Savonarola – en florentinsk historia

2018-12-24 Hjalmar Bergman: Savonarola. En munkhistoria berättad av messer Guidantonio Vespucci (1909; i Hjalmar Bergmans samlade skrifter, utg. av Johannes Edfelt, Albert Bonniers Förlag 1949). Detta är kanske först och främst en roman om senrenässansens Florens, ”mitt hjärtas stad” för Hjalmar Bergman. Idén till ett verk om munken som för ett par år förvandlade Medicéernas Florens till en teokrati tycks han ha fått redan vid ett besök i staden 1901, 19 år gammal, men boken skrevs i Sverige under 1907 och 1908, efter research på plats i Florens våren 1907.

Och välresearchad är romanen otvivelaktigt. Den skulle göra ett närmast dokumentärt intryck om det inte vore för två omständigheter: berättartekniken och Hjalmar Bergmans inlevelsefulla fantasi. Läsaren får hela historien sedd genom betraktares ögon. Jagberättaren är en lärd och högt uppsatt florentinare, skeptiker till sinnelaget och försiktig i den bokstavligen livsfarliga politiken i stadsrepubliken Firenze (Bergman använder konsekvent det italienska namnet). Det som messer Vespucci inte kan ha iakttagit själv får andra berätta för honom. Den viktigaste är en kvinna, Laodamia, som i sin ungdom varit uppvaktad både av Vespucci och, fast med andra förtecken, av Girolamo Savanorola innan denne blivit munk. Med den här metoden undviker Bergman att spekulera över Savonarolas inre drivkrafter men kan i stället tydligare teckna miljöer och stämningar i staden och bland dess invånare.

Det råder knappast något tvivel om att messer Guidantonio Vespucci är Hjalmar Bergmans språkrör i synen på gudsmannen Savonarola. Vespucci är skeptisk till det religiösa budskapet, motståndare till gudsstaten, liksom mot diktatoriska tendenser hos Medicéerna och andra furstar i de omgivande stadsstaterna, ändå intagen av munkens religiösa övertygelse och ärliga uppsåt, och han delar dennes kritik av påvens världsliga maktambitioner.

Sin inlevelse och sin fantasi får Bergman utlopp för i beskrivningen av känslornas spel mellan Vespucci och Laodamia och i den ömsinta teckningen av denna kvinna som blir en hängiven anhängare till Savonarola. Med små medel skapar han också personliga karaktärer åt berättelsens många bifigurer. De språkliga medlen behärskar den 25-årige författaren till mästerskap. Krönikören Vespucci får skriva en gammaldags formell prosa, och Savonarola predikar i rent arkaiska vändningar. Språket och berättartekniken bidrar till en flytande och omväxlande framställning. Händelseutvecklingen och myllret av personer kräver egentligen en betydligt större förtrogenhet med italiensk 1400-talshistoria än vad jag tror de flesta läsare kan uppbåda, vilket stundom blir förvirrande. Men det är ju inte Hjalmar Bergmans fel.

Splittrat om demokratins genombrott

2018-12-17 Demokratins genombrott. Människor som formade 1900-talet (red. Håkan A. Bengtsson och Lars Ilshammar, Historiska Media 2018). Man låter tolv kvalificerade redaktörer och artikelförfattare skriva om tolv historiska personligheter verksamma vid tiden för demokratins genombrott i Sverige. Artiklarna ungefär lika långa, omkring 20 sidor, verket lättillgängligt för en bred läsekrets. Det låter som en bra bokidé, detta den allmänna rösträttens 100-årsjubileum. Resultatet är dock inte särskilt lyckat. Jovisst, några artiklar är riktigt bra, särskilt Ulrika Knutsons om Elin Wägner och Anders Mellbourns om Nils Edén. Båda lyckas på det ganska knappa utrymmet dels teckna ett levande personporträtt, dels skildra deras historiska insats, i Mellbourns fall också förklara varför statsministern som genomdrev den allmänna rösträtten är så okänd i jämförelse med Hjalmar Branting och Karl Staaff. Glad blev jag också av Barbro Hedvalls spänstiga artikel om den kvinnliga rösträttsrörelsens ”ordningsperson” Signe Bergman, som hamnat i skuggan av de mer utåtriktade rösterna, som Ellen Hagen och Ann-Margret Holmgren. Intressant också att läsa om prins Eugen, som enligt vad hans egna brev berättar hyste en verkligt progressiv politisk åskådning, inte bara i jämförelse med sin förstockade familj (författare Anna Meister).

Men helheten brister. De porträtterade personerna är för disparata. Självklara namn som Edén, Branting (rätt konventionellt porträtt av Lars Ilshammar), Wägner samsas med i sammanhanget rätt aparta, som Lapplandskungen Hjalmar Lundbohm (av Curt Persson), Aseachefen Sigfrid Edström (av Therese Nordlund Edvinsson) och rasbiologen Herman Lundborg (av Maja Hagerman). Hur den kontroversielle K.G. Westman platsar bland undertitelns människor som formade 1900-talet förblir oklart i Henrik Berggrens skissartade artikel. Den snarast utopiska socialisten Anna Lindhagen hade varit värd ett bättre öde än som bifigur i sin egen artikel; Sverker Sörlin skriver en briljant essä om socialdemokratins idéutveckling, men Anna Lindhagen kommer bort. Håkan A. Bengtsson visar i sin artikel om Z. Höglund att denne rätt snart marginaliserades politiskt och alltså knappast heller var en av dem som formade 1900-talet. Ola Larsmo skriver om syndikalisten F.J. Gustafsson, som förhindrade att Västerviksoroligheterna 1917 övergick i öppet våld; här är han dock inte den engagerade skribent som jag normalt beundrar mycket.

Kanske bottnar min besvikelse i att innehållet i boken inte håller vad titeln lovar. Å andra sidan har jag svårt att komma på en adekvat titel. Det säger kanske något om denna boks problem.

 

Olof Ruin och de sex kollegerna

2018-12-12 Olof Ruin: Analys och engagemang. Sex statsvetare under 1900-talet (i serien Lärda i Sverige, Bokförlaget Langenskiöld och Kungl. Vitterhetsakademien 2018). Olof Ruin är en väldigt bra berättare. Det har han visat många gånger, inte minst i sin svit självbiografiska böcker. Denna förmåga kommer väl till pass när den drygt 90-årige statsvetarprofessorn har skrivit om sex äldre kolleger, som första volymen i en ny serie forskarbiografier.

Ruin har valt ut sex statsvetare verksamma på 1900-talet: Pontus Fahlbeck, Fredrik Lagerroth och Nils Stjernquist från Lund; Herbert Tingsten, Elis Håstad och Gunnar Heckscher från Uppsala/Stockholm. Urvalet kan naturligtvis diskuteras. Själv saknar jag framför allt Axel Brusewitz, långvarig professor Skytteanus i Uppsala, lärare till både Tingsten, Håstad och Heckscher och ofta nämnd i boken. Kanske hade han varit svårare att foga in i Ruins upplägg med parvisa framställningar: Fahlbeck och Tingsten, Lagerroth och Stjernquist, Håstad och Heckscher.

Upplägget känns intuitivt något artificiellt, men det fungerar och ger spänst och dynamik åt framställningen. Ruin beskriver levnadsbanan för alla sex, och i de delarna firar hans berättarkonst sina största triumfer. Intressant t.ex. när han jämför bondsonen Håstads långa väg till disputation med den förmögne (och förvisso högt begåvade) professorssonen Heckschers akademiska blixtkarriär. Vad de sex uträttat som statsvetare blir förstås också väl belyst, naturligt nog i litet torrare stil men ändå klart läsvärt, och helt lättillgängligt för en lekman. Det är slående hur länge statsvetenskapen var helt historiskt inriktad med tyngdpunkt på konstitutionella frågor. Hur många doktorsavhandlingar har inte skrivits om 1809 års regeringsform? Först Tingsten började beträda andra vägar, men egentligen var det inte förrän efter andra världskriget som ämnet breddades till samtida politik, förvaltning och organisationer.

Finns det en gen som predisponerar för statsvetarprofessur, frågar sig Olof Ruin, och svarar naturligtvis nej. Men likheter finner han ändå mellan dess sex sinsemellan mycket skilda personligheter. Den viktigaste är hur alla sex var öppna mot samhället och deltog på olika sätt i det offentliga livet: som utredare, ämbetsmän, publicister och politiker. Högern hade faktiskt hela sex statsvetarprofessorer i riksdagen under 1900-talet. Förutom de tre porträtterade Pontus Fahlbeck, Elis Håstad och Gunnar Heckscher (den senare även under några år en – tämligen misslyckad – partiledare) var det Rudolf Kjellén, Nils Herlitz och Georg Andrén.

Jag avslutar med en anekdot – en av många – som säger något om tonen i boken. Det är Nils Stjernquist som berättar hur han och hans studentkull med sin lärare Fredrik Lagerroth var på studiebesök i Finansdepartementet i Stockholm, där de också skulle träffa finansministern Ernst Wigforss, studentkamrat till Lagerroth. Den rätt formelle Lagerroth förbereder ett något högtravande hälsningsanförande – det är ju Sveriges finansminister de skall besöka – när Wigforss från en bakdörr kommer in i rummet, klappar Lagerroth på axeln och ropar ”Tjänare Figge!” Varpå mötet fortgår i en avspänd och lättsam atmosfär.

En av de tidigt döda

2018-12-07 Henry Parland: Dikter (Henry Parlands skrifter 1, utg. Per Stam, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag 2018). Under sitt korta liv (1908–30) gav Henry Parland ut bara en tunn diktsamling, ”Idealrealisation” (1929) och publicerade ytterligare en handfull dikter i tidningar och tidskrifter. Nu föreligger hans samlade dikter i en volym på 872 sidor. Hur är detta möjligt?

Frågan har två svar. Dels lämnade Parland efter sig en stor mängd manuskript i olika stadier av färdigställande (två volymer prosa är aviserade efter denna volym). Här har allting som av utgivaren betecknats som poesi tagits med, även ofullbordade fragment och sådant som säkert inte varit avsett att publiceras. Dels är detta en vetenskaplig utgåva av högsta halt med en extremt detaljerad textkritisk apparat, kommentarer till varenda dikt och två register. Därtill en 80-sidig inledning, som både redogör för arbetet med utgåvan och utgör en minibiografi över Parland. Dikterna upptar drygt hälften av sidantalet, men textmassan är förhållandevis liten. Det är en dikt per sida, och dikterna är sällan mer än 10–12 rader, ofta kortare. Ett fåtal texter har klassats som prosalyrik och upptar två sidor var.

Henry Parland föddes in i en kosmopolitisk miljö i S:t Petersburg, i en familj med skotsk-tysk-rysk bakgrund. Familjen (med de två yngre bröderna Oscar och Ralf, även de blivande författare) kom som flyktingar till Finland efter ryska revolutionen. Svenska lärde sig Henry först som 14-åring i skolan i Grankulla. Efter studentexamen läste han juridik i Helsingfors men ägnade sig mer åt sina litterära intressen, varvat med ett utsvävande krogliv. Viktigt för hans litterära utveckling var mötet med Gunnar Björling. För att rädda Henry till en mer stadgad tillvaro skickades han 1929 av familjen till en morbror i Kaunas, vid den tiden Litauens huvudstad, där han fick en tjänst vid det svenska konsulatet. Bara ett år senare dukade han under för scharlakansfeber.

Men vad är det för sorts poesi som samlats inom pärmarna? Henry Parland var ett yngre skott på den finlandssvenska modernismens träd men med en omisskännligt egen röst. Han skrev om det som omgav honom i den urbana miljön: bilar, konsumtionsartiklar, reklam, krogmiljöer, unga kvinnor. Han skriver kort, koncentrerat, ironiskt, ibland med ett stänk av ruelse som han snabbt skakar av sig, som i den kända:

Den Stora Dagenefter

då stjärnorna hicka

och alla ärkeänglar dricker vichyvatten

skola vi samlas på kaféet

lyssna

till kvinnoben-melodier.

Han har en förkärlek för att animera tingen runtomkring sig:

Tåget

hamrar   sin   hårda   rytm

i blodet.

Ej om människor

är dess sång

ej Gud eller kärlek,

den är om järn,

och av järn.

Här är påverkan av futurismen tydlig.

Parland skyr för den skull ingalunda de stora existentiella frågorna. Här är en i mitt tycke formfulländad dikt, utan ett onödigt ord:

En väg

en riktning

men

– ett mål?

En dröm

en verklighet

men

– ett liv?

Ett hav

en evighet

men

– en Gud?

Det säger sig självt att inte allt är mästerverk i denna osovrade totalitet, men det var en glad överraskning för mig att hitta så mycket verkligt bra poesi i denna bok. Henry Parland har inte bara sin tidiga bortgång att tacka för sin nästan mytiska berömmelse; han hann på bara några år visa att han också var en framstående författare. Jag ser fram mot de två volymerna prosa, där bl.a. den fascinerande romanen ”Sönder” ingår.

Hudlösa texter

2017-01-25 Mirjam Tuominen: Besk brygd (1947) och Tema med variationer (1952; båda i nyutgåva 2016). Det lilla förlaget Eskaton i Sverige har, med hjälp av Tuominens dotter Tuva Korsström, tagit sig an en utgivning av Mirjam Tuominens samlade skrifter. Det ska bli tolv volymer, och dessa är de två första. Båda är tunna volymer i litet format, men innehållet är desto tyngre. Mirjam Tuominen hade inga skyddsmekanismer mot sin totala inlevelse i andra varelsers lidande. Det drev henne till och ibland över sinnessjukdomens gräns, men den tillät henne också att skapa tung, viktig litteratur.

”Besk brygd” är kanske hennes mest kända bok, där hon vrider och vänder på förhållandet bödel–offer i verkligheten, speciellt nazismens illgärningar, och i litteraturen (Kafka, Hjalmar Bergman, Edith Södergran). För mig, som har läst mycket både av och om Hjalmar Bergman, är hennes lilla essä om dennes författarskap nog det mest originella jag har sett.

”Tema med variationer” är ett mellanled i Tuominens övergång till lyriken. Det är korta prosatexter, ibland närmande sig en kort novell, ibland bara fragment, på ett helt eget uppbrutet och uppfordrande språk som står nära tidens moderna poesi hos t.ex. Björling, Enckell och Ekelöf. Även här är inlevelsen med dem hon skildrar hennes starkaste verkningsmedel.

Älvans och jordandens dotter tar ordet

2018-12-02 Tuva Korsström: Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström (Schildts & Söderströms 2018, 528 sidor). Den blivande seminarielektorn i teckning Torsten (Totti) Korsström (1909–64) möter i början av 30-talet den blivande författaren Mirjam Tuominen (1913–67). Relationen är komplicerad från början, men paret gifte sig strax före vinterkriget och bosätter sig i Nykarleby, där Totti fått sin lektorstjänst. Han är dock inkallad under större delen av krigsåren, och Mirjam bor ensam med dottern Kyra (f. 1941) och vantrivs i småstaden. Efter kriget föds den andra dottern Tuva 1946, men äktenskapet är bortom räddning. Mirjam flyttar till faderns och döttrarnas sorg till Helsingfors. Den äldre dottern bor en längre tid hos fadern; annars är sommarloven på dennes familjeställe Åkerlid i Korpo den tid de får umgås med honom och ett andningshål. För modern Mirjam är inte lätt att leva med, överkänslig, neurotisk, med förföljelseidéer och kraftiga humörsvängningar. Döttrarnas överlevnadsstrategi är att försöka leva så ”normalt” som möjligt utanför hemmet och i hemmet göra allt för att inte väcka moderns vrede. Mirjams och Tottis kontakt sinsemellan är inte direkt dålig från början, men Mirjam blir småningom alltmer misstänksam mot sin exmake och förbjuder till sist, mot skilsmässoavtalet, döttrarna att träffa honom. Den tonåriga Tuva träffar inte sin far på fyra år. Efter Tuvas studentexamen gör hon och modern en stor Europaresa, och under denna dör den älskade pappan, vilket Tuva får veta först när hon kommit hem. Modern, som hon både är bunden till och beundrar och samtidigt tar avstånd från, dör tre år senare. Då har Tuva redan lämnat hemmet och gift sig.

Så kan man sammanfatta denna dubbelbiografi, som på sitt sätt är en trippelbiografi. Dottern Tuva Korsström har skrivit biografin om föräldrarna, men samtidigt har litteraturvetaren med samma namn skrivit en litterär biografi om författaren Mirjam Tuominen. Därtill är boken en självbiografisk uppväxtskildring. Att av denna självpåtagna dubbla eller tredubbla uppgift sammangjuta en litterär helhet är ett konststycke som bara en riktig författare kan lyckas med, och Tuva Korsström visar att hon är en sådan. Visserligen skiftar perspektivet oundvikligen från den ena till den andra, och det blir lite hopp i tiden, men överblicken går aldrig förlorad. Tottis och Mirjams familjebakgrunder, så viktiga för deras utveckling, tecknas; Mirjams mor och syskon och Tottis föräldrar spelar en viktig roll i hela deras liv. För föräldrarnas relation har Tuva haft en mycket rik brevväxling att ösa ur. Båda döttrarna tycks ha bra kontakt med sin barndom och tydliga minnen, vilket gör berättelsen mycket stark och rik på känslor.

Litteraturvetaren Tuva lyfter fram moderns unika författarskap, mycket uppmärksammat under hennes livstid, sedan sjunket i glömska men nu återuppväckt, inte minst genom Tuvas insatser. Mirjam Tuominens samlade verk är under utgivning i Sverige av förlagen Eskaton och Modernista. Det består av tidigast novellsamlingar, därefter essäer och reflexioner som närmar sig prosalyrik och slutligen flera diktsamlingar. (Jag har läst ett par volymer tidigare och lägger ut min text om dem för att ge ett hum om henne som författare.) Mirjams plats i den litterära samtiden blir väl belyst, inte minst hennes kontakter med andra författare och kritiker, vilka nästan alltid slutade med en brytning. Mest inbördes förståelse tycks ha funnits med den fine svenske lyrikern Carl-Erik af Geijerstam och dennes hustru Regina.

Som alltid med böcker från Finland har denna haft svårt att få uppmärksamhet i Sverige. Dock har några samverkande dagstidningar upptäckt den och satt den högt på sin litterära topplista. Det har de gjort rätt i, för detta är utan tvekan en av årets bästa böcker i sin genre.

Thomas Manns ”Josef och hans bröder”

Min sommarläsning. Jag borde ha samlat mig till en sammanfattning, men det blev övermäktigt. Så här är texter om de fyra enskilda delarna. För den intresserade vill jag verkligen rekommendera Olle Holmbergs introduktion till verket, som nämns nedan.

2018-05-25 Thomas Mann: Jaakobs upplevelser (”Josef och hans bröder” 1, 1933, sv. övers. Bertil Malmberg 1935/Nils Holmberg 1946). Olle Holmberg: Thomas Manns Josef och hans bröder. En kort vägledning (1944). Vem minns inte Bibelns berättelse om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, Jakobs tolv söner och Josef i Egypten? Det egenartade är att historierna i Bibeln berättas så kortfattat, kanske, som någon exeget föreslagit, som en sammanfattning för läsare som antogs känna dem mer i detalj. Utombibliska källor, religiösa traditioner och liknande kan hjälpa till att bredda bilden, men det krävs en stor författare och hans fantasi för att bygga ut berättelsen till ett romanverk på över 2 000 sidor.

Denna första del tecknar den mytiska bakgrunden ända från Skapelsen med tyngdpunkt på Jakob (Mann skriver konsekvent Jaakob), som lurade till sig sin fars (och Guds) välsignelse men själv blev lurad på sin hustru (han tjänade sju år hos sin morbror Laban för Rakel men fick Lea); som genom hårt arbete och gott förstånd, för att inte säga slughet, förmerade både Labans och sin egen förmögenhet och som fick se sin älskade Rakel dö i barnsäng när hon födde den yngste sonen Ben-Jamin (”lyckosonen”).

De episka partierna berättar Mann rappt och medryckande, men de interfolieras av mer reflekterande partier som är lite tyngre att läsa. Rätt prövande är den 60 sidor långa inledningen med sina historie- och religionsfilosofiska utläggningar. Men man ska inte hoppa över inledningen, för de ger nycklar till läsningen av romanerna. Ett bra sätt att komma in i läsningen är att studera litteraturprofessorn Olle Holmbergs 90-sidiga essä om verket. Holmberg, lundensare, var en oefterhärmlig stilist som kunde konsten att skriva spirituellt om de svåraste ämnen.

2018-06-03 Thomas Mann: Den unge Josef (”Josef och hans bröder“ 2, 1934, svensk övers. Bertil Malmberg 1935/Nils Holmberg 1947). Josef är nu 17 år och moderlös. Modern Rakel dog i barnsäng vid lillebror Benjamins födelse. Den åttaårige gossen tyr sig till sin storebror, och Thomas Mann beskriver rörande deras förtroendefulla förhållande. Fast språket som han lägger i åttaåringens mun är alldeles för avancerat för att vara trovärdigt, vilket säkert är avsiktligt. Det här är en serie idéromaner, där det episka, realistiska berättandet är helt underordnat tankegodset, som presenteras i långa essäistiska sjok i en, åtminstone i översättningen, högtravande stil. Även dialogen går ofta i samma stil, när protagonisterna görs till språkrör för författarens religionsfilosofiska dialektik.

Men Josef då? Han är en bildskön, intelligent, beläst och belevad ung man. Fadern, den gamle patriarken Jaakob, har flyttat över all sin kärlek till den döda hustrun på hennes son, och denne uppfattar sig som älskad av hela världen. Men faderns oförblommerade favoriserande av Josef retar hans äldre halvbröder våldsamt. När Josef söker upp dem där deras hjordar betar, klädd i sin mor Rakels brudslöja brister det för bröderna, som misshandlar Josef och kastar honom i en torr brunn, där han får försmäkta i tre dagar innan några främmande köpmän hör hans nödrop och räddar honom. Bröderna, var och en med en av författaren noggrant utmejslad karaktär, har ångrat sitt tilltag och finner att den minst dåliga lösningen är att sälja Josef som slav till köpmännen och framställa det för fadern som att Josef dödats av ett vilt djur. Jaakobs sorg är gränslös. Hans klagan påminner om Jobs, en av många explicita eller implicita anspelningar på senare bibelställen.

Det är, som framgått, bitvis krävande läsning, men det är värt besväret. Den här serien är säkert numera det minst lästa av Thomas Manns stora verk, men det skulle vara roligt om Bonniers ville låta den briljanta Ulrika Wallenström göra en nyöversättning.

2018-06-27 Thomas Mann: Josef i Egypten (”Josef och hans bröder” 3, 1936, svensk övres Nils Holmberg 1939). Drygt tre veckor har jag behövt för att ta mig igenom denna 700-sidiga roman, dels för att jag inte haft så mycket tid för läsning som jag brukar, dels för att texten ofta gör motstånd. Liksom i de tidigare delarna blandas berättande avsnitt med författarens mångordiga reflexioner över hans egen berättelse. Författaren uppträder i rollen av en allvetande, stundom rätt pompös expert som kommenterar den bibliska och andra orientaliska versioner av Josefhistorien och, ibland i förtroliga ordalag (”oss emellan sagt …”), talar om för oss fåkunniga hur det egentligen var. Inne på andra hälften av romanen börjar jag känna igen en lite ironisk grundton, som är så förhärskande framför allt i ”Bergtagen”, och det gör läsningen lättare.

Grundhistorien känns förstås igen från Bibeln. Josef säljs som slav till hovmannen Potifar, vinner dennes förtroende och blir föreståndare för hans hushåll. Miljön och livet i ett fornegyptiskt högreståndshem beskrivs åskådligt och med utsökt fantasi. Josefs sköna yttre och behagliga sätt jämte hans kunskaper och färdigheter vinner idel segrar åt honom, men när han i övermod tror sig kunna neutralisera Potifars hustrus passion för honom tar han gruvligt miste. Josef är ingalunda okänslig för Mut-em-enets attraktion, men det förbund han ingått med Israels gud gör honom ståndaktig. När ”härskarinnans” sista desperata förförelseförsök misslyckats anklagar hon i stället Josef för våldtäktsförsök, och han döms till fängelse. För andra gången ”kastad i gropen”. Intensiteten i berättelsen stegras hela tiden när den går mot sin kulmen och klingar ut i den högtidliga rättegångsscenen.

Romancykelns teman framstår efter hand allt klarare: de många folkens och stammarnas gudars kamp mot varandra och Jahves kommande seger; upprepningstvånget i historien: Kain och Abel, Abraham och Lot, Isak och Ismael, Esau och Jakob, den uttorkade brunnen och fängelset. Jag är nyfiken på upplösningen i fjärde delen, ”Josef, försörjaren.

2018-07-16 Thomas Mann: Josef försörjaren (1943, svensk övers. Nils Holmberg 1944). Efter två månader är jag färdig med mitt stora sommarläsningsprojekt, ”Josef och hans bröder”. Det har tagit emot många gånger, men efter hand har jag fångats av romanernas säregna form, och denna sista del fann jag helt fascinerande. Jag förstår nu mycket väl varför Thomas Mann betraktade tetralogin som sitt huvudverk, men också varför det är så lite läst numera.

Josef har hamnat i fängelse, falskt anklagad för våldtäktsförsök. Där vinner han snabbt fängelsechefens förtroende (parallell till hur han tidigare vunnit Potifars) och får en ställning mittemellan fånge och fångvaktare. Hans förmåga att tyda drömmar når Farao Amenhotep IV:s (Echnatons) öron, och han kallas till hovet för att tyda dennes drömmar om de feta och de magra nöten. Igen vinner han en högre ställd persons fulla förtroende och blir Egyptens folkförsörjningsminister, som samlar i ladorna under de goda åren och fördelar och säljer under hungeråren. Även Josefs bröder kommer och vill köpa säd. Josef leker katt och råtta med dem i ett par vändor, men till slut ger han sig till känna, och bröderna försonas. Den gamle fadern Jaakob flyttar med hela sitt hus till landet Gosen i Egypten. Efter 17 år där dör Jaakob efter att ha välsignat sina söner och Josefs söner Efraim och Manasse, alltså stamfäderna till Israels tolv stammar. Under enorma hedersbetygelser förs Jaakob till familjegraven i Kanaan.

Denna är den ljusaste av de fyra delarna, skriven av en författare på gott berättarhumör. Att skildra kulturkrocken mellan den egyptiska överklassen, där den egyptiserade Josef lever, och de rustika Israeliterna verkar ha roat honom särskilt. Manasse och Efraim är egyptiska överklasslynglar som motvilligt tvingas besöka sin gamla farfar när de mycket hellre skulle ha farit på gaselljakt med sina kompisar. Med mera sådant.

 

Lars Sund är sig lik – fast bättre

2018-09-06 Lars Sund: Där musiken började. ”Doktor Faustus från Jakobstad” kunde vara en alternativ titel på denna roman, som är nummer två i Lars Sunds Jakobstadstrilogi (fast han nämner aldrig staden vid namn; det heter konsekvent ”vår stad”). Min alternativtitel är inte gripen ur luften. Författaren meddelar själv i en slutnot att det finns två citat från Thomas Manns roman insprängda i texten. Båda romanerna handlar om en fiktiv tonsättare, vars fiktiva verk analyseras musikologiskt. Båda har flera bihandlingar som tillåts ta mycket utrymme, båda innehåller personlig tragik. Och båda har en fiktiv berättare som själv är mycket synlig i sin berättelse.

Olikheterna är dock större. Sunds protagonist Alf Holm är ingen Adrian Leverkühn som ingår en pakt med Djävulen, och Jakobstad med omnejd är inte – verkligen inte – Tyskland under nazismen. Hos Lars Sund rör vi oss i ett Finland som sakta men säkert hämtar sig från kriget och den första svåra efterkrigstiden. De tre systrarna från förra romanen är tillbaka (Alf Holm är son till en av dem, Ulla-Maj), även om skådespelerskan Iris här bara har en liten biroll). Porträtten av Ulla-Maj Holm, folkskollärare, så småningom skoldirektör och riksdagsledamot, och Maggi Schalin, som så perfekt spelar sin roll av representativ hustru till den framgångsrike(?) affärsmannen Göran, är utförliga och djupt inkännande och känns för mig som bokens viktigaste tema, trots Alf och hans och tidens musik. Boken har för övrigt flera vackra kvinnoporträtt, särskilt av Maggis tre döttrar, som alla kommer att spela en roll i Alf Holms liv.

Vi är vana vid Lars Sunds berättarteknik, med en berättare som själv är högst närvarande i texten och inte sällan säger sig vara osäker på sanningshalten i det han skriver, och många hopp fram och tillbaka i tiden. Vi känner också igen hans språk, med dess träffande, sinnliga metaforer och liknelser. Men inom denna ram har han lyckats förnya sig. Språket är fräscht som en daggdroppe på ett rosenblad (eller hur Sund nu skulle uttrycka det), och berättelsen har engagemang och värme, humor och tragik. Vad kan vi inte vänta av tredje delen?

Ett måste för alla historieintresserade

2018-04-10 Kari Tarkiainen: Moskoviten. Sverige och Ryssland 1478–1721. Kari Tarkiainen, historiker och ledande arkivman i både Sverige och Finland, fyller 80 år om två månader, men hans aktivitet har inte mattats, snarare tvärtom. Efter de magistrala böckerna om Finlands äldsta svenska historia, ”Sveriges Österland” och om Estlands svenska historia ”Provinsen bortom haven” har han nu gett ut ett imponerande verk som sammanfattar ett livslångt intresse: förbindelserna mellan Ryssland och Sverige i tidigmodern tid och, framför allt, den svenska synen på den stora grannen under samma tid. Eftersom boken ges ut av Svenska litteratursällskapet i Finland har den i stort sett ignorerats i det land där bokens berättelse är baserad: Sverige. Det är sorgligt och ovärdigt.

För det är en enastående bra bok. Tarkiainen har total kontroll över sina källor, som han citerar rikhaltigt ur och bidrar till den levande tidsfärgen. Man får veta massor som inte står i de vanliga historieböckerna om hur förbindelserna mellan länderna skötts genom årslånga beskickningar, ständiga förhandlingar och annat. Utbildningen och användningen av tolkar får stort utrymme. Huvudbudskapet är att den svenska, och västeuropeiska, synen på Ryssland präglas av att det var främmande och svårt att förstå, varför fördomarna grasserar. Paralleller till vår tid är inte svåra att dra, även om Tarkiainen själv inte gör det. Den allmänna historien – krigen och politiken – får sitt men är inte huvudsaken. En stark läsrekommendation för alla historieintresserade.

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om vad jag läst. I mitt första inlägg samlar jag läsning från oktober och november. I fortsättningen lägger jag en anmälan i taget.

2018-10-01 Aapo Roselius, Oula Silvennoinen & Marko Tikka: Svart gryning. Fascismen i Finland, 1918–44 (2016; sv. övers. 2018 Mattias Huss). Jag kan inte se att det skrivits mycket på svenska om den här viktiga boken; det mest utförliga jag stött på är Bjarne Nitovuoris recension i Hbl 20 februari 2016. Nu är den översatt till svenska, men än så länge har jag inte sett att den uppmärksammats.

Författarna ger begreppet fascism en ganska vid definition, vilken tydligen känts ovan i Finland. De inkluderar ett stort antal national-radikala rörelser och strömningar, vilka inte heller var främmande för våld. AKS, Lapporörelsen och IKL är ju välkända, men det fanns många flera, så många att de är svåra att hålla reda på. Boken vimlar också av personer (att personregister saknas åtminstone i översättningen  är en stor nackdel), många på framträdande poster i samhället, många verksamma inom flera rörelser samtidigt eller efter varandra. Det finlandssvenska Svarta gardet nämns förstås, men finlandssvenskarna drogs mer till den tyska nazismen än den finsknationella fascismen som ofta var utpräglat antisvensk.

De tre författarna, som svarar gemensamt för hela texten, berättar bra, och riktigt rappt när de kommer till mer dramatiska episoder, som Mäntsäläupproret. Översättningen är flytande men behäftad med åtskilliga fennicismer och finlandismer samt några missuppfattningar. Mest fatalt är att översättaren kallar Uusikaupunki för Nyslott, varigenom den omtalade Nystadskårens expedition till Åland 1918 blir till ”Nyslottsexpeditionen”.

Det är självklart bra och nyttigt att denna genomgång har gjorts. Men jag är lite kluven efter avslutad läsning. Alla dessa rörelser, alla dessa män i staten som sympatiserade och konspirerade, ändå var de aldrig riktigt nära sitt mål att rubba den parlamentariska demokratin. Förbudet för kommunistpartiet var deras viktigaste resultat, men annars var laglighetstraditionen för stark, och de fascistiska rörelserna för splittrade och i avsaknad av en tydlig ledargestalt. Vihtori Kosola kanske ville, men kunde inte; Mannerheim hade kanske kunnat men ville inte.

2018-10-07 Sara Stridsberg: Kärlekens Antarktis. Sara Stridsbergs två senaste romaner, ”Darling River” och ”Beckomberga” har har i mitt tycke fört fram henne till positionen som Sveriges ledande författare i sin generation (hon är född 1972). Mina förväntningar på den nya romanen var alltså mycket höga, men, tyvärr måste jag säga, infrias de inte fullt ut. Den tar vid där ”Darling River” slutar (medan ”Beckomberga” drar åt ett annat håll). Berättelsen är lagd i munnen på en sexualmördad och därefter styckad kvinna, drogmissbrukare och prostituerad, som i korta avsnitt, interfolierat med andra inslag, beskriver mötet med mannen/mördaren, bilresan till mordplatsen och till slut mordet som hon själv upplever det i varje skrämmande detalj. I återblickar berättar hon om sin uppväxt, sin relation till en annan missbrukare, deras barn som tas ifrån dem. En tidig traumatisk upplevelse är en lillebrors död i en drunkningsolycka. Allt detta är bra och trovärdigt och väl sammanhållet.

Men den mördade kvinnan befinner sig också i ett tillstånd där hon kan se sin familj: sin pappa och mamma och sina barn, och följa vad som händer dem längre fram i livet. Och här tar trovärdigheten slut för min del. Kvinnan är inte längre ett abstrakt berättarjag utan har något slags konkret existens som iakttagare som jag har svårt att acceptera.

Stilistiskt känner man igen Sara Stridsberg. Hon skriver i korta avsnitt, sällan mer än fyra–fem sidor, ofta kortare. Språket är poetiskt, scenerna får ofta något drömlikt, overkligt över sig, vilket förstås inte är fel när det är en död människa som berättar. Mina invändningar till trots är det en roman som är bättre än de flesta, men den når inte upp till Sara Stridsbergs egen högsta nivå.

2018-10-12 Svenskt biografiskt lexikon 100 år (red. Åsa Karlsson). I stället för anmälan kopierar jag här ett mejl till en av bokens författare, vilket jag tror talar för sig själv.

”Hej,
jag köpte 100-årsboken på Landsarkivet i Visby vid visningen där i söndags [för deltagare i De svenska historiedagarna], där ju du också var med. Jag har själv arbetat med alfabetiska referensverk hela mitt yrkesliv, viktigast som huvudredaktör i Nationalencyklopedin 1992–2000 och redaktör/författare i Bonniers svenska ordbok 1979–2010, och jag vill bara säga hur mycket jag tyckte om den här boken. Jag känner igen mig i allt: glädjen i att ha ett så meningsfullt jobb, vartenda litet eller stort lexikografiskt problem, förhållandet mellan enhetlighet och personlig författarröst, frustrationen över fel trots alla kontroller … Du och ni andra på redaktionen har gjort en jättefin bok, faktatät, pedagogisk, ändå underhållande, och snyggt förpackad. Jag är glad att ha denna bok i mitt bibliotek. Hälsa dina arbetskamrater med varmt tack från mig!”

2018-10-19 Maciej Zaremba: Huset med de två tornen. Maciej Zaremba är journalist på DN Kultur och känd för sina långa, genomarbetade och mycket välskrivna reportage om olika samhällsföreteelser, där han ofta ifrågasätter etablerade sanningar. Nu har han tillämpat samma metod – och med samma språkliga briljans – på sig själv och sin familjs historia med samma avslöjande resultat.

”Zaremba” är strängt taget en pseudonym. Hans egentliga efternamn är Bieławski. Hans far, berömd psykiatriker med eget sjukhus, tillhörde en gammal polsk adelsfamilj, och Zaremba var namnet på släktens vapensköld, ursprungligen en stor adelsklan. Strax efter kriget, då redan över 60 år gammal, gifte sig Oskar Bieławski med en ung kvinna, Elzbieta, med en väl bevarad hemlighet i sitt förflutna. År 1968, under Gomułkas antisemitiska kampanj, avslöjas den abrupt. En dag kommer modern hem och meddelar sina tre söner (Maciej är äldst, 17 år) att hon är judinna, egentligen heter Lida och att familjen måste fly landet. Men fadern vägrar följa med, trots att han är en regimmotståndare som har motarbetats av kommunisterna i många år. Boken slutar med att modern och sönerna landstiger i Ystad.

Men innan dess har vi i intensivt laddade kapitel fått del av dels Maciejs egen uppväxthistoria, dels föräldrarnas bakgrund och mycket olika tillvaro under kriget: faderns som privilegierad officerskrigsfånge i Tyskland, moderns och mormoderns ständiga flykt undan tyskarna och deras polska hjälpredor. Ty sådana fanns. Zaremba citerar med gillande ett uttalande om att antisemitismen var det enda som höll ihop den unga staten, sammanfogad 1919 av delar från tre sönderfallande imperier. Den unge Maciej växte upp som polsk patriot som obetingat trodde på samhällslögnen om det hjältemodiga polska motståndet mot nazismen, och skildringen av hur han kommer till insikt är plågsam läsning.

Jag har här bara berört bokens huvudtema, men det finns många sidoteman, utvikningar och fördjupningar som är precis lika läsvärda. Det här är helt enkelt ett lysande, och viktigt, verk.

PS: vilket är huset i titeln? Jo, det är det psykiatriska sjukhus som fadern drev och även modern arbetade i och där familjen hade sin bostad, innan Oskar Bieławski trotsade kommunistregimens påbud om psykiatrins inriktning och tvingades bort, undan för undan till mer perifera orter och sämre bostäder. Också detta utgör en viktig tidslinje i boken.

2018-10-28 Merete Mazzarella: Alma. En roman. Nog har Merete Mazzarella känt igen mycket hos sig själv i sin romanfigur Alma. Eller har hon tillskrivit denna egenskaper som hon, Merete, själv har? De yttre dragen av den verkliga Alma Söderhjelms livshistoria är troget återgivna, men hur lik romanfiguren ”Alma” är verklighetens professor Söderhjelm kan man diskutera. Nu spelar det inte så stor roll då romanporträttet är både trovärdigt och vackert utfört.

Ramhandlingen är att Alma ligger, med kort tid kvar att leva, på ett sjukhem i Saltsjöbaden utanför Stockholm och ser tillbaka på sitt liv. Det gör hon i huvudsak i form av en inre monolog, där hon helt naturligt hoppar fram och tillbaka i tid och rum, tematiskt snarare än kronologiskt. Här och där infogas dialoger med sjuksystrarna och med några väninnor på besök. Huvudtemat är att Alma upplever sitt liv som förfelat, trots alla yttre framgångar. Inget i vare sig karriär, författarskap eller kärlek har blivit som hon tänkt sig. Sin bitska ironi har hon kvar, men grundtonen är besvikelse.

Människorna och miljöerna i Almas liv tecknas livfullt, pregnant och verklighetstroget. Djupast når M.M. i Almas reflexioner kring systersonen Erik Grotenfelt och hans förfärliga sista år i livet, vilka också blir till en självrannsakan om hennes inställning till de röda efter inbördeskriget. Nackdelen med inre monolog-formen är att texten flyter på lite monotont, den dynamik man gärna vill se i en bra berättad roman infinner sig inte. Och kanske talar romanen främst till läsare med något intresse och förhandskunkap om den spännande personen Alma Söderhjelm.

2018-11-06 Gunnar Petri: Hans Järta. En biografi. (Författaren är en av mina närmaste vänner, och jag fick förtroendet att läsa texten redan i manus. På mitt förslag gjorde han en hel del strykningar och ett antal andra ändringar. Jag har först nu, ca två år senare, läst den tryckta boken, men jag kan alltså inte uppträda som en helt objektiv anmälare.)

Gunnar Petri är jurist, ekonom och djupt humanistiskt bildad. Han har tjänstgjort på höga poster i statsförvaltningen och var de sista femton åren av sitt yrkesliv vd för de svenska tonsättarnas upphovsrättsorganisation STIM. Han har skrivit flera böcker om upphovsrätt med historiskt perspektiv, bl.a. en doktorsavhandling.

Hans Järta (1774–1847) är kanske inte så känd bland mina vänner i Finland och är väl numera även i Sverige ett namn främst för specialister. Vi som tog till oss av historieämnet i det gamla gymnasiet minns Järta för två saker. Vid riksdagen i Norrköping 1800 (den enda under Gustav IV Adolf) avsade sig dåvarande friherre Hans Hierta och fyra andra unga ädlingar sitt adelskap i protest dels mot kungens politik, dels, och inte minst, mot hur lantmarskalken (miss)skötte sitt uppdrag. Och efter statsvälvningen 1809 var Järta som sekreterare i konstitutionsutskottet huvudförfattare till 1809 års regeringsform, den grundlag som gällde i Sverige till 1974. I denna heltäckande biografi får vi förstås veta mycket mer om hans liv och karriär. Skildringen är alltid fast förankrad i tidens händelser och politiska debatt. Huvudpersonen kan vara försvunnen i flera sidor för att vi ska få den rätta bakgrunden till hans handlande vid varje tillfälle. Yttre händelser som franska revolutionen, konspirationen och mordet på Gustav III, statsvälvningen 1809 utlöser Petris berättarglädje och är medryckande läsning, men den största vikten lägger han vid de statsfilosofiska och konstitutionella frågor som i så hög grad präglar tiden. Namn som Montesquieu, Locke, Hume, Burke, Tocqueville återkommer gång på gång. Petri är mycket väl inläst i detta ämne, och hans analyser och slutsatser är klara.

Hans Järta påstås ofta ha varit radikal, närmast jakobin, i sin ungdom men blivit allt konservativare med åren. Gunnar Petri, med stöd hos Järtas tidiga biografer (bl.a. Louis De Geer, Sveriges första statsminister), hävdar att Järtas ideologi var i stort sett densamma hela hans vuxna liv; det var tiden själv som förändrades. Någon jakobin var han förvisso inte, utan vad Petri kallar en ”upplysningsliberal” som kämpade för tros- tanke- och yttrandefrihet, näringsfrihet och konstitutionellt styre. Hans maktdelningsideal var inte parlamentariskt, och han varnade för att ge riksdagen för stor makt att detaljstyra. Härigenom kom han i motsatsförhållande till den framväxande ”moderna” liberalismen med dess inriktning på marknadsekonomins fria spel.

Järta var en lysande – och mycket flitig – skribent, skarp polemiker och kvick satiriker. Utöver sin historiska mission 1809 gjorde han betydande insatser bl.a. som landshövding i Falun och på gamla dar som riksarkivarie. I ett mycket intressant avslutande kapitel visar Gunnar Petri hur Järta har värderats och omvärderats av skilda historiska skolor under 1800- och 1900-talen. Grundtonen i denna utomordentliga biografi är uppskattande, men inom objektivitetens råmärken.

2018-11-14 Björn Larsson: Brevet från Gertrud. Kort efter begravningen av sin mor får Martin Brenner ett postumt brev av vilket det framgår att modern inte var ”vanlig” tyska som hon alltid utgett sig som, utan judinna, överlevare från Förintelsen. Nytt för Martin är att också hans biologiska far var jude. Modern har dolt sin bakgrund för att skydda sin son från nya utslag av antisemitism. Nu är han i den unika positionen att han kan välja om han vill vara jude eller inte. Men kan han det?

Det är utgångsläget för denna både berättartekniskt och motiviskt invecklade roman. Händelseförloppet är spännande och mycket väl berättat, men i grunden är det en idéroman eller tidvis en till roman förklädd essä. Om arv och miljö (Martin är genetiker), om antisemitism, om självvald eller pådyvlad identitet. Författaren är mycket väl påläst, och boken avslutas med en lång litteraturlista, ovanligt i en roman.

Björn Larsson är en driven romanförfattare men har konstigt nog haft svårt att bli riktigt stor i Sverige. I t.ex. Frankrike räknas han till de litterära tungviktarna. Hans eget engagemang i de frågor han tar upp är tydligt. Men tydligen har han ändå känt behov av romanformen som en buffert mellan sig själv och sitt ämne. En viktig och engagerande bok, men ämnet samsas inte riktigt bra med romanformen.

2018-11-22 Per I. Gedin: När Sverige blev modernt. Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930. Den långa undertiteln är en bra innehållsdeklaration. Ramen är en biografi över konsthistorikern m.m. Gregor Paulsson (1889–1957). Men eftersom han under ett långt liv var verksam på så många olika spelplaner i det svenska kulturlivet och samhället formar sig boken till en bred skildring av modernismens intåg och seger inom arkitektur (där kallad funktionalism, vardagligt funkis), heminredning och konsthantverk men också till en kritisk uppgörelse med denna rörelse. Gedin beskriver rörelsen som elitistisk, snudd på totalitär (ge åt folket det folket behöver, inte det folket vill ha), med rötter i det fördemokratiska Tyskland och åtminstone tidvis gillad av såväl fascister som kommunister. Stockholmsutställningen 1930, som Gregor Paulsson var generalkommissarie för och egenmäktigt styrde i den riktning han ville, betecknade rörelsens seger i Sverige och kom att totalt dominera bostadsbyggandet i över 40 år. Det senare så förkättrade miljonprogrammets byggenskap var en direkt utlöpare av funktionalismens idéer, om än i korrumperad form. Här tycker jag Gedin skjuter över målet och förminskar de många mycket fina funkisbostadsområden med mänskliga proportioner som byggde på 1930–50-talen, som Gärdet, Fredhäll och Årsta i Stockholm. Gedin försummar också bakgrunden till det revolutionära tänkandet: den urusla bostadsstandarden i de större städerna, både byggnads- och boendemässigt.

Till det viktigaste i boken hör att Gedin kan fastslå att funktionalismen i första hand var en ideologi, inte en stil. Och redan i början av 1940-talet
börjar de ledande ideologerna: Paulsson, arkitekterna Sven Markelius och Uno Åhrén, svikta. Som övertygade antinazister inser de att deras revolutionära rörelse haft betänkliga drag. Gregor Paulsson, som redan 1934 blivit professor i konsthistoria i Uppsala, skiftar från tyskvän till anglofil med tillhörande modifiering av sina estetiska preferenser. Men sitt sociala engagemang överger varken han eller hans förbundna.

Per I. Gedin (f. 1928) är konstvetare till utbildningen och var elev till Gregor Paulsson i Uppsala. Han tecknar dennes liv, tänkande och gärning med värme men ingalunda kritiklöst. Gedin var förläggare och förlagschef på Bonniers, Wahlström & Widstrand och på det egna förlaget Gedins i många år. 75 år gammal slog han sig på att skriva biografier. Den första, om Karl Otto Bonnier, har följts av volymer om Heidenstam, Carl Larsson och Isaac Grünewald. Av ålder och trötthet finns inte ett spår i detta vitala verk av en 90-åring.