2026-09-16 Birger Sjöberg: Kvartetten som sprängdes (Albert Bonniers Förlag 1924; 2 vol., 750 s.). ”Kvartetten” var en av mina tonårs största läsupplevelser. Jag blev inspirerad att läsa om den av Sven Delblancs essä i Treklöver, som jag skrev om här för ett par veckor sedan. Var hamnar den på min personliga topplista efter 65 år?
Fortfarande högt, är svaret, men av delvisa andra skäl än då. Det som slår mig främst är Sjöbergs språkliga virtuositet. Den visar sig redan i narrationen, som är mångordig och där bred variation i ordvalet skickligt samspelar med snabbt igenkännliga upprepningar och fasta epitet i Homeros anda. Men virtuositeten framvisas också i en provkarta på andra sorters texter som mer eller mindre osökt fogas in i berättelsen. Det rör sig om dikter av tveksam kvalitet, dagstidningstexter, privat- och affärsbrev (ibland sammanblandade), en veckotidningsföljetong och kommunal kansliprosa. Och språkskickligheten framkommer inte minst i dialogen. Varenda en i det myllrande persongalleriet har av Sjöberg försetts med ett eget, individualiserat språk. Sjöberg är en allvetande författare som gärna berättar utförligt om sina gestalters tankar och känslor, men det är av hur de yttrar sig som de verkligen får färg och liv. Ytterligare en specialitet är konkretiserandet och personifieringen av abstrakta företeelser. Mest känd är väl ”blamageguden”, som ställer upp sin filmprojektor och obarmhärtigt spelar upp offrets tidigare tillkortakommanden.
Jag räknar med att romanen är känd för flertalet av mina läsare, men en kort sammanfattning av innehållet kan vara på sin plats. Handlingen utspelar sig under några år runt 1920 i en mindre stad i Mellansverige. Personer ur alla samhällsklasser spekulerar i aktier, som bara tycks stiga och stiga, men kraschen kommer med konkurser och ruin i flera fall och åtminstone stora ekonomiska problem med lånekaruseller och växelrytteri för alla andra. Titelns kvartett är en grupp amatörmusiker ur olika samhällsskikt, och två av dess medlemmar är bokens huvudpersoner, Cello (journalisten Bengt Erlandsson) och Första fiolen (notarien Thure Borg). Deras kärleksliv är bokens viktigaste sidohandling, eller kanske dess huvudhandling. Cello trånar romanen igenom efter fabrikörsdottern Märta Åvik (och det är väl ingen spoiler att de får varandra), medan Första fiolen är en vidlyftig pigtjusare som av omständigheterna tvingas stadga sig med sin ”Electrical girl” (Maj Andersson, som arbetar i en elaffär).
Enligt Sven Delblanc är ”Kvartetten” främst en roman om brustna konstnärsdrömmar. Ett sådant inslag finns förvisso, men jag menar att Delblanc lägger för stor vikt vid det. Cello har i stort sett gett upp tankarna på en karriär som musiker eller poet redan i romanens början. Hos några bifigurer svider det till. I det teatersällskap åt vilket Cello skriver texter till en lokalrevy (det är på den nivån hans författardrömmar landar) finns två resignerade konstnärer: den polske kapellmästaren som vrit dirigent för en symfoniorkester och aktören som gett upp sin karriär för sin hustru primadonnans skull.
Det vimlar av ibland komiska, stundom tragiska bihistorier och pregnanta bifigurer (matvraket Karl-Ludvig, epikurén Pensionatsskurken, gentlemannatjuven ”Far i skåpet”, dagdrivarna Backlund och Stoltz …), och Sjöberg fick kritik för den förment spretiga kompositionen. Jag tycker tvärtom att det är en medvetet genomtänkt intrikat väv, där teman och händelseförlopp tas upp, lämnas men återkommer rytmiskt, och handlingar och personer knyts ihop utan några luckor. Att hålla ihop detta stora romanbygge med dess miniuniversum av personer, relationer och händelser gör bara en mästare i författarhantverket. Därtill är den en konstnärlig bedrift.
Min läsning 