2022-10-30 Isabella Lövin: Oceankänslan. Om behovet av en berättelse (Natur & Kultur 2022; 268 s.). Jag har, i motsats till den stora majoriteten av den svenska väljarkåren, stort förtroende för Miljöpartiets förra språkrör och statsråd Isabella Lövin. Och efter läsningen av denna bok än större respekt för hennes engagemang, seriositet och sakkunskap. I en tid som premierar politikers slagfärdighet och gå-genom-rutan-egenskaper har hon varit en välgörande avvikare.

Bland annat om detta handlar hennes bok, som kan beskrivas som en politisk memoar och en debattskrift om de krafter som försöker lyfta fram de lösningar som faktiskt finns för klimatfrågan och de krafter som bromsar och motarbetar. I första kapitlet, utgående fån sin debut som språkrör, bryter hon, med all rätt, staven över SvT:s s.k. partiledardebatter, som i själva verket är hårt styrda utfrågningar där den som inte strikt följer den förutbestämda mallen blir bryskt avbruten av programledarna. Varför samlar sig inte partiledarna och gör uppror mot denna mediala diktatur?

Sedan går hon ut i världen. Lövins politiska karriär hade sin upprinnelse i den mycket uppmärksammade boken Tyst hav (2007). Hon engagerades i Miljöpartiet, valdes in i EU-parlamentet 2009 och var en drivande kraft i förändringen av EU:s fiskepolitik. Med återhållen vrede skildrar hon rovdriften på havets resurser, där det storskaliga trålfisket leder till beståndens kanske oåterkalleliga kollaps. I ett annat kapitel blickar hon tillbaka på när miljöfrågorna började ventileras i politiken och där konservativa politiker som Lyndon Johnson och Margaret Thatcher var tidigt ute och det verkade råda konsensus om vikten av att snabbt ta fram alternativ till fossila bränslen. Men så blir det tyst, och bl.a. Thatcher svänger. Vad har hänt? Jo, de stora oljebolagen anlägger moteld med alla sina ekonomiska resurser och politikerna backar. I Lövins ögon är bolagen den enskilt viktigaste faktorn i klimatpolitikens stagnering.

Samtidigt är hon hoppfull om politiken. Hon ger ett, möjligen väl detaljerat, åskådningsexempel från sin ministertid, där en reform av utsläppsrätterna är på tapeten. Det blir många turer fram och tillbaka, hårda manglingar och försök till urvattnade kompromisser. Men med tufft ledarskap och en verklig vilja att komma överens är ett enligt Lövin bra avtal till sist i hamn. Detta kallar hon ”politiskt hantverk. Politik på riktigt”. Men många gånger är den politiska oviljan starkare än den politiska viljan. Det är nedslående att läsa om alla dessa konferenser i FN:s regi där ingenting händer trots att alla känner de katastrofala följderna av en global temperaturstegring på två grader eller över. I ett känslostarkt avsnitt får Kiribatis president komma till tals. Hans lilla örike kommer att försvinna om havsnivån höjs två meter.

Och oceankänslan? Det är en känsla släkt med en religiös upplevelse men utan gudomlig närvaro, beskriven först i ett brev 1927 från Romain Rolland till Sigmund Freud. För Isabella Lövin är den känslan av att vara en del av allt levande och triggas av konkreta naturupplevelser: ”[J]ag känner den när månen hänger stor och orange vid horisonten, jag känner den i kattens mjuka tass, i snökristallernas regnbågsgnister i solen, i gammeltallens sega vridning för att skydda sig mot havsvinden”. Lövin är journalist i grunden, och skriva kan hon. Det här är en politikermemoar med litterära kvaliteter samtidigt som den är angelägen läsning.