Hur svensk är finlandssvensk litteratur?

2022-02-06 Tomi Riitamaa: Isolerat och övergivet nationsfragment, hänsynslöst ihjältiget? Studier i den finlandssvenska litteraturens position och predikament i Sverige (diss. Helsingfors universitet 2021, Nordica Helsingiensia 58; 232 s.).

Finlands svenska befolkning är bland den civiliserade världens isolerade nationsfragment ett av de mest övergivna, de hänsynslösast ihjältigna. Den intresserade icke Sverige under den tidsrymd av sexhundra år Sverige innehade Finland. Efter den politiska skilsmässan 1809 har förhållandet icke förbättrats utan tvärtom försämrats. […] Sveriges hållning mot det svenska Finland har förblivit lika negativ som förut.

Detta utbrott av skalden Arvid Mörne har gett Tomi Riitamaas avhandling dess otympliga titel, men det tillagda frågetecknet är befogat. För även om kunskapen om det svenska i Finland och finlandssvenskarna är bristfällig i Sverige är läget inte så nattsvart som Mörne utmålar det. I varje fall inte på litteraturens område, enligt vad Riitamaa kommit fram till i denna mycket läsvärda avhandling.

Receptionen av finlandssvensk litteratur i Sverige är ett återkommande diskussionsämne i både Finland och Sverige och har även varit föremål för enstaka vetenskapliga studier, noggrant redovisade av Riitamaa. Men ett större litteratursociologiskt grepp på ämnet har saknats, och den luckan hat avhandlingsförfattaren sökt fylla. Nu är litteratursociologi ett rätt brokigt ämne med ett antal olika specialiteter, och Riitamaa har flera ingångar till sitt studieobjekt. Detta är en s.k. sammanläggningsavhandling, som består av fyra tidigare publicerade artiklar med en inledande ”kappa”. Här omfattar kappan nästan halva boken och redovisar tidigare forskning, diskuterar teori och metodik, sammanfattar resultaten samt refererar kortfattat de fyra artiklarna var för sig. Jag läste bokens avdelningar i den ordning de är tryckta, men efter avslutad läsning inser jag att jag borde ha läst de separata artiklarna först, för då blir det lättare att följa de mer teoretiska delarna. Dessa har absolut sitt intresse men kanske mest för författarens akademiska kolleger. För oss som är mer intresserade av Sveriges förhållande till Finland i allmänhet och det finlandssvenska i synnerhet är det de fyra artiklarna som är behållningen. Jag förbigår de teoretiska frågorna och redovisar nedan innehållet i de fyra mycket intressanta och läsartillvända artiklarna.

I Artikel 1, ”’… och något omisskännligt mumindalskt …’ Det sverigesvenska förlagsargumentet, Ulla-Lena Lundbergs Marsipansoldaten och recensenternas syn på romanens språk” (Avain 2/2015) synar Riitamaa, med utgångspunkt i ett kort avsnitt av romanen och Ulla-Lena Lundbergs egna kommentarer i annat sammanhang (epitext är den teoretiska termen), det ofta hörda argumentet att finlandssvensk litterär text inte får avvika från sverigesvensk språknorm om den ska kunna utges och uppskattas i Sverige. Argumentet har tidigare problematiserats av språkvårdaren Charlotta af Hällström-Reijonen i hennes doktorsavhandling. Trots att Lundberg hör till de offensiva författarna, som helt struntar i argumentet när de skriver, kan Riitamaa visa att mottagandet av Marsipansoldaten i Sverige var nästan unisont välvilligt, och särskilt gällde det författarens språk! Argumentet är alltså inte hållbart, åtminstone inte i strikt version. Några historiska sakfel i romanen vållade debatt i Finland och kom där att överskugga dess litterära kvaliteter, vilket inte var fallet i Sverige. Det styrker en annan teori som Riitamaa tar upp: att litteratur skriven för en viss (nationell) publik kommer att läsas helt annorlunda av en annan publik, om så bara i ett grannland med samma språk.

Artikel 2, ”Den ’förvånansvärt obildade kråkan’. Om Lars Sunds roman Tre systrar och en berättare och läsaren” (Samlaren 106, 2015) tar ett bredare grepp på samma tema. Riitamaa visar hur Lars Sund med ett konstgrepp vänder sig till den sverigesvenska läsekrets som ändå inte är romanens primära målgrupp. Han inför nämligen en kråka som tydligen förirrat sig från Sverige, för vilken romanens jagberättare måste förklara både de ymnigt förekommande finlandismerna och allehanda finländsk realia. Detta grepp uppmärksammades och förstods av recensenter i Finland men förbigicks av recensenterna i Sverige, som dock var förtjusta i romanens språk. Riitamaa kopplar detta till det sverigesvenska förlagsargumentet, välkänt i Finland men inte i Sverige. Han menar också, med viss kritik mot den teoretiker han stöder sig mest på, Jonathan Cullers, att Sund medvetet skriver för två olika läsekretsar men att detta inte uppfattats i Sverige.

I Artikel 3 växlar avhandlingsförfattaren grepp, vilket framgår av titeln: ”Det eviga problemet Sverige. Om utgivningen av ny finlandssvensk litteratur i sverigesvenska delupplagor åren 2000–2016” (Historiska och litteraturhistoriska studier 93, 2018). En utgångspunkt är det ofta hörda påståendet att allt färre finlandssvenska skönlitterära verk utkommer som delupplagor i Sverige. Riitamaa har med hjälp av förlagskataloger och den bibliografiska databasen Libris kartlagt exakt vilka titlar som utkommit under den undersökta perioden och kan konstatera att påståendet inte stämmer, åtminstone inte om man jämför med 1960- och 70-talen, som är den enda period för vilken det finns jämförbar statistik. Det betyder inte att allt är frid och fröjd, då nivån hela tiden är låg och det är mycket svårt för debuterande och yngre författare att få fotfäste i Sverige. (Och, kan jag tillägga från min egen erfarenhet, somliga får det aldrig hur bra de än är, t.ex. Kjell Lindblad och Fredrik Lång.)

Artikel 4, ”’Röster från andra sidan Bottenhavet’. Metodologisk nationalism och finlandssvensk litteratur i sverigesvensk litteraturhistoria” (Finsk tidskrift 6/2019) bygger ut temat från den tredje. Här handlar det om hur finlandssvensk litteratur tas upp i några nyare svenska litteraturhistoriska översikter. Riitamaa finner att den alltid tas med men för sig, under egna rubriker som visar att den ändå inte riktigt är en del av den ”svenska” litteraturen, som mer eller mindre underförstått är litteratur från Sverige. Det teoretiska begreppet för sådant är metodologisk nationalism, vilket alltså (sverige)svenska litteraturhistoriker gjort sig skyldiga till. Den bakomliggande idén, som litteraturhistoriker, kanske av bekvämlighet, har svårt att frigöra sig från är att nationallitteratur inte skrivs på ett visst språk, utan i ett visst land – på dettas huvudspråk. Därmed blir den finlandssvenska litteraturen dubbelt marginaliserad: av den finska och av den sverigesvenska. Den positionen kan man kalla ett predikament!

Med bett och skimmer

2022-01-31 Claire Keegan: Det tredje ljuset / Små ting som dessa (2010 resp. 2021; svensk övers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2021; 144 s.). Novellen Det tredje ljuset (originaltitel Foster) är redan en klassiker på Irland. Förlaget har haft den goda idén att sammanföra den med den nya, lite längre Små ting som dessa, som är den sparsamt skrivande Keegans efterlängtade uppföljare. De är rätt olika till karaktären men har barns utsatthet och otrygghet som gemensamt tema.

Det tredje ljuset är skriven i jagform. Den namnlösa berättaren är en flicka i tioårsåldern som sänds till fosterföräldrar under slutet av moderns graviditet. Det barnlösa paret Kinsella behandlar flickan mycket väl, och de gräsligheter en luttrad läsare väntar på inträffar aldrig. Flickan, som funnit sig allt bättre till rätta, accepterar dock stoiskt faktum när det är dags att återvända hem. Men hemmet är nu en främmande plats … Det händer alltså inte så mycket i novellen, men det är heller inte huvudsaken. Det centrala är flickans upplevelse av omvärlden, och hur tillit och trygghet växer fram i ett barn från en familj där sådant är i stort sett frånvarande. Keegan har fått mycket beröm för hur hon lägger orden i en tioårings mun, och Marianne Tufvesson förtjänar detsamma för sin återgivning på svenska. Det ligger ett nästan poetiskt skimmer över berättelsen om det långa sommarlovet på landet fast flickan berättar sakligt och utan synliga starka känslor.

Om det är oklart när Det tredje ljuset utspelar sig är Små ting som dess tydligt tidfäst i ett år på 1980-talet, några dagar runt jul. Den berättar, i tredje person, om åkeriägaren Bill Furlong, som fötts av en ogift mor men tagits väl hand av dennas arbetsgivare, mrs Wilson, som gett honom förutsättningarna för ett bra liv. Han är nu lyckligt gift och har fem välartade döttrar. När han kör ut ett lass kol till det ansedda nunneklostret i stadens utkant upptäcker han en frusen och skrämd flicka inlåst i kolförrådet. Flickan är kanske 16 år och nyförlöst. Sättet som han hanterar situationen på utlöser ett moraliskt dilemma hos honom. Hans mor var en gång i samma situation, men själv lever han ett tryggt medelklassliv. Vad ska han, vad kan han göra?

Novellen bygger på avslöjandet runt år 2000 av nunnekloster på Irland som tvångsarbetsinrättningar, förklädda till tvätterier, för ”fallna” flickor och kvinnor. Den är en vidräkning med den offentliga lögnen kring dessa inrättningar, men har sitt högsta värde som inkännande psykologisk skildring av en kluven människa. Språket är även i denna novell skimrande vackert, och miljöskildringen av en liten irländsk stad i juletid är färgrik, trots gråvädret, och medryckande.

Högt betyg för kvalitet

2022-01-29 Jan Sundberg & Stefan Sjöblom: Det åländska självstyrets kvaliteter. Demokrati, resurser och kompetens (Svenska litteratursällskapet i Finland/ Appell Förlag, Stockholm 2021; 180 s.). Förra året läste jag en originell och mycket intressant bok av en åländsk amatörhistoriker, Jerker Örjans: Ålandsfrågan, mina herrar. Den gav den historiska bakgrunden till Ålands självstyrelse. Denna bok, av två professorer, beskriver från ett statsvetenskapligt perspektiv dels den åländska autonomins särdrag i förhållande till andra autonomier i världen, dels hur självstyret har utvecklats över tid internt på Åland och i relation till den finländska ”kärnstaten”. Den som tillägnat sig innehållet i båda böckerna besitter gedigen kännedom om Ålands samhällsskick och politiska kultur.

Framställningen sönderfaller i två ganska olika delar. Den första, som omfattar en tredjedel av boken, diskuterar vad som kännetecknar en autonomi eller ett självstyrt område, vilka typer det finns, hur de förhåller sig till sin kärnstat (moderland) och var Åland hör hemma i detta sammanhang. De viktigaste jämförelseobjekten, här och i hela boken, är de andra två autonomierna i Norden, Färöarna och Grönland, med några historiska exkurser till Island före 1944 och Finland som ryskt storfurstendöme. Ansatsen är teoretisk, med mycket facktermer och referenser till annan forskning. Men resonemangen är inte svåra att följa, och bakgrunden är bra att ha när man kommer till bokens huvuddel.

Denna del har en mycket annorlunda karaktär. Den är deskriptiv och empirisk och följer självstyrets faktiska utveckling fram till de senaste åren. Utvecklingen studeras i de tre dimensionerna inflöde, utflöde och utfall, som kort kan förklaras som politik och självstyrelseorganisation, lagstiftning och förhållandet till moderlandet resp. tilltron till självstyret i befolkningen.

De första decennierna av självstyre var snarast apolitiska. Landstinget (numera lagtinget) var närmast korporativt sammansatt, politiska partier fanns inte, landskapsstyrelsen var ett tjänstemannakollegium och dess ordförande lantrådet satt på obestämd tid. Intressant nog är det precis så man kan se storfurstendömets styre under de första decennierna. Där började en politisering med lantdagens återuppståndelse 1863; på Åland med att politiska partier och val infördes omkring 1970 och fortsatte med professionalisering av landskapsstyrelsen, som numera kallas regering och är parlamentariskt ansvarig inför lagtinget. I och med denna utveckling har också valdeltagandet, som tidigare var mycket lågt, ökat till normala finländska nivåer.

Den långsiktiga utvecklingen har varit att självstyret utökats till alltfler områden. Landstinget stiftar egna lagar för Åland, men dessa måste godkännas dels av den partssammansatta Ålandsdelegationen, dels av presidenten, men kan i kontroversiella fall även hänskjutas till Högsta domstolen, som kan förkasta en lag eller en del av en lag om den bedöms strida mot Finlands grundlag (jämför även här förhållandet storfurstendömet – kejsarmakten). I boken refereras några sådana fall, där åländsk strävan till flexibilitet (nödvändig i ett ”land” med bara 30 000 invånare) stöter mot de högsta rättstillämparnas formella synsätt. I den här delen skiner författarnas sympati för Åland igenom, och explicit kritiseras Finland för de allt sämre kunskaperna i svenska i den finländska centralförvaltningen. Åland har nämligen fördragsenlig rätt att avhandla sina ärenden med Riket på svenska, men den rätten blir alltmer naggad i kanten. En jämförelse med Danmark, som inte prövar färöiska lagar, utfaller också till Finlands nackdel.

En kvarstående tvistefråga är beskattningen. Åland kan inte disponera sina skatteintäkter, utan de betalas till Riket, som i sin tur fördelar en fast andel av statsinkomsterna till landskapet. Då den åländska ekonomin utvecklats bättre än moderlandets får ålänningarna allt mindre tillbaka av vad de levererar in. Men på nationell nivå i Finland är man benhårt emot en förändring.

Sammanfattningsvis är Ålands självstyre en succé. I dag finns inga röster för återförening med Sverige och bara några få för full suveränitet. Det åländska självstyrets kvaliteter får högt slutbetyg av författarna, och de och boken får detsamma av mig.

Nobelpristagarens debut

2022-01-22 Abdulrazak Gurnah: Paradiset (1994; svensk övers. Helena Hansson, Celanders 2012, ny utg. 2021 Albert Bonniers Förlag; 276 s.). Nobelpriset 2021 till Gurnah tog både kritik och publik på sängen; även för mig var han ett totalt okänt namn. Att han blivit så lite uppmärksammad i Sverige kan bero på att de dittills två översatta romanerna utkom på ett litet förlag utan pr-muskler men kanske också på att denna hans debutroman inte sticker ut. Det är en konventionell kronologisk berättelse i tredje person med en centralgestalt, pojken Yusuf, som vi får följa från tolv till ungefär 18 års ålder – en bildningsroman på sätt och vis. Miljön är kolonial: Tyska Östafrika åren före första världskriget, persongalleriet brokigt och händelseförloppet delvis dramatiskt. Finns det ett budskap i den är det snarast att livegenskap och annan ofrihet avhumaniserar men att man som individ kan försöka stå emot och – i sällsynta fall – lyckas.

Yusuf bor med sin familj, muslimsk men swahilitalande, en bit inne i landet. Köpmannen Aziz, som Yusuf tror är hans farbror, tar honom med sig till sitt hem vid kusten. Först senare förstår han att han är tagen i pant för en skuld som hans far har till köpmannen. Kusttrakterna är etniskt mångskiftande med en indisk och arabisk överklass och arabiska som prestigespråk. De svarta icke-muslimerna inne i landet ser man ner på som vildar. Tyskarna finns med som ett bakgrundsbrus, men dyker upp i kött och blod först på slutsidorna. Yusufs ”mentor” blir en några år äldre pojke med arabiska rötter, Khalil, som är i samma situation som han själv. Pojkarna arbetar hårt i Aziz affär men behandlas inte illa, Yusuf till och med med välvilja särskilt sedan han vuxit till sig till en ovanligt vacker ung man. Detta gör honom å andra sidan till måltavla för grova sexistiska skämt och inviter från både män och kvinnor.

Men ingenting tycks fastna på honom. Han är ett maskrosbarn. Gurnah har gjort honom konturlös, en ung man utan egenskaper. Det står i tydlig kontrast till de många skarpt tecknade gestalter som omger honom och är i mina ögon en svaghet i romanen. Nu är väl inte Yusufs öde det som engagerat Gurnah mest, han är snarare författarens ögon ören för vad som rör sig i denna värld av ojämlikhet, rasism och sexism. Som recensent ska man akta sig för att ge författare råd, men jag tror boken hade vunnit på att berättas i jagform.

En annan svaghet med romanen är att den har så lång startsträcka. Yusufs första tid hos Aziz är rätt händelselös, och berättelsen engagerar inte. Men efter ca 100 sidor blir det bättre. En strapatsrik handelsexpedition till inlandet går alldeles fel, och dramatiken i mötet med ”vildarna” tillvaratar Gurnah utmärkt. I bokens sista del utspelas ett intensivt psykologiskt drama mellan Yusuf, Khalil, dennes syster Amina och köpmannens Aziz sjukliga hustru, som är minst lika spännande som historien om expeditionen.

Gurnahs språk är kryddat med ord och uttryck på arabiska och swahili, ofta oöversatta, även i Helena Hanssons översättning. En ordlista i slutet av boken hade inte varit i vägen.

Dante i sin samtid

2022-01-15 Anders Cullhed: Dante. Den förste författaren (Natur & Kultur 2021; 308 s.). Det har väl knappast undgått någon att 2021 var ett Danteår: man högtidlighöll 700-årsninnet av skaldens bortgång i Ravenna, 56 år gammal, flyktad från sin älskade hemstad Florens, som han i det längsta hade hoppats återvända till. Hela kedjan av händelser som ledde fram till detta slut utgör stommen i Anders Cullheds oavlåtligt fängslande bok.

Märkesåret har förstås sett en flod av Dantelitteratur välla fram. I februari förra året skrev jag här om Conny Svenssons De läste Dante och i mars om själva Komedin, som jag läste i Ingvar Björkesons översättning. Att ha innehållet i Komedin så pass present har varit en stor fördel vid läsning av Cullheds bok. Anders Cullhed är litteraturvetare med specialiteter som senantik och medeltida litteratur, särskilt från det sydromanska språkområdet dvs. spanska och italienska. Han är inte historiker, men hans historiska kunnande om epoken och området som Dante Alighieri levde i är djupgående. Dantes verk är tätt knutet till hans liv och går inte att förstå utan att sättas in i sitt historiska sammanhang, vilket Cullhed gör med pedagogisk åskådlighet.

Vi befinner oss i ett Italien med rivaliserande stadsstater i norr, den påvliga Kyrkostaten i mitten och kungariket Neapel/Sicilien i söder. Norr om Alperna finns de tyska kungarna med maktambitioner i Italien som tysk-romerska kejsare och därigenom i ständig konflikt med påven. Det kejsartrogna partiet ghibellinerna har en kort tid makten i Florens men besegras av påvepartiet guelferna. Detta delas dock i två fraktioner, de vita, som i viss mån distanserar sig från den regerande påven, och de Svarta. Familjen Alighieri tillhör inte Florens elit. Den unge Dante försöker sin lycka i både litteraturen och politiken. Han ingår under några år runt 1300 det i vita styret. Det störtas av de Svarta, som låter döma de Vitas ledare för korruption och maktmissbruk (låter det bekant?). Dante döms först till höga böter, som skärps till dödsstraff, men då har han hunnit fly staden. Italiensk politik, samhälls- och kulturliv på tröskeln till renässansen: det är en fascinerande miljö att få en inblick i, och Cullhed är en utmärkt ciceron. Det är slående hur samhället uppvisar motstridiga sidor. Vi har ett högt utvecklat, kulturbärande civilsamhälle på många håll, men de löser sina konflikter, interna och mot varandra, med våld och till och med öppet krig. Var man på den förlorande sidan, om så bara, som Dante, i en intern partikonflikt, kunde det stå en dyrt.

Som jag läser Cullhed menar han att för att förstå Dantes skapande i allmänhet och Komedin i synnerhet måste man känna till denna historiska bakgrund. Boken är inte ett litteraturvetenskapligt arbete, men Dantes verk har ändå en viktig roll i framställningen. Verklighetens Beatrice inspirerade inte bara till Komedin utan redan till ungdomsverket Vita nuova, Dantes första på folkspråk och banbrytande för ett nytt litterärt uttryckssätt, ”il dolce stil nuovo”. Komedin är helt och hållet skriven under exilen och starkt påverkad av dess villkor. Den tillspetsade undertiteln ”den förste författaren” syftar bland annat på det nya i att en författare ger så mycket av sig själv i sitt verk. Cullhed skriver, nästan i förbigående, att ”en närmare analys av verket får anstå till ett senare tillfälle”. En utfästelse som jag hoppas han infriar.

Minnena kommer glimtvis åter

2022-01-07 Göran Greider: Barndomsbrunnen. En historia om sjukdom och minne i brutna rader (Ordfront 2021; 349 s.). I ett efterord klargör Göran Greider hur han redan från början bestämt sig för att vara öppen med den cancersjukdom han diagnostiserades med på hösten 2020 efter att ha lidit av andra symtom under året. Öppen har han också varit i tidningsartiklar och intervjuer. Men aldrig så öppen som i denna bok.

Barndomsbrunnen är genreöverskridande på flera sätt. Till innehållet är den en blandning av sjukdagbok och självbiografiska anteckningar med tonvikt på barndomen. Till formen är den i huvudsak poesi (undertitelns ”brutna rader”) men med prosastycken inlagda på flera ställen. Mot slutet försöker Greider sig på bunden och rimmar vers på några ställen (med blandat resultat får jag säga), men till helt övervägande delen är det konventionellt modernistisk obunden vers. Inga skiljetecken, men versal där ny mening sammanfaller med radbörjan. På några ställen bryts textflödet av fristående dikter, med titel och konventionell interpunktion. Språket är genomgående konkret och mer prosaiskt än poetiskt men ändå sinnligt och inbjudande.

Greider låter oss ta del i detalj av sina sjukdomstillstånd och sina behandlingar. Han är rationell och utan självömkan, visar ingen rädsla. Han ogillar att vara svag och beroende men är tacksam mot dem som vårdar honom, främst undersköterskorna, och mot hustrun Berit, som boken är en enda lång kärleksförklaring till. Sjukdomen får honom också att ta itu med existensens grundläggande frågor, med ett nyvaknat intresse för religionen.

Och så är det minnena, som bara kommer till honom och pockar på att skrivas ner. Uppväxten i Vingåker med en respekterad men distanserad far, em älskad mor och två äldre halvbröder på hennes sida samt två yngre bröder. Betydelsebärande episoder ur vardagslivet, familjen, småortstillvaron med kamrater och grannar som man inte alltid drog jämt med. Klassperspektivet är ständigt närvarande. Kontinuiteten fram till dagens Göran tas till vara i dikter om tonårstiden och från den yngre vuxenåldern, men tyngdpunkten på barndomsvärlden är stark.

Göran Greider har ju i många år varit en färgstark och allestädes närvarande debattör, som jag uppfattat som en sympatisk person, humoristisk och självironisk, men vars åsikter jag oftast inte delat. I denna av naturliga skäl mycket personliga bok kommer jag honom än närmre in på livet utan att min uppfattning jävas. Det är en varm och paradoxalt trösterik text, som dessutom är mycket vacker. Jag är väldigt förtjust i den här boken.

Jag avslutar med att återge en dikt, vald lite på måfå men, tycker jag, hyfsat representativ. Teckningen som omtalas har blivit omslagsbild till boken.

Min lärarinna var nog mer kristen än skolan krävde
Men jag blir rörd, jag har ju allt det där kvar i mig
som ett brus från orgeln hon trampade på
På själens väggar hänger den goda moralen
som barnteckningar det ej går att värja sig mot
Och så ser jag den där ladusvalan i vaxkrita
som jag ritade i andra klass
hisnande störta genom de gula pappren

Ett nytt standardverk

2021-12-30 Carl Henrik Carlsson: Judarnas historia i Sverige (Natur & Kultur 2021; 399 s., rikt illustrerad). Denna bok fyller, som det heter, ett länge känt behov. Dess föregångare, Hugo Valentins bok med samma namn, utkom redan 1924 och i en utökad upplaga, Judarna i Sverige, 1964. Som historiker med personhistoria och genealogi som viktig inriktning och själv med en judisk gren i sitt stamträd är Carlsson den rätte att gå i Valentins fotspår. Det har blivit en bred, utförlig och detaljrik berättelse med inte minst en mängd intressanta personporträtt, men där problematisering och analys fått stå något tillbaka.

Framställningen är kronologisk, indelad i åtta kapitel som vart och ett omfattar ett skede i den judiska historien i Sverige, från förhistorien, den första judiska tiden från 1774, uppbyggnad fram till emancipationen 1870, konsolidering och ”guldålder” och östjudisk invandring fram till första världskriget, över mellankrigstidens ökande antisemitism och osäkerhet till andra världskrigets katastrofer med Sveriges först stängda gränser, följt av ett omfattande mottagande av flyktingar och räddade ur lägren, till sökandet efter en ny normalitet efter kriget och förhållandet till den nya judiska staten Israel. Det pånyttfödda judiska kulturlivet de senaste decennierna, och Majoritetssveriges intresse för detta, får också utrymme och blir ett led i författarens avslutande reflexioner om judarnas och det judiskas fortsatta existens i Sverige.

Inom kapitlen återkommer Carlsson till de centrala teman han linjerar upp i ett inledningskapitel. Ett första är relationen, det ”sociala kontraktet”, mellan det svenskjudiska kollektivet och majoritetssamhället, som går från tolerans till integration och ställning som nationell minoritet. Det andra är de inomjudiska relationerna, som har kunnat vara nog så konfliktfyllda men i allmänhet kunnat biläggas med ömsesidig god vilja. En central fråga har rört förhållandet mellan etablerade och nyinvandrade judar, i slutet av 1800-talet, efter första och efter andra världskriget. Just judisk immigration är ett annat centralt tema, som har varit aktuellt under snart sagt alla perioder. Nära knutet till det är anpassningen till majoritetssamhället, med i många fall assimilation som (av många oönskat) slutresultat. Utvecklingen av och i de enskilda församlingarna runtom i Sverige får också stort och detaljerat utrymme. Och allt detta genomsyras av en stark personcentrering: hela historien speglas i enskilda personers insatser och öden. Antisemitismen och dess yttringar, judarnas eviga följeslagare, är också ständigt närvarande i boken.

Den judiska historien i Sverige är en framgångssaga på nästan alla samhällsområden, väl berättad av Carl Henrik Carlsson. Men med hans ambition att få med allt blir framställningen stundom väl katalogartad. En brist på fördjupning och problematiserande analys vidlåder dock texten och gör också att vissa avsnitt känns för korta. Carlsson skriver inte dåligt men har inte haft några högre stilistiska ambitioner, vilket gör texten lite glanslös. Men ett gediget, faktatätt och auktoritativt verk, ett nytt standardverk, har han åstadkommit, vilket är gott nog och mer än så.

Till läsarens nytta och glädje

2021-12-19 Michel Ekman: Lyckliga slut. Elva essäer och en dagbok (Schildts & Söderströms 2021; 228 s.). Michel Ekman (finlandssvensk litteraturvetare, kritiker och essäist) skriver gärna om sig själv, även i texter som inte är rent självbiografiska. Jag tror inte det beror på någon utpräglad självupptagenhet, utan på att han är djupt engagerad i tiden och dess gåtor. Tidens gång känner man bäst på sig själv, in på bara skinnet, dess obönhörlighet men också dess paradoxer. Tiden är förstås djupt förbunden med livet, döden och kärleken, som också är teman i boken. Liksom minnet, som är en mekanism för att återskapa den tid som flytt. Kanske är upptagenheten med tiden också en anledning till Ekmans stora filmintresse. Filmen är ju den konstart som mer än någon annan kan både konservera, förskjuta, förlänga och förtäta tiden. Ekman är också naturälskare och en hängiven fotvandrare, vilket satt avtryck i boken.

Det är variationer på dessa teman som håller ihop denna essäsamling, skriven under och starkt präglad av isoleringen under coronapandemin 2020. Prägeln förstärks ytterligare av att essäerna omväxlar med korta dagboksanteckningar från året, som ger uttryck för ett visst sinneslugn, vilket på ett välgörande sätt hela boken genomandas. Den på åtskilliga ställen uttryckta kärleken till hustrun Pia (Ingström, kulturredaktör på Hufvudstadsbladet) är ett annat vackert drag.

Ämnesvalet är varierat och utmärks av Michel Ekmans litterära, musikaliska och filmiska kringsyn, och där en amatör som jag fått lära mig mycket nytt. En jämförande studie av vandringsmotiv hos (tonsättaren) Franz Schubert, (filmskaparen) Agnès Varda och (författaren) Peter Handke har mycket att erbjuda. Handkes romankonst återkommer Ekman ofta till, liksom till Vardas landsman och kollega Éric Rohmer. De uppenbart mycket intressanta filmregissörerna, japanerna Yasujiro Ozu och Hirokazu Kore-eda och deras familjeskildringar hade jag aldrig hört talas om, liksom inte heller den tyske dokumentärfilmaren Volker Koepp och hans minneskonst. Essän om den finske författaren Joel Haahtela får mig att önska att han skulle översättas till svenska. Bland mycket annat. Det är svårt att göra rättvisa åt innehållet i en essäsamling om inte recensionen ska bli alldeles för lång. Det läsaren kan lära är trots allt inte det viktigaste, utan att författaren förmår samla sina lärdomar, sina intryck och sina tankar till en harmonisk helhet, läsaren till glädje. Och kanske så några tankefrön under läsningens gång. Dessa krav på en essäist uppfyller Michel Ekman med råge.

Biografi med hög specifik vikt

2021-12-14 Åke Lundqvist, Catharina Grünbaum: Vägen genom H. En bok om Alf Henrikson (med bidrag av Alf Henrikson, Christer Åsberg, Gil Dahlström, Björn Barlach; Alf Henrikson-sällskapet/Explicare 2021 (375 s.). Ibland vet man inte att man saknat något förrän det faktiskt materialiseras. En sådan företeelse är denna bok. Alf Henrikson (1905–1995) var verksam som tidningsman och författare i 45 år fram till sin död för 26 år sedan. Hans produktion i alla litterära genrer var enorm, och intresset för hans författarskap är fortfarande livligt, diskret underblåst av det aktiva Alf Henrikson-sällskapet, som tagit initiativet till den första heltäckande boken om sitt föremåls liv och verk.

Bokens upplägg är lite ovanligt. Del 1, ”Alf Henrikson – ett författarliv”, är skriven av Åke Lundqvist, pensionerad DN-journalist med kulturreportage som specialitet. Den upptar halva boken och är en regelrätt biografi från Henriksons uppväxt i Huskvarna till hans sista dag i livet 90 år senare. Del 2, ”Alf Henrikson bit för bit”, till övervägande del skriven av Catharina Grünbaum, som bland annat var språkvårdare och språkskribent på DN under 20 år, analyserar själva författarskapet i dess olika aspekter.

Åke Lundqvist har inte haft en lätt uppgift med Alf Henriksons barn- och ungdom. Han var programmatiskt förtegen om sig själv och hans efterlämnade arkiv kastar inte mycket ljus över hans liv heller. Släktingar har berättat en del, och annat källmaterial har Lundqvist hittat i olika arkiv och andra källor. Av detta har han pusslat ihop ett trovärdigt porträtt. Uppväxten i bruksorten Huskvarna måste ha format Henrikson på avgörande sätt. Hans samhällssyn tycks ha legat nära den socialdemokratiska folkhemsideologin, och hantverkskunnande och yrkesskicklighet låg högt på hans värdeskala. Åtminstone det senare kan utläsas ur åtskilliga av hans verser.

Alf Henrikson var tidigt klar över att han skulle bli författare. Han fick en diktsamling utgiven redan 1927, sände kåserier till Dagens Nyheter och blev anställd där 1929. Han fick från början chansen att först vikariera för och snart nog ersätta DN:s dagsversskald Georg Paulsson (signaturen Den Blyge), och dagsversskrivandet blev snart hans huvudsyssla. Men den outtröttlige och ständigt verksamme Henrikson publicerar sig tidigt i många andra genrer, länge främst för teatern med lustspel och krönikespel. Lundqvist understryker att för Henrikson var författandet ett hantverk; han höll sig till lättare genrer och avvisade djupsinnig och svårbegriplig litteratur. Han hade ett djupt rotat motstånd mot all konstnärlig modernism, en konservatism som svär mot hans progressiva samhällssyn.

Från slutet av 1950-talet breddas Alf Henriksons författarskap påtagligt. Kunnig sedan ungdomen i de klassiska språken hade han med tiden fördjupat sig i den antika historien och kulturen. Resultatet blev tvåbandsverket Antikens historier (1958), som blev ett andra genombrott i Henriksons författarkarriär, med sin oefterhärmliga blandning av kunskapsförmedlande innehåll och ironisk respektlöshet i formen. I fortsättningen strömmade verk av samma typ ur hans penna: Svensk historia (1963), Kinesisk historia (1967), Bysantinsk historia (1971) med flera. På 1970- och 80-talet, när han etablerar samarbete med Bokförlaget Bra Böcker, slår Henrikson sig på alfabetiska verk, som mytlexikonet Hexikon (1981) och den mycket personliga och originella encyklopedin En uppslagsbok A–Ö (1990). (Alfabetiskt ordnade texter hade han prövat på redan 1949 i ungdomsboken Vägen genom A, som titeln på denna bok anspelar på.) – Och under alla år flödar verserna, i DN och i ett dussin diktsamlingar. Ytterligare en genre där han kom att visa mästerskap är översättningar av operalibretton; mest känd är förstås det till ”Trollflöjten”, som gick över världen i Ingmar Bergmans filmatisering.

I jämbredd med levnadsbeskrivningen redogör Åke Lundqvist för den litterära verksamheten, med rikliga kommenterade exempel på författarskapet. Boken kunde ha tagit slut där, men Alf Henrikson-sällskapet ville tydligen ha något fylligare, vilket vi läsare ska vara glada för. I bokens andra del analyseras Henriksons texter, deras innehåll, språk och stil, genre för genre och även ur del andra aspekter. Några exempel: ”Den intelligenta handen”, ”Tankelek, ordmagi, nonsens”, ”Översättaren” (av Gil Dahlström), ”’Att någon som vet får berätta’ – folkbildaren Alf Henrikson”. Denna del förhöjer avsevärt värdet av boken, och jag skulle önskat att flera av de enskilda texterna här varit längre. Några tar slut när det börjar bli intressant. Men det är förlåtet för de tre diktanalyserna i slutet, som på ett lysande sätt sammanfattar hela boken. Den har inte varit helt lätt att läsa. Inte för språkets skull – både Åke Lundqvist och Catharina Grünbaum är framstående stilister – utan för att den är så innehållsrik, dess specifika vikt så hög. Man måste läsa boken noga och med eftertanke. Då blir man rikligt belönad.

Själva den tryckta boken har varit något av ett familjeföretag. Catharina Grünbaum är inte bara en av huvudförfattarna utan också bokens redaktör, hennes make Tommy har layoutat – mycket snyggt och professionellt – och stått för den tekniska produktionen, och parets lilla bolag Explicare har upphöjts till bokförlag för att boken ska kunna distribueras i bokhandeln. Det är att hoppas att läsarna och inte minst dagspressens recensionsavdelningar hittar till boken, på det att dess namn må ärat flyga över Norden. Dagens Nyheter – Alf Henriksons, Åke Lundqvists och Catharina Grünbaums tidning – kom an!

En vacker bok – till det inre och yttre

2021-12-03 Tomas Bannerhed: En vacker dag (med bilder av Mattias Bäcklin; Weyler 2021; 172 s.). Naturdagboken är en speciell genre, omhuldad i Sverige och i anglosaxiska länder (kanske även annorstädes, som jag inte har koll på). Den är skenbart enkel: den vanligen sakkunniga skribenten rör sig i naturen och noterar sina iakttagelser, tempot är långsamt, tonen återhållsam. Men den skicklige författaren sätter sin personliga prägel på texten till exempel med poetiska vändningar, oväntade metaforer eller essäistiska utvikningar. En sådan skicklig författare är Tomas Bannerhed.

Titeln ska läsas bokstavligt: Bannerhed tillbringar en solig dag i slutet av maj från gryning till skymning på Lovön i Mälaren och redogör för sin upplevelse i korta avsnitt (ett par sidor i genomsnitt), med klockslag som rubrik, i sin tur grupperade i tre avdelningar: Morgon, Eftermiddag och Kväll. Det speciella med Bannerhed som naturskribent är hans förmåga att förundras över även till synes banala iakttagelser. Som den allra första, när han kl.03.32 ännu i sin sovsäck, gnuggande sömnen ur ögonen, får syn på ett rådjur 30 meter bort: ”[…] liksom ditställt för att minna om det vilda. Står där i sin gyllene smekbruna sommarpäls, med stora, uppsträckta öron. Lystrande, blickstilla, som inför ett hot. Ser på mig med de blanksvarta ögonen, vädrar med sin spetsiga nos. // Tittar och tittar –”. Han fortsätter att göra rättvisa åt de fyrfota djuren och markens grödor, men det är fåglarna som är hans stora passion och som inspirerar till hans främsta språkliga konster. Hans favoritfågel, som han beskriver med ett härligt, levande och bildrikt språk, är taltrasten, som återkommer på var och varannan sida. En annan favorit är fiskgjusen, vars häckning och födosök han iakttar hela dagen. Morgonen är helt vigd åt naturen, men på eftermiddagen söker han sig mot mer bebodda trakter kring Lovö kyrka och utvinner fina reflektioner över både människor och byggnader. Och när kvällen nalkas tar det vilda åter över i hans dagbok.

Textens huvudström är meditativ och poetisk, men Bannerheds iakttagelser ger många gånger upphov till reflektioner av annat slag. Ofta söker sig tankarna till hans uppväxt i en lantbrukarfamilj utan större intresse för naturen utanför den egna gården. Bannerheds sent väckta intensiva naturintresse, litterärt kanaliserad i den Augustprisvinnande debutromanen Korparna (2011), kan ses som ett fadersuppror, och många av reflektionerna handlar om hans ouppklarade förhållande till fadern, där sorg blandas med ilska. Vreden räcker också till för människor som invaderar naturen utan respekt för den, som terrängcyklister och vattenskoteråkare. Ett annat inslag är referenser till föregångare i genren, som Gunnar Brusewitz och, särskilt, Harry Martinson.

Så långt texten. Men den är bara en ingrediens i det konstverk som denna bok utgör. Snyggt bunden och vackert formgiven, förstås, och försedd med underbara svartvita teckningar av Mattias Bäcklin, hela och halva sidor eller bara vinjetter, som helt återspeglar de stämningar Tomas Bannerhed ger uttryck för i sin text och fulla av liv och rörelse. Pris och ära till författaren och tecknaren, och heder till Weylers förlag för denna förnämliga representant för svensk bokkonst.