Slavarbetare får ansikte och röst

2022-10-13 Joanne Joseph: Children of Sugarcane (Jonathan Ball Publishers 2021; pocketutg. 2022, 352 s). Äntligen en ny volym I mitt afrikanska bibliotek! (Hela biblioteket med mina omdömen finns här: https://minlasning.blog/category/skonlitteratur/afrikansk-litteratur/ .) Jag hörde författaren tala om sin bok på ett seminarium under bokmässan och köpte den direkt efteråt. Joanne Joseph är en välkänd sydafrikansk radio- och tv-journalist. Hennes bakgrund är blandad. Ett foto av hennes mormorsmor fick henne att börja utforska sin indiska familjehistoria. Resultatet blev denna roman, som ger ansikte och röst åt den stora grupp av indier som kom som arbetskraftsinvandrare till Sydafrika de sista decennierna av 1800-talet. Systemet, kallat indenture, var på papperet en kontraktsanställning för tre eller fem år på framför allt sockerrörsplantager, i praktiken nära nog ett slavarbete, där de kontrakterade, coolies, inte hade några rättigheter gentemot arbetsgivarna och deras handgångna, ofta brutala arbetsledare. Boken rymmer också en förödande kritik av det brutalt rasistiska brittiska rättsväsendet men också av det indiska civilsamhället med dess kastsystem och kvinnoförtryck.

I en prolog som utspelar sig 1916 hittar Raksha, en kvinna i yngre medelåldern, sin mor Shantis hemliga dagbok. Den utgör sedan huvuddelen av boken. Vi möter Shanti som 14-åring i en liten by i Madrasregionen år 1878. Hon är begåvad och lite rebellisk. I hemlighet har hon fått skolning av en äldre, bildad kvinna i byn och kan läsa och skriva både modersmålet tamil och engelska. Hon brukar all sin list till att undvika att bli bortgift med en äldre kusin och blir desperat när det inte längre tycks gå. Att jobba på en plantage i Natal i Sydafrika i fem år ter sig mer lockande: värvarna utlovar guld och gröna skogar. Verkligheten är dock en helt annan; detaljer behöver jag inte gå in på här. Shanti klarar sig främst genom sin sociala förmåga: vänskapen med olyckskamrater, främst väninnan Devi blir en livlina, liksom de fortsatta studierna för prästen i den lokala anglikanska kyrkan. Katastrofen inträffar ändå.

Det här är en väldigt bra bok som borde locka alla slags läsare. Handlingen är engagerande och spännande, rymmer dramatik och yttre och inre konflikter och starka känslor av kärlek, hat, skuld och skam, förbannelse och försoning. Det är också en stark skildring av en historisk epok som knappast belysts inifrån på detta sätt tidigare. Joanne Joseph skriver en utsökt men inte svår engelska. Språket är kanske lite för bra för att vara skrivet av en indisk arbeterska, även om Shantis begåvning ofta framhålls. Fiktionen med dagboken haltar alltså lite, men det är min enda invändning mot denna verkligt läsvärda och rentav viktiga bok.

Briljant återkomst till novellen

2022-09-21 Johanna Holmström: Handbok i klardrömmar (Förlaget M/ Albert Bonniers Förlag 2022; 300 s.). Efter att ha inlett sin författarbana med några välförtjänt lovprisade novellsamlingar övergick Johanna Holmström till romanformen, med blandat resultat, där enligt min mening bara den senaste, Själarnas ö, var riktigt lyckad. Nu är hon tillbaka i novellistiken , med besked. Liksom i hennes kanske bästa bok, Camera obscura från 2009, kuggar novellerna i varandra till en tematisk och konstnärlig helhet. Vi rör oss framåt i tiden, alltmer dystopiskt, tills klimatkris och annat tvingar – för mänsklighetens bästa – artificiella intelligenser att ta över. I skuggan av samhällsutvecklingen begår somliga människor bestialiska handlingar, som är svåruthärdliga att läsa om. Andra försöker med olika medel behålla sin mänskliga värdighet och hamnar på kollisionskurs med makten. Johanna Holmström skriver fram kusligheten mycket skickligt.

Men lika mycket som det fantasifulla berättandet fascinerar Holmströms språk. Jag kan inte påminna mig någon författare i hennes generation som så medvetet och närmast virtuost arbetar med både ordval och syntax för att uppnå önskad effekt. Språkbehandlingen gjorde mig häpen och förtjust många gånger under läsningen.

Av några olika skäl blir den här texten lite kortare än vanligt. Men det är inte relaterat till bokens kvalitet, som är mycket hög.

Familj och folkhögskola

2022-09-12 Ulla-Lena Lundberg: Lyser och lågar (Förlaget M 2022; 381 s.). Det är tio år sedan Ulla-Lena Lundbergs senaste roman, den Finlandiaprisbelönade Is, utkom, så publiceringen av denna nya är en litterär händelse i sig. Därtill är den en intressant och väl berättad historia, även om den inte riktigt når upp till föregångaren.

Liksom i Is är Lundberg inspirerad av sin egen familjs historia. Den här gången börjar hon vid Vasa brand 1852 och följer tre generationer kvinnor, och deras män, fram till 1920-talet. Det är dock ingen jämnt framrullande släktkrönika, utan den kvantitativa och kvalitativa tonvikten ligger på mormodern Olga och hennes många år på Finns folkhögskola i Esbo, som grundades 1891 av hennes man Robert (Borgstedt i boken, Rostedt i verkligheten) . Ja, folkhögskoletanken och dess tillämpning på Finns är nog bokens viktigaste tema, som får sin styrka genom den professionella etnologen Lundbergs insikter, förmedlade av den framstående författaren.

Med den dispositionen blir första delen, om bonddottern och pigan Bitt (senare Betty) från Vörå i Österbotten och hennes soldat Valentin mest en snabbt berättad prolog. Det är lite synd, för historien om Bitts och två andra flickors vandring från Vörå till Helsingfors är spännande, och Valentins upplevelser med Finska gardet på väg till krigsskådeplatsen Krim är intressant och upprörande och kunde gott ha fått mer utrymme.

Nå, det går bra för Valentin Nyström, han kan bilda familj med sin Betty och etablera sig i Borgå. Han är självlärd och angelägen om barnens bildning, och Olga och hennes syster Ida gör ordentliga klassresor (vilket man inte kan säga om de två sönerna, som går till sjöss och i stort sett försvinner ur historien). Ida blir en av Finlands första utexaminerade gymnastiklärarinnor – och en viktig bifigur romanen igenom. Olga träffar den begåvade idealisten Robert. Deras relation är komplicerad och särskild den långa förlovningstiden blir olycklig för Olga – starkt och inkännande skildrat – men när de kommer till Finns har de ett gemensamt mål och harmonin återställs. För några år. Utan att Olga glöms bort blir nu skolan huvudpersonen, med sina rektorer Borgstedt, Uno Stadius och Arvid Mörne, lärare, elever, lektioner, debatter, förlustelser. Det är ett äreminne som denna viktiga institution i finlandssvensk folkbildningshistoria är väl värd.

Olgas dotter Karin får vi följa, i brottstycken, från födseln, småbarnsåren med en dramatisk skildring av hur Karin är nära att dö i difteri, en ytterst olycklig skoltid och hennes förälskelse i den i moderns ögon olämplige Gunnar, en bondson utan egen gård. Karin är sluten och vrång, och Olga försöker förgäves vinna hennes förtroende.

I tredje delen har Olga och Ida dock all anledning att vara tacksamma mot Gunnar, som under inbördeskriget 1918 hyser in dem på den gård i Tenala (nära Ekenäs) där han är inspektor. Här finns två scener, en med rödgardister på husrannsakan, en med ovilliga kycklingsäljare, där Ulla-Lena Lundberg visar sitt mästerskap med dialog. Efter det blir berättandet åter mer översiktligt, som i första delen, och Karin, med hennes komplicerade psyke, blir läsaren aldrig riktigt klok på.

Tre kvinnor: tre kärlekar. Men det är bara den mellan Olga och Robert som tycks ha intresserat författaren på djupet. Och så kärleken till Finns folkhögskola; det är den som verkligen lyser och lågar. Som jag antytt tycker jag romanen är lite ojämn i sin komposition, men den lever högt på styrkan i Ulla-Lena Lundbergs inlevelse i sina personer och i hennes förmåga att litterärt gestalta den.

90 noveller, 170 år

2022-09-05 Svenska noveller från Almqvist till Stoor (under redaktion av Ingrid Elam och Jerker Virdborg, Albert Bonniers Förlag 2018; 704 s.). Det var ett tag sedan jag skrev något här, för jag har grottat ner mig i den här antologin och haft ogement roligt under nästan tre veckor. 90 olika författare under 170 år, vilken läsfest! Det är klart, vill man att läsning ska stanna i minnet och leda till eftertanke är det inte att rekommendera att läsa boken från pärm till pärm, men det var ett sådant äventyr att läsa tio sidor av en författare och så kasta sig över nästa för att se vad hen hade att erbjuda. Det är klart, några dröjer sig kvar (i en del fall för att jag läste dem tidigare), som Almqvists närmast surrealistiska ”Palatset”, Lagerlöfs ”Bortbytingen” om ovillkorlig kärlek, Söderbergs varmt ironiska ”Kyssen” och Dagermans drabbande tragiska ”Att döda ett barn”. Men också en mästerlig novell av Eyvind Johnson, ”Svår stund” från 1934, om en människa som av en avundsman berövas allt: befattning, självförtroende och till och med fästmö; det är Otello (minus svartsjukan) och Jago. Ett par fastnar för att historien som berättas är så vedervärdig att novellen blir svår att läsa till slut, speciellt Rober Kangas ”Arvikakungen” (1994). Men de flesta ger förströelse för stunden och sedan är de borta, vilket alltid har varit mitt problem med noveller.

Urvalet i antologier går ju alltid att ifrågasätta, men jag ska bara göra två reflexioner. Den första är att det är glädjande många finlandssvenska författare representerade, från Topelius till Susanne Ringell (fast jag saknar verkligen Johan Bargum). Den andra: hur i all världen har redaktörerna kunnat sidsteppa Hjalmar Bergman? En av svensk litteraturs största, som har skrivit mängder med noveller. Här ifrågasätter jag inte utan fastslår att Ingrid Elam och Jerker Virdborg gjort ett allvarligt fel. Annars är det en välfungerande blandning av kända och mindre kända författare, och redaktörerna låter tidsanda och teman återspeglas i den kronologiska ordning efter tillkomstår som novellerna är uppställda i: mycket om kvinnornas ställning i slutet av 1800-talet, arbetets villkor på 1920- och 30-talen. Elam och Virdborg har tydligt undvikit långa noveller; Almqvists ”Palatset” är den i särklass längsta med sina 35 sidor, medan genomsnittet ligger på ca 8 (dock mycket text på varje sida).

Det känns inte meningsfullt att referera eller ens nämna många flera. Maxim Grigorievs ”Resan till Potsdam” (2014) om en alldaglig utflykt från Berlin minns jag för att den så skickligt illustrerar minnets opålitlighet. Den är också, jämte ”Kyssen”, en av de få humoristiska novellerna, även om inslag av humor finns i några andra. Men huvudintrycket är att svenska noveller är en allvarlig sak.

Jag ber om ursäkt för att den här texten är lite fladdrig; det ligger nästan i sakens natur. Det är en bok som bör finnas i varje litterärt intresserat hem och den kan rekommenderas som studentpresent.

Psykologisk skärpa och brutal spänning

2022-08-17 Lina Wolff: Djävulsgreppet (Albert Bonniers Förlag 2022; 270 s.). Den som läste Lina Wolfs förra roman, Köttets tid, kommer att känna igen sig och samtidigt bli överraskad. Båda romanerna utspelar sig i Sydeuropa, och har köttets tvångsmässiga lust som tema. Första halvan i båda har ett lugnare tempo och är mer ordrikt resonerande, medan tempot efter en dramatisk vändning skruvas upp i andra delen med våldsamma och bitvis absurda inslag. Men medan Köttets tid hade fler och bredare spelplatser är Djävulsgreppet ett kammarspel i fysiskt och psykiskt stängda rum och skriven ur en enda persons perspektiv.

Denna, en ung kvinna med oro i kött och själ, har lämnat Sverige för att söka något annat i Italien, närmare bestämt Florens. Hon är namnlös men kallas av den älskare hon snabbt hittar för Minnie (det engelska namnet för Musse Piggs flickvän, eftersom hon är tystlåten som en mus). Älskaren får förstås heta Mickey men omtalas boken igenom som den Renlige. Älskarinnan har nämligen lyckats förvandla den ursprungligen överviktige och otvättade ”Mickey” till en attraktiv man, mån om sitt yttre, som får andra kvinnor att titta efter honom. Med sitt nyvunna självförtroende blir mannen alltmer dominant, krävande – och våldsam. Romanen är skriven i tredje person men kunde lika gärna vara i jagform; så total är Lina Wolfs inlevelse i sin huvudperson. Hon har hittat en berättarteknik som sömlöst växlar mellan vanligt narrativ och svävande anföring där ”Minnies” psykiska tillstånd kan återges med en detaljskärpa jag sällan stött på. Det kan nämnas att författaren och hennes huvudperson har en del gemensamt i sina biografier, som att ha levt i en destruktiv relation och ha varit barn i ett litet samhälle när ett bestialiskt flickmord ägde rum. Det senare tycks ligga bakom att ”Minnie” i sitt alltmer förvirrade tillstånd ser sig och Mickey som offer i en kamp mellan demoner.

Efter att ha flytt Florens hamnar huvudpersonen ur askan i elden. Den andra halvan av boken har en helt annan dynamik, dramatisk, spännande, brutal och närmast surrealistisk. Nästan alla recensenter har påpekat inflytandet från den chilenske författaren Roberto Bolaño, som Lina Wolff översatt. Det är svårt att lägga ifrån sig boken innan man fått veta hur det slutar. Det är ett betyg så gott som något, men det är första delen som är ett fläckfritt mästerverk och den psykologiska inlevelsen som är Lina Wolfs vassaste litterära vapen. Med sina tre senaste romaner, Augustprisvinnaren De polyglotta älskarna, Köttets tid och denna, framstår hon som en av de främsta svenskspråkiga romanförfattarna, inte bara i sin generation utan över huvud taget.

”George Orwell möter John Le Carré”

2022-08-05 Sergej Lebedev: Debutant (2020; svensk övers. Nils Håkanson, Nilsson Förlag 2021; 256 s.). Den här boken har formen av en spänningsroman och kan absolut läsas som en – utmärkt – sådan. Men den som bara är ute efter spänning får beväpna sig med tålamod, för i den spännande huvudberättelsen finns på åtskilliga ställen ganska långa, reflekterande avsnitt, där huvudpersonerna, mördaren och offret, ser tillbaka på sina liv och mediterar över sin situation på ett bitvis närmast poetiskt språk. Det handlar nämligen om vad auktoritära eller totalitära system kan göra med människor som blir delar av systemet utan att direkt bejaka det. Svaret är nedslående.

Sergej Lebedev är född 1981 och bosatt i Berlin. Han anser sig inte själv som dissident i exil, men hans hårda kritik av Putin och hans regim gör det nog svårt för honom att återvända. Hans romaner är samhällskritik och individualpsykologi sammanvävda, här alltså i spänningsromanens form (”George Orwell möter John Le Carré” enligt Staffan Heimerson i Axess).

Spänningen byggs upp successivt genom att vartannat kapitel berättar offrets historia, vartannat mördarens. Den framgångsrike giftforskaren Kalitin har byggt sin karriär på att leverera allt bättre (dvs. säkrare och mer ospårbara) gifter till Sovjetunionens säkerhetstjänst. Han och hans kolleger är verksamma i ett totalhemligt samhälle, kallat Staden, sedermera flyttat till Ön, som Kalitin nostalgiskt, men med tilltagande ruelse, tänker tillbaka på. Han har nämligen gått i landsflykt, sedan förhållandena efter Sovjetunionens fall gjort hans arbete omöjligt. Men nu, 30 år senare, är ordningen återställd i Ryssland, och Kalitins gömställe är upptäckt. Det är bara en tidsfråga innan mördarpatrullen från FSB dyker upp för att avrätta honom med hans egen uppfinning, det ospårbara giftet Debutant.

Den utsände mördaren, Sjersjnev (borde kanske vara Sjersjnjov) är överstelöjtnant i FSB med traumatiska krigserfarenheter från Afghanistan och Tjetjenien, ett havererat äktenskap och ett komplicerat förhållande till sin tonårige son. På resan mot ”objektet” har han gott om tid att grubbla över sina övergrepp i tjänsten, som nog plågar honom mer än han vill medge. Ständiga problem och förseningar under resan får honom och hans kumpan Grebenjuk, yrkesmässiga paranoiker, att misstänka att värdlandets (aldrig utsagt men allt tyder på Tjeckien) säkerhetstjänst är dem på spåren. En viktig person, med några egna kapitel, är den f.d. dissidentprästen Travniček, som intresserat sig för Kalitin i hans isolerade belägenhet och för vilken denne, i djup själanöd, öppnar sig. Prästens civilkurage kontrasterar vältaligt mot Kalitins följsamhet mot makten. Själva upplösningen är en aning snöplig och sker ”not with a bang but with a whimper”.

Lebedev är en allvetande berättare, ömsevis i huvudet på Kalitin och på Sjersjnev. Deras tankar återger han gärna och skickligt genom s.k. svävande anföring, dvs. i deras egen språkdräkt med den indirekta anföringens pronomenväxling och tempusföljd och utan anföringssats:

”Kontrollanterna började diskutera något med varandra. Bakom Sjersjnev och Grebenjuk tryckte kön på. Hörnet på någons väska smällde in i foten på honom. För en stund tyckte han att det var som arrangerat, alltihop. När som helst skulle de gripa honom, trycka ner honom bakifrån med händerna på ryggen, gubbstrutten med portföljen skulle vända sig om och slita fram en automatpistol. Han försökte bemanna sig, pressa tillbaka tankarna.” [Min kursivering]

Nils Håkanson står som synes för en välsittande svensk språkdräkt, som förstärker det höga läsvärdet.

Voltaire i kortformat

2022-07-31 Zadig, Micromégas et autres contes par Voltaire. Texte établi et présenté par Pierre Grimal (Librairie Armand Colin 1961; 285 s.). Inspirerad av läsningen av Stellan Ottossons Voltairebiografi (se min förra text) plockade jag fram denna lilla volym från min studietid. Vilket nöje att återse de gamla berättelserna (även om jag nog inte läste riktig alla när det begav sig)! Av Voltaires skönlitterära prosa är väl bara romanen Candide känd och läst i dag, men han skrev många längre och (oftast) korta berättelser under senare delen av sitt liv. De gavs ut anonymt, men tendensen, språket och stilen är så oefterhärmligt Voltaireska att knappt någon torde ha misstagit sig på deras upphovsman. De flesta utspelar sig i orientaliska miljöer och är tydligt influerade av Tusen och en natt, som kom ut i fransk översättning i början av 1700-talet. Det är också tydligt att Voltaire med behållning läst Montesquieus Lettres persanes (”Persiska brev”), där denne låter två persiska ädlingar förundra sig över samhällsskick och seder i det samtida Frankrike. Även för Voltaire är Orienten i många fall ett Frankrike i förklädnad, ibland, som i ”Le monde comme il va” (Världen som den är) så genomskinlig att man ser framför sig en parisisk salong snarare än ett orientaliskt harem. När han inte gisslar det franska samhället, den katolska kyrkan och dess koryféer, satiriserar han gärna över olika filosofiska skolor, som de som utgår från Descartes eller Leibniz, medan han är mer positiv till Locke och den brittiska empirismen. Så inte minst i den verkligt roliga, Rabelaisinspirerade ”Micromégas”. Denne är en superjätte från en planet runt Sirius som besöker jorden och finner till sin förvåning att de myrlika krypen där faktiskt har tankeförmåga. En udda berättelse till stil och ämnesval är ”Jeannot et Colin”, som utspelar sig i fransk samtid och är en moralitet om hur plötslig och oförtjänt rikedom korrumperar, medan välstånd förvärvat genom hederligt arbete gör människan god och generös. Jag uppfattar den närmast som en parodi på sedelärande berättelser, lite av samma slag som Falstaff, fakirs ”Den olydige Konrad” m.fl.

De många korta berättelserna, på två till fyra sidor, närmast skisser eller historietter, där Voltaire varierar sina teman, hoppar jag över här. Utrymme måste nämligen ägnas den längsta (80 s.), ”Zadig ou La destinée” (Zadig eller Ödet). Den handlar om en god man med många talanger, men när han får göra bruk av dem blir han oftast illa lönad och hamnar i stora svårigheter under sina irrfärder i Orienten. Det är ödets ironi som uttrycks med Voltaires berömda dito. Man kan se denna berättelse från 1747 som en förstudie till den 12 år yngre Candide, men ”Zadig” är betydligt godmodigare; dess värld är inte helt uppfylld av skurkar utan rymmer även ett antal goda människor.

Med sitt enkla, direkta läsartilltal är Voltaires franska inte svår om man väl lärt sig språket en gång. Icke franskkunniga måste jag tyvärr göra besvikna: vad jag kan se finns inte en enda av berättelserna tillgänglig i svensk översättning. Men Candide finns i flera utgåvor, så läs den, du som ännu inte gjort det!

Finlandssvensk modernism i presentboksformat

2022-07-13 vara mänska. Kerstin Söderholm i urval (115 s.) & Mina lögner. Henry Parland i urval (106 s.), utgivna av Pieter Claes & Elisa Veit, inledning av Anna Möller-Sibelius (Söderholm) resp. Agneta Rahikainen (Parland); Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm 2022. Det här är två små eleganta volymer, utgivna i Litteratursällskapets serie SLS Varia, utan den sedvanliga vetenskapliga och textkritiska tyngden. De kan ses som komplement till just sådana utgåvor av Söderholms och Parlands verk. Återseendets glädje för en del, aptitretare till fördjupad läsning för andra.

Det senare torde i hög grad gälla Söderholmvolymen. Kerstin Söderholm (1897–1943) tillhör den finlandssvenska modernismen men är påfallande okänd jämfört med Södergran, Diktonius, Björling, Enckell eller Parland. Jag har känt till hennes namn men knappast läst något av henne tidigare. Söderholm var sjuklig och levde tillbakadraget och var knappast ett välbekant namn ens i sin samtid. Hennes produktion är inte stor: sex diktsamlingar mellan 1913 och 1941. Men från 1913 förde hon också dagbok fram till sin bortgång. På hennes uttryckliga begäran publicerades dagböckerna postumt och ger en fördjupad bild av författaren som person. Man gör också klokt i att läsa Anna Möller-Sibelius mycket upplysande inledning innan man ger sig i kast med själva texterna.

I urvalet blandas dikter och dagboksutdrag, även de senare ofta i diktform. De är grupperade i fyra tematiska avsnitt: Jag, Du, Han, Det. Ämnesvalet kan påminna om Södergrans, men Söderholm är mindre högspänd. Metern är fri och dikterna orimmade, men de är språkligt noga utformade och gör ofta starkt intryck:

Jag anade dig engång
hårda
ande
outsäglighet,
tagg i mitt bröst
bristningsfina tråd.

Jag lever för att jag aldrig sett dig.
Jag tror för att jag aldrig känt dig.
Jag förstår dig för att jag aldrig visste ditt namn.
(Ur Rödgula vägar, 1928).

Henry Parlands samlade skrifter gavs ut i textkritisk utgåva av SLS för några år sedan, och jag har skrivit om alla delarna på min blogg. Det här urvalet av dikter och novellfragment samt inledningen till romanen Sönder känns representativt i sin blandning av välkända och mindre kända texter.

Sammanfattningsvis två verkligt attraktiva små volymer, att njuta av själv eller varför inte ta med som gåbortpresent i stället för en flaska vin?

Berättelser ur deras levnad

2022-06-23 Rachel Cusk: Konturer (2014; svensk övers. Rebecca Alsberg, Albert Bonniers Förlag 2018; 200 s.). Det här är en bok jag inte blir riktigt klok på. Tillsammans med de två andra delarna i trilogin, Transit och Kudos, väckte den stor uppmärksamhet när den kom ut, men nu tycker jag inte man hör så mycket om den. Kanske för att man insett att den var något av en luftpastej?

Boken kallas roman, men som roman i egentlig mening är den dötråkig. Jagberättaren reser till Aten på en vecka, träffar och samtalar med ett antal människor, britter och greker, och reser hem igen. Men man ska förstås läsa den för interlokutörernas berättelser, som Cusk återger ömsom i direkt anföring, ömsom i kommenterande referat. Sedd så är boken snarast en novellsamling med dragning åt det essäistiska. Temat är krisande familjerelationer, mellan makar och mellan föräldrar och barn, och de som berättar är personer som berättarjaget träffar i olika sammanhang, den första redan på flyget till Aten, en man som förlorat sin förmögenhet efter två katastrofala äktenskap; han blir något av en genomgående figur. Andra är vänner och kolleger som hon träffar på kaféer. En tredje, rätt intressant grupp är de elever berättaren undervisar i novellskrivande (anledningen till hennes Atenvistelse), som får berätta muntligt i stället för att skriva. Det är alls inte dåligt, men knappast någon av berättelserna tar riktigt tag, och hela läsningen blir därefter: ganska långtråkig. Det mer essäistiska draget av introspektion, som interfolierar de externa berättelserna, förhöjer inte läsvärdet för denne för dagen griniga anmälare.

Tredje riket inifrån – utifrån

2022-06-16 Kirsten Thorup: Intill vanvett, intill döden (2020; övers. Helena Hansson, Albert Bonniers Förlag 2022; 382 s.). Att läsa denna roman är som att dras in i ett svart hål – men komma ut på andra sidan. Textens dragningskraft är oemotståndlig, uppslukandet är totalt. Hur har hon burit sig åt?

Rent tekniskt är frågan lått att besvara. Berättelsen strömmar fram i ett ohejdat flöde där jaget beskriver det som sker i samma ögonblick det händer, sömlöst blandat med sina reflexioner. Meningarna är korta, mest bara huvudsatser. Dialog återges direkt utan anföringssatser eller citattecken (vilket ibland gör det svårt att veta vem som talar). Styckeindelning saknas, och de rubriklösa avsnitten kan vara flera tiotal sidor långa. Ändå är romanen inte det minsta svårläst. Jag tror det beror på föreningen av författarens totala identifikation med sin huvudperson, intensiteten i uttrycket, berömvärt omhändertagen i den svenska översättningen, och den spännande handlingen.

Handlingen utspelar sig hösten 1942. Jagberättaren Harriet är danska, 33 år, änka, med två små pojkar, efter Gerhard, som av idealistiska skäl kämpat mot Sovjetunionen i Finlands vinterkrig och som frivillig även i fortsättningskriget hamnat i Luftwaffe, i vars tjänst han stupat. Båda är i första hand antibolsjeviker, inte nazister, men de sympatiserar med Tysklands sak. Harriet är nedbruten av sorg efter den make hon älskat ”intill vanvett, intill döden”. För att komma på fötter antar hon en inbjudan från ett par flyktigt bekanta, Luftwaffegeneralen Klaus, och hans danska hustru Gudrun, att bo hos dem i München under några månader. Pojkarna får bo på barnhem under tiden. Romanen börjar med den helvetiska tågresan genom Tyskland, och sen blir det i princip bara värre. Generalsparet lever visserligen det ombonade liv som tillkommer en så högt uppsatt person, men Tyskland är långt ifrån det välordnade samhälle som det framställts som i det tyskockuperade Danmark. Varubristen är kännbar även i värdfamiljen, och värdinnan Gudrun är spänd, neurotisk och mycket ombytlig till humöret. I hushållet finns två ”frivilliga” Ostarbeiter, unga ukrainskor som kallas Ludmilla fast ingen heter så. De kan tyckas haft tur som inte hamnat i den tunga industrin men är i själva verket i livsfara även inom hemmets väggar. Levnadsförhållandena i Tyskland hösten 1942, på väg mot Stalingrad, är helt enkelt urusla, men att inte tro på Endsieg är defaitism och kan medföra dödsstraff. Allt detta noterar Harriet med rätt oförvillad blick, och påtalar missförhållandena för väninnan Gudrun, som slår ifrån sig. Harriet försöker hjälpa där hon kan, men medmänsklighet står inte högt i kurs. Uttalad regimmotståndare blir hon inte, ens inför sig själv.

Romanens första kulmen är en middag för högt uppsatta koryféer som värdparet ordnar när Klaus är hemma på permission. Att säga att den urartar är ett grovt understatement. Efter det förlorar skildringen en del i intensitet, men den återkommer med full kraft på slutet, som en pendang till inledningen.

Allt ses alltså enbart med Harriets blick. Den framstående författaren Kirsten Thorup lyckas ändå gestalta psykologin inte bara hos Harriet utan även hos uttalade nazister, medlöpare, tvivlare, regimmotståndare och slavarbetare. Det är urstyvt!

Kirsten Thorup var 78 år när roman kom ut i Danmark. Jag tror bara en författare med så gedigen erfarenhet kunde har rott detta stora och svåra projekt i land – och med så lysande litterärt resultat. Av eftertexten framgår vilken oerhörd research som ligger bakom, och litteraturlistan är värdig ett akademiskt historieverk. För att öka berättelsens autencitet och närvaro finns många ord, fraser och till och med meningar på tyska i texten. Till icke tyskkunnigas hjälp finns dessa översatta i ett appendix i boken.

Att den svenska översättningen utkommer samtidigt som Ukraina åter drabbats av krig är förstås en tillfällighet, men det gör denna roman ännu mer samtida än den redan är i sig själv.