2026-05-12 Iida Turpeinen: De levande (2023; svensk övers. Janina Orlov, Albert Bonniers Förlag 2026; 240 s.). Du har kanske sett skelettet i Zoologiska museet i Helsingfors? Stellers sjöko upptäcktes på en ö i Berings sund 1741, och 20 år senare var den utrotad, jagad för sitt smakliga kött och användbara skinn. Den var ett mycket stort djur, betydligt större ön sina kvarlevande släktingar bland sirendjuren: dugongen, lamantinen och två arter manater. Med denna händelse som utgångspunkt har Iida Turpeinen skrivit en bok som blandar vetenskapshistoria med romanfiktion. Resultatet är sensationellt bra.
Berättelsen sträcker sig över mer än 200 år, med nedslag i fyra olika tider och med en tydlig huvudperson i varje tid.. I den första delen möter vi naturforskaren Steller ombord på Vitus Berings sista expedition i det havsområde som bär hans namn. Expeditionen är nära att gå under, men i sista stund landar man vid den ö där sjökorna lever. Expeditionsmedlemmarna äter upp sig, bygger en nödfarkost och lyckas ta sig till bebodda trakter. Inga kvarlevor av djuret räddas, och Stellers noggranna beskrivning förblir den enda som är gjord utifrån observationer av levande djur.
I andra delen har vi förflyttats drygt hundra år framåt i tiden. Den nyutnämnde guvernören över det ännu ryska Alaska, Hampus Furuhjelm, har just gift sig med den unga Anna von Schoultz och slagit sig ner i residensstaden Sitka, officiellt Novoarchangelsk. Här är det Anna som är huvudperson, och i skildringen av hennes svårigheter som guvernörshustru får författaren svårt hålla läsarintresset uppe. Men för guvernörens del blir det triumf: han lyckas nämligen leverera en sedan länge stående beställning, ett helt skelett av Stellers sjöko.
I den tredje delen har vi kommit fram till 1861. Vi möter den begåvade illustratören Hilda Olson, som, trots att hpn är kvinna, har anställts som assistent till den framstående och okonventionelle zoologiprofessorn Alexander von Nordmann. Det här är tiden när Darwins teorier börjar bli kända och diskuterade. I ljuset av dem diskuterar man om arter faktiskt kan dö ut i samtiden. Att Stellers sjöko skulle vara utrotad var det många som hade haft svårt att tro, men nu fanns en mekanism som kunde förklara det. (I efterhand har man förstått att sjökon var hotad även utan människans ingrepp). Från en talrik numerär över ett större område hade stammen vid upptäckten reducerats till kanske 1 500 djur och koncentrerats till några öar med långt från optimala levnadsbetingelser.)
I den fjärde delen är vi inne på 1950-talet. Här är huvudpersonen den skicklige konservatorn John Grönvall, fågelälskare och naturskyddare. Vetenskapshistoriskt kretsar kapitlet kring ett annat i sen tid utrotat djur: garfågeln, norra halvklotets motsvarighet till pingvinerna. I centrum av berättelsen står ett ägg av garfågeln, en raritet som ropats in av en rik samlare till hans eget äggmuseum. I avsnittet behandlas också den vid tiden växande insikten om behovet av naturskydd, som så småningom resulterar i förbud mot plundring av ägg ur fågelbon och inrättande av naturskyddsområden.
All denna vetenskaps- och idéhistoria är mycket intressant i sig, men det bästa med boken är att Turpeinen är en fullfjädrad romanförfattare så debutant hon är. Hon kan skriva medryckande och spännande, och hon kan gestalta sina romanfigurer (som alltså är verkliga personer) trovärdigt och inkännande. De problem hon ställer under debatt är mer aktuella än någonsin och dessutom globala. Intet under att boken är såld till 30 länder; så bra är den.
Min läsning 