2022-06-30 Per-Arne Bodin: Från Bysans till Putin. Historier om Ryssland (2016; nytryck 2021 Artos & Norma bokförlag; 288 s.). Per-Arne Bodin, professor emeritus i slaviska språk, är Sveriges främsta kännare av den rysk-ortodoxa kyrkan och andligt liv i anslutning till den. Det har han visat i många böcker, bland annat denna, som är ett oförändrat omtryck från 2016. Titeln är missvisande (undertiteln pekar mer rätt). Boken är inte en krönika över 1 000 år av rysk ortodoxi utan ett antal fristående essäer om olika aspekter på denna för oss västerlänningar så främmande andlighet. Det kan handla om ceremonier som åsnevandring, fottvagning och bad i isvak, en symbol som dubbelörnen eller Ivan den förskräckliges galna ögon på den kända målningen av Ilja Repin, där Ivan just har dräpt sin son. Ett intressant kapitel handlar om ikonens status: som beläte eller en verklig representation av det gudomliga. Här drar Bodin in franska tänkare som Lacan och Baudrillard. Moskvas tunnelbana som konstverk och symbol bestås ett roligt kapitel. Allvarligare är det om Moskvarättegångarna som iscensatta skådespel. Det mycket intressanta slutkapitlet handlar om tidiga (1500–1700-tal) svenska Rysslandsresenärer, deras syn på samhället i allmänhet och kyrkan i synnerhet. Den senare var betydligt mer positiv än man kanske tänker sig, vilket till en del nog avspeglar genuin vilja till förståelse men också det faktum att den romersk-katolska kyrkan var bådas huvudfiende.

Stimulerande och lärorikt alltså, om än en smula splittrat. Skulle jag önska mig något är det att Bodin lagt ner lika mycket på formen som på innehållet. Språket kunde vara mer stringent, och slavistprofessorn mer konsekvent i sin transkribering/-litterering av ryska namn. Ett allvarligt sakfel på s. 14 måste påtalas. Den lagbok som den ryka dubbelörnen försöker slita ur den finska möns händer i Istos berömda målning påstås vara ”frihetstidens svenska författning”. Verkligen inte. Titeln ”Lex” på bokpärmen avser 1734 års lag, alltså de vanliga lagarna. 1720 års regeringsform ersattes av Gustav III:s auktoritära regeringsform av 1772 och den diktatoriska förenings- och säkerhetsakten från 1789, och de var de som utgjorde det autonoma Finlands statsrättsliga bas. Vilket nog var tur för Finland. Ett storfurstendöme med oinskränkt ständervälde hade knappast Alexander I gått med på ens i sina mest liberala ögonblick.