Etikett: maffia

Italien: motsatser och paradoxer

2026-09-25 Eskil Fagerström: Italiens moderna historia med förord av Kristina Kappelin; Historiska Media 2020; 425 s.). Det moderna Italiens historia börjar enligt författaren vid uppkomsten av enhetsrörelsen, risorgimento, kring 1850. Det är, för att hårdra det en smula, en historia av oavbruten inkompetens hos politiska och militära makthavare, maktmissbruk, korruption och våld. Men samtidigt historien om ett land och ett folk som segar sig fram mot alla odds, med framgångsrika storföretag och, framför allt, ett myller av småföretag och lokalt näringsliv, framgångsrik vetenskap och storartad kultur. Det är ett land som erkändes av påvedömet först med Lateranfördraget 1929, vilket skapade Vatikanstaten, och där den katolska kyrkan lade sig i inrikespolitiken till långt efter andra världskriget. Det är ett land som skakade av sig det fascistiska oket vid slutet av andra världskriget men aldrig gjorde upp med själva fascisterna och som i dag regeras av ett parti och en premiärminister med rötter rätt ner i den fascistiska myllan. Det var ett land med storhetsdrömmar men vars arméer praktiskt tagit aldrig vann ett slag. Italien är, kort sagt, motsatsernas och paradoxernas land.

Journalisten Eskil Fagerström berättar flytande och kronologiskt. Han tecknar de stora dragen, men uppehåller sig hellre på marken, med ett myller av personer som passerar revy men ändå hinner få konturer. Några märkespersoner, inte minst kvinnor, bestås minibiografier, som läkaren och barnpedagogen Maria Montessori. De våldsamma inslagen i Italiens historia får stort utrymme: fascismen (värre än de flesta nog föreställer sig), höger- och vänsterterrorismen på 1970-talet, maffians krig mot rättsstatens representanter i slutet av 1900-talet.

Rimligt nog i en bok om modern historia – den förs fram till bokens utgivningsår 2020 – får de senaste decenniernas inrikespolitik en detaljerad beskrivning: de gamla partiernas, Kristdemokraternas och Socialistpartiets, kollaps och de högerpopulistiskas frammarsch: Lega Nord, Berlusconi och hans Forza Italia. Personen Silvio Berlusconi ägnas särskilt intresse av Fagerström. Före pressläggningen hinner han också med ett kort avsnitt om coronapandemin.

Man kunde önska sig en uppdaterad utgåva, där den nya stabiliteten under den motsägelsefulla nyfascisten Giorgia Meloni fått komma med. Så skulle denna värdefulla skrift kunna räddas ur den glömska som med tiden blir de allra flesta böckers öde.

Kommissarie med rikt själsliv

  • 2024-06-19 Andrea Camilleri: Krukmakarens åker (2008; svensk övers. Barbro Andersson, Modernista 2013; 224 s.). Titeln får väl oss äldre, som tidigt bibragtes insikter i kristendomens huvudstycken, att tänka på förräderi och 30 silverpenningar. Den – korrekta – associationen gör rätt tidigt även kommissarie Montalbano av det i precis 30 delar styckade liket, som hittats i en lergrop. Aha, en trolös maffiamedlem som mördats av sina egna! Men kan det vara ett villospår?
  •  
  • Den sicilianske kommissarien lär vara mest känd från tv, men ett antal av romanerna om honom är översatta till svenska. Den här är författarens sista (han dog 2019), och både han och huvudpersonen verkar lite trötta: författaren på sin romanfigur och Montalbano på sitt jobb (han funderar rentav att gå i pension). Men det är en välkomponerad historia med lagom många trådar, där vi förutom av deckargåtan får ta del av Montalbanos privatliv och av arbetet på polisstationen med dess grupp pregnanta karaktärer, inte helt olika Sjöwall/Wahlöös Martin Beck och hans medarbetare. Miljön är utpräglat manlig, men Montalbano är ingen machoman. Han är intelligent och handlingskraftig men en utpräglad känslomänniska som kastas mellan olika sinnesstämningar. Några kvinnor förekommer, och även om de spelar viktiga roller är de typer mer än individer, särskilt den undersköna colombianskan Dolores, som förvrider huvudet på varenda man i sin närhet.
  • För mig, som inte läser mycket kriminalromaner, var Andrea Camilleri och hans kommissarie trevliga bekantskaper. Montalbano är en intressant litterär skapelse, skildringen av människor och miljöer på Sicilien har färg, och Camilleri skriver bra, med litterära allusioner och mycket humor. Den rutinerade Barbro Andersson har lyckats utmärkt med att återge allt detta på svenska.