Kyrkan mitt i byn

2019-06-27 Hanna Enefalk: Svenskarna och deras kyrkor (Medströms Bokförlag 2017). Det är ett nöje att helhjärtat kunna rekommendera denna folkbildande bok om samspelet mellan folk och kyrka i Sverige. Tyngdpunkten ligger på tiden från reformationen till reformen 1862, då socknarna blev sekulära landskommuner och kyrkliga församlingar, men det görs utblickar både bakåt och framåt. Glädjande nog glöms inte det Finland bort, som var en del av det svenska riket till 1809.

Just socknen är det centrala begreppet i boken. Dess betydelse i människornas liv och samhällets ordning kan knappast överskattas. Genom sockenprästerna kunde staten utöva myndighet och kontroll (fast prästerna ofta protesterade mot att vara statens förlänga arm), och kyrkotukten var sträng under den lutherska ortodoxins storhetstid på 1600- och 1700-talet. Men genom sockenstämman fick å andra sidan allmogen en tidig skolning i demokratisk diskussion och beslutsfattande som bör ha spelat stor roll för den senare demokratiska utvecklingen. Hela tillvaron försiggick i kyrkoårets och de kyrkliga högtidernas hägn. Viktiga händelser relaterades till Mickelsmäss, Trefaldighet, Advent, etc. snarare än till datum.

Ökad religiös tolerans, väckelserörelser och sekularisering bidrar till att kyrkans makt över själarna småningom minskar. Betecknande är att benämningen ”Svenska kyrkan” (som ett bland flera samfund) dyker upp först 1860. Men det är en lång väg till den slutliga skilsmässan mellan stat och kyrka; den resan blir väl beskriven i boken.

Framställningen är tematisk, inte kronologisk. Kapitlen har rubriker som Självstyret i socknarna, Kungamaktens förlängda arm, Liv och död, Kyrkan i folktron, Tid och otid. Det blir oundvikligen en hel del upprepningar, men det är ett välfungerande pedagogiskt grepp.

Författaren är historiedocent i Karlstad, men framställningen bygger på andras forskning. Hon skriver enkelt och lättillgängligt, någon gång väl skolboksaktigt. Läsvärdet förhöjs av den rikhaltiga och mycket väl genomtänkta illustreringen, som får en självständig, stödjande roll i stället för att, som tyvärr ofta är fallet, bara lätta upp textsidorna. Ett välfungerande sakregister är man inte heller bortskämd med i ett verk av denna typ.

Det svarta Afrikas portalroman

2016-06-19 Chinua Achebe: Things fall apart (1958; pocketutgåva Penguin Modern Classics 2001). Till min födelsedag nyligen fick jag av min dotter och dotterson, för närvarande bosatta i Sydafrika, tio volymer av huvudsakligen nutida verk av afrikanska författare. Den äldsta är en verklig modern klassiker, ofta betraktad som den första moderna afrikanska romanen och enormt inflytelserik, trots sitt blygsamma omfång, 150 sidor.

Chinua Acheber (1930–2013) tillhörde igbofolket i sydöstra Nigeria (liksom den nutida hyllade Chimamanda Ngozi Adichie).Han var västerländskt utbildad och skrev på engelska. Det finns dock många inslag av igbofolklore och citat på igbo, inte alltid översatta. Hans engelska är rik och böljande men aldrig svårläst. Titeln är för övrigt ett citat från W.B. Yeats ”The second coming”, vars fyra första rader står som motto för boken:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world …

När berättelsen börjar befinner vi oss i en igboby som bebos av en klan med en sådans organisation och värderingar. Det råder ordning och ett visst välstånd genom jamsodling, men ordningen är mycket strikt och upprätthålls med stundom mycket brutala metoder. Huvudpersonen, den sociala klättraren, krigaren och brottaren Okonkwo, regerar sitt hus, tre fruar och 10 barn, med hugg och slag. Men han är intelligent och energisk, och allt går honom väl i händer. Tills han genom våda blir orsak till en ung klanpojkes död och enligt klanens lagar blir förvisad från byn på sju år tillsammans med hela sin familj.

I exilen i moderns hemby börjar de händelser utveckla sig som är romanens egentliga tema. Vita män dyker upp, först som missionärer men snart nog också som överhetspersoner. Den kristna guden utövar ingen lockelse på klanernas ledande män, men många andra dras till den nya läran. Den första missionären går försiktigt fram, av taktiska skäl men också av genuint intresse för de inföddas religion. Hans efterträdare är av hårdare virke och assisteras av några ivriga proselyter, bland dem Okonkwos egen son. Klansystemet har satts i gungning, vilket Okonkwo inte vill inse. När han efter exilen försöker återta sin ledande roll i hembyn trappas konflikterna med britterna upp och går obönhörligt mot tragedi.

Achebe är en märkligt objektiv berättare, med klar blick för både för- och nackdelar med såväl klansamhället som det koloniala intrånget. Stilen är distanserad, stundom lätt ironisk. Byn Umuofia på 1890-talet är inte Paris på 1840-talet, men med sitt rika och vältecknade persongalleri och i sin sociologiska skarpögdhet framstår Chinua Achebe som Umuofias Balzac.

Författarkamp och skrivargemenskap

2019-06-16 Stefan Nygård & Henrika Tandefelt: Skrivandets villkor och gemenskap. Finlands svenska författareförening 1919–2019 (Svenska litteratursällskapet i Finland 2019). En uppenbar risk med historiker över organisationer är att skribenten, i synnerhet om hen själv tillhör organisationen, håller sig snävt till händelser och utvecklingslinjer inom organisationen. Den risken har Finlands svenska författareförening velat undvika genom att vända sig till två fackhistoriker, båda verksamma vid Helsingfors universitet. Titeln anger det dubbla perspektivet: Skrivandets villkor sätts av och i omvärlden; skrivandets, eller snarare skrivarnas, gemenskap skapar medlemmarna inom organisationens ram.

Ramverket är samhället och tiden som författareföreningen verkar i, vilket tydligt anges av rubrikerna till bokens huvuddelar: ”Storfurstedömets tid – tidiga debatter”; ”I den nordiska kretsen – organisering och sällskapsliv”; ”I välfärdssamhället – Författaryrkets professionalisering”; ”I den kreativa ekonomin – kulturell avreglering”. Den teoretiska utgångspunkten är hämtad hos Pierre Bourdieu och hans begrepp sociala fält och kulturellt och symboliskt kapital. Teorin introduceras i förordet, men därefter märker läsaren – till sin lättnad – knappast av den. Det som driver berättelsen framåt är konflikter – interna och externa, horisontella och vertikala – och deras lösning.

Och konfliktytorna har sannerligen varit många i föreningens historia och även tidigare. Den finska författarföreningen, Suomen kirjailijaliitto, grundades redan 1892, men de svenskspråkiga författarna kunde inte enas om en förening förrän 1919. Kriteriet för inval var en stötesten: hur mycket yrkesförfattare måste man vara för att bli medlem, och kunde andra än rent skönlitterära komma i fråga? Klass en annan: föreningen hade från början en påtaglig medel- och överklassprägel, och de få arbetarförfattare som valdes in hade svårt att känna sig hemma till en början. Centrum–periferi har varit ett nästan ständigt tvistefrö: Helsingfors och södra Finlands dominans över framför allt Österbotten. Särskilt på 1930-talet fanns djupa politiska klyftor, men man ansträngde sig att hålla en enad front utåt och en artig ton internt. Som framhållits av flera anmälare kunde till och med vänstermannen Elmer Diktonius och extremhögerns Örnulf Tigerstedt umgås kamratligt. Kön var kanske inte direkt en tvistefråga, men den kvinnliga underordningen var länge mycket påtaglig. Den första kvinnliga ordföranden, Agneta Ara, valdes så sent som 1996 (i Sverige blev Marika Stiernstedt författarföreningens ordförande redan 1931). Fester och samkväm samt utåtriktade aktiviteter som basarer, uppläsningsturnéer och skrivarkurser har bidragit till sammanhållningen.

Utåt mot samhället har förstås de fackliga frågorna dominerat: upphovsrätt, förlagskontrakt, arvoden, stipendier. Motparter framför allt bokförlagen och staten. Språk frågan störde länge förhållandet till den finska författarföreningen, men numera är relationerna de bästa. En stor styrka har alltid varit samarbetet med systerorganisationerna i Norden, särskilt Sveriges författarförbund. En viktig landvinning var det ramavtal för förlagskontrakt som förhandlades fram 1947, gemensamt för hela Norden. Med EU-inträdet 1995 och den allmänna globaliseringen har internationell författarsolidaritet blivit en allt viktigare fråga.

Om allt detta berättar Nygård och Tandefelt chosefritt men snyggt och många gånger riktigt underhållande. Det hjälper förstås att vara genuint intresserad av Finlands svenska litteraturhistoria för att få fullt utbyte av denna bok, men den har mycket att ge alla med en smula engagemang för bokhistoria och litteratursociologi.

Så hyllar döden livet

2019-06-06 George Saunders: Lincoln i Bardo (översättning Niclas Nilsson, Albert Bonniers Förlag 2018). Den här boken kallas roman, men med traditionell romanform har den inte mycket att skaffa. Jag skulle benämna den en litterär fantasi. Som alla bra fantasier har den sin utgångspunkt i verkligheten: president Abraham Lincolns elvaårige son Willie insjuknar och dör mitt under amerikanska inbördeskriget. Detta dokumenteras omsorgsfullt i boken genom klipp från samtida källor och historiska skildringar (som inte sällan motsäger varandra). Men med dödsfallet tar fantasin vid.

Willie hamnar nämligen i ett slags förrum till det egentliga dödsriket. Namnet Bardo lär vara hämtat från tibetansk religion. De som befinner sig där har inte riktigt accepterat att de är döda, de för sin tillvaro i ett spöksamhälle där de kan iaktta den verkliga världen men inte observeras av den. Förr eller senare accepterar de att de är i en transitzon och försvinner i ett spektakulärt och skrämmande ljusspel. Bokens språkrör har levat i denna zon i flera decennier. De berättar vad de är med om nästan i munnen på varandra i korta rollbyten som talare och åhörare. Men en mängd andra människor får komma till tals och karaktärisera varandra i sina replikskiften. Det är människor av alla samhällsklasser och folkgrupper, var och en med sitt pregnanta språk. Det är omöjligt att inte associera till Edgar Lee Masters Spoon River- antologi med dess fiktiva gravinskrifter. Själv associerar jag också till den finska författaren Laura Lindstedts Finlandiaprisbelönade ”Oneiron” som kom i svensk översättning härom året. Den tilldrar sig också i ett slags limbo och har vissa drag gemensamma med men kanske ändå större skillnader mot ”Lincoln i Bardo”.

Den röda tråden i boken är Lincolns gränslösa sorg, som får honom att söka upp kryptan där sonen är begravd och där han då iakttas av de spöklika invånarna där, som är upprörda över intrånget. Det är många starka känslor i omlopp, som kommer fram i Saunders halvt poetiska språk, mycket väl tillvarataget av översättaren Niclas Nilsson. Ett lågmält humanistiskt patos ljuder som en grundton i hela boken, som är en stark och ovanlig läsupplevelse.

En röst åt de obemärkta

2019-06-01 Anita Maria Karlsson: Obemärkta kvinnor och okända män (Mariakamelus förlag 2019). Författaren föreläste om bokens ämne, ogifta barnaföderskor under första hälften av 1900-talet, hos Föreningen Verdandi i april i år. Det var ett intressant och engagerande föredrag, som följdes av livlig diskussion. Den här boken är inte lika bra.

Anita Maria Karlsson är hängiven sitt ämne och har lagt ned mycken möda som historisk och genealogisk amatörforskare för att få fram uppgifter om dessa ”obemärkta” kvinnor och de många förlossningshem runtom i landet där de födde sina barn samt, inte minst de barnmorskor som drev dessa hem. Ett antal enskilda människoöden lyfts fram, ofta av andra skribenter, vilket ger liv åt framställningen. Annars är det i huvudsak dokumentation och redovisning i en disposition som jag inte blir riktigt klok på, med många upprepningar. Arbetet gör ett halvfärdigt intryck med många obesvarade frågor. Jag vet inget om författarens bakgrund, men hon tycks inte vara yrkesskribent. Språket är talspråksnära utan någon synlig stilvilja. Boken är utgiven på eget förlag, med alla problem detta innebär, som amatörmässig layout och mycket bristfällig korrekturläsning. Författarens engagemang och det intressanta ämnet kan tyvärr inte uppväga bristerna.

Platsens ande fångad i långdikt

2019-05-30 Ralf Andtbacka: Potsdamer Platz. En dikt (Förlaget M 2019). Den här långdikten (370 sidor men vanligen bara några rader på varje sida) är egentligen en del i en större konstnärlig helhet, som utöver den tryckta texten innehåller ljud, foton och film med anknytning till Potsdamer Platz i Berlin, samlade på https://potsdamer platz.fi. Detta s.k. arkiv innehåller flera hundra enheter, och jag har bara ögnat igenom det. Men jag tror det är en viktig nyckel till förståelse av dikten.

Ett centralt avsnitt i boken, betydligt mer texttätt och på vanlig prosa, berättar platsens historia från äldsta tider till i dag men med tonvikt på 1800- och 1900-talets urbana centrum, dess förstörelse och återuppbyggnad. Platsen och dess omgivningar återfinns även annorstädes i dikten men sparsamt. Man får snarare tänka sig den som bakgrund till ett myllrande liv av människor och andra varelser, starka känslor inåt och utåt och frågor om meningen med livet. Fraserna är korta, syntaxen ofta björlingskt upplöst. Verbala motiv återkommer och varieras (”vinden, molnen”, ”tornfalk, aftonfalk”, ”människans möjlighet är …”. Nya ordbildningar är vanliga, ofta av teleskoptyp: ”iblandskapet”, ”vemoderlivet”, ”fraseriutbrott”, ”ofrivilegium”. Slagkraftiga enradingar är vanliga inslag: ”att formulera sig är att göra sig till”, ”om du bara skulle lära dig en enda sak så är det att orka tänka annorlunda oftare”. Texten är uppsatt med två stycken (inte sällan bara en rad) på varje sida, enbart små bokstäver, även på namn Varje stycke avslutas med punkt; inget annat skiljetecken förekommer. Det är oavbrutet intellektuellt stimulerande och, vågar jag faktiskt påstå, underhållande.

Österbottningen Ralf Andtbacka är uppskattad av litteraturkännare i Sverige, belönad med pris av bl.a. Samfundet De Nio och Stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne, men annars knappast något välkänt namn här. I Svenskfinland är han en viktig aktör på det litterära fältet, inte bara poet utan också kritiker och bokutgivare med det egna förlaget Ellips. Det här verket befäster hans ställning högt upp på parnassen.

En analytisk diplomat låser upp sitt dokumentskåp

2019-05-28 Tomas Bertelman: Från ett kallt krig till ett annat. Stockholm, Leningrad och Moskva 1983–2012 (Medströms Bokförlag 2019). Undertiteln ger en antydan om vad det här är för sorts bok. Veterandiplomaten Bertelman har valt ur sitt arkiv och återger här rapporter och analyser han skrivit i tjänsten som alla berör sovjetisk/rysk politik och Sveriges förhållande till detta grannland. Alla utom författarens inträdesanförande i Krigsvetenskapsakademin har tidigare varit hemliga, men även i de nu frisläppta dokumenten har meningar strukits här och var. Dokumenten, i längd från 7 till drygt 60 sidor, vanligast omkring 20, återges annars helt oredigerade och okommenterade, varför de två nyskrivna inledande och sammanfattande kapitlen verkligen fyller sin funktion. Även så bör läsaren ha mer än elementära kunskaper om ämnesområdet för att få fullt utbyte av texterna.

De tre första aktstyckena är från 1980-talet, när Sovjetunionen fortfarande var en supermaktskoloss – om än på fullt synliga lerfötter. Här har analyserna av stormaktsgrannens drivkrafter i utrikes- och säkerhetspolitiken, dess operationella tänkande och synen på Sveriges neutralitet en nerv och en skärpa som visar att detta var allvar. Rapporterna från tiden runt sekelskiftet är mer eftertänksamma och i något fall tillbakablickande, medan de från Bertelmans sista år som ambassadör i Moskva 2010–12 andas genuin oro över vart Putins Ryssland är på väg. Det är en tidsresa för läsaren och en nyttig historisk repetitionsläxa.

Dessa drygt 300 sidor hade kunnat vara en mastig läsning om det inte vore för Bertelmans briljans i två avseenden. Dels är han en skarp analytiker. Han tar ofta sin utgångspunkt i amerikanska eller tyska forskares verk, som han refererar distinkt och sedan drar egna genomtänkta slutsatser av. Dels är han en framstående stilkonstnär. Hans stil verkar utan att synas; den märks framför allt på frånvaron av konventionell utredningsprosa, stundom kallad SOUenska. En torr humor får komma till uttryck ibland och lätta upp läsningen ytterligare. För sin målgrupp är detta en utmärkt och viktig bok, men målgruppen är måhända inte så stor som önskvärt vore.

Novellkonst på högsta nivå

2019-05-21 Mirjam Tuominen: Noveller I och II (Modernista 2019). Mirjam Tuominen (1913–1967) har alltid haft en liten, hängiven läsekrets bland författare och litteraturkännare i både Finland och Sverige, men allmänt känd har hon inte varit, och hennes böcker har varit mycket svåra att få tag i. På initiativ av hennes dotter Tuva Korsström (vars dubbelbiografi över modern och fadern Torsten Korsström, ”Älvan och jordanden”, jag tidigare anmält här) lanseras nu Mirjam Tuominens författarskap i Sverige. Essäer och lyrik utges av Eskaton, novellerna föreligger nu hos Modernista. De båda volymerna innehåller alla hennes fem utgivna novellsamlingar. Den första består av Tidig tvekan (1938) och Murar (1939); den senare av Visshet (1942), Mörka gudar (1944) och Kris (1946).

Som Hagar Olsson konstaterade i en berömmande recension av debuten med ”Tidig tvekan” var Mirjam Tuominen en färdig författare från början, på en hög konstnärlig nivå. Hennes teman finns redan i den första novellen, ”Irina”, om en liten flicka på sjukhus som funderar på om hon kommer att dö men inte vet hur hon ska kunna fråga sin mor. Här finns livets lidande och dödens lockelse, människors, inte minst barns, utsatthet, en psykologisk inlevelse i de diktade gestalterna som vittnar om Tuominens extrema känslighet inför andras lidande som var en viktig ingrediens i hennes senare psykiska problem. Många av novellerna är tragiska, en del hjärtskärande så, i andra finns ett paradoxalt hopp. Det till en början hotande, senare utbrutna kriget kastar sin skugga, framför allt och mest konkret i de sista samlingarna.

Det här kan låta monotont, men Mirjam Tuominen är alldeles för skicklig för att fastna i maner. Det är stor spännvidd i både ämnesval och stil, längden på novellerna varierar från knappt 10 sidor till 50–60; de flesta ligger på 20–25. Det finns monologer och dialoger, jag-berättelser och sådana där författaren är allvetande berättare. Några noveller närmar sig essäformen (som Tuominen därefter övergick till). Trots den genomgående allvarliga grundtonen saknas ingalunda humor.

Även om det inte gäller varje enskild novell är dessa samlingar ett mästerverk. Några av dem tillhör det bästa jag har läst i novellväg. ”Irina” är nämnd, den Dostojevskijinfluerade ”Anna Sten” i ”Murar” är en annan. Min personliga favorit är diptyken ”Flickan som blev en växt” och ”Chérie Klosters dagbok” med dess eleganta komposition och klassiska berättarstil, inte så högspänd som många andra. Jag skulle kunna räkna upp många fler, men avslutar i stället med uppmaningen: Tag och läs!

Finlands nationalfilosof i magistral levnadsteckning

2019-05-07 Raimo Savolainen: Med bildningens kraft. J.V. Snellmans liv (2006: svensk övers. 2019 Leif Pietilä & Pertti Hakala, Svenska litteratursällskapet i Finland). Denna magistrala biografi utkom till 200-årsminnet av J.V. Snellmans födelse 1806 och ska nog ses som ett monument, jämbördigt med statyn framför Riksbanken i Helsingfors, över den finsknationella rörelsens främsta märkesman. Det är ett stort verk, i förkortad översättning nästan 650 texttäta sidor. Författaren var huvudredaktör för utgivningen av Snellmans samlade verk runt sekelskiftet och ansvarig för 200-årsjubileet. Han har därigenom kommit mycket nära sin huvudperson. Den svenska utgåvan följer det finska originalet fram till början av 1860-talet, när Snellman står på höjden av sitt inflytande, medan hans sista 20 år behandlas i en kortfattad epilog, som känns lite snopen efter den enormt utförliga framställningen i de tidigare kapitlen.

Inte bara beskrivs Snellmans levnadsbana in i minsta detalj, till exempel resrutt och restider dag för dag under Europaresan 1840. Också hans bildningsgång och framväxten av hans övertygelser beskrivs och analyseras mycket noga, en medveten betoning av Savolainen. För den som har bara ytliga kunskaper om tidens stora namn Fichte, Schelling, Schleiermacher och, framför allt, Hegel blir läsningen tidvis rätt tung, särskilt som framställningen är på en ganska torr prosa.

Johan Vilhelm Snellman var son till en humanistiskt bildad sjökapten och föddes och levde sina första sju år i Stockholm. Han bibehöll en varm känsla för sin födelsestad, som han besökte flera gånger. Under en längre vistelse 1840, innan han anträdde sin stora Europaresa, hann han etablera sig i huvudstadens kulturella kretsar och var därefter ett känt namn i Sverige. Han skrevs in vi universitetet (då ännu i Åbo) samtidigt med Runeberg och Elias Lönnrot, som blev hans vänner. Tillsammans utgjorde de kärnan i Lördagssällskapet, en informell krets med syftet att främja den finska kulturen. Samma krets låg också bakom grundandet av Finska litteratursällskapet 1831. Snellman studerade först för att bli präst men slog snart om till filosofi och blev Hegels främste vapendragare i Finland. Ur Hegels historiesyn hämtade han grunderna till sin egen syn på den finska nationen.

”Svenskar är vi inte längre, ryssar vill vi inte bli, låt oss alltså vara finnar”. Det mottot, vars upphovsman är omstridd (det kan ha varit Snellman själv), beskriver utgångspunkten för Finlands nationella strävanden. ”Låt oss vara finnar”, ja, men hur blir vi det? Därom gick meningarna isär. Att det finska språkets status måste höjas, och därigenom folkbildningen förbättras, var alla ense om, men Snellman var den som kompromisslöst stred för en enspråkslösning. För att finskan skulle uppnå sin rättmätiga status måste svenskan, som den gamla styrande klassens och bildningens språk, försvinna från Finland. (Den svenska bonde- och skärgårdsbefolkningen verkar inte ha funnits i hans föreställningsvärld.) Det var Snellmans bergfasta övertygelse, som han gav uttryck för i en flod av skrifter och presspolemik (på svenska; han kunde visserligen finska, men inte tillräckligt bra). Han var en skarp och hänsynslös polemiker, som satte personliga vänskaper på hårda prov när åsikter bröts mot varandra.

Det har ofta hävdats att den ryska tiden i Finland under 1800-talet var en idyllisk tid med välvilliga kejsare i S:t Petersburg och kompetenta inhemska myndighetspersoner inom landet. Det är en falsk, eller åtminstone mycket glättad, bild. I varje fall fram till Alexander II:s trontillträde 1855 lade det ryska styret en tung hand över varje försök till samhällsutveckling. Oliktänkande undertrycktes, censuren var sträng. Varje beslut rörande Finland fattades av kejsaren personligen. Särskilt destruktiv var kombinationen Nikolaj I, generalguvernören Menschikoff (hans namn stavas så traditionellt i Finland) och viceordföranden i senatens ekonomiedepartement Lars Gabriel von Haartman. Dessa herrar hade fått för sig att Snellman var en farlig uppviglare och revolutionär. De drog in hans tidning Saima, underkände honom som professor och lyckades till och med hindra honom från en tjänst som direktör i ett privat sjöförsäkringsbolag. Under 1850-talet försörjde Snellman sig och sin växande familj som högra hand åt en av Finlands rikaste affärsmän, trävaruhandlaren Erik Johan Längman.

Först med Alexander II och den nye generalguvernören Berg vände det. Snellman fick sin professur, blev riksdagsman och senator och betrodd personlig rådgivare till kejsaren, inte minst vid sammankallandet 1863 av den första lantdagen i Finland sedan 1809. Språkreskriptet 1863, där finskan skulle vara jämställd med svenskan som myndighetsspråk efter 20 år, bar Snellmans signatur, och han hade stort inflytande på myntreformen 1865, då Finland fick sitt eget myntsystem, och folkskoleförordningen 1866 (som dock främst var ett verk av Uno Cygnaeus). Snellmans sista stora strid stod mot de svensksinnade, när dessa började inse faran för den svenska kulturen i Finland. Som vanligt gav han inte vika en tum.

Som jag läser Raimo Savolainen godtar han Snellmans verksamhet och program utan reservationer. Han är en engagerad och djupt insatt berättare, och man kommer personen Johan Vilhelm Snellman verkligen inpå livet med alla hans personliga förtjänster och fel, vilka sistnämnda Savolainen ingalunda döljer. Men jag skulle ha önskat mig en neutralare syn på hans verksamhet och roll i eftervärlden. Som ett korrektiv kan jag rekommendera Max Engmans ”Språkfrågan” (Finlands svenska historia III).

Kan man skriva Nordens litteraturhistoria?

2017-07-15 Nordens litteratur (red. Margareta Petersson & Richard Schönström). Kan man skriva en Nordens litteraturhistoria som om den var en och odelad och inte åtta eller nio olika litteraturer? Frågan blir väl med nja besvarad av redaktörerna och författarna till denna storartat ambitiösa och elegant utformade bok. Medeltiden klarar Lars Lönnroth med bravur, men då är kulturen fortfarande rätt enhetlig. Med nya tiden börjar problemen. Danmark-Norges och Sveriges litteratur går hyggligt att beskriva synoptiskt även för 1600- och 1700-talen, men Island hamnar bakom synranden liksom det finska Finland. Och efter 1809/1814, när Norge och Finland pockar på egen uppmärksamhet, blir det än knepigare.

Två lösningar erbjuder sig, och båda används. Dels koncentrerar framställningen sig på de stora linjerna, huvudströmningarna för att tala med en av bokens hjältar, Georg Brandes, till förfång för enskilda författarskap. Dels ger man helt sonika upp och behandlar Finlands, Islands, Färöarnas och Sápmis litteraturer samt barnlitteraturen i enskilda kapitel. Boken avslutas med ett intressant kapitel om receptionen av Nordens litteratur i och påverkan på övriga världen genom tiderna.

Metodologiska problem åsido är det god och nyttig läsning av välskrivande och sakkunniga författare. En särskild blomma till den eleganta stilisten Uppsaladocenten Staffan Bergsten för hans kapitel om den skandinaviska poesin under 1900-talet.