2021-06-27 Sven Delblanc: Kastrater (1975; 151 s.), Speranza  (1980; 187 s.), Jerusalems natt (1983; 145 s.; samtliga Albert Bonniers Förlag). Sven Delblanc meddelar i slutet av den tredje volymen att dessa tre böcker utgör en trilogi. De tre berättelserna är helt fristående från varandra, men de har mycket gemensamt i tematik. I motsats till Delblancs mer kända verk, som Hedebysviten eller Kära farmor, händer inte så mycket; det är idéinnehållet som är det centrala. Alla tre utspelar sig i en angiven historisk kontext, de två första strax före resp. strax efter franska revolutionen, den tredje strax före Titus erövring av Jerusalem år 70 e.Kr. I Kastrater och Jerusalems natt uppträder historiska personer, medan gestalterna i Speranza är fiktiva, även om huvudpersonen greve Malte Moritz von Putbus föräldrar och andra släktingar är verkliga. (Putbus var ett litet grevskap på Rügen, då i Svenska Pommern.)

Kastrater utspelar sig i Rom år 1786, under ett nattligt besök av Gustaf III och hans favorit Armfelt hos den landsflyktiga, gamla och försupna skotska tronpretendenten Karl Edvard Stuart (”Bonnie Prince Charlie”). Till supésällskapet hör också två kastratsångare, den ene spöklikt nog den sedan länge avlidne Farinelli. Delblancs förtjusning i burlesk, grotesk och grovkornigheter hotar ta loven av de isande beskrivningarna av otyglat våld, mest här, mindre i de två andra romanerna. Här möter vi temat för trilogin: makten och dess missbruk. I Kastrater ställs, med Farinelli som språkrör, makten mot den konstnärliga friheten.

Speranza är namnet på det fartyg med vilket den unge idealisten Malte Moritz von Putbus år 1794 färdas mot Danska Jungfruöarna för att under ett år fostras av sin morbror Hamilkar Sehested, som är guvernör där. Malte är en Candide-figur, en naiv världsförbättrare, som får mycket hårda törnar av verkligheten, här det faktum att Speranza visar sig vara ett slavskepp. Hans idealism bryts sakta ner av hans vilja att ingå i en gemenskap och av hans åtrå till en av slavinnorna. Skräckväldet har usurperat franska revolutionen, och i allegorins former visar Delblanc hur makten förkväver den medborgerliga friheten. Särskilt groteskt är att slavlasten visar sig tillhöra en jesuitkongregation i Amerika, vars representant ombord, abbé Marcello, likt en Pangloss får lägga ut texten om hur nödvändigt detta onda är för det kommande stora goda gudsriket.

Jerusalems natt är stillsammare i anslaget. Vi befinner oss i härföraren Titus läger inför erövringen av Jerusalem. Berättaren, den grekiske lärde Filemon av Megara, har förutsett en solförmörkelse, som mycket riktigt inträffar men som pågår alldeles för länge och skrämmer upp de vidskepliga romarna, från Titus ner till den enklaste soldat. Tillsammans med Titus och Filemon befinner sig den judiske överlöparen Josefus. Till dem förs en fånge, den gamle Eleasar, som visar sig vara en anhängare till Jesus och en av de få ännu levande som känt honom. För sällskapet berättar Eleasar sin version av Jesu liv och verk, som skiljer sig påtagligt från evangeliernas. Framför allt har alla de kvinnor som följde Jesus eliminerats ur historien. Även här är det en fråga om makt. I vakuumet efter Jesus död är det Simon Petrus och Paulus som tar över och från sin maktposition korrumperar den ursprungliga läran. Kristendomen predikar befrielse från tvång och nöd, men i församlingen finns ingen frihet. I ett sidospår får Titus konstatera att inte ens makthavare har någon frihet: de är bundna av och vid makten.

Det visade sig fungera utmärkt att läsa dessa tre romaner i en följd. Temat binder dem samman och berättelsernas olikhet förhindrar monotoni. Trots det djupa allvaret präglas böckerna av Delblancs spiritualitet och hans barockiserande stilkonst. Sven Delblanc tycks vara på väg mot en renässans. Den här trilogin hör definitivt till det som kommer att lyftas fram.