2026-11-09 Ève Guerra: Repatriering (2024, svensk övers. Lisa Marques Jagermark, Bokförlaget Tranan 2026; 223 s.). Den här romanen fick Goncourts debutantpris 2024, och det är verkligen en fullgången debut av den några och trettio år gamla Ève Guerra. Handlingen företer vissa ytliga likheter med den bok jag skrev om senast, Aris Fioretos Yellow: tonårig flicka dras upp med rötterna från sitt födelseland (Afghanistan resp. Kongo-Brazzaville) och omplaceras omilt i västeuropeisk storstad (Berlin r resp. Lyon) ,där hon har, minst sagt, svårt att finna sig tillrätta. Båda romanerna har en uppbruten tidsskildring, med kast mellan berättelsens nutid och händelser längre bak i tiden. Men skillnaderna mellan böckena är större. För det första har Fioretos skrivit ren fiktion, medan Guerras roman i stor utsträckning bygger på egna upplevelser. Guerras huvudperson Annabella har fram till romanens inledning haft en far kvar i Kongo, medan modern, en kongolesisk flicka, 16 år vid Annabellas födelse, sägs vara död. Hon har också faderns släkt inom gripbart avstånd i Frankrike.
Berättelsen sätts i gång vid beskedet om faderns död i Kamerun i en arbetsolycka. Den röda tråden är problemet med att få hem, repatriera, faderns kropp. Det är mycket dyrt, och det finns en kongolesisk byråkrati att stånga sig mot. Språk- och litteraturstudenten Annabella har slut på pengar (underhållet från fadern har uteblivit sedan ett halvår), är amoralisk och hankar sig fram med hjälp av pojkvänner som kommer och går. Hon röker och dricker och är inte särskilt sympatisk, vilket mer än väl förklaras av hennes gravt dysfunktionella uppväxt i en postkolonial miljö med klasskillnader inte bara mellan svarta och vita utan även inom den gamla kolonialbefolkningen.
Annabellas tillvaro underlättas av att hon beger sig till släktingar i sydvästra Frankrike och flyttar in i sin döda farmors hus, där hon tillbragt nästan varje sommar som barn, tillsammans med sin far. Denne är en sammansatt person, både våldsam och kärleksfull, och Annabella har en komplicerad relation till honom.
Hur det ska gå med repatrieringen av den avlidne är egentligen inte så viktigt för läsaren. Romanens styrka ligger i porträtten av Annabella och fadern och Annabellas relation till honom och övriga uppträdande gestalter. Den antikoloniala tendensen är tydlig. Språket är rättframt och effektivt i den svenska översättningen, vilket inte hindrar att det också har plats för ömsinthet. Det är en roman på en god litterär nivå, men den kan inte riktigt mäta sig med den ovannämnda Yellow. Klart läsvärd i alla händelser.
