap?

2023-03-21 Silvia Avallone: En vänskap (2020; svensk övers. Johanna Hedenberg, Natur & Kultur 2022; 493 s.). Silvia Avallones debutroman Stål (2010, på svenska 2012) blev en internationell bestseller. Under den röda tråden om två tonårsflickors vänskap i en proletär miljö låg hela tiden klassperspektivet och bidrog till romanens höga litterära värde. Här har vi åter en roman om två tonårsflickors vänskap, men klassperspektivet är nedtonat. Utöver den personliga relationen och latenta och uppblossande konflikter lyfter Avallone fram läsningens och litteraturens roll i förhållande till segertåget för internet och sociala medier – och det bytet är inte till fördel för den litterära kvaliteten.

I en ramberättelse händer senhösten 2019 något som får den 33-åriga jagberättaren, universitetsläraren Elisa, att i febrilt tempo skriva ner sina minnen från tonåren och förhållandet till den jämnåriga Beatrice. Huvudtexten i boken är Elisas berättelse, men kommentarer om dess framväxt återkommer regelbundet. Meta-inslaget fungerar som en förstärkning av illusionen av verklighet.

Den fjortonåriga Elisa (Eli) flyttas abrupt och mot sin vilja från en småstad i Piemonte, där hon levt med sin stökiga, men älskade, mor och där hon haft sin tryggaste tillvaro på biblioteket, till en kuststad i Toscana och sin pappa, en intellektuell universitetslärare som hon knappast känner. Hennes självkänsla är i botten i den främmande omgivningen, och hon blir ett lätt byte när klassens coolaste tjej, Beatrice (Bea), till klasskamraternas förvåning gör henne till sin väninna. Det är en ”vänskap” på mycket ojämlika villkor, och den vuxna Elisa sliter boken igenom med frågan: varför stod jag ut? Det som binder dem samman är utanförskapet – Beatrice är inte omtyckt – och att bägge har läshuvud och litteraturintresse. Men medan Elisa läser av kärlek till litteraturen och drömmer om att bli författare är Beas mål att bli berömd, något som hennes ambitiösa mamma gör allt för att bana vägen för. När Elis pappa introducerar flickorna för internet och tipsar dem om att starta en blogg förstår Bea instinktivt nätets möjligheter. Under deras första studentår i Bologna kommer det till en total brytning. 13 år senare har Beatrice blivit superkändisen och influencern ”La Rosetti”, och Elisa bereder sig för att få henne ur sitt blodomlopp en gång för alla.

Det här blir tyvärr en alldeles för lång och därmed rätt seg berättelse. Jag läste ungefär halva boken med stort intresse. Handlingen drevs på och läsningen gick lätt – inte minst tack vare Johanna Hedenbergs lysande svenska språkdräkt – men intresset mattades efter hand, och de sista 100 sidorna var faktiskt rätt tröttsamma. Det jag tyckte bäst om i romanen var det psykologiska spelet mellan flickorna de första åren, skildringen av Elisas kluvna förhållande till sin hopplösa mamma och, inte minst, diskussionerna om litteratur och de ymniga litterära citaten och allusionerna.

”Sliding doors” igen och igen

2020-03-09 Kate Atkinson: Liv efter liv (2013; svensk övers. Anna Strandberg, Massolit Förlag 2015; 543 s.). Det är märkligt att läsa denna roman så snart efter läsningen av Kristoffer Leandoers Den oavslutade litteraturen. För här vimlar det av slut som inte är några riktiga slut. Det börjar nämligen om igen och igen. En liten ändring av begynnelsevillkoren, och livet tar en annan vändning. Vi kan kalla det en utforskning av parallella världar, en lek med kontrafaktiskt berättande eller ett litterärt experiment. I ett efterord ställer Kate Atkinson frågan men besvarar den inte. Ett tankeexperiment är hur som helst inledningsscenen, där en ung engelsk kvinna redan 1930 mördar Hitler. Om det varit så, hade då andra världskriget och Förintelsen blivit av?

I romanens huvudhandling följer vi Ursula Todd, född en snöstormig natt år 1910. Nej, i första ansatsen är hon dödfödd, då förlossningsläkaren inte kunnat komma fram. I omstarten hinner han och flickan överlever. Så fortsätter det. Ursula drunknar eller räddas, faller från hustaket eller ger sig aldrig ut på det. Det är annars en godmodigt satirisk skildring av en uppväxt i en väldigt engelsk medelklassfamilj, med trygg pappa, neurotisk mamma, syskon av olika karaktär och en excentrisk faster, därtill barsk kokerska och en irländsk jungfru, till att börja med naiv och obildad men småningom av författaren utrustad med karaktär och åtminstone hjärtats bildning. Det är gediget underhållande i bästa brittiska tradition, så omkastningen blir desto häftigare.

I det längsta och mest genomarbetade alternativscenariot blir Ursula, 16 år gammal, våldtagen av en kamrat till sin äldre bror. Hon blir gravid, gör abort och sedan är hela hennes tillvaro förstörd och hon går onda öden till mötes. I omtaget lyckas hon avvärja övergreppet och får en helt normal tillvaro. Eller inte så normal kanske, eftersom kriget bryter ut. Ursula deltar i en bombskyddsgrupp som tvingas ta hand om döda och skadade vid tyska bombanfall. Den långa och detaljerade skildringen av blitzens härjningar i London är romanens centrala parti och mycket stark läsning.

Att det är Ursula som skjuter Hitler 1930 är förstås klart från början. Hur hon får den möjligheten är en spännande alternativhistoria, som inte ska avslöjas här. Det som kan tilläggas är att det inte alltid är helt stängda dörrar mellan de olika världarna, för Ursula tycks åtminstone ibland vara synsk och ha déjà-vu-upplevelser av katastrofalternativen och välja att undvika dem, både för sig själv och för andra. Det lägger ytterligare en dimension till denna rika, tankeväckande och mycket läsvärda roman.

Hon ger röst åt Lapplandskrigets flyktingar

2023-02-24 Rosa Liksom: Älven (2021; svensk övers. Janina Orlov, Wahlström & Widstrand 2023; 258 s.). Människors flykt undan krig och förhärjade hemtrakter: Rosa Liksom kunde knappast ana vilken aktualitet hennes senaste roman skulle få något år efter utgivningen. Det är förstås omöjligt att läsa den utan att ha det ukrainska folket i tankarna, men här handlar det om skeenden i andra världskrigets slutskede och med vårt eget land högst involverat.

Vapenstilleståndet 1944 efter fortsättningskriget ålade Finland att bryta med Tyskland och driva ut de manstarka tyska trupperna ur landet. I det s.k. Lapplandskriget retirerade tyskarna långsamt mot norr men brände det mesta i sin väg. Civilbefolkningen, huvudsakligen småbönder, tog sig själva och sin boskap, men inte mycket annat, över Torneälven, som utgör gräns mellan Finland och Sverige. Evakueringen omfattade över 50 000 människor och mer än 20 000 kor, en enorm uppgift för flyktingmottagandet i Sverige. Efter stridernas upphörande på våren 1945 kunde de evakuerade återvända.

Detta skeende är ämnet för Älven, som bygger på evakuerades egna berättelser. Att episoden inte var den solskenshistoria vi gärna velat tro i Sverige är en lärdom av denna roman, som också är något av ett pionjärarbete.

Älven är berättad i första person. Bokens jag är en aldrig namngiven flicka i yngre tonåren. Hennes far är vid fronten, och den psykiskt labila modern har gett sig av utan dottern men i sällskap med Farbror, vän i familjen med en tvetydig relation till modern. Flickan får ta ansvaret för boskapen och gör den mödosamma resan tillsammans med ungdomar från granngårdar. Hennes läggning är optimistisk, och hon tål strapatser, men hon är ändå nära att ge upp några gånger. Hon hålls uppe av kamratskapet men framför allt av sin kärlek och personliga relation till var och en av korna, kvigorna och kalvarna. Det är ett vackert drag i en skildring som annars närgånget skildrar de rent fysiska påfrestningarna, leran, smutsen, såren, oländiga sovplatser kalla höstnätter under bar himmel.

Sällskapet hittar till slut ett tryggt ställe för sig själva och djuren, men flickan ger sig i väg på nya strapatser för att leta efter sin mamma. Hon hittar henne till slut i det stora ”centrallägret”, där förhållandena är mycket svåra. Lägret är en karantän som flyktingarna inte får lämna. Ändå hittar difterismitta in och dödar 17 små barn, däribland flickans nyfödda lillebror. Rosa Liksom skildrar flickans förtvivlan över denna och andra olyckor återhållsamt, men själva detta händelseförlopp och andra hemskheter desto mer detaljrikt och åskådligt. Det är berättarkonst på hög nivå, och Liksom bekräftar sin ställning som en av Nordens ledande författare.

Berättelsen fortsätts ända till hemkomsten, då flickan mognat till ung kvinna, men jag avslöjar inte mer om innehållet. Boken är skriven på Rosa Liksoms (hon heter egentligen Anni Ylävaara) modersmål meänkieli (tornedalsfinska), som måste ha varit en svår nöt att knäcka för Janina Orlov, men hon har förstås klarat uppgiften strålande med ett levande, talspråksnära språk men i stort sett utan dialektinslag. Det är en roman som jag rekommenderar varmt, för innehållet, för det historiska intresset, för de litterära kvaliteterna.