En hajp omöjlig att leva upp till

2026-08-30 Nelio Bidermann: Lázár (2025; svensk övers. Susanne Widén, Albert Bonniers Förlag 2026; 286 s.). Den här romanen har framkallat motstridiga reaktioner. Mycket har att göra med den uppblåsta globala marknadsföringen och författarens ställning som Wunderkind (han är född 2003 i Schweiz). Har man trott sig få läsa en ny Thomas Mann är besvikelse oundviklig. Men hur bra är den egentligen?

Jag skulle säga att den på ytan är en bra roman, en underhållande och tidvis spännande skildring från intressanta tider och trakter. Det är driv i berättandet, språket är rikt och varierat och kryddat med en ironisk humor. Boken är svår att lägga ifrån sig.

Men litterärt har den stora brister. Som allvetande berättare har Biedermann alla möjligheter att ge gestalt åt sina personer, men det stannar vid ansatser. De båda huvudpersonerna, fadern Lajos och sonen Pista, förses med karaktäristiska egenskaper vid födseln, men de tappas sedan helt bort, och far och son är intill förblandning lika. De svåra moraliska dilemman som framför allt Lajos ställs inför nämns men bearbetas inte litterärt.

Lázár är till formen en familjekrönika över tre generationer från slutet av 1800-talet till Ungernrevolten 1956 och bygger löst på Bidermanns egen släkthistoria. Framställningen riktar in sig mer på konflikter inom den adliga familjen och inom personerna själva än på dess ställning i samhället. Och samhället som sådant är rätt frånvarande, i motsats till en roman som Joseph Roths Radetzkymarschen. I dessa partier är ironin författarens främsta stilmedel. Framme vid 1930-talet hettar det till, när nazism och antisemitism breder ut sig i Europa. (Familjen Lázár är inte judisk men har anknytning till flera judiska familjer.) Skildringen av 30-talet och krigsåren är bokens klart bästa del, och familjens flykt undan de framryckande ryssarna är dess höjdpunkt. Den – rätt förutsägbara – tillvaron under kommunismen engagerar mindre. Revolten 1956, sedd genom den ännu unge Pistas ögon, är habilt men föga originellt berättad.

Nelio Bidermann är utan tvivel en författare som har framtiden för sig. Men mycket beror på hur han lyckas hantera den översvallande uppmärksamhet denna roman fått.

Léon Blum – okänd och misskänd

2026-08-24 Olle Svenning: Älskar ni mig? Om Léon Blum (Albert Bonniers Förlag 2021; 287 s.). Léon Blum är i och för sig ett känt namn; fransk socialistisk politiker, chef för folkfrontsregeringen 1936 och konseljpresident (premiärminister) i ytterligare några kortlivade regeringar, fängslad i Tyskland under andra världskriget; jude. Om jag får ta mig själv som måttstock är väl detta ungefär så mycket även annars allmänbildade personer känt till. Så det var med stor nyfikenhet jag började läsa denna bok, och jag blev inte besviken. Olle Svenning är en välskrivande journalist, historiskt kunnig (med bl.a. en stor Brantingbiografi i bagaget) och särskilt väl insatt i fransk modern historia och politik. Det här verket är inte bara en life-and-letters-biografi över en person utan också en skildring av fransk historia och inrikespolitik från Dreyfusaffären till den första efterkrigstiden.

Léon Blum föddes i en judisk medelklassfamilj 1872. Han var begåvad och gick ut elitskolan École normale supérieure. Han var mycket kulturintresserad, startade sin bana som litteratur- och teaterkritiker och författare av litteraturhistoriska verk. Han var också jurist, verksam vid Frankrikes motsvarighet till Högsta förvaltningsdomstolen. Två händelser blev bestämmande för att hans liv tog en ny riktning: Dreyfusaffären och mötet med den store socialistledaren Jean Jaurès, reformist och pacifist. Dreyfusaffären gjorde Blum till livslång sionist; Jaurès drog honom till politiken. Hans karriär tog fart efter första världskriget, och när kommunisterna bröt sig ur partiet 1920 blev han det kvarvarande reformistiska partiets ledare. När en tillfällig borgfred inom en bred vänster, från borgerliga Radikaler till Kommunistpartiet, blev möjlig, kunde Blum bilda sin folkfrontsregering som Frankrikes första socialistiska konseljpresident (kommunisterna ingick dock inte i regeringen). Fångenskapen under kriget bröt ner Blum fysiskt men inte andligt; han kunde till och med återkomma som regeringschef efter kriget.

Folkfrontspolitiken var ett svar på extremhögerns allt starkare ställning under 1930-talet. Frankrikes demokratiska institutioner stod emot med nöd och näppe. Därtill kom en virulent antisemitism som Blum hade att kämpa med under hela sitt liv. Politiskt var han ändå optimist, men privat var han en känslomänniska med ett behov av att vara omtyckt (därav bokens titel) och som kämpade med djupa depressioner och drabbades av svåra familjesorger.

Ett vimmel av personer, vänner och fiender, passerar revy, och Svenning döljer inte sina sym- och antipatier. Blandningen av det politisk-offentliga och det privata är välbalanserad, jag skulle vilja säga smakfull, och framställningen är gjuten i en stram stil, där få ord räcker för att författaren ska få sagt det han vill. Chapeau!

Från poesihistoriens skrymslen

2026-08-18 Karl Krüger-Hansson: Dikter i urval och med inledning av Daniel Möller. Jämte bibliografi (Ellerströms text och musik 2026; 64 s.). Olof Wexionius: Melancholie och andra dikter (urval, inledning & kommentarer av Daniel Möller, Ruin 2008; 124 s.). Jacob Frese: Avsked av världen. Dikter (urval, inledning och kommentarer av Daniel Möller, Ellerströms 2012; 48 s.).

Litteraturprofessorn Daniel Möllers insikter i svensk poesi är både breda och djupa, senast ådagalagda i nyutgåvan (med Niklas Schiöler) av den stora antologin Svensk poesi och i den vetenskapliga utgåvan (med Anders Mortensen) av tidigare opublicerade dikter av Gunnar Ekelöf. Men han har en förkärlek för det udda: subgenrer som gravpoesi, niddikter och pekoral, en misskänd epok som barocken. Av de här tre små volymerna är en av en pekoralpoet: Karl Krüger-Hansson, och två av barockskalder: Wexionius och Frese. De två senare fick jag i gåva av Daniel, som, vill jag vara tydlig med, är en god vän och kamrat i Svenska pekoralsällskapet.

Det som dessa tre böcker har gemensamt är de fylliga, eleganta och belärande inledningarna. De är så centrala för helheten att de sätter utgivaren i jämnhöjd med poeten. Utförliga kommentarer och ordförklaringar bidrar ytterligare till att höja läsvärdet och läsarförståelsen.

Karl Krüger-Hansson (1887–1962) var ett Lundaoriginal som gav ut en strid ström av diktsamlingar på eget förlag. Hans vers har pekoralets alla kännetecken: stolpig rytm, konstiga ordval, krystade rim, lätt snedvriden världsbild, men hans skildringar av människor och natur har också en avväpnande naivitet som gör många av dikterna rätt förtjusande. Möller lyfter fram den långa sviten ”Lommabukten”, som med sina impressionistiska målningar av semestrande människor vid stranden är, sina formella brister till trots, högst läsvärd poesi.

Olof Wexionius (1656–1689) är en enligt Möller (och mig) orättvist negligerad barockpoet. Han kan inte mäta sig med Stiernhielm, Samuel Columbus eller Lucidor, men väl med t.ex. den betydligt mer kände Gunno Dahlstierna. Den stora dikten ”Melancholie” avhandlar på barockens i våra ögon överlastade bildspråk livets korthet, dödens visshet och i grälla färger hur all storhet och skönhet, alla klasskrankor har förgåtts bland benhusets knotor. Inte bara har stavningen behållits, textens typografi är återgiven så nära originalet som det är möjligt med moderna stilsorter, vilket ger ytterligare en krydda åt läsningen. Ett exempel (om Sköna Helena):

Din’ lemmars Alabast, din Halßes Kalck och Krijta/
Din’ miuka Fingrars Miölck och Kinners täcka hwijta –

Medh lifligt rödt besprängt/ din engel-reena Hyy/
Ditt sköna Alt är alt/ och lijkt en aff-bränd Byy!

Jacob Frese (1690–1729) var född i Viborg men levde sitt vuxna liv i Stockholm. 22 år gammal drabbades han av återkommande anfall av frossa, väl en form av malaria. Sjukdomen sätter sin prägel på hans poesi, som i ämnesval påminner om Wexionius, men han är mer personlig, och de barocka dragen är nedtonade. Därtill kommer att texten är normaliserad till nutida ortografi. Ett exempel:

Över sin hotande tidiga död

Mig tycks jag måst för fort den allgemena färden,
Nog kund’ jag än ha tid att mätta mig av världen.
Jag är ej trött av år och ej av möda tung.
Dock väl den gläder dör, dö gammal eller ung.

Det är en kulturgärning Daniel Möller gör, med god hjälp av små kvalitetsförlag som Ellerströms och Ruin.

Ett spel för de invigda?

2026-08-15 Glaspärlespelet. Försök till en levnadsteckning över magister Josef Knecht jämte Knechts efterlämnade papper utgivna av Hermann Hesse (1943; svensk övers. Nils Holmberg, dikterna tolkade av Irma Nordvang, Albert Bonniers Förlag 1952; 566 s.). Ordet glaspärlespel har kommit att stå för en inåtvänd teoretisk verksamhet helt utan relevans för den yttre världen, eller, som jag själv formulerat det i Bonniers svenska ordbok: ” intellektuellt avancerad men i grunden meningslös sysselsättning”. Begreppet härstammar förstås från denna Hesses märkligaste roman, som själv kunde liknas vid ett sådant spel med sina förklädnader och metanivåer. Men man ska nog se verket främst som en allegori, där romanens två fysiska världar symboliserar två förhållningssätt till tillvaron. Och redan nu bör påpekas att Hesse inte tar entydig ställning till någondera.

Vi befinner oss flera hundra år framåt i tiden. En okänd författare har tagit till uppgift att skriva en biografi över en legendarisk stormästare i glaspärlespelkonsten, magister ludi Josef Knecht. Men först ger han en historisk bakgrund. I sviterna av tidigare århundradens krig och konflikter och inte minst kulturens förfall till s.k. feuilletonism (väl ungefär ’ytlig kulturjournalistik’) har uppkommit en ny, förandligad kultursyn, inkarnerad i en klosterliknande orden i en självstyrande provins, Kastalien, och symboliserad av glaspärlespelet. Kulturen är tillbakablickande och uppehåller sig främst vid sådant som kan uttryckas i siffror, symboler och regler, viktigast matematik och musik men även t.ex. astronomi och lingvistik (i boken kallad filologi). Traditionell västerländsk filosofi föraktas, medan österländska vishetsläror beundras. Nyskapande kultur, som att skriva poesi, står lågt i kurs.

Begåvade pojkar från hela riket (som tycks omfatta en stor del av Europa) sätts i skola i Kastalien, och om de håller måttet och är villiga tas de ut för högre utbildning och kan göra karriär inom orden. Josef Knecht är en sådan. Som magister ludi (spelmästare) borde han vara den mest inåtvände, men tvärtom är han en av de ledande kastalier som har haft mest kontakt med omvärlden. Det får honom att börja tvivla på ordensverksamhetens nytta och nödvändighet och ger upphov till konflikter både inom honom själv och mellan Knecht och hans kolleger och överordnade och som manifestas i långa monologer och dialoger. Konflikten utlöser det händelseförlopp som, på relativt få sidor, avslutar romanen.

Det här är inte science fiction. Framtiden är symbolisk, några tekniska framsteg har inte ägt rum, katolska kyrkan och påven i Rom sitter i orubbat bo. Manssamhället har snarast stärkt sitt grepp (jag tror jag aldrig har läst en roman där kvinnor är så totalt frånvarande, förutom en, alldeles mot slutet). Naturen, alplandskapet, spelar en viktig roll, men det är personerna och idéerna som är det viktigaste. Personteckningen är djup och visar på påverkan från Freud och Jung. Skriven mitt under andra världskriget är verket, som jag läser det, dock främst en essä om kulturens ställning i tiden och de intellektuellas ansvar för den. Och, det förtjänar att upprepas, Hesse lämnar frågan obesvarad.

Glaspärlespelet är ovedersägligen en klassiker, i jämnhöjd med t.ex. Thomas Manns Doktor Faustus, som den på flera sätt liknar. Den är inte alldeles lättläst; särskilt den långa inledningen frestar på. Därefter växlar mer lättillgängliga berättande partier med återgivande av långa brev, samtal och dylikt. Men jag rekommenderar den till alla seriöst litteraturintresserade.

Som ”bonusmaterial” innehåller boken vad som sägs vara Josef Knechts efterlämnade texter. Det är ett antal dikter, förtjänstfullt tolkade av Irma Nordvang, samt tre ”levnadslopp”, berättelser om tre personer från olika tider som Knecht skall ha skrivit som övningsuppgifter. Här är det dock mycket tydligt att det är Hesse som stått bakom dessa mytiska, legendartade och orientaliserande berättelser, som alla är mycket läsvärda.