2026-10-03 Kjell Westö: Coda (Albert Bonniers Förlag 2026; 283 s.). Det här blir lite snårigt. Jag skriver om Kjell Westös roman med titeln ”Coda”, men i denna roman figurerar också en roman med titeln ”Coda”, skriven av författaren Willy Thelin, jämnårig med Westö och med en snarlik litterär karriär men annars inget självporträtt, lika lite som någon annan av romangestalterna kan identifieras med verkliga personer. Romanen i romanen bemöts ganska snävt av tongivande yngre kritiker, nästan som om Westö anteciperat mottagandet av den egna romanen. Den har visserligen fått mycket beröm men också mötts av oförståelse. Faktum är att två vänner har hört av sig direkt till mig med kritiska synpunkter. Så vad är det för roman, och vad tycker jag?
Låt mig börja med att jag tycker mycket om den. Den har sina problem, framför allt tar det lång tid innan den får styrfart, men ju längre jag läser, desto mer engageras jag av människorna, relationerna, kärleken, sveken, hoppfullheten, resignationen, framgångarna och motgångarna.
Till det yttre är romanen en helsingforsisk tidskrönika av kännspakt Westösnitt. Vi följer några människor från deras sturm und drang-tid på 1980-talet som medlemmar av gruppen ”Kommando Kronopio” (namnet hämtat från favoritförfattaren Julio Cortázar) och deras utveckling åt olika håll under 40 år. Språkrör, både som iakttagare och medagerande, är Andy Montag, som tidigt gav upp sina författardrömmar för att ägna sig åt litteraturvetenskap och så småningom bli förläggare, bland annat åt Willy Thelin. Även andra i gruppen blir författare, några skådespelare, en bildkonstnär, en hoppar av och är försvunnen utomlands i 30 år och en lämnar snabbt bohemtillvaron, blir jurist, advokat, internationell tjänsteman och styrelseproffs. Hon heter Corinne och är romanens nav. Hon är ett i raden av Westös porträtt av kvinnor med stark men även gåtfull personlighet, som Lucie Lilliehjelm i Där vi en gång gått och Stella Rabell i Den svavelgula himlen, men inte så mångbottnad som de. Corinne har förhållanden med både Andy och Willy, och det förekommer flera andra sexuella relationer inom gruppen, med åtföljande svek och hemligheter som till sist ska komma i dagen. Det är mycket sex, sprit och droger i boken, vilket blir lite tröttsamt men ändå inte är en huvudsak. Att ytterligare reda ut de många konstfullt flätade handlingstrådarna här skulle föra för långt.
Kjell Westö är en skicklig författare. Och jag fångas verkligen av de fint och individualiserat tecknade människorna och deras öden, som knyts ihop igen i slutet av romanen, som snyggt hoppar mellan flera olika tidsplan. Däremot engageras jag inte lika mycket av dess andra tema i nutidsplanet, som utspelar sig på bokbranschens olika scener bland författare, förläggare, kritiker och bokmässepresentatörer. Det ska handla om den finlandssvenska litteraturens situation och om motsättningar mellan en äldre etablerad författargeneration och en yngre kritikerkår. Det lyfter inte, och det förblir oklart vad striden egentligen gäller. Symtomatiskt är att vi aldrig får veta något om vare sig innehåll eller form i Willy Thelins ”Coda” eller i någon av de många andra romaner vars titlar nämns. Det är lite förbryllande, för det måste rimligen vara ett medvetet drag av Westö. Är detta nutidsplan bara en plattform för den andra berättelsen, om människorna, deras infriade drömmar och grusade förhoppningar?
Ordet ”coda” betyder ’slutdel’, ’avrundning’ framför allt av ett musikstycke. Det torde vara Willy Thelins sista roman. Jag hoppas verkligen inte att det är Kell Westös.
