2026-08-15 Glaspärlespelet. Försök till en levnadsteckning över magister Josef Knecht jämte Knechts efterlämnade papper utgivna av Hermann Hesse (1943; svensk övers. Nils Holmberg, dikterna tolkade av Irma Nordvang, Albert Bonniers Förlag 1952; 566 s.). Ordet glaspärlespel har kommit att stå för en inåtvänd teoretisk verksamhet helt utan relevans för den yttre världen, eller, som jag själv formulerat det i Bonniers svenska ordbok: ” intellektuellt avancerad men i grunden meningslös sysselsättning”. Begreppet härstammar förstås från denna Hesses märkligaste roman, som själv kunde liknas vid ett sådant spel med sina förklädnader och metanivåer. Men man ska nog se verket främst som en allegori, där romanens två fysiska världar symboliserar två förhållningssätt till tillvaron. Och redan nu bör påpekas att Hesse inte tar entydig ställning till någondera.
Vi befinner oss flera hundra år framåt i tiden. En okänd författare har tagit till uppgift att skriva en biografi över en legendarisk stormästare i glaspärlespelkonsten, magister ludi Josef Knecht. Men först ger han en historisk bakgrund. I sviterna av tidigare århundradens krig och konflikter och inte minst kulturens förfall till s.k. feuilletonism (väl ungefär ’ytlig kulturjournalistik’) har uppkommit en ny, förandligad kultursyn, inkarnerad i en klosterliknande orden i en självstyrande provins, Kastalien, och symboliserad av glaspärlespelet. Kulturen är tillbakablickande och uppehåller sig främst vid sådant som kan uttryckas i siffror, symboler och regler, viktigast matematik och musik men även t.ex. astronomi och lingvistik (i boken kallad filologi). Traditionell västerländsk filosofi föraktas, medan österländska vishetsläror beundras. Nyskapande kultur, som att skriva poesi, står lågt i kurs.
Begåvade pojkar från hela riket (som tycks omfatta en stor del av Europa) sätts i skola i Kastalien, och om de håller måttet och är villiga tas de ut för högre utbildning och kan göra karriär inom orden. Josef Knecht är en sådan. Som magister ludi (spelmästare) borde han vara den mest inåtvände, men tvärtom är han en av de ledande kastalier som har haft mest kontakt med omvärlden. Det får honom att börja tvivla på ordensverksamhetens nytta och nödvändighet och ger upphov till konflikter både inom honom själv och mellan Knecht och hans kolleger och överordnade och som manifestas i långa monologer och dialoger. Konflikten utlöser det händelseförlopp som, på relativt få sidor, avslutar romanen.
Det här är inte science fiction. Framtiden är symbolisk, några tekniska framsteg har inte ägt rum, katolska kyrkan och påven i Rom sitter i orubbat bo. Manssamhället har snarast stärkt sitt grepp (jag tror jag aldrig har läst en roman där kvinnor är så totalt frånvarande, förutom en, alldeles mot slutet). Naturen, alplandskapet, spelar en viktig roll, men det är personerna och idéerna som är det viktigaste. Personteckningen är djup och visar på påverkan från Freud och Jung. Skriven mitt under andra världskriget är verket, som jag läser det, dock främst en essä om kulturens ställning i tiden och de intellektuellas ansvar för den. Och, det förtjänar att upprepas, Hesse lämnar frågan obesvarad.
Glaspärlespelet är ovedersägligen en klassiker, i jämnhöjd med t.ex. Thomas Manns Doktor Faustus, som den på flera sätt liknar. Den är inte alldeles lättläst; särskilt den långa inledningen frestar på. Därefter växlar mer lättillgängliga berättande partier med återgivande av långa brev, samtal och dylikt. Men jag rekommenderar den till alla seriöst litteraturintresserade.
*
Som ”bonusmaterial” innehåller boken vad som sägs vara Josef Knechts efterlämnade texter. Det är ett antal dikter, förtjänstfullt tolkade av Irma Nordvang, samt tre ”levnadslopp”, berättelser om tre personer från olika tider som Knecht skall ha skrivit som övningsuppgifter. Här är det dock mycket tydligt att det är Hesse som stått bakom dessa mytiska, legendartade och orientaliserande berättelser, som alla är mycket läsvärda.
Min läsning 