Pekoral under 300 år

2020-04-29 Tre sekler av svenska pekoral. En antologi under redaktion och med en inledning av Daniel Möller (Ruin 2019,; 252 s.; fritt nedladdningsbar på Litteraturbanken.se). Daniel Möller är en högst seriös litteraturvetare i Lund, som bl.a., tillsammans med Niklas Schiöler, gett ut den enorma antologin Svensk poesi. Han har också en förkärlek för mer udda litteraturgenrer, och här har han grävt i den svenska pekoralhistorien. I en gedigen 50-sidig inledning försöker han ringa in vad som utmärker ett pekoral och skillnaden mellan enkla pekoral (som bara gör läsaren irriterad), ädelpekoral (som inger läsaren en särskild lyckokänsla) och pekoralpastischer (dikter medvetet skrivna som pekoral; främsta företrädare A:lfr-d V:stl-nd i Grönköpings Veckoblad). Även om termen pekoral präglades först i slutet av 1700-talet, och inte har någon motsvarighet på t.ex. engelska, tyska eller franska, har Möller hittat pekoralister redan på 1600-talet, och de yngsta dikterna är från omkring 1950. Det är dock 1800-talet och de första årtiondena av 1900-talet som är pekoralisternas glansålder.

Att läsa hela antologin rakt igenom på några dagar ger en förvisso många högtidsstunder, men är kanske inte en metod att rekommendera. Bättre att njuta dikterna långsamt i små portioner. Möller säger sig enbart ha tagit med ädelpekoral, men jag tycker nog att en hel del bara är dålig dikt.

Vad som är pekoral för en är det inte nödvändigtvis för en annan. Möller gör en viktig markering: pekoralen ska ha uppfattats som sådana redan av sin samtid. Att vi sena tiders barn kan uppfatta en gammal dikt som svulstig och pompös gör den alltså inte till pekoral enligt Möller, och däri ger jag honom helt rätt. Pekoral uppstår genom diskrepansen mellan författarens intentioner, ambitioner, pretentioner och hens förmåga i fråga om formuleringskonst, stilkänsla och versifikation.

Olle Strandbergs klassiska Pegas på villovägar (1943) var snarast en lång essä med många illustrerande exempel ur pekorallitteraturen och genomsyrad av Strandbergs humor. Möllers bok är en antologi med ett mycket fylligare urval texter. Dessa är dock okommenterade var för sig; de flesta författarskapen kommenteras i inledningen. Det är bl.a. en skillnad i attityd: Möller visar sina diktare mer respekt, tar dem på större allvar, än Strandberg, och det, i sin tur, är värt all respekt.

Man kan väl inte recensera en pekoralantologi utan ett enda exempel. Så här är de inledande stroferna ur Karl Krüger-Hanssons (1887–1952) ”Lommabukten” från 1947:

Till höger syns Bjärredsfliken

I en vitnande dimma tät.

Därunder den grönskande viken,

Som spänner sig ut som ett nät.

Där reser sig högt Löddenäs

Bland björkar och gran utan like.

Med måsarnas rop och böljornas fräs

Står det fram som ett sagornas rike.

Vi fortsätta vidare vägen

Längs hela kusten här går.

I solljus en blånande sägen

Det strax för vårt öga står.

Det myllrar av stenar och snäckor

Och långgrund i växande led.

I sanden det finnes små läckor,

Där mången sig önskar slå ned.

Kring Strandkaféet det vimlar

Av badande tusenvis,

Som skölja sig under himlar,

Ett strålande paradis.

De sträcka sig bruna i solen

Och blicka mot höjden då.

Den manliga byxan och kjolen

De finna varandra just så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s