Etikett: första världskriget

En hajp omöjlig att leva upp till

2026-08-30 Nelio Bidermann: Lázár (2025; svensk övers. Susanne Widén, Albert Bonniers Förlag 2026; 286 s.). Den här romanen har framkallat motstridiga reaktioner. Mycket har att göra med den uppblåsta globala marknadsföringen och författarens ställning som Wunderkind (han är född 2003 i Schweiz). Har man trott sig få läsa en ny Thomas Mann är besvikelse oundviklig. Men hur bra är den egentligen?

Jag skulle säga att den på ytan är en bra roman, en underhållande och tidvis spännande skildring från intressanta tider och trakter. Det är driv i berättandet, språket är rikt och varierat och kryddat med en ironisk humor. Boken är svår att lägga ifrån sig.

Men litterärt har den stora brister. Som allvetande berättare har Biedermann alla möjligheter att ge gestalt åt sina personer, men det stannar vid ansatser. De båda huvudpersonerna, fadern Lajos och sonen Pista, förses med karaktäristiska egenskaper vid födseln, men de tappas sedan helt bort, och far och son är intill förblandning lika. De svåra moraliska dilemman som framför allt Lajos ställs inför nämns men bearbetas inte litterärt.

Lázár är till formen en familjekrönika över tre generationer från slutet av 1800-talet till Ungernrevolten 1956 och bygger löst på Bidermanns egen släkthistoria. Framställningen riktar in sig mer på konflikter inom den adliga familjen och inom personerna själva än på dess ställning i samhället. Och samhället som sådant är rätt frånvarande, i motsats till en roman som Joseph Roths Radetzkymarschen. I dessa partier är ironin författarens främsta stilmedel. Framme vid 1930-talet hettar det till, när nazism och antisemitism breder ut sig i Europa. (Familjen Lázár är inte judisk men har anknytning till flera judiska familjer.) Skildringen av 30-talet och krigsåren är bokens klart bästa del, och familjens flykt undan de framryckande ryssarna är dess höjdpunkt. Den – rätt förutsägbara – tillvaron under kommunismen engagerar mindre. Revolten 1956, sedd genom den ännu unge Pistas ögon, är habilt men föga originellt berättad.

Nelio Bidermann är utan tvivel en författare som har framtiden för sig. Men mycket beror på hur han lyckas hantera den översvallande uppmärksamhet denna roman fått.

En förlorad värld

2019-08-30 Stefan Zweig: Världen av i går. En europés minnen (1942; svensk övers. Hugo Hultenberg 1943, reviderad av Anna Bengtsson, Ersatz förlag 2012). Stefan Zweig sitter i sin exil i Petrópolis i Brasilien och skriver ner sina minnen av en förlorad värld. Sitt bibliotek, sitt arkiv har han tvingats lämna kvar, så han skriver ur minnet. Det är en märkvärdig bedrift, särskilt som han inte skriver särskilt mycket om sig själv utom de nödvändigaste yttre levnadsdragen. Desto mer skriver han om själva tiden och tidsandan. Dubbelmonarkin decennierna fram till krigsutbrottet 1914 framstår i ett rosenrött skimmer, även om Zweig ingalunda är blind för landets och regimens tillkortakommanden. Särskilt det stelbenta utbildningsväsendet, både på skol- och högskolenivå kritiseras skarpt. Pacifisten Zweig vägrar att dras med i den inledande krigseuforin och konstaterar bittert hur rätt han fått framåt 1917, när krigsledan och hopplösheten börjar breda ut sig. I det rest-Österrike som blir över efter imperiets kollaps uppkommer under 20-talet en ny normalitet (Zweig glömmer dock de våldsamma upploppen i Wien 1927 med 40 döda och Justitiepalatset i brand). Österrikarna tror sig immuna mot nazismens lockelser, men Zweig ser tecknen i skyn från sin utsiktspunkt i Salzburg när gränsen till Tyskland. Men likt en Kassandra talar han för döva öron. Själv emigrerar han till England redan 1933, sedan han som judisk författare blivit förbjuden i Tyskland, men besöker sitt hemland flera gånger före Anschluss 1938. När kriget bryter ut fruktar han att bli internerad som ”fiende” och flyr till Brasilien med sin nyblivna unga hustru. Han, och hustrun, tar sitt liv innan boken kommer ut (på tyska i Stockholm) 1942.

Den starka närvaron i tid och rum som Zweig lyckas skapa i sin transoceana exil är beundransvärd. Ännu mera så de talrika personporträtt som är inflätade i framställningen. Det är vänporträtt av äldre och jämnåriga författare och andra kulturpersonligheter från hela Europa, som Romain Rolland, Rainer Maria Rilke, Maksim Gorkij, Thomas Mann, den mördade tyske statsmannen Walther Rathenau med flera, varav många nu bortglömda.

Om sitt författarskap skriver han nästan ingenting. Men det är lätt att förstå att Stefan Zweig var en av mellankrigstidens mest lästa författare. Det finns en tydlig identifikation mellan författaren och hans borgerliga bildade läsekrets. Språket är vackert och flytande, inget stöter läsarens öga eller öra. Kanske kan man jämföra honom med hans landsman Mozart, för vilken musiken aldrig fick såra örat, hur gräsliga händelser som än framställdes på operascenen.