Fransk kulturparnass föremål för rolig satir

2019-04-20 Laurent Binet: La septième fonction du langage (Grasset/Livre de Poche 2015; finns i svensk övers. av Sara Gordan, ”Språkets sjunde funktion”, Albert Bonniers Förlag 2019). Den berömda franska litteraturteoretikern och semiotikern Roland Barthes blev överkörd av en lastbil i Paris i februari 1980 och avled på sjukhus en månad senare. Detta faktum är utgångspunkten för en både lärd och rolig och alldeles vildsint roman som föga bekymrar sig, nej snarare gör en poäng av att inte bry sig, om historisk fakticitet. Enligt Laurent Binet blev nämligen Barthes mördad, och det av någon av de med namns nämnande handlande personerna i samma filosofiska och litteratur- och språkteoretiska krets. Här framställs som konspiratörer, spioner, sexgalningar och drogmissbrukare representanter för den franska kultureliten som Michel Foucault, Jacques Derrida, Bernard-Henri Lévy, Gilles Deleuze, Hélène Cixous med flera. Ett särskilt gott öga har Binet till det äkta paret Julia Kristeva och Philippe Sollers. Det som den 30–40 år yngre författaren främst vill åt, tycks det, är det abstrakta och ofta dunkla teoretiserandet utan verklighetskontakt som han (och många med honom) anser vidlåda hela denna krets. Som en klarhetens motpol, och sympatisk person, framställs den italienska semiotikern Umberto Eco.

Vad var då motivet till ”mordet” på Roland Barthes? Ja, här är det bra att behärska elementa av allmän språkteori och särskilt talaktsteori, men det är inte nödvändigt för att ha nöje av romanen. Den berömda ryska lingvisten Roman Jakobson postulerade sex funktioner för språket, men Binet låter honom ha funnit en sjunde, som han hemlighöll för att den var farlig. Det handlar om en funktion som direkt påverkar den tilltalade. Den påminner om funktioner som återkommer i anglosaxisk talaktsteori, lanserad av namn som J.L. Austin och John Searle (den senare agerande i boken), språkets performativa eller perlokuta funktion, där ett språkligt yttrande har en direkt utomspråklig verkan. Exempel: om en chef (i USA) säger till en anställd ”Du är avskedad”, så är den anställde faktiskt avskedad. Den som kan få denna funktion att fungera mer allmängiltigt skulle kunna få väldig makt. Så när ett dokument med den sjunde funktionen dyker upp i Paris blir både filosofer och statsmän – presidenten Giscard d’Estaing och hans utmanare Mitterrand – ytterst angelägna om att lägga vantarna på det.

Mordutredningen läggs i händerna på ett udda par, den garvade, reaktionära poliskommissarien Bayard och den unge semiotikern och vänstermannen Simon Herzog. Bayard står för det vanliga polisarbetet, och Simon blir hans hjälpreda i den lingvistiska och semiotiska snårskogen. Utredningen tar formen av en roadmovie, som för paret till Cornell-universitetet i USA, till Bologna, Venedig och Neapel. Berättelsen är ironisk och satirisk när den rör sig i akademiska kretsar, dramatisk och spännande när utredarna konfronteras med yrkesmördare och andra kriminella. En speciell krydda, säkert inspirerad av Dan Brown, är en hemlig orden med högt uppsatta personer som medlemmar, där man stiger i graderna genom att utmana högre rankade på en verbal duell. Ett i sammanhanget drakoniskt straff väntar den utmanare som förlorar duellen.

Boken är en lek med romanformen och övergår ibland i metaroman, som när huvudpersonen Simon funderar över om han finns på riktigt eller är en gestalt i en roman. För att poängtera fiktionen lägger Binet in flera direkta faktafel. Bland annat låter han två filosofer dö, av vilka den ene dog långt senare och den andre ännu är i livet. Och som alla tennisintresserade vet förlorade inte Björn Borg det femte och avgörande setet i finalen mot Ivan Lendl i Franska öppna mästerskapen 1981 utan vann sin sjätte och sista seger i turneringen. Man kan diskutera det etiska i att låta verkliga, ännu aktiva personer spela skurkroller i en roman, men det fungerar som satiriskt grepp och är mycket underhållande.

Historieberättande av hög klass

2019-04-03 Dag Sebastian Ahlander: Sverige vid avgrunden. 1808–1814 (Historiska Media 2019; 279 s.). Dag S. Ahlander (skolkamrat och vän sedan snart 60 år) fick mycket uppmärksamhet och beröm för sin Mannerheimbiografi 2017). Nu har han gått vidare, bakåt i tiden, till en period när Sveriges öde stod och vägde, men som sällan behandlats just som en enhetlig period: från det ryska anfallet på Finland 1808 till konventionen i Moss 1814, som formellt avslutade Sveriges senaste krig. Ahlander målar Sveriges läge i mycket mörka färger: både krigsmakt och civilförvaltning i upplösning, riket omgivet av fiender, allvarlig risk att Sverige skulle delas upp, vid Motala ström eller Dalälven, mellan Danmark och Ryssland. En statsvälvning utan plan, lynchning riksmarskalken von Fersen. Och lika bjärt beskriver han hur en man, marskalken Bernadotte/kronprins Karl Johan, på märkliga vägar hamnade i Sverige och återställde ordningen och Sveriges militära anseende i omvärlden. Karl Johan är Ahlanders hjälte, liksom Mannerheim i förra boken tecknad med ett minimum av kritik och ifrågasättande.

Över huvud taget handlar boken främst om personer, inte samhällsförhållanden, inte ideologier. Det är ”1809 års män” som vägs på Ahlanders våg och befinns för lätta. Carl Johan Adlercreutz, mannen som handgripligen avsatte kung Gustav IV Adolf men aldrig tänkt sig en revolution; Georg Adlersparre, revolutionären och insurgenten, som hellre skrev brev till sin fästmö än spelade en ledande roll efter statskuppen och som lanserade en i grunden omöjlig tronföljare (Karl August); hertig Karl, åldrad, svag och obeslutsam. Ingen vuxen sin uppgift.

Det historiska förloppet är ju väl känt, och jag ska inte uppehålla mig vid det. Man kan fråga sig om risken för Sverige som nation verkligen var så stor. Visserligen stod franska trupper under Bernadotte(!) på Själland och ryska i Västerbotten, men Sveriges kuster skyddades av brittiska flottan och i ledande ryska kretsar var man tveksam till att ta för sig för mycket av det svenska riket. Det hade varit knepigt nog att erövra Finland; man hade knappast manskap och logistik för att ta det betydligt större Sverige. Och dessutom kunde Sverige vara en black om foten vid en av alla väntad fransk-rysk slutuppgörelse.

Karl Johans dilemma 1813–1814 uppehåller sig Ahlander på ett intressant sätt vid. Han skulle besegra Danmark och lägga Norge under Sveriges krona, samtidigt som han deltog som en av de högsta befälhavarna i slutstriden mot Napoleon. Och hans ambitioner i det postnapoleonska Frankrike kunde svårligen förenas med rollen som dubbelmonark i Norden. Resultatet blev att norrmännen gavs nästan helt fria tyglar att utforma sitt självbestämmande under den svenska kronan, samtidigt som Karl Johans franska planer stäcktes genom den Bourbonska restaurationen. Korrespondensen mellan Karl Johan och hans hustru Désirée, kvar i Paris ger en fin, mänsklig inblick i dilemmat.

Dag Sebastian Ahlander är inte historiker men en historisk berättare av rang. Man kan ha invändningar mot hans betoningar och förbiseenden. Med ”Sverige vid avgrunden” har han ändå åstadkommit en historisk skildring av hög klass och med stort läsvärde.

Svart pikaresk speglar Finlands historia

2019-03-28 Rosa Liksom: Överstinnan (2017; svensk övers. från meänkieli av Janina Orlov, Wahlström & Widstrand 2019; 173 s.). Rosa Liksom är ett fenomen. Alltifrån den märkliga pseudonymen (ja, efter det svenska ordet ”liksom”) till sitt breda konstnärskap. Som författare är hon alltid läsvärd och underhållande, men den litterära nivån varierar. Bäst är hon då hon kan kontrollera sitt flödande berättande, som i det prisvinnande mästerverket ”Kupé nr 6” (2011).

I den här romanen har hon öppnat alla slussar. Berättelsen forsar fram i ett rasande tempo och saktar in bara i slutkapitlet. Det må vara kongenialt med historien hon berättar en svart pikaresk i racerfart från Rovaniemi till Ekenäs, men som läsare blir man lite andfådd när det inte finns några vilopunkter.

Det är en namnlös kvinna som berättar om sitt långa liv med en 28 år äldre man, endast kallad Översten. Det börjar som en handlös förälskelse för den tonåriga flickan i slutet av 1920-talet, fortsätter med lyckliga älskarinneår på 30-talet och även under krigsåren, därefter i ett alltmer destruktivt äktenskap där den åldrande Översten svårt misshandlar sin hustru, fysiskt och psykiskt. Till slut lyckas hon fly.

Översten är övertygad nazist, och hans kvinna delar villigt hans åsikter. De umgås i högt uppsatta kretsar i Tyskland och bland tyska militärer i norra Finland. Parallellt med parets tillvaro tecknas en bild av ett Mellankrigsfinland där ledande kretsar hyste starka nazist- och fascistsympatier. Säkert lite överdrivet på sina ställen, men antidemokratiska krafter var starka i Finland den här tiden, även om de var för splittrade och dåligt organiserade för att gripa makten.

För mig är den största behållningen den psykologiskt trovärdiga gestaltningen av hur en i grunden sund, mentalt stark och vacker kvinna kan hamna i en så total beroendeställning av en man. Berättelsen lär ha verklighetsbakgrund, och även dagens verklighet bjuder ju tyvärr på liknande förfärliga historier. Den politiska dimensionen, som jag misstänker varit nog så viktig för författaren, är inte ointressant, men lite för gräll och utan att erbjuda några nya insikter. Mycket läsvärd roman men inget mästerverk.

Historisk berättarglädje

2018-08-05 och 2019-03-22 Dick Harrison: Englands historia. Del I Från forntiden till 1600; Del II Från 1600 till idag. Två nya volymer i den osannolikt produktive Lundaprofessorns populärvetenskapliga œuvre. Vi lekmannaläsare ska vara glada att en seriös akademiker lägger så mycket energi på att sprida historiska kunskaper till den icke-akademiska världen. Man kan vara säker på att fakta är korrekta och analyser välgrundade. Här har han åstadkommit en tämligen traditionell historieskrivning där den politiska historien (”kungar och krig”) är helt dominerande. Harrison gör en poäng av att historien under medeltiden, som dominerar första delen, i brist på starka samhälleliga institutioner (utom kyrkan) med nödvändighet blir personcentrerad. Några kapitel om hur folket levde, om kulturen och liknande kompletterar bilden men rubbar inte helheten.

I enlighet med detta program spelar regenterna allt mindre roll ju mer parlamentets och kabinettets makt stärks från 1700-talet och framåt. Harrison uppehåller sig vid stora reformperioder, som 1830-talet och den långa ”konsensusperioden” under efterkrigstiden, där den grundläggande politiken var densamma oberoende av vilket parti som regerade. Först med Margaret Thatcher på 1980-talet kom något helt nytt.

I takt med att England/Storbritannien utvecklas till en världsmakt blir det tydligt att det är Englands historia i England som Harrison skriver. Koloniseringar, imperialism, krig i andra länder behandlas inte mer än absolut nödvändigt, inte ens världskrigen. För den som redan är något insatt i engelsk historia fungerar de båda böckerna på inalles knappt 600 textsidor som en repetitionskurs med förvisso en del nya insikter.

Dick Harrison är en driven författare och skriver ledigt och medryckande. Böckerna går fort att läsa. Viss överanvändning av favoritord och några stilistiska inadvertenser tyder på att han har skrivit väl snabbt, men det är en marginell invändning.

Mäktigt epos och tät lyrik

2019-03-17 Linnea Axelsson: Ædnan (Albert Bonniers Förlag 2018). Detta är det blott andra diktverk som fått Augustpriset; det första var Tomas Tranströmers ”Sorgegondolen” 1996. Men det känns fel att tala om dessa båda böcker som vore de verk i samma genre. För medan ”Sorgegondolen” är en klassisk, koncentrerad, inåtvänd lyriksamling, är ”Ædnan” ett omfångsrikt epos, konkret fäst i den verkliga världen. Fullt så omfångsrikt som sidantalet 767 låter antyda är det dock inte, då det inte är mer än 8–10 korta textrader på varje sida. Men varje rad är så mättad med innehåll att benämningen epos är fullt befogad.

Till innehållet är ”Ædnan” (äldre nordsamisk ortografi för ’mark’, jord’, ’land’; modern nordsamiska eana) en släktkrönika som omfattar, om jag räknat rätt, fyra generationer från 1920-talet till vår tid. Livet, både det traditionella samelivet och det bofasta livet utan renar, som blir lotten för alltfler, skildras med skuggor och dagrar i jagform av olika berättare. Det är absolut inget idylliserande det-var-bättre-förr. Däremot beskrivs ”svenska” överhetspersoner: lappfogdar, antropologer, nomadskollärare Vattenfalls representanter, entydigt negativt. Övergrepp i stort och smått får mycket plats. En grundfråga genom hela boken är hur man kan bevara sin samiskhet utan att leva traditionellt sameliv. Den yngsta generationens företrädare ger diametralt olika svar. Per överger helt det samiska och ligger ute på vägarna som lastbilschaufför. Sandra återerövrar sin etnicitet, lär sig språket, syr en kolt och slår sig ihop med en renskötare. Den som slits sönder är deras mor Lise, gift med en ”svensk”.

Lise, vars röst hörs mest i boken, kan påminna om Elle Marja i filmen ”Sameblod”. Det är svårt att inte jämföra de två verken med deras gemensamma poetiska ton. Men ”Ædnan” är mer mångtydig och sökande, pekar inte ut något rätt eller fel, vilket bara det gör den till ett större konstverk. Därtill kommer det förtätade lyriska språket, som fungerar lika bra i naturskildringar från fjället som i köksbordsdiskussionerna hemma hos Lise och Rolf i Porjus. Det här är ett betydande litterärt verk, och Augustpriset framstår som mycket välförtjänt.

Formade orden Sverige?

2019-03-14 Elisabeth Åsbrink: Orden som formade Sverige (Natur och Kultur, 2018). Elisabeth Åsbrinks förra bok, ”1947”, var riktigt bra. Jag hade liknande förhoppningar på denna, men de infrias tyvärr inte. Jag tror hon förelagt sig en omöjlig uppgift: Välj ut 60 ord eller fraser i svenska språket, från Sveriges hela historia och skriv om hur dessa eventuellt ger uttryck för svenska värderingar. Till exempel: ”En händelse som ser ut som en tanke”, ”Härtill är jag nödd och tvungen”, ”Den blomstertid nu kommer”, ”Man tager vad man haver”, ”Helan går”, ”Det är synd om människorna”. In mot 1930-talet bränner det till: ”Lapp ska vara lapp”, ”Folkhem”. Efter andra världskriget blir bilden splittrad: ”Personnummer”, ”Vad ska väck? Barsebäck!”, ”Jag är döden”, ”Den glider in i mål”, ”Lyckliga gatan”, ”Äntligen!”. Till slut ”Öppna era hjärtan”, ”Vi visste inte” (om Förintelsen) och till sist ”#Metoo”.

En del av det som berör den äldre historien berättar hon rätt utförligt utan att verka förvänta sig att hennes läsare är smartare än femteklassare. Åsbrink är inte historiker utan hämtar lärdom från olika auktoriteter. Ibland blir det bisarrt, som när hon skildrar Stockholms blodbad enligt Lauritz Weibulls kontroversiella och snart 100 år gamla tolkning.

Annars, särskilt mot slutet av boken, är artiklarna ofta korta och gör halt just när resonemangen ska till att bli intressanta, som om utrymmet tagit slut. Det blir kåserier snarare än essäer. Bäst är Elisabeth Åsbrink som vanligt när hon är personlig och polemisk. Och några verkliga svenska värderingar hittar hon inte fram till, och det var nog det som var meningen.

Förläggare gör debut som författare

2019-03-06 Sara Ehnholm Hielm: Och hjärtat, det var mitt. Essäer om att läsa, skriva, längta och leva i Rom (Förlaget M 2018). Den här boken gjorde sensation när den kom ut i Finland förra året. Den höjdes till skyarna i flera recensioner och belönades med Svenska Yles litteraturpris, och det gjordes reportage om boken och intervjuer med författaren. Det är en bra och läsvärd bok, helt klart, men jag ber mina vänner i Finland om ursäkt: jag kan inte riktigt dela entusiasmen. Jag återkommer till det.

Vad är det för bok? Undertiteln säger en del. Sara Ehnholm Hielm, 46 år, förlagsredaktör på Schildts & Söderströms Förlag (numera förläggare på det nya, Muminägda Förlaget M) och välkänd filmkritiker, gift, med fyra döttrar, får 2015 chansen till ett sabbatsår i Rom, där maken fått ett förordnande på FAO. Nu ska hon skriva sin länge drömda essäsamling om film. Men inspirationen infinner sig inte. I stället börjar hon reflektera över sig själv och över böcker hon läser. Resultatet är boken läsaren har i sin hand.

Berättelsen om året i Rom är grundstommen i boken. Sara älskar Rom, romarna och tillvaron i staden. Miljöskildringarna från olika stadsdelar har doft och färg. Men när hon trillar över en för henne okänd författare, Elena Ferrante, tar läsningen av dennas Neapeltetralogi över allt annat, och i ljuset av läsningen börjar Sara se sig själv och sitt eget liv i ett nytt ljus. Läsningen kompletteras av flera andra kvinnliga författare, som Simone de Beauvoir och Maggie Nelson, och en manlig, Karl-Ove Knausgård. Vad hon finner hos denne är svårt att förstå, och hon medger själv att hon inte på något bra sätt kan förklara sin fascination.

Det bästa med boken är annars just när hon skriver om sin läsning av de kvinnliga författarna. Hon får ut mycket av sin läsning, och lyckas förmedla det på en god essäistisk nivå. Men när hon skriver om sig själv, och det är faktiskt bokens bärande tema, har jag svårare att hänga med. Det hon lämnar ut om sig är inte tillräckligt intressant, åtminstone inte för denne manlige läsare. Det handlar mycket om kroppsvätskor och kroppsfunktioner, och är självutlämnande, men år 2018 bryter det ju inga tabun. Och jag behöver inte få veta att hon har sex med sin man stående mot ytterdörren när han ska iväg till jobbet. Det bästa på det privata temat i boken är prologen. Där berättar Sara om en valborgsmässoafton med mycket sprit (alkoholen flödar rikligt genom hela boken) där återseendet av en gammal manlig vän flammar upp till en passion som hon bara med uppbådande av sin sista viljestyrka kan slå sig lös från. Dagen därpå, 1 maj, ska familjen anträda resan till Rom … Den berättelsen är andlöst spännande, men under fortsatt läsning återgår andhämtningen till det normala.

Ryska martyrer i vår tid

2019-02-25 Torsten Kälvemark: Katedralen som sprängdes. Den ryska kyrkans martyrium 1918–1938 (Artos & Norma 2018). Den här boken utkom i slutet av förra året, och Torsten Kälvemark avled i början av februari i år. Jag har känt till honom i många år men lärde känna honom personligen för knappat fyra år sedan, då vi samtidigt blev medlemmar i en grupp äldre herrar i Södertälje som läste och diskuterade böcker i historia. Jag tyckte mycket om honom för hans försynta och vänliga väsen, som var parat med stora sakkunskaper och skarpt analytiskt sinnelag. Att han hade teologiska studier bakom sig visste vi, däremot inte att han var aktivt troende ortodoxt kristen; tron var för honom en privatsak. När man nu vet det förstår man bättre de starka känslor som uttrycks mellan raderna i denna bok.

Den handlar alltså om förföljelserna av de kristna i Sovjetunionen, i all huvudsak av den ortodoxa kyrkan och dess företrädare. Kyrkans ”martyrium” är väl dokumenterat i siffror på demolerade helgedomar, fängslade och avrättade präster m.m., men Kälvemark lägger med rätta tonvikten på enskilda individers lidande och förfärliga öde. De stora talen i kommunisternas förföljelser och massmord tenderar att skymma undan att det i varje siffra finns ett enskilt människoöde. Han har valt ut ett antal högre prelater och några kvinnor som får sin lidandeshistoria berättad i detalj, och han behöver inga starka ord för att det ska bli upprörande läsning. Därutöver innehåller boken några kapitel om speciella platser, som fånglägret på Solovetskijöarna i Vita havet, ett om titelns Kristus frälsarens katedral i Moskva, som sprängdes 1931 men återuppbyggdes i början av 2000-talet sedan kyrkan och statsledningen blivit såta vänner igen, samt ett om svenska reaktioner från kyrkan, pressen och forskningen under denna tid. Jag tror det var viktigt för Torsten Kälvemark att med denna bok få ge uttryck åt sina religiösa övertygelser.

Marsch mot undergången

2014-02-21 Joseph Roth: Radetzkymarschen (1932; svensk övers. Hugo Hultenberg 1933, bearbetad av Lena Kamhed 2017; förord Stefan Jonsson; Lind & Co. 2018). Vi har alla våra litterära lakuner. Denna var till nu en av mina, trots att jag länge intresserat mig för tidens och områdets litteratur. Tiden är decennierna närmast före första världskriget och i någon mån mellankrigstiden, området är det habsburgska riket och Österrike. Till författarna hör höglitterära namn som Herman Broch, Robert Musil och Elias Canetti och mer lättillgängliga som Arthur Schnitzler, Stefan Zweig och Franz Werfel. Med ”Radetzkymarschen” lägger sig Joseph Roth någonstans mittemellan. För mig blev det en läsupplevelse av numera ovanligt slag.

Johann Strauss d.ä:s berömda marsch, tillägnad en framstående general, är romanens ledmotiv och symbol för Habsburgmonarkins storhet. Militärmusikkapellet i den lilla kretshuvudorten W. i Mähren inleder sina söndagskonserter med den. Bland åhörarna finns kretspresidenten baron Frans Trotta von Sipolje, och hans son kadetten, sedermera löjtnanten Carl Josef. För adelskapet och sitt relativa välstånd kan de tacka Frans far Josef, en ung officer med ursprung i en slovensk bondby, som med fara för eget liv räddar kejsar Frans Josef i slaget vid Solferino 1859. Där och då tar romanen sin början, men stamfaderns historia är raskt avklarad, även om han som hjältegestalt är ständigt närvarande. Huvuddelen av handlingen utspelar sig under sonsonens tid som löjtnant vid två olika regementen, det senare vid imperiets utpost i nordöst, om det nu är Galizien eller Karpatorutenien.

Handling, förresten. Faktum är att det inte finns så mycket av linjärt händelseförlopp, utan romanen utspelar sig i ett antal avrundade episoder. Oftast är vi hos löjtnanten på hans regemente, där de uttråkade officerarna fördriver tiden med brännvin, hasardspel och växelrytteri. Några gånger blir det dramatiskt: en duell med dubbelt dödlig utgång, ett självmord, en strejk som Carl Josef är med om att slå ner med vapenmakt, en stor skuld som regleras i sista minuten. Stundom är vi tillbaka hos den åldrande kretspresidenten och hans lilla entourage, där händelselösheten är påtaglig. Det är en utpräglat manlig värld. Mödrarna till både Frans och Carl Josef är tidigt döda, och sönerna har bara sin respektive far att ty sig till, men respektavståndet är mycket stort. I kretspresidentens hushåll finns en husföreståndarinna som spelar en perifer roll, särskilt i kontrast till den uppmärksamhet författaren ägnar familjens gamle trotjänare, betjänten Jacques. Övriga kvinnor är sådana som är föremål för löjtnantshjärtats ömma låga, varav dock ingen är en presumtiv hustru.

Ätten Trottas öde kan påminna om huset Buddenbrooks, men ska förstås läsas som en parallell till dubbelmonarkins. Regimen byggde på strikta principer men flexibel tillämpning. I varje fall i den österrikiska delen diskriminerades etniska och språkliga minoriteter mindre än kanske någon annanstans. Välståndet ökade. Det är en nostalgisk Joseph Roth som beskriver detta. (Vid den här tiden utvecklades han också till aktiv habsburgsk monarkist.) Men författaren är inte blind för avigsidorna: militarismen som genomsyrar samhället men urholkar det genom sin egen inkompetens och korruption, de sociala och ekonomiska klassklyftorna, oförmågan hos statsledningen att inse rikets prekära läge inför det annalkande kriget.

Joseph Roth skriver med samtidig empati och distans och en god portion ironisk humor, väl tillvaratagen av översättaren Hugo Hultenberg. Han växlar mellan berättande partier, där jag påmindes om Herman Brochs trilogi ”Sömngångare”, och mer reflekterande, som en populär version av Musils ”Mannen utan egenskaper”. Det var en oavbruten fröjd att läsa denna roman.

Vem är mannen i skogen?

2019-02-14 Jens Liljestrand: Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg (Albert Bonniers Förlag 2018). Det har kommit ut många förnämliga författarbiografier på svenska på senare år. De klarast lysande namnen i genren är väl Johan Svedjedal (Almqvist, Spektrumgruppen, Karin Boye) och Carina Burman (Fredrika Bremer, Klara Johanson). Andra som förtjänar nämnas är Jesper Högström (Hjalmar Söderberg), Agneta Rahikainen (Edith Södergran) och Fredrik Hertzberg (Gunnar Björling). Jämsides med dem placerar sig nu Jens Liljestrand med sin levnadsteckning över författaren som var ett monument över sig själv, Vilhelm Moberg.

Jens Liljestrand (f. 1974) är litteraturvetare, journalist och biträdande kulturchef på Expressen. Han har tidigare gett ut mindre Mobergstudier och redigerat utgåvor av hans brev. Mobergs författarskap har varit föremål för mycken forskning genom åren, men Liljestrands bok är faktiskt den första heltäckande biografin. Och den är lysande.

Liljestrands mål har varit att dekonstruera den gängse bilden av kraftkarlen, polemikern, bestsellerförfattaren och bygga upp en sannare bild av människan och den skrivande konstnären. Hans metod har varit att följa Moberg tätt i spåren genom olika källor, Mobergs egna brev och andras minnesbilder främst bland dem men också förstås presslägg och arkivmaterial av olika slag. Helt centralt blir Mobergs förhållande till alla människor han mötte på livets väg: föräldrar och syskon – inte minst den tidigt döde brodern Hjalmar, förebild för Sigfrid i ”Din stund på jorden” – skolkamrater och lärare, mentorer inom journalistiken, författarkolleger, förläggare, hustru, barn och älskarinnor, vapendragare och vederdelomän. I alla dessa kretsar sattes förhållandena ofta på svåra prov, men trots Vilhelms rykte som konfliktbenägen bestod ändå relationerna i det flesta fall.

Det författarporträtt som Jens Liljestrand skriver fram är av en människa som sällan var lycklig, ofta direkt plågad: depressiv även i framgång, misantropisk trots alla vänskaper, återkommande hälsoproblem trots den synbarligen robusta fysiken. Moberg gör en snabb litterär karriär, har både kritikens gunst och publikens bevågenhet, tjänar stora pengar och har, i motsats till många jämnåriga kolleger förstånd att förvalta dem och blir en förmögen man, som lever ett tryggt borgerligt liv med hustru och till slut fem barn med bostad på Östermalm och sommarställe på Väddö. Han är under 1930- och 40-talen närmast maniskt produktiv, men depressioner och överansträngningar tvingar honom ofta till perioder på vilohem. När krafterna börjar svikta på allvar, sedan utvandrareposet är fullbordat blir både skrivandet och livet alltmer plågsamt. Mobergs sista verk, ”Min svenska historia” förs i två delar fram till Nils Dacke, men någon fortsättning mäktar han inte med. Då vill han inte leva längre.

Vilhelm Moberg var som sagt mycket produktiv, fast mycket av det han skrev knappast läses i dag. Det gäller särskilt hans stora produktion av dramatik. Jens Liljestrand redogör samvetsgrant för praktiskt taget varje verk, analyserar det som litteraturvetare och berättar om receptionen. Att han sömlöst fogar in dessa analyser i sin huvudberättelse utan att berättarglädjen avtar är kanske det som ger ”Mannen i skogen” en rangplats bland nutida författarbiografier. Liljestrand har föresatt sig att skriva en berättelse i Vilhelms (han kallar honom genomgående så) egen anda, och han har lyckats. Jag läste boken som en spännande historia och hade svårt att lägga den ifrån mig.

Vilhelm Mobergs samhällsfilosofi, hans politiska ideologi och roll som polemisk debattör i tidens frågor – och hans reaktionära kvinnosyn – vore värd en egen text, men jag avstår från att referera Liljestrands briljanta analyser, där han korsklipper Mobergs aktuella debattinlägg med hans litterära alster. Bara avslutningsvis: vem är mannen i skogen? Jo, det är en Mobergsk arketyp, den som så älskar friheten, sin egen frihet, att han ställer sig utanför samhället, som per definition är förtryckande. Det mest kända exemplet är väl Ragnar Svedje i ”Rid i natt!”, men som Liljestrand visar finns typen i många av Mobergs romaner; bl.a. Karl-Oskar i utvandrarserien har sådana drag.