Kan det hända här?

2019-02-05 Sinclair Lewis: Sånt händer inte här (It can’t happen here 1935, svensk övers Hugo Hultenberg 1936, reviderad av Annika Hultman Löfvendahl 2017, Bokförlaget Polaris 2017). Lägg märke till utgivningsåret, 1935, året före Franklin Roosevelts omval som president med den största majoritet någon president blivit vald med. I Lewis dystopiska roman går det helt annorlunda. Han lär ha skrivit den under intryck av den diktatoriske Louisianaguvernören och senatorn Huey Longs förmodade utmaning av Roosevelt, som uteblev genom att Long mördades hösten 1935. Faktum är att det vänsterpopulistiska, men icke-marxistiska, program som läggs fram av Lewis kandidat och senare president Berzelius (ja, uppkallad efter kemisten) ”Buzz” Windrip i mycket liknar Huey Longs. Men när Windrip kommer till makten undanröjer han allt motstånd, dels i statskuppsliknande former, dels med hjälp av en egen paramilitär styrka, M.M (the Minute-Men), som han sedan baserar sin makt på. De utlovade förbättringarna för vanligt folk uteblir, korruptionen grasserar, liksom det godtyckliga våldet. USA har blivit en diktatur jämförbar med de samtida regimerna i Tyskland, Italien och Sovjetunionen, dock utan dessas ideologiska grund. Och regimen bär frö till sin egen undergång …

Men motståndare finns från början. De personifieras av en sextioårig liberal dagstidningsredaktör i Vermont, Doremus Jessup, större delen av hans familj och ett antal nära vänner. Andra tidigare vänner och Rotarykamrater blir medlöpare till regimen och får inflytelserika positioner. I takt med att regimen hårdnar, hårdnar också det hemliga motståndet, och i romanen fogas skrämmande våldsskildringar till den politiska satiren. Jag ser paralleller till både Hans Falladas ”Ensam i Berlin” och Margaret Atwoods ”The handmaid’s tale”.

Buzz Windrip och hans koryféer är karikatyrer, men Doremus jessup och hans omgivning är levande människor, tecknade med värme och humor. När någon av dem drabbas, drabbas också läsaren. Porträtten av två självständiga och modiga kvinnor, Jessups dotter Sissy och hans älskarinna Lorinda, etsar sig särskilt fast.

Anledningen till att denna skickligt berättade och högst läsvärda roman av USA:s första nobelpristagare i litteratur fått förnyad aktualitet är förstås valet av Donald Trump till president. Mycket kan man säga om honom, men någon Windrip har han inte blivit. Bl.a. har han ingen motsvarighet till milisen M.M. Att Windrip och hans kumpaner kunnat sätta upp den i fredstid känns inte särskilt realistiskt och är för mig en svaghet i romanen, som dock inte påverkar helheten.

Den framstående översättaren Hugo Hultenberg levererade sin svenska version 1936. Den har ”reviderats” 2017, och det är tyvärr alltför lätt att se var texten har moderniserats. Inslagen av moderna ord i en 1930-talstext är mest störande och kunde gott ha undvikits.

Besök av kusin från yttre rymden

2019-01-25 Maja Lundgren: Den skenande planeten (Albert Bonniers Förlag 2019). Det är inte lätt att sätta etikett på denna lilla roman. Greppet att låta en långväga resenär med förundran beskriva vårt samhälle känns igen från bl.a. Montesquieus ”Persiska brev” och användes häromåret av Kjell Espmark i den spirituella paskillen ”Resan till Thule”. Här är det tillämpat i en framtidsskildring som är både utopisk och dystopisk.

Jagberättaren Ki (kön oklart) skickas som officiellt sändebud från planeten Zarmina till jorden för att hålla högtidstalet vid den stora fredsfesten efter fjärde världskrigets slut. Ki är själv av jordisk börd; zarminierna är nämligen ättlingar till människor som koloniserat Mars men tvingats fly till denna planet i ett annat solsystem. Där lever man i fred och harmoni, utan pengar och utan sexualitet – barn produceras med 3 D-skrivare – och utan skrift: all kunskap, all inlärning är muntlig. Det finns ett slags högskola, där man främst ägnar sig åt jordens historia och klassisk litteratur.

Planeten kretsar med bunden rotation runt stjärnan Gliese (stjärnan och planeten finns i verkligheten), så dygnsbegrepp saknas. Där finns växter och djur med fantasifulla namn, och alla tänkbara färger, utom grönt. Att få se grönska är en av Kis högsta önskningar. Mötet med jorden, med å ena sidan en mycket hög teknisk utvecklingsnivå, å andra sidan till stor del i ruiner med krigsskadade människor, blir omskakande för Ki (men inte så drabbande för läsaren).

Boken är också något av en pikaresk. Ki skickas på hemliga uppdrag som för hen över en stor del av världen med farkoster som rutilevo (flygande privatfordon) och marelevo (fartyg som lika lätt går under vatten eller i luften som på vattnet) och till möten med politiska ledare av många olika slag och med vanliga krigstraumatiserade människor. Det är fantasifullt, roligt och språkligt uppfinningsrikt.

Har romanen ett budskap? Kanske varnar den för vidlyftiga tekniska experiment med människor, kanske säger den att människorna på jorden är sig lika även om 500 år. Men i huvudsak är den ett par timmars god underhållning. Gott nog, även om den inte når upp till Maja Lundgrens lysande genombrottsroman ”Pompeji” från 2001.

Krönika om kritisk tid

2019-01-21 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1939–1940 (Norstedts 2018). Det här är första delen i en planerad trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Bara denna första del är på över 600 sidor, så det är ett omfattande verk i vardande. Den bygger på läsning av ett strort antal källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

Framställningen är kronologisk i 14 kapitel från juli 1939 till september 1940. I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. Den här formen har tillämpats med framgång tidigare främst på enskilda år, med Florian Illies ”1913”, Per T. Ohlssons ”1918. Året då Sverige blev Sverige” och Henrik Meinanders ”Finland 1944” som framträdande exempel. Nu prövas den, med framgång måste jag säga, på ett betydligt större tidsavsnitt.

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten. Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) och den kommunistiske metallarbetaren Gustav Eriksson, vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.

Smart romandebut om två sorters lidande

2019-01-09 Johanna Frid: Nora eller Brinn, Oslo, brinn” (SAGA Egmont 2018). Det här är en smart, rolig, elegant skriven liten roman som handlar om hemska saker: patologisk svartsjuka och ett underlivslidande med fruktansvärda smärtor. De båda företeelserna hänger kanske inte fysiologiskt men väl tematiskt ihop.

Romangestalten ”Johanna Frid” (jag vet inte hur mycket man ska identifiera henne med författaren) har fått en dansk pojkvän, Emil, som tidigare varit ihop med norska Nora. När Johanna får klart för sig att Emil fortfarande har kontakt med Nora och att hon vill träffa honom slår svartsjukan klorna i henne. Emil är ett under av tålamod och förklarar att svartsjukan är helt obefogad, vilket Nora accepterar ibland, men så är det något som får den att blomma upp igen. Småningom ändrar svartsjukan karaktär och blir mer en häftig avundsjuka riktad mot Nora själv, eller snarare Johannas bild av Nora. Det är en form av självhat där Nora framstår som så mycket vackrare, smartare och framgångsrikare.

I alla sina överdrifter är berättelsen psykologiskt trovärdig. Lika skickligt skildrar Johanna Frid Johannas kroniska sjukdom, endometrios, och framför allt de fruktansvärda smärtor den för med sig. Gestaltningen av hur det psykiska lidandet speglas i det fysiska eller vice versa visar vilken driven romanförfattare Johanna Frid redan är. Jag rekommenderar boken till mina manliga vänner; jag tror de kvinnliga hittar den ändå.

En bonus för oss nordister är att romangestalterna talar sina modersmål. En hel del av dialogen är alltså på danska och norska. Mera sånt!

En judisk by på Söder

2019-01-06 Kenneth Hermele: En shtetl i Stockholm (Weyler 2017). Kenneth Hermele (född 1948) är en välkänd nationalekonom på vänsterkanten men har tidigare inte ägnat sig åt litterärt författarskap. Sin debut på området gör han med den äran. Det är inte en roman utan en berättelse om Kenneths familj och om honom själv. Sitt litterära värde får boken av de inkännande, psykologiskt trovärdiga och fint gestaltade porträtten av föräldrarna, speciellt kärleksfullt av modern Perla. Fadern Arthur behandlas också med värme och respekt, men med större distans.

Med en travesti på Tolstoj skriver Hermele ungefär: ”Varje familj är särskild på sitt eget sätt”. Genom föräldrarnas äktenskap, i Sverige, tvinnas två judiska flyktingfamiljer samman, Perlas från Suwalki i Polen och Arthurs från Berlin, fast även den familjen var av polskt ursprung. Släktingar finns, i Sverige, i Palestina och i USA, men i Sverige tillhör man den lägre medelklass vars centrum var den ortodoxa synagogan, ”shul”, på Sankt Paulsgatan. Man umgicks nästan uteslutande med sina egna, man handlade hos trosfränder; det är denna gemenskap som utgör ”shtetln”, den judiska byn, i Stockholm.

Perla Hermele är en djupt troende kvinna som håller hårt på de judiska traditionerna och de religiösa buden. Arthur är snarast irreligiös, går sällan till shul, håller inte kosher när han inte är hemma. Och hemma är han inte mycket. Han är besatt av att inte bara försörja familjen utan att skapa verklig ekonomisk trygghet. Och som leksaksimportör lyckas han bra med det. Det leder till slitningar i äktenskapet, men banden mellan föräldrarna visar sig hållfasta. Ingen av föräldrarna blir riktigt gammal. Arthur dör i bukspottscancer och Perla mördas i ett terroristattentat i Netanya 2002. Berättelsen om mordet och om hur Kenneth och hans bror Bernt tar hand om den döda är bokens känslomässiga kulmen.

Mordet på modern får också Kenneth att söka sig tillbaka till sina judiska rötter. Som barn hade han varit både faderns och moderns stora hopp, och han tycktes komma att motsvara förhoppningarna. Men han revolterar, går visserligen genom Handels men blir en del av 70-talets vänsterrörelse och gör sin mamma den största sorg när han gifter sig med en ”shikse”, en icke-judisk flicka.

Detta hade kunnat bli en alltför privat berättelse, men i Kenneth Hermeles framställning och i hans reflexioner får den allmängiltighet. Rent litterärt håller boken inte samma klass som t.ex. Leif Zerns ”Kaddish på motorcykel”, som utspelar sig i samma miljö, men Kenneth Hermeles berättelsespektrum är bredare.

Politiska fångar i mellankrigstidens Finland

2019-01-02 Sirpa Kähkönen: Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2018). Sirpa Kähkönen är en av Finlands främsta författare, i Sverige känd genom den mästerliga romanen ”Granitmannen”, belönad med Finlandiapriset. Det finns tydliga beröringspunkter mellan den och den här dokumentära berättelsen, i Finland tidigare utgiven men i Sverige först i år. Båda handlar om besegrade unga röda, som ser det kommunistiska Ryssland/Sovjetunionen som ett framtidsland men i de flesta fall blir som bäst grymt besvikna men ofta hamnar i Stalins läger eller blir avrättade. Men medan romanen är skriven på ett svindlande vackert litterärt språk är dokumentären, som sig bör, hållen i den ton som anges av den svenska titeln: saklig, utredande, prosaisk. (Den finska titeln ”Hatets och kärlekens lågor” svarar väl mot innehållet men inte mot formen.)

Boken utgår från författarens egen morfar, Lauri Tuomiainen. Som ung kommunist flydde han efter inbördeskriget till Ryssland, antogs till officersutbildning, men med sitt hetsiga temperament passade han inte där, började vantrivas och rymde efter bara något år tillbaka till Finland. För hans del var det, åtminstone just då, i mitten av 1920-talet, ur askan i elden. Medlemskap i eller verksamhet för Finlands kommunistiska parti (grundat i Ryssland, underjordiskt i Finland) sågs närmast a priori som landsförräderi, och det krävdes inte mycket för att dömas. Lauri hamnar tillsammans med flera hundra likasinnade i ett specialfängelse för politiska fångar, Tvångsarbetsinrättningen i Ekenäs. Till att börja med åtnjuter fångarna en del förvånande privilegier, som t.ex. tillåter dem att studera marxistisk litteratur. Men runt 1930, när Lapporörelsen gör sig bred och tonen mot kommunisterna skärps, dras dessa undan för undan in. Följden blir en upptrappad konflikt där fångarna protesterar, drabbas av mycket hårda disciplinstraff och till sist går ut i en stor hungerstrejk, som gör deras situation allmänt känd. Strejken förbättrar dock inte deras villkor, och nästa alla fångar kommer ut med förstörd hälsa. Sirpa Kähkönen behöver inte skriva med indignerade tonfall; fakta talar bra för sig själva.

Tillvaron i tvångsarbetsinrättningen är bokens röda tråd, men det finns gott om utvikningar: korta biografier över en del av fångarna och av andra viktiga personer i morfar Lauris liv, den allmänpolitiska utvecklingen, interiörer (studerade i arkiv) av bl.a. Detektiva centralpolisen, Finlands dåvarande Säpo, Sirpas personliga minnen av sin morfar med mera. Intressant att säkerhetspolisen inte var infiltrerad av Lapporörelsen utan höll även den under uppsikt.

Sirpa Kähkönen förhåller sig sval till kommunismen som ideologi och försvarar eller förskönar inte kommunisternas övergrepp och misstag. Tonvikten ligger ändå på den upprörande behandlingen av de politiska fångarna och den högerextrema anda i samhällets ledande skikt som gjorde den möjlig.

Sista sommarlovet – PS

Det vore väl närmast tjänstefel av en gammal lexikonredaktör att inte påtala ett märkligt fel i boken. På sidan 103 i min läsplatta (ca s. 125 i den tryckta boken) står det: ”Under de senaste månaderna har han [Joseph Roth] flera gånger besökt den gamle österrikiske tronföljaren utan tron, Otto von Habsburg, på hans exilort i Steenokkerzeel.” Och längre ner på samma sida: ” … planen att föreslå den österrikiske förbundskanslern Schuschnigg att abdikera till förmån för den gamle kejsaren [sic!] …”

Bortsett från det uppenbara att Otto von Habsburg först nämns som tronföljare, därefter som kejsare (båda är fel; bör vara: tronpretendent), må det framhållas att Otto vid denna tid var 24 år. Han blev med tiden mycket gammal och hann med en karriär som EU-parlamentariker m.m. sedan han, så sent som 1961, avsagt sig alla tronanspråk och tillåtits återvända till Österrike. Men 1936 är han alltså en ung man med storpolitiska ambitioner, som dock rinner ut i sanden. För att fortsätta felfinneriet är ordet ”abdikera” felvalt om Schuschnigg, som är regeringschef och inte monarkisk statschef. Men det felet kan ju bero på översättningen.

Sista sommarlovet

2018-12-27 Volker Weidermann: Oostende 1936. Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll (2015; svensk övers. Per Lennart Månsson, Lind & Co 2018). Några landsflyktiga tyskspråkiga författare, de flesta judar, söker sig sommaren 1936 till den belgiska badorten Oostende. De utgör ett centraleuropeiskt minipanteon. Förutom de båda huvudpersonerna är det ”den rasande reportern” Egon Erwin Kisch, den kommunistiske dramatikern Ernst Toller (”Hoppla, vi lever”) och hans ännu tonåriga skådespelarhustru, författaren Herman Kesten, som förblir lite konturlös, Arthur Koestler, som är på väg att lämna kommunismen, och den unga, vackra, litterärt och privat frigjorda Irmgard Keun, vars två första romaner gjort skandalsuccé och bränts som osedliga av nazisterna. Keun och den försupne, i förtid åldrade Joseph Roth blir omedelbart ett par, till de andra männens förvåning och besvikelse. Det är ingen ren semester, alla skriver flitigt på dagarna, men på sena eftermiddagar och kvällar umgås man, äter, dricker (inte minst) och diskuterar politik. Pessimismen är påtaglig. Inbördeskriget i Spanien har just börjat, och alla uppfattar det som ett genrep inför det oundvikliga storkriget.

Det är en charmerande berättelse, vemodig, milt humoristisk och mättad med tidsfärg. Kort också, 144 sidor, en liten läspärla och samtidigt ett inte oviktigt bidrag till mellankrigstidens litteraturhistoria. Författaren, kritiker och litteraturredaktör på Der Spiegel, behärskar sitt ämne och har haft rikhaltiga källor i form av brev och memoarer att ösa – och frikostigt citera – ur. Per Lennart Månsson, bland annat Falladaöversättare, har lyckats utomordentligt väl med den svenska språkdräkten och kunnat kontrastera den vemodig-humoristiska grundtonen i huvudtexten mot olika personliga tonfall i citaten.

Savonarola – en florentinsk historia

2018-12-24 Hjalmar Bergman: Savonarola. En munkhistoria berättad av messer Guidantonio Vespucci (1909; i Hjalmar Bergmans samlade skrifter, utg. av Johannes Edfelt, Albert Bonniers Förlag 1949). Detta är kanske först och främst en roman om senrenässansens Florens, ”mitt hjärtas stad” för Hjalmar Bergman. Idén till ett verk om munken som för ett par år förvandlade Medicéernas Florens till en teokrati tycks han ha fått redan vid ett besök i staden 1901, 19 år gammal, men boken skrevs i Sverige under 1907 och 1908, efter research på plats i Florens våren 1907.

Och välresearchad är romanen otvivelaktigt. Den skulle göra ett närmast dokumentärt intryck om det inte vore för två omständigheter: berättartekniken och Hjalmar Bergmans inlevelsefulla fantasi. Läsaren får hela historien sedd genom betraktares ögon. Jagberättaren är en lärd och högt uppsatt florentinare, skeptiker till sinnelaget och försiktig i den bokstavligen livsfarliga politiken i stadsrepubliken Firenze (Bergman använder konsekvent det italienska namnet). Det som messer Vespucci inte kan ha iakttagit själv får andra berätta för honom. Den viktigaste är en kvinna, Laodamia, som i sin ungdom varit uppvaktad både av Vespucci och, fast med andra förtecken, av Girolamo Savanorola innan denne blivit munk. Med den här metoden undviker Bergman att spekulera över Savonarolas inre drivkrafter men kan i stället tydligare teckna miljöer och stämningar i staden och bland dess invånare.

Det råder knappast något tvivel om att messer Guidantonio Vespucci är Hjalmar Bergmans språkrör i synen på gudsmannen Savonarola. Vespucci är skeptisk till det religiösa budskapet, motståndare till gudsstaten, liksom mot diktatoriska tendenser hos Medicéerna och andra furstar i de omgivande stadsstaterna, ändå intagen av munkens religiösa övertygelse och ärliga uppsåt, och han delar dennes kritik av påvens världsliga maktambitioner.

Sin inlevelse och sin fantasi får Bergman utlopp för i beskrivningen av känslornas spel mellan Vespucci och Laodamia och i den ömsinta teckningen av denna kvinna som blir en hängiven anhängare till Savonarola. Med små medel skapar han också personliga karaktärer åt berättelsens många bifigurer. De språkliga medlen behärskar den 25-årige författaren till mästerskap. Krönikören Vespucci får skriva en gammaldags formell prosa, och Savonarola predikar i rent arkaiska vändningar. Språket och berättartekniken bidrar till en flytande och omväxlande framställning. Händelseutvecklingen och myllret av personer kräver egentligen en betydligt större förtrogenhet med italiensk 1400-talshistoria än vad jag tror de flesta läsare kan uppbåda, vilket stundom blir förvirrande. Men det är ju inte Hjalmar Bergmans fel.

Splittrat om demokratins genombrott

2018-12-17 Demokratins genombrott. Människor som formade 1900-talet (red. Håkan A. Bengtsson och Lars Ilshammar, Historiska Media 2018). Man låter tolv kvalificerade redaktörer och artikelförfattare skriva om tolv historiska personligheter verksamma vid tiden för demokratins genombrott i Sverige. Artiklarna ungefär lika långa, omkring 20 sidor, verket lättillgängligt för en bred läsekrets. Det låter som en bra bokidé, detta den allmänna rösträttens 100-årsjubileum. Resultatet är dock inte särskilt lyckat. Jovisst, några artiklar är riktigt bra, särskilt Ulrika Knutsons om Elin Wägner och Anders Mellbourns om Nils Edén. Båda lyckas på det ganska knappa utrymmet dels teckna ett levande personporträtt, dels skildra deras historiska insats, i Mellbourns fall också förklara varför statsministern som genomdrev den allmänna rösträtten är så okänd i jämförelse med Hjalmar Branting och Karl Staaff. Glad blev jag också av Barbro Hedvalls spänstiga artikel om den kvinnliga rösträttsrörelsens ”ordningsperson” Signe Bergman, som hamnat i skuggan av de mer utåtriktade rösterna, som Ellen Hagen och Ann-Margret Holmgren. Intressant också att läsa om prins Eugen, som enligt vad hans egna brev berättar hyste en verkligt progressiv politisk åskådning, inte bara i jämförelse med sin förstockade familj (författare Anna Meister).

Men helheten brister. De porträtterade personerna är för disparata. Självklara namn som Edén, Branting (rätt konventionellt porträtt av Lars Ilshammar), Wägner samsas med i sammanhanget rätt aparta, som Lapplandskungen Hjalmar Lundbohm (av Curt Persson), Aseachefen Sigfrid Edström (av Therese Nordlund Edvinsson) och rasbiologen Herman Lundborg (av Maja Hagerman). Hur den kontroversielle K.G. Westman platsar bland undertitelns människor som formade 1900-talet förblir oklart i Henrik Berggrens skissartade artikel. Den snarast utopiska socialisten Anna Lindhagen hade varit värd ett bättre öde än som bifigur i sin egen artikel; Sverker Sörlin skriver en briljant essä om socialdemokratins idéutveckling, men Anna Lindhagen kommer bort. Håkan A. Bengtsson visar i sin artikel om Z. Höglund att denne rätt snart marginaliserades politiskt och alltså knappast heller var en av dem som formade 1900-talet. Ola Larsmo skriver om syndikalisten F.J. Gustafsson, som förhindrade att Västerviksoroligheterna 1917 övergick i öppet våld; här är han dock inte den engagerade skribent som jag normalt beundrar mycket.

Kanske bottnar min besvikelse i att innehållet i boken inte håller vad titeln lovar. Å andra sidan har jag svårt att komma på en adekvat titel. Det säger kanske något om denna boks problem.