2026-08-24 Olle Svenning: Älskar ni mig? Om Léon Blum (Albert Bonniers Förlag 2021; 287 s.). Léon Blum är i och för sig ett känt namn; fransk socialistisk politiker, chef för folkfrontsregeringen 1936 och konseljpresident (premiärminister) i ytterligare några kortlivade regeringar, fängslad i Tyskland under andra världskriget; jude. Om jag får ta mig själv som måttstock är väl detta ungefär så mycket även annars allmänbildade personer känt till. Så det var med stor nyfikenhet jag började läsa denna bok, och jag blev inte besviken. Olle Svenning är en välskrivande journalist, historiskt kunnig (med bl.a. en stor Brantingbiografi i bagaget) och särskilt väl insatt i fransk modern historia och politik. Det här verket är inte bara en life-and-letters-biografi över en person utan också en skildring av fransk historia och inrikespolitik från Dreyfusaffären till den första efterkrigstiden.

Léon Blum föddes i en judisk medelklassfamilj 1872. Han var begåvad och gick ut elitskolan École normale supérieure. Han var mycket kulturintresserad, startade sin bana som litteratur- och teaterkritiker och författare av litteraturhistoriska verk. Han var också jurist, verksam vid Frankrikes motsvarighet till Högsta förvaltningsdomstolen. Två händelser blev bestämmande för att hans liv tog en ny riktning: Dreyfusaffären och mötet med den store socialistledaren Jean Jaurès, reformist och pacifist. Dreyfusaffären gjorde Blum till livslång sionist; Jaurès drog honom till politiken. Hans karriär tog fart efter första världskriget, och när kommunisterna bröt sig ur partiet 1920 blev han det kvarvarande reformistiska partiets ledare. När en tillfällig borgfred inom en bred vänster, från borgerliga Radikaler till Kommunistpartiet, blev möjlig, kunde Blum bilda sin folkfrontsregering som Frankrikes första socialistiska konseljpresident (kommunisterna ingick dock inte i regeringen). Fångenskapen under kriget bröt ner Blum fysiskt men inte andligt; han kunde till och med återkomma som regeringschef efter kriget.

Folkfrontspolitiken var ett svar på extremhögerns allt starkare ställning under 1930-talet. Frankrikes demokratiska institutioner stod emot med nöd och näppe. Därtill kom en virulent antisemitism som Blum hade att kämpa med under hela sitt liv. Politiskt var han ändå optimist, men privat var han en känslomänniska med ett behov av att vara omtyckt (därav bokens titel) och som kämpade med djupa depressioner och drabbades av svåra familjesorger.

Ett vimmel av personer, vänner och fiender, passerar revy, och Svenning döljer inte sina sym- och antipatier. Blandningen av det politisk-offentliga och det privata är välbalanserad, jag skulle vilja säga smakfull, och framställningen är gjuten i en stram stil, där få ord räcker för att författaren ska få sagt det han vill. Chapeau!