2026-07-21 Carina Rydberg: Norfolk Falls (Albert Bonniers Förlag 2026; 344 s.). Den unga, medellösa Irene har svarat på en annons och tar plats som sällskapsdam åt änkefrun Emma Bloomsworth på en herrgård i Norfolk. Där finns inget vattenfall men branta klippor som störtar ner mot havet. På herrgården finns också butlern Beardsley, och dit ansluter Mrs. Bloonsworths syskonbarn Catherine och Leslie, båda i Irenes ålder. Och efter en tid dyker den mystiske Mr Sommer upp. Nej, det blir inte Jane Austen, snarare Emily Brontës Svindlande höjder fast än mörkare och brutalare.
Berättelsen går i tredje person men skeendet ses helt med Irenes ögon, även om ett författarjag (vem?) smyger sig in då och då och kommenterar förloppet. I början råder lantlig (kanske ändå lite hotfull) idyll. Men det visar sig att alla, även Irene, bär på fruktansvärda hemligheter som trots all yttre polityr uppenbart traumatiserat dem svårt. Personerna, utom Irene, avslöjar sitt mörka förflutna vid middagskonversationer, som den cyniska värdinnan krävt för att underhållas. Spänningen stiger, både på herrgården och hos läsaren.
Det här är avgjort en mycket skickligt skriven roman. Den kusliga stämningen tränger in i läsaren, och spänningen gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Men den är också frånstötande genom sina många explicita skildringar av sexualiserat våld och andra övergrepp. Det är för grovt och för mycket. Dessutom känns greppet att låta romanfigurerna själva avslöja sina brott föga realistiskt i en gestaltning som annars försöker vara just det. Ett metalitterärt grepp, där Irene läser ett romanmanuskript med samma sorts sexualiserade våld, gör inte saken bättre. Många frågor man ställer sig under läsningens gång förblir dessutom obesvarade, t.ex. vem som ligger bakom romanmanuskriptet. Vem författarjaget är får man däremot veta, men det förblir oklart hur hen kan veta allt om Irene.
Alltså en spännande bladvändare, frånstötande våldsskildringar, olöst mystik. Carina Rydbergs romaner brukar väcka motstridiga reaktioner, så även inom mig, som läser henne för första gången. Här finns en aspekt av depraverad överklass som utnyttjar försvarslös underklass. Det kan man tycka är positivt. Men jag landar till slut i att, bladvändandet till trots, det grafiska våldet är det som blir kvar hos mig, och det uppskattar jag inte. Säkert överväger de positiva sidorna hos andra läsare.
Min läsning 