2026-10-22 Ingrid Carlberg: Den osynliga ledamoten. Poeten Anna Maria Lenngren i upplysningens Sverige (Norstedts 2026; 383 s.). Det är ovanligt att andra än litteraturvetare skriver författarbiografier. Avsaknaden av litterära analyser i journalisten och den historiska författaren (och akademiledamoten) Ingrid Carlbergs nya bok uppvägs dock mer än väl av hur huvudpersonen sätts in i sin samtid, dess politik, dess sociala och kulturella liv. En sådan bredare skildring nödvändiggörs också av det usla källäget när det kommer till Lenngrens levnad. Hur tuff hon än kan verka i sina satirer skydde hon offentlighet och ljus på sig själv. Brev brände hon, liksom maken, juristen och tidningsmannen Carl Peter Lenngren efter hennes bortgång.
Anna Maria Malmstedt föddes 1754 i en herrnhutisk familj i Uppsala, där fadern Magnus Brynolf Malmstedt var docent i latin. Hon fick en för en flicka ovanligt gedigen utbildning, inte minst i språk; hon gjorde sig först känd som översättare av franska pjäser och operalibretton åt Gustav III:s teater och opera. Tryckfrihetsförordningen 1766 släppte lös en flod av nya tidningar och tidskrifter, bland dem Stockholms-Posten, redigerad av C.P. Lenngren och hans vän, det mångsidiga snillet Johan Henric Kellgren, och ett fäste för upplysningen i Sverige, där Kellgren och den blivande ständige sekreteraren i Svenska Akademien Nils von Rosenstein var de ledande. Till tidningen knöts Anna Maria tidigt, där slog hon igenom, om än anonymt, och tidningen blev hon trogen i med- och motgång. Efter kungens statskupp 1772 kom tryckfriheten sakta men säkert att inskränkas, och än värre blev det under ”järnåren”, Reuterholms och därefter Gustav IV Adolfs regimer 1792–1809. Det var dock i början av 1790-talet som Lenngren stod på höjden av sin skaparkraft med kända verk som ”Grevinnans besök”, ”Pojkarne”, ”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon”. (Carlberg citerar ymnigt ur dem och många andra dikter.) I diskussionen om hur den sistnämnda ska tolkas, allvarligt eller ironiskt, lägger sig Carlberg någonstans mitt emellan. Sin poetik sammanfattade Lenngrenså sent som 1809 i dikten ”Invokation”, där de berömda raderna ”tonen egentlig för koja och slott, / klarhet och sanning” ingår.
Vad som kan förvåna en nutida läsare är hur enhälligt prisad och uppburen Anna Maria Lenngren var i sin samtid och av sina manliga författarkolleger. Hon och maken rörde sig i kretsarna kring Svenska Akademien, där vännen Kellgren var en tongivande ledamot, och hon räknades nästan som en av dem (därav bokens titel). Den beundrande Carl Gustaf Leopold föreslog henne till och med till inval. Därav blev dock intet, och hon skulle aldrig ha accepterat. Till Akademiens frustration avböjde hon varje förslag till hedersbetygelse. Till slut vid högtidssammankomsten 1797 kuppade den gamle Gustaf Fredrik Gyllenborg igenom ett hyllningskväde, med Anna Maria närvarande i publiken. Även om hon nog uppskattade hyllningsorden, övervägde förtreten över att hon fått sin anonymitet röjd.
Det är inte lätt att komma den privata Anna Maria Lenngren in på livet. Med sin herrnhutiska bakgrund var hon inställd på att hjälpa sina medmänniskor (tog bland annat under flera år hand om en systerdotter), var i allmänhet gladlynt och humoristisk, trots många personliga sorger, och hade en omvittnat vacker sångröst. I sitt och Carl Peters gästfria hem skötte hon alla hushållsbestyr. Någon feminist i stil med Mary Wollstonecraft, som hon inte fick träffa under dennas Sverigebesök 1795, var hon inte. Anna Maria Lenngrens samlade dikter utgavs först efter henne död 1817, med den av henne själv valda men sorgligt förminskande titeln Skaldeförsök.
Det är ett oavlåtligt nöje att läsa Ingrid Carlbergs spänstiga text. Genom hennes inval i Svenska Akademien (och nu som dess ständiga sekreterare) har Akademien lyft fram sakprosan som en viktig genre, och Carlberg bevisar att sådan kan skrivas på hög litterär nivå.
