Etikett: sonetter

Maltes muntra apokalyps

2021-08-06 Malte Persson: Undergången (Albert Bonniers Förlag 2021; 176 s.). Man måste vika ut skyddsomslaget inklusive flikarna för att läsa tecknen: ”0 x 0 = 0”, ingenting gånger ingenting är ingenting. Det är precis vad denna tätt sammanhållna diktsamling handlar om: det som (inte) finns kvar när jorden, eller universum, försvunnit, tiden upphört. Vad vi som människor, med våra fem sinnen, går miste om förtecknar Malte Persson i ett slags katalog skriven på formfulländade sonetter, som dock skiljer sig från den klassiska normen genom att verserna är trokeiska och inte jambiska. Sonetterna, samlade i tre sviter med titeln ”Gudarna” (1, 2, 3), om vardera 22 nummer, utgör drygt en tredjedel av hela samlingen. Med verstekniskt och språkligt raffinemang, litterära allusioner och en god portion humor, svär egentligen formen mot innehållet men gör det samtidigt lättare för läsaren att tugga i sig det bakomliggande allvaret. Ett exempel (av hundratals möjliga), som kanske är en programförklaring:

Så: är detta sista chansen för en
dionysisk pessimism, och sista
tillfället för världskompositören,
fars- och versfäsören att bevista

föreställningen och höra kören
i den opera vi kommer mista?
Vem slår bortom dur- och mollhumören
sista spiken i pianots kista?

Sorg och glädjes sista sång blir sjungen,
forte och piano: bottenskrapen
av den stora och den lilla tersen.

Rimmet hulkar muntert. Jag är tvungen
ännu när den glada vetenskapen
hackigt sjunger på den sista versen.

Insprängda bland dessa 66 bilder av undergången finns dikter på andra klassiska versmått, som ger sidobelysning åt temat. Här märks främst ”Övergiven byggnad”, en längre dikt på terziner, med jambisk rytm, mörk och suggestiv. Dikten handlar om ett besök i en spökstad och är inspirerad av Tjernobylkatastrofen. På de sista 64 sidorna tar Malte Persson ett nytt grepp på sitt ämne. Sidorna fylls av en långdikt på blankvers, helt utan strofindelning, ”Världen alltmer hastigt bakåtspolad”, som är mänsklighetens, jordens, kosmos historia baklänges, med början i nutid och slut i den singularitet som föregick big bang: ”… den punkt där tiden slutar äga rum, / den stund där rummet slutar ta sig tid, / och allt som återstår är möjlighet.” Det tar först emot att läsa historien på detta sätt, där företeelser upphör i stället för att inledas: ”Att solen rör sig omkring jorden vet man – / Kopernikus har slutat påstå annat. / Elisabet har lämnat Englands tron, / där Henrik snart får svårt att sitta still / och byter både fru och religion.” Men man vänjer sig och finner så småningom detta sätt att skriva historia helt naturligt. Utöver de litterära kvaliteterna, som jag berömt ovan, kommer en både humanistisk och naturvetenskaplig lärdom, lätt buren men som ger tyngd åt framställningen. Mixen av kunskap, fantasi och litterär virtuositet är helt enkelt oemotståndlig.

Stor konst i litet format

2021-03-02 Jonas Gren: Tävlingsdräkten (efterskrift av Sverker Sörlin; Vendels Förlag 2021; 67 s.). Den här boken är uppbyggd av två närmast likvärdiga delar, sonettkransen ”Tävlingsdräkten” och en efterskrift som är en hel essä och upptar halva boken sidantal.

En sonettkrans består av fjorton sonetter där sista raden i varje sonett återkommer som första rad i nästa samt en avslutande ”mästarsonett” bestående av de övriga fjortons första rader. Det är en konstform som bara riktigt formsäkra poeter bör ägna sig åt. Jonas Gren är en sådan. Han har beviljat sig viss lättnad i rimflätningen – fyrradingarna flätas abab, cdcd i stället för abba, abba – och några rimord har smak av nöd, men metern flyter utan hack och sonettkransens särskilda krav på återkommande rader bemästrar han utmärkt. Det gör läsningen lätt och harmonisk.

Så mycket för formen. Till innehållet är det ett jag som står i en vallabod och omsorgsfullt och tålmodigt vallar sina skidor inför ett lopp. Det är konkret och åskådligt, vallatyper och redskap och själva arbetet beskrivs sakkunnigt:

Med strykjärn, borste, sickel, paraffin.
Att borsta hela undersidan blank.
Sen blocket mot det heta och magin
när smälta röda stängen löper slank

längs skidan …

Men tankarna mal: ska han hinna valla färdigt båda paren? Det är töväder på gång, har han egentligen någon chans att vinna? Tävlingsdräkten hänger i boden som en påminnelse. Segervilja och tvivel blandas. Obehaget växer när han blir varse ångorna från vallorna och börjar tänka på en väns pappa som dött i lungcancer av giftiga gaser på jobbet. Därifrån är steget inte långt till grubbel över existentiella frågor och mer konkret klimatkrisen (som Gren behandlat tidigare i diktsamlingen Antropocen). Och allt det som utvecklats i de fjorton första sonetterna sammanfattas perfekt i den femtonde. Det är mycket skickligt gjort, och hela långdikten en läsupplevelse.

Idéhistorikern Sverker Sörlin är en med poeten Gren besläktad ande, med vurm för längdskidåkning och engagemang i klimatfrågan – även han har skrivit en bok med titeln Antropocen (som jag har anmält i detta forum). Efterskriften har titeln: ”Medlevandekänslan – skidvallning mellan de kosmiska dödsrikena”. Den tar sin utgångspunkt i sonettkransen, som Sörlin hyllar: ”något liknande har jag aldrig läst förut”, och vars innehåll han kommenterar sakligt och med essäistisk briljans. Sedan utvecklar essän sig till en betraktelse över människans plats i två mycket smala zoner: dels den tunna biosfären, som vi håller på att föröda, dels den mikroskopiskt korta tid en människa lever, med ”evighet fram och evighet bak” för att låna Alf Henriksons formulering. Sörlin är en lysande stilist som det är en njutning att läsa. Sammantaget är Tävlingsdräkten ett litterärt verk av hög konstnärlig halt.