”Tonen egentlig för koja och slott”

2026-10-22 Ingrid Carlberg: Den osynliga ledamoten. Poeten Anna Maria Lenngren i upplysningens Sverige (Norstedts 2026; 383 s.). Det är ovanligt att andra än litteraturvetare skriver författarbiografier. Avsaknaden av litterära analyser i journalisten och den historiska författaren (och akademiledamoten) Ingrid Carlbergs nya bok uppvägs dock mer än väl av hur huvudpersonen sätts in i sin samtid, dess politik, dess sociala och kulturella liv. En sådan bredare skildring nödvändiggörs också av det usla källäget när det kommer till Lenngrens levnad. Hur tuff hon än kan verka i sina satirer skydde hon offentlighet och ljus på sig själv. Brev brände hon, liksom maken, juristen och tidningsmannen Carl Peter Lenngren efter hennes bortgång.

Anna Maria Malmstedt föddes 1754 i en herrnhutisk familj i Uppsala, där fadern Magnus Brynolf Malmstedt var docent i latin. Hon fick en för en flicka ovanligt gedigen utbildning, inte minst i språk; hon gjorde sig först känd som översättare av franska pjäser och operalibretton åt Gustav III:s teater och opera. Tryckfrihetsförordningen 1766 släppte lös en flod av nya tidningar och tidskrifter, bland dem Stockholms-Posten, redigerad av C.P. Lenngren och hans vän, det mångsidiga snillet Johan Henric Kellgren, och ett fäste för upplysningen i Sverige, där Kellgren och den blivande ständige sekreteraren i Svenska Akademien Nils von Rosenstein var de ledande. Till tidningen knöts Anna Maria tidigt, där slog hon igenom, om än anonymt, och tidningen blev hon trogen i med- och motgång. Efter kungens statskupp 1772 kom tryckfriheten sakta men säkert att inskränkas, och än värre blev det under ”järnåren”, Reuterholms och därefter Gustav IV Adolfs regimer 1792–1809. Det var dock i början av 1790-talet som Lenngren stod på höjden av sin skaparkraft med kända verk som ”Grevinnans besök”, ”Pojkarne”, ”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon”. (Carlberg citerar ymnigt ur dem och många andra dikter.) I diskussionen om hur den sistnämnda ska tolkas, allvarligt eller ironiskt, lägger sig Carlberg någonstans mitt emellan. Sin poetik sammanfattade Lenngrenså sent som 1809 i dikten ”Invokation”, där de berömda raderna ”tonen egentlig för koja och slott, / klarhet och sanning” ingår.

Vad som kan förvåna en nutida läsare är hur enhälligt prisad och uppburen Anna Maria Lenngren var i sin samtid och av sina manliga författarkolleger. Hon och maken rörde sig i kretsarna kring Svenska Akademien, där vännen Kellgren var en tongivande ledamot, och hon räknades nästan som en av dem (därav bokens titel). Den beundrande Carl Gustaf Leopold föreslog henne till och med till inval. Därav blev dock intet, och hon skulle aldrig ha accepterat. Till Akademiens frustration avböjde hon varje förslag till hedersbetygelse. Till slut vid högtidssammankomsten 1797 kuppade den gamle Gustaf Fredrik Gyllenborg igenom ett hyllningskväde, med Anna Maria närvarande i publiken. Även om hon nog uppskattade hyllningsorden, övervägde förtreten över att hon fått sin anonymitet röjd.

Det är inte lätt att komma den privata Anna Maria Lenngren in på livet. Med sin herrnhutiska bakgrund var hon inställd på att hjälpa sina medmänniskor (tog bland annat under flera år hand om en systerdotter), var i allmänhet gladlynt och humoristisk, trots många personliga sorger, och hade en omvittnat vacker sångröst. I sitt och Carl Peters gästfria hem skötte hon alla hushållsbestyr. Någon feminist i stil med Mary Wollstonecraft, som hon inte fick träffa under dennas Sverigebesök 1795, var hon inte. Anna Maria Lenngrens samlade dikter utgavs först efter henne död 1817, med den av henne själv valda men sorgligt förminskande titeln Skaldeförsök.

Det är ett oavlåtligt nöje att läsa Ingrid Carlbergs spänstiga text. Genom hennes inval i Svenska Akademien (och nu som dess ständiga sekreterare) har Akademien lyft fram sakprosan som en viktig genre, och Carlberg bevisar att sådan kan skrivas på hög litterär nivå.

En kulturgärning

2026-10-12 Jac Weinstein: Varför skrek Josele? Berättelser om judiskt liv i Finland (utg. Simo Muir och Eva Odrischinsky, Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag, Stockholm, 2026; 291 s.). Judarna i Finland har alltid varit få, och om deras tillvaro har inte mycket varit känt. Medan judenheten i Sverige dominerats av framgångsrika släkter (Bonnier, Heckscher, Hirsch, Josephson, Marcus, Schück …), utgår judarna i Finland från soldater i den ryska armén som efter femton till tjugofem är fullgjort sin oftast påtvingade värnplikt och fått stanna på den sista stationeringsorten. Inte bara var de ekonomiskt utsatta, de kringskars också av allehanda restriktioner, och så sent som 1889 (nästa 20 år efter att judarna i Sverige fått fulla medborgerliga rättigheter) antog den finska lantdagen, på eget initiativ, inte ryskt, ett ”judereglemente”, som oförblommerat syftade till att judarna skulle bort från Finland helt och hållet. Nå, ett antal blev ändå kvar, men först 1919, när Finland blivit självständigt, erhöll de medborgarskap på samma villkor som alla andra.

Utgivningen av den här boken är därmed en kulturgärning av första ordningen. Jacob (”Jac”) Weinstein (1883–1976) var en välkänd judisk profil i helsingforsiskt samhällsliv. Han skrev mycket, på svenska och jiddisch. En del publicerades i tidningar och tidskrifter eller framfördes muntligt, inget utgavs i bokform. Men arkivforskningar har lagt i dagen mängder med manuskript, som har sammanställts till denna volym.

Materialet har disponerats kronologiskt efter ämne, från judarnas tidiga historia i Finland fram till Förintelsen och staten Israels upprättande efter kriget. Judarnas tillvaro i Finland sammanfaller till stor del med Weinsteins egen livstid, så mycket av det han skildrar är personliga minnen, men han berättar också om sådant han själv inte varit med om. Det blir en bred exposé över en gradvis integrering i det finländska samhället, där en höjdpunkt var marskalk Mannerheims besök i synagogan på självaste självständighetsdagen 6 december 1944.

Det mesta är alltså sakprosa och på svenska, men Weinstein skriver en hel del som är mer personligt och ger uttryck för känslor. Då kan det bli poesi och vanligen på jiddisch, med en något personlig latinsk stavning (det fanns inget tryckeri i Finland som hade hebreiska typer). I texterna med personliga minnen är humor en viktig ingrediens, men under och efter 1940-talets stora katastrofer mörknar tonen. Det tema han ständigt återkommer till är det judiska folkets lidande under hela sin existens i diasporan. Så det är följdriktigt att denna märkliga volym avslutas med en renodlad novell, den starkt berörande ”Varför skrek Josele?”, som i allegorisk form återger det judiska lidandet samtidigt som den manar till kamp för att bryta detta tillstånd. Det är inte stor litteratur, men det är äkta känt. Den här boken borde läsas av alla med intresse för judiskt liv, inte bara i Finland. All heder till de båda utgivarna och de båda utgivande förlagen!

En roman mest att rosa men också något risa

2026-10-03 Kjell Westö: Coda (Albert Bonniers Förlag 2026; 283 s.). Det här blir lite snårigt. Jag skriver om Kjell Westös roman med titeln ”Coda”, men i denna roman figurerar också en roman med titeln ”Coda”, skriven av författaren Willy Thelin, jämnårig med Westö och med en snarlik litterär karriär men annars inget självporträtt, lika lite som någon annan av romangestalterna kan identifieras med verkliga personer. Romanen i romanen bemöts ganska snävt av tongivande yngre kritiker, nästan som om Westö anteciperat mottagandet av den egna romanen. Den har visserligen fått mycket beröm men också mötts av oförståelse. Faktum är att två vänner har hört av sig direkt till mig med kritiska synpunkter. Så vad är det för roman, och vad tycker jag?

Låt mig börja med att jag tycker mycket om den. Den har sina problem, framför allt tar det lång tid innan den får styrfart, men ju längre jag läser, desto mer engageras jag av människorna, relationerna, kärleken, sveken, hoppfullheten, resignationen, framgångarna och motgångarna.

Till det yttre är romanen en helsingforsisk tidskrönika av kännspakt Westösnitt. Vi följer några människor från deras sturm und drang-tid på 1980-talet som medlemmar av gruppen ”Kommando Kronopio” (namnet hämtat från favoritförfattaren Julio Cortázar) och deras utveckling åt olika håll under 40 år. Språkrör, både som iakttagare och medagerande, är Andy Montag, som tidigt gav upp sina författardrömmar för att ägna sig åt litteraturvetenskap och så småningom bli förläggare, bland annat åt Willy Thelin. Även andra i gruppen blir författare, några skådespelare, en bildkonstnär, en hoppar av och är försvunnen utomlands i 30 år och en lämnar snabbt bohemtillvaron, blir jurist, advokat, internationell tjänsteman och styrelseproffs. Hon heter Corinne och är romanens nav. Hon är ett i raden av Westös porträtt av kvinnor med stark men även gåtfull personlighet, som Lucie Lilliehjelm i Där vi en gång gått och Stella Rabell i Den svavelgula himlen, men inte så mångbottnad som de. Corinne har förhållanden med både Andy och Willy, och det förekommer flera andra sexuella relationer inom gruppen, med åtföljande svek och hemligheter som till sist ska komma i dagen. Det är mycket sex, sprit och droger i boken, vilket blir lite tröttsamt men ändå inte är en huvudsak. Att ytterligare reda ut de många konstfullt flätade handlingstrådarna här skulle föra för långt.

Kjell Westö är en skicklig författare. Och jag fångas verkligen av de fint och individualiserat tecknade människorna och deras öden, som knyts ihop igen i slutet av romanen, som snyggt hoppar mellan flera olika tidsplan. Däremot engageras jag inte lika mycket av dess andra tema i nutidsplanet, som utspelar sig på bokbranschens olika scener bland författare, förläggare, kritiker och bokmässepresentatörer. Det ska handla om den finlandssvenska litteraturens situation och om motsättningar mellan en äldre etablerad författargeneration och en yngre kritikerkår. Det lyfter inte, och det förblir oklart vad striden egentligen gäller. Symtomatiskt är att vi aldrig får veta något om vare sig innehåll eller form i Willy Thelins ”Coda” eller i någon av de många andra romaner vars titlar nämns. Det är lite förbryllande, för det måste rimligen vara ett medvetet drag av Westö. Är detta nutidsplan bara en plattform för den andra berättelsen, om människorna, deras infriade drömmar och grusade förhoppningar?

Ordet ”coda” betyder ’slutdel’, ’avrundning’ framför allt av ett musikstycke. Det torde vara Willy Thelins sista roman. Jag hoppas verkligen inte att det är Kell Westös.